Header

Nu kom min långlediga helg och jag kände att jag behövde komma iväg lite. Det har väl inte känts helt bra på praktiken. Jag vet inte hur jag ska sätta fingret på det men det har blivit mycket, väldigt mkt. Att gå från 0-100% arbete/plugg från sjukskrivning är inget jag rekommenderar. Det blir en stor omställning. Det blur tufft och det tar hårt på kroppen. Första veckan hade jag en konstant huvudvärk. När jag kom hem om dagarna var kroppen så slut att jag inte orkade laga mat. Jag menar, hur orkar och hinner folk? visst har det blivit bättre men jag har grubblat mkt. Sömnen har blivit lidade och att somna in har ibland varit en omöjlighet. Mina ben kryper och jag ligger maktlös gråtande pga smärtan i benen. Jag har ju sen ca 13 års ålder haft diagnosen rls (myrkrypningar i benen). Det är en sån smärta och ett sånt obehag när man ska sova. Jag har haft medicin mot detta men nu mår jag så sjukt illamående av den så då kan jag inte sova pga den istället. Jag var faktiskt till läkaren om detta men hon verkade kunna mindre än mig så hon skulle rådgöra med en kollega och återkomma. Har hon återkommit?? nej.. Blir så less när folk inte säger som de lovat.

Det blev i alla fall en spontanresa till Åre. Jag ville komma bort från allt och jag saknade Love. Vem saknar inte sitt barn? Att bo så långt ifrån blir ibland för mkt och man bryter ihop i tårar. Tänk så mkt bättee det blir när allt är klart. Jag får tänka så att det blir bättre. Det kommer bli så himla mycket bättre för oss.

Idag har vi varit på marknad. Det har varit mysigt men väldigt mkt folk, väldigt mkt intryck och väldigt mkt inplanerat. Vi började dagen med en löpartävling som min syrra sprang och vi hejjade. Sedan strosa vi bara runt nere på byn bland alla stånd. Och mitt i marknaden vallades får längs med huvudgatan genom byn. En trevlig dag men en massa massa intryck.

Likes

Comments

Gud, jag är så himla trött. Mina ögon och min kropp värker. Kroppen skriker efter mer sömn. Den behöver mer sömn. Allt är väldigt bra. Jag mår väldigt bra. Jag känner mig driven och praktiken flyter på, skolan flyter på (ta i trä). Det är väldigt roligt på praktiken och jag lär mig jättemkt. Det är nog inte en avdelning jag vill jobba på senare för jag står inte ut med kräk. Jag kommer nog aldrig lära mig den biten, att försöka stå ut med det. Bara tanken på det får mig att hulka. Det är ändå något jag måste ta hand om och jag får bita ihop och försöka att inte visa något obehag framför patienterna. Det är bara att dra på ett leende, bita ihop och stötta.

Efter denna praktiken tycker jag nog ändå att jag känner att jag vill jobba med barn. Det känns nog mer rätt och det känns lite mer som min grejj. Att få ta ner allt på ett barns nivå och försöka förklara allt man gör på ett sätt så barnen känner sig trygga. Jag får se hur jag kännet efter att ha haft min pediatrikkurs men det känns just nu mer rätt i hjärtat.

Jag är dock väldigt kritisk mot mig själv. Det känns som jag inte kan någonting och säger jag rätt inför patienten, gör jag rätt? Det kanske är bra i sitt tänk att faktiskt vara kritisk men ibland är det nog bra att kunna ge sig själv lite kredd. Igår hade jag hand om 2 pat av 5 som jag och min handledare hade hand om själv. Läskigt men väldigt bra och utvecklande för ens tänk.

Likes

Comments

Ja, jag sprang vilse. Men vad förväntar man sig av mig egentligen? Jag sprang min vanliga stig. Alltså en stig i skogen där det finns en massa stigar att välja mellan. Det är så att varje gång jag tar den vägen på dagen tar man aldrig samma stig. Och inga spår, utan stigar, vissa väldigt små. Jag brukar ibland ta lite fel i valet men man kanske bara kommer ut lite längre bort eller går bort sig så man faktiskt går lite länge. Men man kommer alltid fram, tillslut.

Idag började jag springa lite sent. Det var inte mörkt direkt så jag tänkte att jag hinner springa före det blir mörkt. Jag tar cykeln och tar mig till skogen. Det är ca 2 km dit, inte långt men bara asfalt så jag väljer att inte springa den biten. Jag ställer ifrån mig cykeln och plockar som tur med mitt cykellyse. När jag kommer någon km in i skogen inser jag att det börjar bli mörkt. Jag väljer då en stig jag aldrig tagit; jag tror det är en genväg. Men så fel jag hade alltså. Jag hamnade bland mossa, gropar, fallna träd och stup. Jag tänkte att stigen kommer nog snart igen så jag fortsatte gå/springa, såklart. Men stigen kom inte så jag var mitt i skogen. Det tog tid att springa sig förbi allt och det va sjukt jobbigt för benen. Jag hittade ut tillslut men jag trodde nog jag var lost där ett tag. Men när jag hittat en väg, en väg jag tror är en väg man annars korsar så var det väldigt mörkt. Så jag plockar fram mitt cykellyse och det fick guida mig resten av vägen. Men ja, det var inte lätt. Men jag sprang runt hela. Med ett cykellyse som bara är tänkt för att man ska synas i trafiken samtidigt om det är små stigar med rötter och stenar överallt och höjdskillnader så blir det en utmaning haha. Visst ramlade jag, såklart. Jag tog mig runt. Det tog sin tid men jag under omständigheterna gick det ju snabbt. Jag har precis haft influensan och jag är sjukt otränad. Men snart så kanske jag ser ljuset i tunneln och verkligen kommer över tröskeln och känner det där gud vad detta är skönt och inte det där^ ^jag dör snart och faller ihop med mina cementben haha . Men allfafall, ha det bra ni som läser. puss <3

Likes

Comments

det är så underbart med att röra på sig. jag har varit förkyld så jag har inte riktigt orkat med springa eller pressa kroppen. Att göra det under en förkylning är faktiskt farligt. Men nu börjar jag faltiskt känna mig friskare. Igår gick jag 1,8 mil. Idag tog jag samma runda men jag gick lite snabbare. Dock syns inte det då jag fick ett telefonsamtal precis när jag va framme så jag inte kunde stoppa tiden. Men det är så skönt å rensa alla tankar och komma in i ett lugn i kroppen. Jag vet att jag påbötjade yoga men jag tänkte faktiskt starta upp dey imorgon då kroppen känns friskare. Jag lovade ju att genomföra yogan men sen kom Åreresan och förkylningen imellan 😘

Likes

Comments