Header

Jag vet att jag inte hållit mitt löfte om att blogga varje vecka, förlåt. Detta året, eller de senaste månaderna till och med, har varit så sjukt. Aldrig någonsin har jag gjort såhär mycket på så kort tid. Möjligen i nian då jag kämpade med mina betyg för att komma in på Åva. Det känns helt sjukt att jag började gymnasiet för fyra år sen, och tog studenten för lite mer än ett år sen. Jag kan inte förstå att för två år sen så satt jag antagligen i skolan och längtade till studenten.

Den 17 september tog min programanställning på SR slut, och det var jättejobbigt. Att jobba på SR är det absolut roligaste och lärorikaste jag gjort. Jag verkligen älskade den där mediastressen. Nu jobbar jag på förbundet igen och det är kul. Tyvärr har min psykiska ohälsa blivit värre efter jag slutade på SR så jag jobbar hemifrån och kryar på mig.

Dock har jag fått det finaste jag kan få – min valp Älva. Hon är en blandning mellan dvärg- och toypudel på två månader. Jag gjorde en typical Nattis och drog till Uppsala förra torsdagen. Där tog jag mig, kommunalt, till en helt underbar kvinna – uppfödaren. När jag fick Älva i min famn grät både uppfödaren, min assistent och framför allt jag. Kärleken jag och Älva fick vid första ögonblicket är obeskrivlig. Hon valde mig till sin matte vid första stund.

Älva kom till mig förra lördagen, en vecka imorgon alltså. Vår första vecka ihop har varit jobbig men så mysig. Hon är ju precis som ett människobarn. I hela mitt liv har jag lidit av prestationsångest. Mamma märkte det redan i sjuan då jag började i en intrigerad skola och min blogg började växa. Jag förnekande det, men mamma hade och har så rätt. Jag vill vara perfekt, även om jag verkligen vet hur omöjligt det är. Då Älva bara är två månader behövs mycket övas upp, vilket jag förväntade mig på att jag skulle klara på en vecka. Åter igen har mina nära sagt att det tar tid och att jag gör ett bra jobb. Med tiden har jag börjat att lyssna på det. Det tar tid att växa upp, och ingen lär sig utan att öva mycket. Jag har fått beröm för den kärleken jag ger henne och det är ju det som lägger grunden för allt. Jag och min familj har mött henne med öppna armar, och hon oss. Varje morgon när hon ser att jag vaknar springer hon till mig för att pussa hela mig. Det är helt obeskrivligt.

Min familj har visat hur mycket de behöver mig, och framför allt Älva. Hon är helt beroende av mig. Om jag försvinner så försvinner hela hennes trygghet. Jag måste kämpa nu, och det får hon mig att göra. Jag vet att hon tyvärr kommer märka av min psykiska ohälsa, mina panikångestattacker och när jag ligger i sängen med psykisk smärta. Men jag tror att vi kommer hitta vårt sätt att handskas med, tillsammans.

Jag älskar dig Älva!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Barn är bland det finaste jag vet, och att dela en graviditet och föräldraskapet med människan jag älskar mest är min dröm.

Jag har sedan länge vetat att jag ska ha barn en dag. Det målet blir allt starkare när mitt och Björns förhållande blir mer seriöst. Jag har också vetat att jag vill vara en ung mamma, typ 27-28, då min mamma var ung när jag föddes och jag fullkomligt älskar det. Samma sak med min älskade mormor. Då hon är på andra sidan jorden känns det så skönt att hon lär finnas ett tag till. Jag tycker inte att det är fel att skaffa barn vid 40, men nu berättar jag om mig själv.

Jag har skrivit ett sånt här inlägg förut och fick mycket funkofobi för det. Många antar att jag inte tar hand om mig själv och inte är kapabel till att vara mamma. Det är bullshit. Jag tar hand om mig själv helt och hållet, bara att jag får fysisk hjälp. Ingen tar upp mig på morgonen, ingen ser till att jag äter, ingen håller koll på mitt schema etc. Jag är boss över mitt liv.

Jag får ta funkofobi varje dag och skakar av mig det via att äga hates. Men när folk ifrågasätter min roll som framtida mamma då bryter jag ihop. Jag förstår att det kan vara svårt att tro på mig som mamma, men det är 2017. Jag är trött på folks ursäkter om att det är okunskap. Det är inte svårt, vi är som alla andra. Min offentlighet är en risk för mig varje dag som sagt. Jag får oftast bara fantastiskt cred men ibland hemska påhopp. Jag är stolt över mitt mod att fortsätta skriva öppet om mina känslor.

