I somras ställde jag mig själv frågan om jag någonsin skulle tappa räkningen på vilken gång det var som jag såg honom igen. Svaret visade sig vara "ja, det kommer du". Inatt stod jag utanför mitt jobb med mina kollegor och vips så stod han där med sina vänner. Jag såg honom bara bakifrån men det tog inte många sekunder innan hjärnan hade registrerat att det var just han. Hjärtat började slå fortare och jag visste inte vart jag skulle fästa blicken. Jag undrar om han såg mig med, och isåfall under jag hur det påverkar honom.

Men för att återgå till att tappa räkningen. På bussen hem funderade jag på vilken gång det var nu, som jag såg honom. Det kom inte automatiskt som det gjort tidigare, jag fick tänka tillbaka och räkna tyst för mig själv. Och nu när jag ska skriva om det får jag räkna igen, för jag har glömt vad jag kom fram till.

Det är femte gången jag ser honom sen jag gjorde slut i maj förra året. Åtta månader har gått. Fyra av fem gånger har varit en slump och för varje gång avdramatiseras situationen mer och mer. Jag slås fortfarande av en saknad, men den saknaden kommer kanske aldrig försvinna? Det känns fortfarande orealistiskt att det inte är vi, att vi står bara några meter ifrån varandra utan att säga hej, att det har gått åtta månader sen vi kysstes hejdå.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

"Kroppen har en fantastisk överlevnadsinstinkt och utan att man själv har märkt det kommer man en dag må bra. För att så fungerar det, kroppen lappar och plåstrar och ordnar utan att man själv behöver göra så mycket. Och en dag kommer du kunna älska igen och det kommer vara lika fantastiskt som förra gången, om inte ännu bättre. Antagligen ännu bättre, för att du nu är så himla mycket starkare. Och tills dess kan du ha så jäkla roligt och känna dig så stolt över dig själv att du klarar dig minst lika bra utan det där pulvret." - Sandra Beijer

Likes

Comments

Juldagen. Klockan är runt fyra på morgonen och jag dansar inne på en av stadens klubbar. Där träffar jag F för första gången, en kollega presenterar mig. Första intrycket? Detta är en himla söt kille. I rökrutan börjar vi prata och mitt intresse ökar. Wow vad snäll han verkar. Klockan är runt fem på morgonen och vi är påväg hem tillsammans.

Han håller om mig med sina håriga armar och mjuka händer. Jäklar vad mjuka händer han har. Jag vänder mig om så vi ligger ansikte mot ansikte. Jag lägger min hand på hans skäggiga kind och sen kysser vi varandra.

Oj vad mysigt och pirrigt det var och nu kan jag inte sluta tänka på honom. 

Likes

Comments

Klockan har precis slagit över från den 23 till 24 december. Det är julafton. Min första julafton utan honom i mitt liv, som vän eller pojkvän, på nio år. Jag minns att vi pussades för första gången runt jul 2009 (okej jag minns till och med datumet som var den 18 december), en kväll när vi sov över hos en gemensam kompis. Vi var 14 år gamla. Det känns som ett annat liv. Saknar honom lite extra just nu bara, det är ju en dag då det märks extra tydligt att han inte finns vid min sida längre.

Likes

Comments

"Hela min stad är som ett minfält. Jag orkar inte se honom mer nu, inte på en väldigt lång tid. Jag vill hinna läka, mitt hjärta måste få chans att läka." Tre meningar jag skrev den 6 juni i år och visst var det sant. Hjärtat behövde tid för att kunna läka. Den 26 november såg jag honom igen, vi befann oss på samma restaurang. Hjärtat dunkade fort fort fort, jag blev kallsvettig och ville bara därifrån. Men jag grät inte och när jag väl kom ut från restaurangen och fick andas in den kalla vinterluften började pulsen sakta ner. Det var en helt ny upplevelse i jämförelse med hur jag reagerade i somras när jag såg honom för första gången efter att vi gjort slut. Det var ett bevis för mig att det faktiskt är sant, tiden läker alla sår. Det blir lättare för varje gång att se honom. 

