De tre senaste nätterna har jag spenderat hos en kille. En helt ny kille. En kille som inte liknar honom​ alls. En kille som får mig att le och som gör mig glad. Jag glömmer bort det onda när jag är med honom. Han är väldigt snäll och mysig. Han vill gärna vara nära, krama mig, hålla om mig och pussa mig i pannan. Finns det ens något mysigare än att bli pussad i pannan? Han kysser mig gärna också och jag kysser tillbaka. Det känns lätt och okomplicerat. Men det känns också annorlunda, att vara med någon annan än just honom. Imorgon har det gått en månad sen jag gjorde slut. Jag kan inte hjälpa att känna skuld på något sätt pga att jag "redan" kysser någon annan. Jag som trodde att det skulle ta månader innan jag kände mig redo för det också tog det bara tre veckor. Om situationen hade varit omvänd och jag fick veta att han redan träffat någon ny hade det gjort så fruktansvärt jävla ont. Så jag vet att när han får veta, om han inte redan vet, att jag kysser en annan kille nu kommer han känna exakt det jag föreställer mig. En extrem sorg över vad som förlorats. Men samtidigt, jag har rätt att göra precis vad jag vill och även fast tre veckor är en kort tid så var det tydligen allt jag behövde för att börja gå vidare. Det är viktigt att komma ihåg när skulden tränger sig på att jag gör faktiskt inget fel. Jag är inte hans längre, jag får kyssa vem jag vill och denna nya killen vill jag kyssa. Det är som att hans kyssar ger mig hoppet tillbaka om att jag kommer inte vara själv för alltid. Att han inte var mannen i mitt liv. Att det finns fler stora kärlekar där ute. Det kommer säkert känns tufft längre fram igen men just nu mår jag faktiskt bra. Livet fortsätter och jag kysser en ny kille för att det är mysigt att hångla och jag kommer faktiskt klara mig. Jag kommer överleva detta. Jag förlorade min ungdomskärlek, min första kärlek, men längre fram i livet kommer jag möta den största kärleken. Han som kommer vara mannen i mitt liv. Det känns så himla spännande, jag undrar vem han är.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

27 maj såg jag honom igen, för andra gången. (Kommer jag någonsin sluta räkna vilken gång det är jag ser honom?) Det var på natten, lördag till söndag, utanför en av stans klubbar. Jag stod och och pratade med en bekant när jag såg han komma från vänster, ett snabbt ögonkast och sen vände jag bort blicken. Jag fortsatte konversationen som ingenting hade hänt men inuti mig kändes det som en tornado av känslor som stormade runt. Han stod en meter bakom mig, efter sju år, som om han vore en främling. Som om han vore vem som helst. Det kändes så absurt och ofattbart. Jag kunde inte förstå att det var vi, han och jag. Vår relation existerar inte längre. Våra gemensamma vänner, som jag var ute med, gick fram och sa hej och lämnade mig ensam. Jag ville så gärna vända mig om och även jag säga hej, jag vill kunna ha den relationen med honom, fråga hur det är med honom. Men jag kunde inte. Bara tanken att se honom i ögonen, att hälsa utan att pussa honom, gjorde för ont. Hans fina gröna ögon. När han hade gått gick jag och mina två vänner in på klubbens toalett. Där bröt jag ihop. Jag grät så mycket så jag knappt fick luft. Efter det var kvällen ganska förstörd så jag åkte hem. Från klockan 02.00 till 05.00 grät jag ensam i min säng. Jag spände hela min kropp så pass mycket att tillslut började mina händer och fötter domna bort. Ni vet den här stickade känslan när fötterna somnar? Den känslan hade jag först i händerna och fötterna och sedan började den sakta ta sig vidare upp i armarna och benen. Min kudde var svart av mascaran som runnit. Jag var så fruktansvärt ledsen och jag minns inte senast jag grät så mycket på det sättet. Kände mig helt hjälplös. Tillslut somnade jag av utmattning och vaknade redan klockan 08.00, tre timmar senare. Jag var så trött men kände ändå en lättnad över att det var en ny dag. Bara det tröstade mig. Sen bet jag ihop och väntade på att smärtan skulle försvinna. Eller rättare sagt, jag väntar på att den ska försvinna. Nu när jag vet hur han faktiskt påverkar mig är jag så rädd för att stöta på honom igen. Hela min stad är som ett minfält. Jag orkar inte se honom mer nu, inte på en väldigt lång tid. Jag vill hinna läka, mitt hjärta måste få chans att läka.

