September är här och hösten smyger sig på vilket gör att man äntligen får tända lite ljus 😍

Eftersom att det vankas bröllop nästa helg så gick jag på min semester i måndags! Det är så skönt att vara lite ledig efter sommaren.
Nästa vecka är det fullt upp med dekorationer, fixa hår, fixa naglar, snacka med fotograf o toastmaster tillsammans med brudparet och få allt att falla på plats. Den som gifter sig är min syster och jag har fått äran att sjunga under vigseln, vara brudtärna och toastmaster så trots att det inte är mitt bröllop så är det ändå en del att göra. Men jag är helt säker på att det kommer bli ett grymt fint och mysigt bröllop och en helt oförglömlig dag för alla inblandade.

Av min ledighet hittills så har jag slingat och klippt håret och sen varit i Karlskrona i några dagar för att umgås med dem jag umgicks med mest under tiden jag bodde där. Det har varit jättemysigt att få träffa dem igen och hade jag fått så hade dem flyttat med i en flyttlåda.
Tillbaka i Skåne så ska jag spendera kvällen vid tv;n med vin o brie!
Hoppas ni får en underbar helg 😘
Puss på er!!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hejhej!

Kan inte somna för att jag imorronbitti ska träffa läkare nummer 7 på tre års tid...
Mellan besöken så har jag nog pratat o skällt ut ytterligare 20 barnmorskor, ssk mm. över telefon.
Varannan läkare säger att jag har endometrios och varannan säger att jag har phantomsmärtor samtidigt som dem ändå sätter in mig på behandling för endometrios..!? jag fattar nada! Har kompisar som är ssk och har själv jobbat i vården och att behandla någon för något dem inte har är ganska idiotiskt!? Men jag mår ju bättre av behandlingen och sämre utan så därför fortsätter jag även om jag skulle vilja sluta bara för att bevisa att dem har fel...

Jag har haft ont i magen i halva mitt liv, det är 11 år och 7 av dem åren så fick jag ingen hjälp alls så jag har "vant" mig vid smärtan vilket gör att enda gången jag kryper fram och inte kan gå av smärta är när jag har mina skov i samband med mens. Betyder det då att det är phantomsmärtor? Och hur kan jag ha det om jag inte vet att jag ska ha mens snart?

min behandling hjälper mig och när jag slutade med den så fick jag en cysta som sedan försvann för att jag gick på en behandling som rensar ut endometriosen från livmodern (som jag förstod när läkaren beskrev) och jag förstår inte varför den skulle hjälpa om det inte var det som var problemet?

Jag kan leva med det som det är för det har jag gjort hittills, jag är mest störd på att dem aldrig vet nånting och är ovilliga till att hjälpa mig må bra hela tiden, även när det kommer skov..
Men jag tror och hoppas innerligt att hon jag ska prata med imorgon faktiskt lyssnar så får vi väl se vad som händer 😊

För övrigt så har jag flyttat äntligen! Så skönt att vara själv o bara ha mig själv att tänka på 😃 Allting faller på plats bit efter bit och jag är inte minsta stressad över livet längre, jag vet att det löser sig :)

Håll tummarna för mig imorgon! 👌👊
puss&kram 😘

Likes

Comments

Snart är det juni! En helt fantastisk månad tycker jag:D
För att lätta på den deppiga stämningen här på bloggen så tänkte jag börja med att berätta att jag har fått en fast anställning på mitt arbete! Är så glad och tacksam över det att jag skulle kunna skutta runt i en evighet. Dessutom så har jag helt fantastiska kollegor och jag trivs jättebra!
Som grädde på moset så börjar jag få alltfler lägenhetsvisningar så snart har jag förhoppningsvis en egen lägenhet också!
Det finns inget ont som inte för med sig något gott och efter min farmors bortgång så fick jag kontakt med min storebror, så lycklig över att han svarade och försökte förklara varför han handlade som han gjorde för 10 år sen!

Det känns som att en knut efter en annan löses upp och det är så skönt!
Njuta av livet och allt det har att erbjuda ska jag göra nu, lite jobb och sen Sweden rock nästa vecka! möhippa och bröllop väntar senare i sommar 😍

Tack för att du tittat in!
pussokram skumbanan!