Likes

Comments

Att se honom igen efter fyra månader, att få krama honom, att få prata med honom.. Det var en obeskrivlig känsla. Det kändes helt underbart trots omständigheterna. Vi pratade hela natten, enda till klockan fyra på morgonen. Oj vad jag har saknat att prata med honom, att få vara i hans närhet.

När jag vaknade dagen efter vaknade jag med ett leende och ett pirr i magen. Jag vaknade med en känsla jag inte känt på väldigt länge. Känslan som säger mig att han är mannen i mitt liv. Den var så otroligt stark så jag blev till och med förvånad själv.

Vi behöver växa på olika håll, vem vet under hur lång tid, men det finns ingen tvekan på att vi kommer hitta tillbaka till varann. Jag kan inte föreställa mig en livstid utan honom. Jag ser inte någon annan som pappan till mina barn. Jag ser ingen annan bredvid mig på bröllopsdagen. Det är han som gäller. Det är han som är mitt livs kärlek.

Likes

Comments

En söndagkväll i början av september påväg hem från jobb var jag med om ett överfall. En man följde efter mig, ökade takten, började springa. Han kom upp bakom mig och tog tag i mina höfter och det kändes som han försökte dra av mina byxor. För stunden fick jag någon sorts superkraft och vände mig om så fort så han släppte taget och sen skrek jag på ett sätt jag aldrig hört någon skrika förut. Det lät inte som en människa ens. Han blev nog chockad, började backa och gick sen sin väg. Jag blev kvar, ännu mer chockad. Allt var över på bara några sekunder. Vad hände nyss? Vad var han ute efter? Vad hade hänt om han inte släppt taget? Det är de största traumat jag varit med. Det känns fruktansvärt obehagligt att en man har rört mig utan min tillåtelse, med våld.

Den första personen jag ville ringa efteråt vad han. Men jag vågade inte, jag var rädd för vad jag skulle få för reaktion. Min trygghet i sex år som jag inte haft kontakt med på fyra månader. Vad skulle han kunna göra ens. Så jag lät bli. Sen tänkte jag på att ringa honom i en hel vecka, jag kunde inte släppa tanken av hur lättad jag skulle bli av att få dela med mig av detta med honom. Tillslut tog jag mod till mig och skickade iväg ett sms. Han svarade på bara två minuter att han alltid kommer finnas där för mig. Jag blev så lättad att jag började gråta.

Han hämtade mig på jobb samma kväll. 

Vill inte inte berätta om detta mötet i samma inlägg som detta obehagliga överfall. Vill inte blanda något så hemskt med något så fint, så får skriva mer mötet en annan gång. 

Likes

Comments

En hel sommar har gått. Maj. Juni. Juli. Augusti. September. Om en vecka går vi in i Oktober och det är officiellt höst. Vad ska jag säga om denna sommar? Jag var rädd för att det skulle bli ett par väldigt ensamma och dystra månader men med facit i hand blev det något helt annat. Jag fick ett nytt jobb i juni och har sen dess jobbat mer än 40 timmar i veckan och lärt känna så mycket nya härliga människor. Mitt huvud har verkligen haft fullt upp med så mycket nytt och roligt så jag har knappt haft tid att sörja och tänka på min före detta pojkvän. Det har varit fruktansvärt skönt att ha kunnat sysselsätta mig med något, att djupdyka i något annat, något han aldrig varit en del av. Detta jobbet och dessa människor påminner inte alls om honom och det är så himla skönt för allt annat gör ju det. Jag har också festat mer än någonsin. På dansgolvet med alkohol i kroppen har jag inte heller tänkt på honom.

Men tomrummet finns fortfarande där. Han fattas mig. Och hur mycket jag än jobbat, festat eller umgåtts med nya vänner går det inte att sluta tänka på honom eller att sluta sakna honom. Men detta nya jobbet räddade mig i sommar. Så tacksam att jag fick något att sysselsätta mig med efter att mitt hjärta gått itu. Utan att jag ens lagt märke till det har hjärtat nog börjat lagas helt på egen hand.