Likes

Comments

Jag saknar att ligga i samma säng som honom, att somna bredvid honom, att vakna bredvid honom. Vi brukade alltid skeda det sista vi gjorde innan vi somnade och det första vi gjorde när vi vaknade. Att skeda är så himla mysigt. Jag var oftast den lilla skeden. Det var det bästa som fanns, att känna hans pussar i nacken, höra hans andetag. Han var alltid så himla varm och jag kall. Höll mig alltid tätt intill under vintern och höll avstånd på sommaren. Han var som min egna sol som alltid gav mig värme. Han ställde alltid klockan tidigare på morgonen så han skulle kunna hinna mysa med mig innan han åkte till jobb. Jag äskade dessa stunder men honom, jag älskade att mysa med honom. Han snarkade ganska mycket och väckte alltid mig tidigt på morgonen på helgen för han själv vaknade tidigt och jag kunde sova hur länge som helst. Där och då var det ganska irriterande. Nu vill jag bara åka tillbaka i tiden för att bli väckt en lördagmorgon klockan 08.00 och höra honom säga "godmorgon hjärtat".

Likes

Comments

26 maj var vår årsdag. Vi skulle firat 6 år tillsammans. Istället för att fira var vi nyblivna singlar. Jag bokade upp mig flera dagar innan så jag skulle ha fullt upp. Slippa tänka. Jag vägrade vara ensam hemma och minnas tillbaka. Jag var rädd för att det skulle bli en smärtsam dag. Istället blev det en jättehärlig dag med mina vänner och det känns skönt att kunna minnas tillbaka till den dagen som något positivt. Jag längtar tills den dagen då jag kan tänka på vårt förhållande och avslut som något positivt och inte bara med sorg och ånger som jag gör just nu. Som jag nämnt tidigare är kvällarna svårast för mig, det är då ångesten och saknaden blossar upp och vaknar till liv. Jag längtar till den kvällen då jag känner mig lycklig och tillfreds med mitt beslut, med att vara utan honom.

Likes

Comments

Helvete vad jobbigt det är på kvällarna. Jag saknar honom så jävla mycket och ångrar verkligen att jag gjorde slut. Det kan gå en hel dag utan att jag känner ånger. Jag känner saknad, men ingen ånger. Enda tills mörkret kommer och jag ska sova. Det enda jag tänker på då är att jag vill ha tillbaka honom. Fan fan fan. Undrar vad han gör nu, undrar om han känner samma som jag. Förstår inte hur jag någonsin kommer kunna släppa honom och älska någon annan. Jag ser det verkligen inte.

Likes

Comments

Ikväll har jag tänkt mer än vanligt på honom. Jag har saknat honom mer. Jag saknar hans röst, hans ögon, hans värme. Jag saknar att prata med honom. Det är så himla lätt att glömma att allt detta saknade jag även när vi var tillsammans, för han var aldrig riktigt där så som jag önskade. Så som han var i början av vårt förhållande för sex år sedan. Jag saknar någon, jag saknar ett förhållande, som inte existerat på en väldigt lång tid. Vissa stunder var han precis som förr, de stunderna levde jag för. Det var de stunderna jag stannade kvar för. Men de dök upp allt mer sällan och tillslut nästan inte alls. Men som sagt, det är så lätt att glömma det dåliga. Alldeles för lätt. Därför har jag tagit tillbaka honom så många gånger förut. Om han hör av sig igen hoppas jag att jag har tillräckligt med styrka för att stå emot och säga nej, försöka gå vidare på riktigt. Jag är rädd för att som så många gånger innan räcker det med att jag hör hans röst och jag springer tillbaka till hans varma trygga famn. Det får inte hända igen. Jag får inte glömma bort att det som faktiskt var bra inte överväger det som var dåligt.

Men fy vad jag saknar honom.