Likes

Comments

Jag är evigt tacksam för att jag spenderade 1 natt i veckan hemma hos dig under högstadiet, inte för att du alltid servade en med frukost på sängen o mat osv (även om det var väldigt gött) utan på grund av att jag lärde känna dig och för att du var den som förstod när ingen annan gjorde det. Jag är evigt tacksam för alla gånger du har ställt upp när du kan och funnits där som en förebild och som en tröst.
Det har bokstavlig talat gjort ont i mitt hjärta att se dig lida av din Alzheimers de senaste åren och när du ringt helt förtvivlad så har jag velat hålla om dig där och då och säga att allt ska bli bra igen. Även om det smärtar mig att du är borta från detta livet så vet jag att du kommer ha det bättre dit du kommer och jag vet att du kommer att finnas där på ett annat sätt och med mig i hela mitt liv. Du kommer se mig växa, gifta mig kanske, se mina barn och följa med hela mitt liv men ifrån en annan vinkel. Du är och har varit en av de bästa människor i mitt liv och jag kommer att älska och sakna dig för evigt! Hälsa farmor Wiwi 😚
Sov gott farmor ❤❤❤
Vi ses på andra sidan!❤

Likes

Comments

jag vet egentligen inte vad det är som är värst..
Händelserna i sig eller att bli sviken gång på gång av människor i sin närhet?

Jag är inte perfekt, jag vet det, jag är medveten om att jag också gör fel... Men om man aldrig blir tillrättavisad av sina närmsta när man gör dem illa så är det svårt att ställa saker till rätta. Istället för att snacka skit bakom ryggen på en så kanske det enklaste och bästa sättet för att lösa problemet är att öppna käften och säga vad det är eller!?

En av mina både starka och svaga sidor är att jag säger oftast saker som det är, ifrån mitt perspektiv, vilket kanske inte alla håller med om men jag är åtminstone ärlig. Jag säger vad jag tycker och om någon tycker något om mig så uppskattar jag om man säger det. 

Jag släpper relativt lätt in människor i mitt liv om jag fattar tycke för dem, oavsett vad de gjort eller sagt så vill jag för det första skaffa mig en egen uppfattning och för det andra alltid ge personer en andra chans. Alla har rätt till en andra chans och iallafall försöka ställa saker till rätta. Jag lär mig fortfarande och jag vet egentligen inte vad det är som är värst.. Är det att bli sviken av någon man tycker om eller är det att man är så jävla lätt att ersätta, bara sådär?

Jag tror att det som svider mest är att man är ersättningsbar.. för om någon ersätter dig så är det precis som att du inte funnits.
Så känns det nu, som om jag bara är luft eller någon främling som aldrig känt er. Just precis så känner jag gentemot er nu. Och det svider mest av allt.

Likes

Comments

Jag trodde att 2016 skulle bli mitt år.. Mer fel kunde man ju inte ha!
Som pricken över iet så fick jag i slutet på november/början på december reda på att även min mormor hade cancer. Eller en tumör hade hittats i urinröret och man visste inte än om den var godartad eller elakartad. Eftersom att resten av mitt år varit sån skit så tänkte jag att nu måste det också vara dåligt.
I vanliga fall så hade jag blivit helt förstörd om jag fick veta att min mormor hade cancer och jag är nog det egentligen. Men efter alla händelser förra året så är det precis som att tårarna har runnit ut. Det finns liksom inte fler att gråta.
När mamma ringde och berättade det så höll jag på att packa ihop mina saker i lägenheten så att jag kunde flytta och orken tog bara slut. Andan gick ur mig och jag visste inte om jag skulle skratta eller om jag skulle gråta. Vad är oddsen? Hur är det möjligt att det aldrig tar slut?

Nu vet vi att den tumören tyvärr är elakartad och min mormor har precis påbörjat cellgiftsbehandling. Jag har fortfarande inte gråtit för känslorna har inte hunnit så långt än.

Jag är inte den personen som blir bitter på livet, jag gör alltid mitt bästa för att uppskatta det jag har, jag försöker se något positivt i allt som händer och jag försöker alltid hålla humöret uppe även när det är dåligt.
jag älskar livet och alla möjligheter man har, jag älskar att leva och uppleva. jag älskar att jobba och ha något att göra och jag har väldigt svårt för att sitta still. Att sätta mig ner och tycka synd om mig har aldrig varit min grej, jo när jag får ont och är hemma med någon som gör mig trygg, då tycker jag synd om mig.
Men annars så gör jag oftast inte det. Om jag mår dåligt så gör jag mitt bästa i att inte låta det gå ut över min omgivning, mitt arbete, mina vänner eller min familj.
Men jag förstår också att jag som en väldigt känslig, tänkande och drömmande person helt omöjligt kan gå igenom år 2016 utan att det märks att det var ett dåligt år för mig. För att jag ska kunna bearbeta allt negativt så måste jag prata om det, tjata om det och gråta över det. Jag måste få vara arg och ledsen för att kunna vara glad sen. Mina känslor och tankar kring allt som hänt det senaste året har hunnit ifatt mig nu och det känns rätt pissigt stundvis.

Likes

Comments

Olyckor kommer i 3 sägs det..
Om det skulle varit fallet för mig så hade alla tråkigheter tagit slut vid mitt arbetes konkurs men det gjorde dem inte.