Likes

Comments

De tre senaste nätterna har jag spenderat hos en kille. En helt ny kille. En kille som inte liknar honom​ alls. En kille som får mig att le och som gör mig glad. Jag glömmer bort det onda när jag är med honom. Han är väldigt snäll och mysig. Han vill gärna vara nära, krama mig, hålla om mig och pussa mig i pannan. Finns det ens något mysigare än att bli pussad i pannan? Han kysser mig gärna också och jag kysser tillbaka. Det känns lätt och okomplicerat. Men det känns också annorlunda, att vara med någon annan än just honom. Imorgon har det gått en månad sen jag gjorde slut. Jag kan inte hjälpa att känna skuld på något sätt pga att jag "redan" kysser någon annan. Jag som trodde att det skulle ta månader innan jag kände mig redo för det också tog det bara tre veckor. Om situationen hade varit omvänd och jag fick veta att han redan träffat någon ny hade det gjort så fruktansvärt jävla ont. Så jag vet att när han får veta, om han inte redan vet, att jag kysser en annan kille nu kommer han känna exakt det jag föreställer mig. En extrem sorg över vad som förlorats. Men samtidigt, jag har rätt att göra precis vad jag vill och även fast tre veckor är en kort tid så var det tydligen allt jag behövde för att börja gå vidare. Det är viktigt att komma ihåg när skulden tränger sig på att jag gör faktiskt inget fel. Jag är inte hans längre, jag får kyssa vem jag vill och denna nya killen vill jag kyssa. Det är som att hans kyssar ger mig hoppet tillbaka om att jag kommer inte vara själv för alltid. Att han inte var mannen i mitt liv. Att det finns fler stora kärlekar där ute. Det kommer säkert känns tufft längre fram igen men just nu mår jag faktiskt bra. Livet fortsätter och jag kysser en ny kille för att det är mysigt att hångla och jag kommer faktiskt klara mig. Jag kommer överleva detta. Jag förlorade min ungdomskärlek, min första kärlek, men längre fram i livet kommer jag möta den största kärleken. Han som kommer vara mannen i mitt liv. Det känns så himla spännande, jag undrar vem han är.

Likes

Comments

27 maj såg jag honom igen, för andra gången. (Kommer jag någonsin sluta räkna vilken gång det är jag ser honom?) Det var på natten, lördag till söndag, utanför en av stans klubbar. Jag stod och och pratade med en bekant när jag såg han komma från vänster, ett snabbt ögonkast och sen vände jag bort blicken. Jag fortsatte konversationen som ingenting hade hänt men inuti mig kändes det som en tornado av känslor som stormade runt. Han stod en meter bakom mig, efter sju år, som om han vore en främling. Som om han vore vem som helst. Det kändes så absurt och ofattbart. Jag kunde inte förstå att det var vi, han och jag. Vår relation existerar inte längre. Våra gemensamma vänner, som jag var ute med, gick fram och sa hej och lämnade mig ensam. Jag ville så gärna vända mig om och även jag säga hej, jag vill kunna ha den relationen med honom, fråga hur det är med honom. Men jag kunde inte. Bara tanken att se honom i ögonen, att hälsa utan att pussa honom, gjorde för ont. Hans fina gröna ögon. När han hade gått gick jag och mina två vänner in på klubbens toalett. Där bröt jag ihop. Jag grät så mycket så jag knappt fick luft. Efter det var kvällen ganska förstörd så jag åkte hem. Från klockan 02.00 till 05.00 grät jag ensam i min säng. Jag spände hela min kropp så pass mycket att tillslut började mina händer och fötter domna bort. Ni vet den här stickade känslan när fötterna somnar? Den känslan hade jag först i händerna och fötterna och sedan började den sakta ta sig vidare upp i armarna och benen. Min kudde var svart av mascaran som runnit. Jag var så fruktansvärt ledsen och jag minns inte senast jag grät så mycket på det sättet. Kände mig helt hjälplös. Tillslut somnade jag av utmattning och vaknade redan klockan 08.00, tre timmar senare. Jag var så trött men kände ändå en lättnad över att det var en ny dag. Bara det tröstade mig. Sen bet jag ihop och väntade på att smärtan skulle försvinna. Eller rättare sagt, jag väntar på att den ska försvinna. Nu när jag vet hur han faktiskt påverkar mig är jag så rädd för att stöta på honom igen. Hela min stad är som ett minfält. Jag orkar inte se honom mer nu, inte på en väldigt lång tid. Jag vill hinna läka, mitt hjärta måste få chans att läka.

Likes

Comments