Likes

Comments

Igår skickade min bästa vän en länk till en blogg som handlade om precis det jag går igenom nu. Jag började läsa hennes texter om sorgen av att ha förlorat sin kärlek. Hon skrev så ärligt och fint på något sätt och jag kände att jag ville göra likadant. Jag har alltid tyckt om att skriva. Att skriva om hur jag känner just nu kan vara ett bra sätt att hantera det på tänker jag. Denna kvinnan gav sig själv ett år, 365 dagar, att gå vidare. Hon skriver något varje dag och jag har bara läst en liten del av allt men jag ska läsa igenom alla texter. Något hon inte visste då som jag vet nu är att hon klarar sig igenom sorgen. Hon hittar kärleken igen och idag har hon en liten bebis. Det ger mig tröst på något vis. Man klarar sig igenom sorgen på ett eller annat sätt. Även fast det inte känns så alla gånger. Tiden läker alla sår.

Hennes blogg: http://trehundrasextiofemdagarnu.blogg.se 

Likes

Comments

Den 25 maj såg jag honom för första gången sen vi gjorde slut. Bara en vecka senare. Han kom körandes mot mig och jag kom cyklandes. Jag vet inte om han såg mig men jag såg definitivt honom. Hjärtat rusade iväg, händerna började skaka och det blev jobbigt att andas. Jag fick fokusera på att ta djupa andetag, cyklade hem och grät. Två vänner var påväg hem till mig, vi skulle köra iväg på en utflykt. När jag satte mig i bilen och de frågade hur det var med mig brast det igen. Grät lite till. Sen fick de mig på bättre humör och jag började tänka på annat för stunden. Han och jag har gjort slut många gånger tidigare, då har det varit hans beslut, och varje gång har jag stängt in mig själv och inte visat för någon annan hur dåligt jag har mått. Att hålla inne känslorna är aldrig bra. Att ligga hemma ensam en lördagkväll och gråta till en kärleksfilm är inte heller bra. Denna gången har jag inte gjort om samma misstag. Denna gången har jag sett till att nästan aldrig vara själv, speciellt inte på kvällarna som för mig är jobbigast. Jag umgås med vänner nästan hela tiden. Vi hittar på roliga saker så som dansar, dricker drinkar, tittar på film, äter middag, tränar. Sen finns det de dagarna då det enda jag vill göra är att prata om honom, då finns mina vänner där också. Jag tror det är viktigt att få prata om det enda tills jag själv inte orkar mer, tills jag känner att det inte behövs. Jag känner mig tacksam för de vänner som lyssnar, som finns där. Även fast de själva kanske tillslut tröttnar på att höra om honom låter de mig få prata klart, tills jag själv känner mig redo. Denna gången känns faktiskt allt annorlunda. Jag hanterar det annorlunda. Annorlunda är bra.

Likes

Comments

Den 15 maj gjorde vi slut, efter nästan 6 år tillsammans. Eller jag gjorde slut, rättare sagt. För första gången i mitt liv var det jag som blev tvungen att ta steget att stänga dörren och gå ifrån. Ta steget att lämna. Det kändes inte rätt längre, jag kände inte mig prioriterad eller älskad. Men jag saknar honom och tänker på honom varje dag. Önskar att han kunde förändras. För det är ju han jag vill ha egentligen. Det är han jag vill dela mitt liv med. Men han verkade inte vilja vara med mig och jag kom till en punkt där jag inte orkade mer. Jag trodde aldrig att jag skulle våga ta steget men tillslut vågade jag. Jag såg på det som ett plåster. Man tar ett djupt andetag, blundar och drar av plåstret fort fort fort och sedan håller man ut genom smärtan. Det är bara att göra. Vi vet ju alla att det blir bättre sen men just där och då gör det så fruktansvärt ont. Han var mitt plåster, ett plåster som jag låtit sitta kvar alldeles för länge för jag var så rädd för smärtan som skulle komma. Jag är imponerad över hur modig jag är, att jag vågade. Nu ska jag bara överleva smärtan. Jag önskar innerligt att i slutet av det här har jag lagat mitt hjärta och såret är läkt. Jag längtar redan efter att få känna fjärilar i magen igen. En del av mig vill att det ska vara på grund av honom. Only time will tell.

Likes

Comments