Men åter till ämnet. Förut var jag bombsäker på att jag ville ha ett surrogatbarn eller att adoptera. Jag litade helt enkelt inte på min kropp, att den skulle palla. Men nu med Björn är det helt annorlunda. Varje morgon som jag vaknar på hans bröst så vet jag. Jag vet att det är han. Han som jag vill följa genom eld och vatten, över land och hav. Han som jag kommer att älska tills mitt hjärta slutar att slå. Jag vill gå igenom allt med honom, där bland annat en graviditet. Jag vill liksom räkna dagar till BF, köpa vagn och säng. Jag vill även ligga i soffan och ta på min mage under Let’s dance och gråta glädjetårar när det lilla livet äntligen kommer ut.

Jag har forskat lite kring graviditet och föräldraskap i funkisperspektiv och det finns faktiskt massor. På Malou såg jag en kvinna med ett mycket grövre funktionshinder än vad jag har. Hon är benskör och har svårt att röra sig, dålig förklarning av mig tyvärr. En annan som gästade var en mamma med ett annat funktionshinder och sitter i permo. I nya säsongen av Unga föräldrar har en mamma ryggmärgsbråck. Allt detta har fått mig att börja storgråta – av glädje och lycka. Men en film på UR fick mig att på riktigt hulka. Båda föräldrarna hade ett funktionshinder och pappan hade exakt min typ av CP och mitt tal, bara att jag har mindre spasmer. Jag grät, grät och grät. Jag var så lycklig att se att någon med min CP var föräldrar.

Så, trots min oro ser jag väldigt ljust på min framtid som mamma. Forskningen går framåt och att jag redan nu börjat tänka är en fördel.


Likes

Comments

​Bild från min första dag i ettan, precis innan jag åkte till skolan

Detta publicerades i våras, men nu vill jag reposta det till alla er nervösa och förväntansfulla ettor där ute

Jag vet hur jävligt högstadiet är. Jag vet hur mycket press och komplex ni har, och jag vet vilken ångest ni har över att passa in. Men ni, det kommer bli mycket bättre i gymnasiet. Ni kommer få börja om, i en ny miljö med nya människor. Det är här ni kommer bli den ni vill vara och ni kommer att trivas i ert sanna jag. Är ni oroliga över att valt fel program? Var inte det för man kan alltid byta. Ni är omkring 15-16 år och ni behöver inte veta vad ni vill bli. Gör det ni tycker är roligt, det som ni verkligen känner är NI. På gymnasiet är inget töntigt och allt är möjligt. Starta ett band, utvecklas i din matlagning, ta ditt första blodprov på någon, skriv, räkna matte, ni bestämmer. Det är här som drömmar blir till mål och framtidsplaner.

Men gymnasiet är så mycket mer än plugg. Det är här ni kommer hitta vänner som kommer föralltid vara det bästa ni minns från gymnasiet. Ta vara på de och ta aldrig varandra för givet. Lär dig att förlåta och säg förlåt. I ettan träffade jag ett par tjejer som alltid kommer att finnas i mitt hjärta, oavsett hur mycket vi än pratar.

Din första riktiga kärlek kan komma till dig vid den här tiden. Håll fast vid den känslan. Håll fast vid varje glädjerus när du ser honom eller henne i korridoren. Håll fast vid den stunden på morgonen då du fixar dig i hopp om att få träffa den där personen. Stressa inte över att ha sex. Men om hela din kropp skriker ”Go for it” behöver du inte vänta för att inte verka slampig. Du är aldrig slampig, aldrig någonsin. Sex är något skönt och roligt, och helt magiskt med någon man älskar. Håll fast vid varenda tår om det tar slut. Gråt ut och njut av hur fantastiskt coolt det är att vara kär. Du kommer aldrig vara så kär på det sättet som i gymnasiet. Kärleken i tonåren och när man blir vuxen är så annorlunda. Inget är mer äkta, bara annorlunda. Var helt ”over the hills-in love” i någon MEN låt aldrig någon förstöra din gymnasietid. Blunda aldrig för den där puddingen på musikprogramet eller puman som går el. Spana, ha cruscher. Låt din första kärlek vara din första men gå vidare. Jag vet hur ont det gör att vara olyckligt kär och vara övertygad om att livet är över. Men jag vet också hur jävla underbart det är att gå vidare. Du kommer bli hel och du kommer hitta the one. Jag lovar. Men tänk också på att man inte behöver någon annan för att må

bra. Du behöver dig själv. Älska dig själv och ta hand om dig själv.


