Header
View tracker

​Det är lite skönt. Jag mår bra. Jag äter inte alls mycket mediciner. Endast en stämningsstabiliserande och en för min bukspottkörtel. Och det bästa är att jag snart kan stå helt utan några som helst mediciner. Tänka sig. Och hur kommer det sig. Jo, man undrar om de haft någon effekt alls. Jag mår bra nu, men åt samma för 1 år sedan när jag inte mådde bra. Man tror inte längre på några diagnoser utan man tror att det är pga trauman som varit. Att de tyngt mig ner. Att jag har fått bearbeta dom. Lätt är det inte.

Och hur känner jag mig? Första veckorna i skolan var tuffa, jobbiga och det rann lite tårar till och från. Men vem skulle inte känna så efter att ha varit sjukskriven 100 % för att sedan gå till 100% studier? Nu har jag kommit in i allt. Jag har smält allt och det fungerar helt okej. Jag skriver mina tentor. Har lite uppgifter på denna kursen jag ska lämna in (men är inte efter i tid alls). Praktiken för denna kursen är avklarad. Allt verkar gå vägen, jag hoppas allt ska gå vägen. Jag vill inget annat än att klara av mitt liv. Just nu går det ganska okej ändå och jag mår bra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

1. Kollar när uppgiften skall vara inlämnad vid kursens start (6 veckor före inlämning) och planerar att påbörja den en vecka innan den skall lämnas in. Jag menar, det finns ju all tid i världen så varför påbörja den precis nu.

2. 7 dagar innan uppgiften skall in. Prioriterar den till att påbörjas 3 dagar före inlämning. Jag menar, tre dagar före utsatt deadline. Det hinner man lätt utan att behöva stressa ett dugg.

3. 3 dagar före inlämning, skjuter upp den till dagen före deadline. Dagen före, det går ju lätt. Man måste ju få lite ledig tid där i mellan. Hur ska man annars kunna skriva en uppgift?

4. Dagen före inlämning, skjuter upp uppgiften till sista dagen och ställer klockan tidigt för att hinna med. Det är ju en hel dag. Vem hinner inte med att göra en uppgift på en hel dag?

5. Vaknar av alarmet vid 8:00 men är trött och snoozar till 11:30. Vem kan skriva en inlämningsuppgift och läsa en massa utan ordentlig sömn?

6. 11:30 samma dag som uppgiften skall in. Läser igenom uppgiften. Har inte någon frukost och väntar på lunchtid. Vem skriver ett bra arbete om man är hungrig? Det är omöjligt, right?

7. 12:30 samma dag som uppgiften skall in. Åker iväg och äter lunch. Vem orkar laga mat och har tid för det när man ska prestera? Minimalt med onödig stress behövs?

8. 14:00 går runt lite i köpcentrumet där lunchen ätits för att få bort lite tankar som kan komma att störa produktiviteten i att skriva en uppgift.

9: 15:30. Påbörjar uppgiften men kan inte fokusera. Hjärnan står helt still. Man förstår inte uppgiften som skall göras så man sätter på lite musik. Musiken är så bra att man omedvetet rycks med och dansar, för länge.... Att kunna fokusera på uppgiften sen är oerhört viktigt, eller hur? Att släppa lös lite spänningar är bara bra??

10. 20:15 Paniken uppstår, deadline 23:55. Hur ska man hinna klart, det går inte. Hjälp. Läser, skriver, gråter, läser, skriver, gråter. Man skriver så fingrarna krampar. Uppgiften lyckas tillslut bli klar 20 min före utsatt tid. Det gick ju denna gången också. 

Likes

Comments

View tracker

Det är mannens ansvar att kvinnan håller sig nöjd. Att kvinnan får det hon behöver. Att kvinnan får sina begär tillfredsställda. Det spelar ingen roll om mannen inte vill, inte känner för det. Han borde ställa upp minst 3 ggr i veckan även då han inte vill. Bara tre snabbisar i veckan. Det finns ingenting att sura om. Att säga nej och att man inte är sugen är något man bara inte gör i ett förhållande. Det blir bara tråkigt och det är ingenting som gynnar förhållandet mellan ett par. 