I juni så började jag med att åka på sweden rock, helt underbart!
Innan jag åkte så hade jag skrivit till min morfar som jag av olika anledningar inte hade pratat med på flera år. Allt var bra sa han då.. Men i slutet på juni så fick jag veta av mamma att allt inte alls var bra med honom eftersom att han hade fått cancer. Cancer klingar väldigt dåligt i mina öron oavsett hur bra doktor man har. Samma vecka så berättade min sambo för första gången att vi kanske skulle börja fundera på om vi verkligen skulle fortsätta tillsammans.

Sommarvärmen fortsatte att trycka och det blev Juli. När det precis varit månadsskifte så ringde min mormor och berättade att hennes syster hade gått bort. Trots att det var en för mig avlägsen släkting så hade jag varit hos henne mycket som liten. I mitten av Juli så åkte jag därför till Helsingborg för ännu en begravning.

När solen sken som mest så njöt jag som minst kan man säga och återigen så märktes det på min sambo att han inte skulle orka.
När augusti kom så hade jag jobb på 3 ställen och jag började så smått att må bra igen. En nära vän fick sitt första barn i slutet av augusti och jag väntade med spänning på en andra nära vän som skulle ha barn i slutet på oktober.

När september kom så fick vi veta att min mammas farbror också hade avlidit. Honom kände jag inte direkt egentligen men det var ändå jobbigt för hela familjen.

Oktober kom och vi gick igenom största delen av den månaden relativt smärtfritt fram tills att jag smällde av på min sambo för att han inte kunde bestämma sig för vad han ville med oss.
Jag gav honom ett ultimatum att antingen säga ja till oss eller nej. Han valde att säga nej vilket gjorde att jag gick och la mig med panikångest. jag grät hysteriskt och det kändes som att jag skulle gå sönder inifrån och ut. Han som hade varit min trygghet igenom det år av helvete och igenom allt egentligen orkade inte mer. Eller det är min tolkning av det som sades och gjordes.

Samma vecka som vi hade brutit så hade jag en planerad tid till gynekolog pga. min endometrios. Jag hade börjat få ont igen och ville kolla upp så att allt såg bra ut. Väl där så konstaterade han att jag hade fått en chokladcysta på höger äggstock, den var 2,5 cm i diameter stor. Inte så konstigt att jag hade ont. Hade tidigare år fått höra av en annan läkare att jag led av phantomsmärtor för de kunde inte hitta någon endometrios vid operation. Jag är väldigt tacksam för att jag fick träffa en läkare som tog mina smärtor på allvar. Det som var det jobbigaste med det besöket var dock att jag blev insatt på en behandling med sprutor som skulle försätta mig i klimakteriet.
Bara tanken på sprutorna gav mig rysningar och ont i magen men det som gjorde att jag nästan bröt ihop där och då var när han sa att jag borde fundera på att skaffa barn när behandlingen var avslutad.

Jaha tänkte jag, lycka till sa jag till mig själv. Var fan hittar man en kille som är beredd att skaffa barn om ett halvår? Och hur ska jag kunna ge av mig själv igen till den grad att jag vill ha barn med människan? Och hur ska jag kunna göra det så snart?

Likes

Comments

På torsdag så är det 1 år sedan jag krockade med bilen på jobbet, stressad så tappade jag kontrollen i en sekund för mycket och körde in i ett träd. Med airbagen utlöst och en pipande bil så tryckte jag mig ut ur den rökfyllda bilen och ringde min kollega, en annan bil kom förbi och hjälpte mig ringa 112. Paniken i att ha kört sönder en av jobbets bilar och paniken i att det satt människor och väntade på att jag skulle hjälpa dem att lägga sig var nog det värsta, min första tanke efter smällen var "den här bilen går ju inte att köra, jag måste ringa så jag kan åka och byta den." Att jag ens tänkte tanken att åka och byta bil är ju helt idiotiskt. Mitt i kaoset så försökte jag få tag på min dåvarande sambo som just den kvällen hade stängt av sin telefon. Fick tag på min syster som i sin tur fick tag på en vän som sprang ner och berättade för honom om vad som hade hänt. Senare så ringde han mig och han och min vän mötte upp mig på sjukhuset.
Att krocka och vara ansvarig för krocken är så pinsamt, jag skämdes så fruktansvärt mycket för vad jag hade gjort. Även om det hela var en olycka.