Likes

Comments

Vad menar du med att du lagade maten utan recept? Det är väl dina assistenter som lagar din mat och då är det väl dom som ska veta hur man lagar den? Jag bara undrar, inget elakt menat 😊

Åh, vad du är söt som tycker att jag är så känd så att du tror att jag har personliga kockar! Jag önskar att det är så men nej, så känd är jag inte – än.

Som andra dödliga måste jag göra allt själv. Eftersom att jag har CP har jag personliga assistenter. De är mina kroppsdelar som inte funkar, alltså inte min hjärna. De är inte mina skötare utan de är mina robotar med levande organ. Jag ger de instruktioner till allt jag vill ha hjälp med. När jag lagar mat är tillexempel jag deras kokbok. Jag säger exakt vad jag ska ha i, hur mycket, hur länge etc. I’m the boss!

Men vorre fan nice med personliga kockar asså!

Likes

Comments

Welcome to my house

Den 15e augusti hände det jag har längtat efter sen jag var arton – jag flyttade hemifrån! Dagen då jag skrev på var helt sjukt. Jag vaknade, åkte till läkaren, åt lunch och sen skrev jag på. Klockan 14 var jag med lägenhet, och det kändes helt otroligt.

På kvällen var Björn, mamma och min minsta lillebror Erik här. Vi packade upp köksgrejer och monterade upp min soffa. På fredagen flyttade vi min säng och jag bjöd familjen på Cabonara, som jag fixade utan recept! Jag och Björn sov här för första gången sen, vilket var otroligt konstigt.

Idag har jag bott här i tre veckor, och det känns helt otroligt. Jag och Björn har haft massor av mysfrukostar och jag har haft förfest med tjejerna. Första hyran är också betald och jag är faktiskt grym i köket. Dock så inser man hur mycket allt kostar – tillexempel diskmedel, tvättmedel och ost!

Jag kan liksom inte förstå att denna lägenhet är min och att nu börjar vuxenlivet for real. Att vakna, sätta på musik, gå till jobbet, åka hem och laga middag – I’m such a grown-up!

De mesta är fixat men än fattas några detaljer. Så fort allt är i ordning ska ni få en follow around-video i min lilla pärla!


Likes

Comments

To be, or not to be – a blogger.

Jag känner mig faktiskt aldrig hemma bland andra bloggare. Jag är inte rik, hänger på Sturep eller visar mina läsare bara de bra stunderna. Jag har inte heller behov att alltid visa mig helfixad och mina naglar är sällan ens målare. Nu generaliserar jag sjukt mycket, men förstår ni hur jag menar?

Jag började blogga när jag bara var tretton. Det var skitkul och verkligen min grej. Men jag har alltid haft komplex för min blogg. Det låter helt sjukt men det är så. Jag jämförde mig inte bara med tjejerna i klassen när vi bytte om till gympan. Jag jämförde mig med de där äldre bloggesarna, tillexempel Kissie, Kenza och Blondinbella. Tjejer som jag inte insåg var äldre än mig och inte hade läxor eller andra tonårsgrejer. Jag ville bara bara vara som de.

När jag blev äldre och mina underbara läsare började att kommentera så insåg jag att jag gör skillnad med att bara vara Natalie.

Jag har fortfarande bloggkomplex, speciellt efter bloggpausen. Men jag har insett vad jag vill med mitt liv, och det är att vara en förebild. Jag är inte den som uppdaterar stup i kvarten eller är supersnygg på alla bilder. Jag vill hellre spendera pengar på konsertbiljetter och ost istället för Chanelväskor. Och inget är rätt eller fel. Detta kommer inte göra mig till en storbloggare, men jag vet att jag gör skillnad. Och det är viktigare än all fame jag kan få.

Likes

Comments

Vad gör egentligen artister, eller kändisar överlag, till idoler? Är det att lyssna på de varje dag? Är det att alltid stå längst fram? Är det att tapetsera hela rummet med hen?

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på de normer vi har i dagens samhälle, och insett att jag tycker att det är rent utsagt bullshit. Men jag anser också att det finns normer i utstickande normer, som ingen tänker på. Så under ett par veckor kommer jag att belysa de här.

Jag vill börja med idolsnormen. Jag följer två Håkan-fans på Instagram, vars liv kretsar runt honom. De har varit på alla konserter på sommarens turné och alltid stått längst fram, och en är i min ålder.