Det spelar ingen roll om den inte är hård. Det är bara att ta lite viagra så står den där, det är bara att köra. Det kan ge bland annat smärtsam erektion, illamående, yrsel, synstörningar, ögonsmärtor, muskelsmärta, närvaro av blod i urinen, blödning i penissvimning, GE PSYKISKA MEN FÖR LIVET och mycket mer. Nej du vill inte? Men det är din skyldighet som man. Vad du som man känner spelar ingen roll. Det är kvinnan som räknas. Kvinnans begär, känslor och sexualitet. Att kvinnan får komma är det viktiga, att kvinnan har det skönt. Då känner kvinnan den bekräftelse hon behöver på att du älskar henne. Även efter en omskärelse bör du ställa upp som man för kvinnan behöver ju dig. Du bör ju ställa upp för laget, för er båda, för din kvinna. Även om din snopp bara ger den värsta smärtan du kan tänka dig när du bara ska kissa. Det är som tidigare sagt din skyldighet. Det kanske skadar dig, förstör din egna sexlust, det kan bli smärtsamt, ger dig problem i ditt framtida sexliv. Vad gör det? Det är ju mannens ansvar att stå upp när kvinnan vill. Mannen bör dock inte ta några initiativ till sex själv. Gör han det så känner kvinnan sig pressad och kan känna sig sårad och det vill man ju inte?? Man som kvinna ska inte behöva känna så, eller hur?


Likes

Comments

 Det benämns som självmord. Att man tar sitt eget liv. Den som tar sitt liv sägs vara feg, den tänker inte på alla omkring en och hur de som står personen nära kommer känna när man tar sitt liv. Frågan jag ställer mig är. Bör det kallas självmord? Enligt mig är det inte vad det är. Det är inte en själv som tar sitt liv, det är konsekvenserna av en annan händelse, sin sjukdom, sitt bagage. Jag ska försöka förklara det lite enkelt med en lite olika exempel. Hur jag känner kring självmord. Hur jag resonerar.

Om enkille blir gravt misshandlad och senare hamnar på sjukhus med allvarliga skadoroch sedan avlider är det mord. Eller hur? Då är anledningen misshandeln. Densom misshandlade killen tog hans liv.

Om en kvinna avlider av sin cancer. Då är anledningen cancern. Right? Cancern togkvinnans liv.

 Och nu till de omdiskuterade. Eller kanske desom inte är diskuterat tillräckligt. Det som faktiskt är så himla fel beskrivet, självmord.

Om ett barn blir mobbat i skolan. Dag in, dag ut. Barnet orkar inte längre med att bli behandlad så. Barnet orkar inte längre med och bestämmer sig för att lämna livet på jorden. Vad är det då som tar barnets liv? Vad är orsaken till döden? Jo, mobbingen! Mobbingen tog barnets liv.

Om en tjej blir våldtagen. Hon blir sjukt traumatiserad, skadad, förnedrad, otrodd. Hon kanske till och med får en fällande dom på gärningsmannen men skadorna återstår. PTSD, ångest, depression till följd av en annan persons handling. Hon klarar inte längre av att prestera i skolan, umgås med sina vänner eller ens gå ut genom dörren. Hon tar tillslut sitt liv som det idag kallas. Vad är det egentligen som tar tjejens liv? Är det verkligen hon? Vad är orsaken? I mina ögon är det våldtäkten. Då är det alltså våldtäkten som tagit hennes liv, inte hon! Det är våldtäktsmannen som dödade tjejen.

Låt oss ta ett annat exempel.  En man går in i en depression. Han sjunker djupare och djupare ner. Allt han älskat finns det ingen kärlek i längre. När han ska ut och tävla i orientering. Det intresset han en gång brunnit för, det han älskat att göra, den stora passionen i livet.När han kommer ut i skogen och ska påbörja sin aktivitet känns det tungt. Det känns ingen glädje i det han gör, allt känns bara tungt. Han får sätta sig ner och avslutar det han gör. Han finner ingen som helst glädje i något av de han gör, inte ens det han älskat som mest. Han börjar blir orkeslös. Han orkar inte gå upp på morgonen. Han orkar knappt duscha, laga mat eller städa. Han får ständigt ångestattacker, sover inte och kan inte gå ut bland folk. Han blir sjukskriven, får förlorad inkomst och vad han än gör känns inget bra. Han känner ett mörker och står inte ut med smärtan som finns inombords men står uten stund till för alla runtomkring honom (tro mig, psykisk ohälsa gör fruktansvärt ont). Han märker hur de nära honom dras ner i mörkret, i djupet. Han har länge övervägt döden men har funnits kvar på jorden för sina nära och kära. Han dras djupare ner. Övertygelsen om att döden är befrielsen bli mer och mer övertygande. Att döden är det bästa även för hans anhöriga blir ännu mer klart. Inte bara han skulle må bättre av att få lämna livet utan även att hans anhöriga har det bättre utan honom är i hans huvud ett faktum. Nästa dag hittas han död i sin säng, han har överdoserat. Vad har hänt?Vad är orsaken till döden? Depressionen såklart! Den psykiska ohälsan tog hans liv, inte han själv!