Det var början på en rad olika tråkiga besked av olika slag under förra året.
I april så fick jag under arbetstid ett meddelande ifrån en vän i Helsingborg som berättade att vi hade en gemensam vän som hittats avliden i sin lägenhet, 25 år gammal. Det var en kille som jag inte hade pratat med på ett tag men som ändå hade satt spår i mig. Jag bröt ihop i bilen, hade ett besök kvar innan jag skulle sluta för dagen så jag kunde gå hem och gråta i en trygg famn.
Efter en månad nästan så skulle det vara begravning, jag hade redan anmält mig till ett studentarrangemang och betalt det när jag fick veta när begravningen skulle ske. Eftersom att jag inte hade pratat med honom på något år och inte kände att han var en väldigt nära vän så valde jag att inte gå på begravningen. Något jag ångrar idag. Det var svårt att njuta av arrangemanget när jag visste att han skulle begravas och jag var inte där.

Samtidigt som dethär hände så fanns det ett par stycken som verkade vilja göra allt för att jag inte skulle må bra, en form av vuxenmobbing skedde på hemmaplan och det som var värst i det var att det var människor som jag hade sett som mina kompisar en längre tid. Jag litade på dem fram tills att jag insåg att det nog inte var av kärlek de gjorde som de gjorde. Mina erfarenheter från grundskolan bubblade upp igen och jag mådde inte bra. Jag mådde inte alls bra.
Detta påverkade mina rosa moln och det blev mer och mer påtagligt att min sambo inte längre orkade vara med mig.

I Maj så blev jag inkallad till mitt jobb tillsammans med alla mina kollegor och vi fick veta att vår verksamhet skulle läggas ner och övertas av någon annan. Eftersom att jag bara var vid behovsanställd så fanns det ingen trygghet överhuvudtaget för mig och min ekonomi. Jag började ganska snart efter det att fråga runt efter jobb, det var ju snart sommar så det kanske fanns en liten möjlighet till sommarjobb någonstans. Det nappade ganska snart och jag fick jobb inom funktionsstödsförvaltningen och på ett korttidsboende som tillhörde samma företag jag jobbat på tidigare.  

Likes

Comments

Jag har nog alltid varit duktig på att rannsaka mig själv och fundera på hur jag har hamnat i olika typer av situationer. Första gången jag funderade på allvar hur jag hade hamnat där var när jag blev mobbad under grundskolan, då började jag fundera på vad jag hade gjort för att förtjäna att bli mobbad, varför de valde just mig som offer osv.

Gick till en kurator för att reda ut tankar och känslor som härjar under tonåren, samtidigt som jag inte mådde bra i skolan så försökte jag förgäves ta kontakt med en storebror som inte var intresserad eftersom vi bara hade samma pappa. När jag inte fick någon bekräftelse av honom för att han helt enkelt nog inte var intresserad så började jag även då fundera på vad jag hade gjort för att han inte skulle vilja veta av mig?

Nu flera år senare och en massvis erfarenheter rikare så vet jag att det inte har varit mig det var fel på i någon av dessa situationer. Att bli mobbad är oftast pga att den som mobbar en själv mår dåligt. Att min bror valde att inte vilja ha kontakt med mig är något som ligger långt bak i tiden och som jag aldrig har varit inblandad i och som beror på relationen mellan hans mamma och vår pappa.

När jag började på gymnasiet så var det som att börja om från 0, någon enstaka kände mig men ingen dömde mig. Jag mådde så bra det där första året. Jag träffade en kille i mitten av år 1 och blev tokkär, jag hade kunnat göra vad som helst för honom insåg jag senare. Problemet var att hans liv inte var så enkelt, han hade en brokig uppväxt vilket ledde till kaos. Han lämnade mig för att han älskade mig sa han men jag hade aldrig något val till att säga vad jag ville utan det fick bli så, att vi gick skilda vägar. Återigen så började jag fundera på vad det var för fel på mig? Totalt krossad så försökte jag gå vidare med vad som kändes ett hål i hjärtat.

Det tog ganska många år att komma över honom, jag letade och träffade andra, hade något förhållande som var sådär halvbra tills jag träffade en kille som fick mig att känna sådär igen, jag kunde göra vad som helst för honom och kärleken var helt underbar. Det han gav mig var något som jag aldrig upplevt tidigare och det tog inte lång tid innan jag insåg att jag älskade honom, från djupet av mitt hjärta. Alla bitar föll på plats över en natt och året som väntade var mer fantastiskt än något annat i mitt liv.

Likes

Comments

Hejhej!

Tänkte börja med att presentera mig, jag heter Veronica och jag är en snart 22 år gammal tjej som bor i sundets pärla, den vackra staden Helsingborg.

För att bearbeta tankar och känslor så har jag valt att starta denna blogg, det som skrivs här är inget annat än mina egna tankar om livet. Du behöver varken förstå eller läsa om du inte vill utan det är som sagt bara mina egna känslor.


Hoppas du kommer att finna den intressant och lärorik! 

Ha en fortsatt fin fredag :)​

Likes

Comments