I juni hade jag biljetter till Guns n Roses. Att se de live har varit min dröm sen länge, men jag trodde aldrig att de skulle ske. Men när Bråvalla bokade Håkan samma dag drog jag dit. Jag gav upp en av mina drömmar för att visa min kärlek till Håkan, för att bevisa andra att jag var det största fanet. Det var såklart magiskt och jag lyckades nudda honom när jag stod längst fram. Men, jag ångrar det. På Insta och Snap såg jag bilder på Guns, och mitt musikhjärta gick sönder. Istället stod jag i kylan, såg knappt något då jag stod på sidan och tappade min mobil efteråt. Det var inte alls kul. Efter Guns gick mina vänner till vår favoritbar för att fira återföreningen. Medan jag la mig i mitt tält.

Sedan dess har jag funderat på vad musikkärlek är för mig. Slutsatsen är att Håkan inte är min idol, han är min Gud och texterna är min heliga skrift. Jag vill inte kämpa för att dansa hela konserten utan jag vill lägga all fokus på att ta in en av de finaste stunderna jag vet. Jag vill inte lägga all min ekonomi på resor efter honom, eller tapetsera hela min lägenhet med honom. Och jag lyssnar på andra artister mer i perioder.

För mig är Håkan inte bara den bästa artisten, han är så mycket mer. Han och hans texter betyder så mycket för mig och de har räddat mig flera gånger. Men min största dröm är fortfarande att träffa honom såklart, och den kommer jag aldrig att ge upp.

Men jag menar inte att det är fel att vara ett normfan. Vill man åka på turné med honom, KÖR PÅ! Det är inte fel så länge man är lycklig och gör det för sig själv. Liksom alla kärlekar visar alla det på olika sätt, även musikkärlek.

Som ni sett har jag inte bloggat på länge. Jag behövde helt enkelt stressa ner och fokusera på mitt mående. Jag kan säga att det har varit otroligt skönt. Jag har ständigt levt med bloggstress sen jag var tretton, i mer än sju år. I gymnasiet blev jag nästan utbränd pga plugget och bloggen, och det blev inte bättre. Så på senaste tiden har jag behövt vila. Men jag älskar min blogg och framför all stress är det dritt kul. Jag skulle aldrig tänka mig ett liv utan min blogg. Så nu tänkte jag börja blogga igen, med ett inlägg i veckan till att börja med. Det känns otroligt läskigt då jag gissar på att jag har typ tio läsare, men jag hoppas att ni tio stöttar mıg :)

Likes

Comments

Twenty days. Twenty fucking days.

Ja, idag är det tjugo dagar kvar tills det händer. Tills jag ska skriva kontrakt till min alldeles egen lägenhet. Min lilla tvåa på 57 kvadrat. Min, bara min. Att jag snart ska flytta hemifrån är helt obeskrivligt. Jag har velat det här sen jag bara var arton år. Nu är det dags och jag känner mig mer redo än någonsin. Why? För mitt i all glädje är jag också rädd. Jag är livrädd. I snart 21 år har jag bott med min familj. Jag har alltid haft den tryggheten att mamma och pappa fixar allt. Men nu ska jag stå på egna ben. Trots att jag vet att de alltid kommer backa mig, så är allt mitt ansvar. Det är skrämmande och därför är jag redo, för jag inser vilken utmaning det här kommer att bli. Men jag accepterar utmaningen. Jag omfamnar den.

Idag har jag köpt en soffa på MIO. Det blev en mörkgrå tre sitts med divan. Jag har även kollat ut köksbord, stolar, soffbord och garderob jag vill ha. Och så har jag köpt småsaker som handdukar, formar och disksvampar.


Likes

Comments

Bloggen har legat i koma och här kommer förklaringen.

Jag har varit på Bråvalla vilket inte var så kul. Vädret var bajs, tillgängligheten katastrof och jag tappade min mobil. Men att jag fick se Håkan och nudda honom var amazing!

Efter en festival med ungdomsliv kastades jag in i vuxenlivet..

Måndagen den 3 juli började jag jobba på SR – huset som jag alltid velat jobba i. Det känns helt sjukt! Jag jobbar på Digitala Insatsstyrkan och ska främst hjälpa vår producent. Den första veckan var fullspäckad! Jag fick springa runt i huset och göra massor av ärenden. Det känns otroligt att springa runt där själv. Nu är typ alla på semester så det är lite segt men ändå bra då jag kan sätta mig in i allt.

Samma vecka så blev jag med LÄGENHET! Aaaah, vad sjukt! Det är en liten tvåa med altan mitt ute i ingenstans, men jag är så glad. Det känns helt galet spännande! Jag får tillträde den 15:e augusti så nu är planeringen i full igång!

Likes

Comments


Better Blogging Nouw