Ibland har jag svårt att tro att någon kan älska mig. Jag är rädd att jag ska vara som mina ex, att jag ska dra ner min pojkvän i all ångest. Men varje gång ja säger nått sånt här så ser han lite ledsen ut och kramar mig, säger att han älskar mig.

Han är väldens gulligaste människa och finns alltid där för mig. Varje gång nått är fel så vill han att jag ska säga åt honom. Då jag får panikattacker eller blir sjuk så tar han hand om mig tills jag mår bra. Han hjälper mig med skolan fastän han själv har saker att göra. Han sätter mig alltid först.

Han är min bästa vän och jag litar på honom till 120%. Jag uppskattar allt han gör för mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag vaknar tidigt på morgonen och jag kan inte källa av mina armar. Jag suckar och tänker inte på det så mycket. Det tar inte länge tills mitt hjärta börjar slå snabbt och jag börjar hyperventilera. Det känns som att jag håller på att drunkna.

Jag stiger upp och går till wc för att snabbt tvätta ansiktet.

Då jag går tillbaka så kommer paniken över mig igen och jag tror jag håller på att dö. Jag lägger mig ner och vilar huvudet på min pojkväns mage. Han märker att nått är fel och frågar om jag mår dåligt. Jag nickar.

Där ligger jag i en timme och mina tankar går fram och tillbaka: Jag håller på att dö, nej det är bara en panikattack. Jag somnar till flera gånger och då min pojkvän stiger upp så vaknar jag. MIn kropp har ingen energi och mitt huvud orkar inte tänka. Panikattacken har tagit all min energi.


Likes

Comments

Jag har inte gjort nånting ansträngande på hela dagen. Jag har varit på cafe med min pojkvän, köpt godis och sett på film, inget annat. Ändå smyger sig ångesten på under kvällen då jag ligger i sängen. Den börjar ångesten säga saker som inte är sant och gör så att jag inte känner av mina armar eller ben.

Min pojkvän frågar om nått är fel och jag svarar att allt är okej. Han nickar och vänder sig om. Ångesten är inte så farlig ännu den kanske försvinner, tänker jag. Men så börjar det trycka över bröstkorgen, som att en elefant står på mig. Jag vänder mig om i sängen och ser att han har vänt ryggen mot mig. Tankarna börjar fara runt i huvudet: Hatar han mig nu eller fär jag jobbig, men det är ju aldrig sant. Jag viskar åt honom att jag har ångest och frågar om han kan pilla i mitt hår, eftersom det brukar lugna ner mig. Han vänder sig om och frågar om det var nått speciellt som hänt men jag skakar på huvudet. Han kramar mig och pillar i mitt hår. 

Jag somnar äntligen men då jag vaknar så kommer känslan tillbaka. Ångesten äter upp mig.

Likes

Comments

Ohälsosamma relationer är något av det värsta man kan vara med om. Två av mina ex pojkvänner gjorde så att min mentala hälsa sjönk till botten.

En av dem som jag kommer kalla Milo. Det var inte en seriös relation men vi var tillsammans. Han var väldigt pratglad men också väldigt ångestfylld och självmordsbenägen. Han höll mig uppe på nätterna och gjorde så jag inte kunde koncentrera mig på lektionerna. På nätterna grät Milo och hotade med att ta livet av sig själv om jag lämnade honom. Han drog ner mig med i depressionen och efter ett tag så sa en av mina bästa vänner åt mig att lämna.

Han andra kommer jag att kalla Santos. Santos bodde nästan på andra sidan av landet. Vi träffades på ett läger på hösten (efter att ha sms:at lite före) och vi träffades sedan igen på nyår. Det tog 11 timmar och några hundra euro att resa dit men ändå åkte jag. Efter ett par månader så hade jag fått höra om hans tragiska bakgrund och lagt märke till några symptom på depression och utmattningssyndrom. Jag hade klarat en kille med mentala sjukdomar, då kunde jag nog klara av det här, tänkte jag.

Men så började det ändras sakta mak. Santos började klagade på mig hur jag lagade mat, på hur jag såg ut och på att jag sminkade mig för mycket. Först tog jag det som hjälpsam kritik men efter ett tag då jag fått höra på alla sakerna jag gjorde fel så började jag tro att det måste ju vara något fel på mig. Tyvärr ignorerade jag det mest tills det bubblade över och gav mig panikattacker.

Det lugnade dock ner sig och allt var helt okej i någon månad, tills jag fick höra att han ville skada sig själv och att det utvecklades tills självmordstankar. Santos skickade en kväll då han höll på att köra hem från jobbet och jag svarade genast att han skulle lägga bort mobilen och köra ordentligt. Men så fick jag ett svar som lät något i stil med "nej, jag har druckit och bryr mig inte". Jag kunde inte sova på flera nätter efter det.

Santos älskade att spela datorspel och fixa hans bil på fritiden, vilket var helt okej enligt mig bara det var i små mängder. En dag då jag tagit medicin som gett mig bieffekter som illamående och migrän så satt han bara på datorn och var ute med bilen, så jag blev ju sur. Han skulle ju ta hand om mig då jag mådde dåligt, så jag sa åt honom att sluta och vara med mig istället. Men så sa Santos att jag överdrev och skulle bete mig mera vuxet, jag blev ju sårad men lät det vara. Om jag visade att jag var arg så kunde han ju bli ledsen.

Relationen var i slutet väldigt ensidig. Jag tog hand om honom men fick inget tillbaka. Jag var mer som en psykolog än en flickvän.

Att lämna dom här människorna var det smartaste jag gjort i mitt liv. Då det handlar om min egna hälsa så måste man få vara självisk och ta hand om sig själv.

Likes

Comments

Jag har ångest och panikångest och har haft det i lite över 2 år nu.

Min första panikattack var då jag var 15 år gammal. Jag hade haft biologi där vi nyss pratat om sjukdomar vilket gjorde mig väldigt paranoid. Som då någon pratar om hur dom mår illa så börjar man själv känna sig illamående. Så då jag kom hem kände jag hur de tryckte på bröstkorgen, hur mitt hjärta rusade, min arm tog ont och att jag blev yr. Min hjärna skrek åt mig att jag håller ju på att få en hjärtattack. Så jag la mig ner i soffan och hyperventilerade. Tillsut ringde jag mamma och pappa och bad dem att komma hem. Mamma kom genast hem och då vi pratade sa hon att jag antagligen hade haft en panikattack och inte alls höll på att få en hjärtattack.

Så jag fick börja gå till skolkuratorn, som jag älskade, och sedan en psykolog. Min första psykolog, som får heta Tom trodde nog aldrig på mig. Han frågade mig hur jag visste att det var panikångest och att jag skulle förklara vad jag upplevt. Då jag förklarat tittade han på mig lite spydigt och sa något i stil med "jaha". Jag gick till honom ett par gånger tills jag bestämde mig för att han inte hjälpte mig utan försämrade min mentala hälsa. Men efter ett år av upp- och nergångar så har jag en fantastisk psykolog som jag kan berätta allt för. Ibland tar det ett par psykologer innan man hittar den rätta.

Tack för att ni läst!

Likes

Comments