Det blir så fel att säga att man begår självmord. Det är inte en själv som tar sitt liv. Det är den som våldtog, den/de som mobbade och den psykiska ohälsan. Det är inte en själv som tar sitt liv. Det är inte självmord.

Likes

Comments

​Jag har nog kommit till det oundvikliga. Min ångest som länge varit borta har visat sina skymtar idag. Ångesten kom där som ett brev på posten men ett väntat brev. Som jag sagt förut är det en stor omställning att gå från 100% sjukskrivning till heltidsstudier. Min kropp enligt mig verkade klara det rätt bra ett tag. Igår var en ledsen dag med mycket känslor. Det är jobbigt ibland, att känna men också att vara oförmögen att känna. Idag var det en stressig dag. Jag kom på mig igår runt 22:00 att vi idag hade ett reflaktionsseminarium idag klockan 13:00. Inför det skulle vi skriva en uppgift som vi i samband med seminariet skulle lämna in. Jag vart väldigt stressad. Jag var så ofokuserad igår, så känslosam. Jag var på en helt annat plats i mitt huvud. Efter ett långt stund av bara fokuserande på hur uppgiften fungerade bestämde jag mig för att försöka sova och gå upp tidigt. 

Klockan ringde vid 6:00. Levde jag eller var det bara samma visa igen, den konstanta tröttheten? Jag ville inte upp. Jag ville inte vakna. Jag ville inte existera i vakenheten då kroppen skrek efter mer sömn. Jag puchade mig ändå upp för jag hade min seminarieuppgift att skriva. Jag låg ett tag och funderade på att stanna kvar i sängen. Att göra kompletteringsuppgiften för att jag skippat seminariet. Jag kom fram till att det blev ännu mera arbete att göra senare när jag hade ännu mindre med tid och därför pallrade jag mig upp. Det tog hela förmiddagen, eller ja, ett tag. Åkte ändå hemifrån kring 11:00 så blev klar rätt snabbt. Var klar en stund innan jag gick men åkte till skolan rätt tidigt för att äta lunch och för att vara säker på att få tag på en skrivare som fungera för att kunna skriva ut mitt arbete. Väl på seminariet har jag vart lite väl överambitiös. Man behövde bara skriva sina egna reflektioner utan att förankra åtgärdsplanen i litteraturen som finns inom etik och moral. Visst ska ens åtgärder alltid förankras i den etik och moral som ska finnas inom vården: Jag hade dock skrivit som en liten miniuppsats. Där alla tankar, reflektioner samt åtgärder hade en förankring i vår aktuella litteraturlista. Varför göra allt mer komplecerat än vad det faktiskt är? jo, det är hellre så att jag göra det med referenser och allt seriöst från början så jag slipper göra en komplettering sedan. Det tar så mkt, att behöva göra ett arbete man varit ganska nöjd med en gång till. Inte ens gång till, men att göra om en massa, de är mer krävande än att göra llt rätt från början enligt mig. Och de va faktiskt inte supertydliga med att man inte behövde referera eller förankara sina reflaktioner i böckerna. 

Aja, i allafall blev dagen inte som planerad och jag blev försenad till mitt gruppmöte. Stressad ut i fingertopparna och kroppen som en tickande bomb reda att smälla. Än har bara tickandet startat men jag känner att något är på gång. Om jag inte stoppar det nu kommer det snart var försent för att kunna hejda en eventuell sjukdomsperiod. Så dagen har varit fylld av ångest, stress och för lite tid.. Men det finns en bättre morgondag, kanske. Om jag bara lägger mig i tid och får lite mer sömn ;)

Likes

Comments