Header

Jag har alltid vetat vem jag är och vad jag vill. I tonåren hade man inte så mycket frihet. Man hade sitt skolschema, sin tid att vara hemma och det mesta styrdes av vuxna. Även om det var jobbigt så var det väldigt tryggt. Jag tog studenten, tog klivet ut i vuxenlivet, för snart ett år sen. De första månaderna njöt jag av friheten men nu, nu är jag livrädd. För första gången i mitt liv känner jag att jag knappt känner mig själv. Nästa vecka ska jag börja på ett nytt jobb i en miljö som är typ som Broadway för de med skådespelardrömmar. Jag har inte skrivit på avtalet än så jag vill vänta med att berätta. Jag har fått tjänstledigt från Unga rörelsehindrade under provjobbsperioden på fyra månader. Det känns såklart helt otroligt och jag är så glad! Om jag får forsattanställning har jag fast jobb 2019 ut, då är jag nästan 23 år. Det känns bra men jag är också orolig. Jag vill ju plugga, först upp mina betyg och sen på universitetet. Det nya jobbet kommer att ge möjligheter. Jag är trygghetsknarkare och jag är jätterädd att göra saker som känns osäkra. Jag vet att om jag får jobb efter jobb så kommer jag aldrig att plugga. För jobb betyder lön och lön betyder bostad och mat. Ni vet ju hur svårt jag har haft det med att få jobb, så jag skulle aldrig släppa ett. Jag tror att jag vet exakt vad jag vill, men att folks förväntingar och mitt trygghetsbehov tar över. Hur fan ska jag göra?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

När man har ett funktionshinder så har sin hemkommun som skyldighet att hjälpa en med bostad, en särskild anpassad bostad som det heter. I januari var jag på möte med kommunen och det sattes igång en utredning om jag skulle bli beviljad, vilket jag lär bli. Förra veckan fick jag veta att utredningen snart är klar. Jag ska få tre lägenheter att välja mellan och ja, sen bor jag med me, myself and I. Det känns sjukt, pirrigt men samtidigt så jävla kul. Jag har ju velat detta sen jag blev arton. Nu när det är så nära har dock verkligheten kommit ifatt. Hur är det att bo ensam? Vad behöver man i ett hem? Kommer man ihåg alla räkningar? Jag känner mig ju redo och jag vet att jag kommer lösa allt, detta är ju envisa Nattis. Men såklart, jag är ju nervös. Jag har ju varit beroende av min familj i hela mitt liv. Dock så har jag haft egen ekonomi i snart tre år så att förstå pengars värde kan jag. Men att laga mat, städa och helt enkelt vara ensam kommer att vara en utmaning. Jag har väldigt sällan sovit hos kompisar utan de har jämt sovit hos mig för enkelhetens skull. Jag är inte heller van att resa på egen fot. Så ja, jag kommer att sakna min familj väldigt mycket. Det kommer att vara så tyst.

Men som sagt, det kommer att bli så himla kul. Att ha ett eget ställe. Jag har börjat spara ihop till möbler och kollar jämt på Google efter inspiration. Ända sen jag var liten har jag älskat inredning. Jag har haft dockhus och spelat massor av Sims. Så att nu få inreda ett fysiskt hem själv är värsta leklandet för mig. Jag har en ganska klar bild av hur jag vill ha det. I köket ska jag ha 50-talsstil med massor av pastelfärger, mixer och en köksassistent som jag alltid har önskat mig på grund av mitt favoritprogram som barn, haha. Vardagsrummet ska vara romantiskt och bohemisk och ha vinyler på väggarna. Jag ska också ha en skrivhörna där magi ska skapas. Jag kommer ha ett assistentrum med säng, TV och min efterlängtade walk-in-closet. Mitt sovrum kommer antingen vara lila eller vitt och bohemiskt.


Likes

Comments

Jag har varit så chockad efter fredagen. Precis som när släktingar gått bort har jag mest suttit tyst. Men Igår började verkligheten komma och idag när jag åkte förbi alla flaggor på halvstång på väg till jobbet förstod jag. Detta har hänt. Terrorn har hänt. Idag har jag ångest. Ångest, rädsla och ilska. Ilska för att ingen kan vara helt sig själv utan att få psykiskt eller fysiskt våld. Det gör ont. Varför kan inte vi med funktionshinder ha samma rätt till ett normalt liv som de utan? Varför kan inte homo-/ bi-/ pansexuella kyssa sin älskling på stan utan att bli utstirrade? Varför kan inte transpersoner få den hjälp de behöver? Varför kan vi inte få tro på vad vill vill? Dessa frågor ekar i mitt huvud. Varför?

Jag önskar mig fred på jorden.

Likes

Comments

Ja, jag har inte bloggat på några dagar. Men det börjar bli bättre ellerhur? Helgen var kul. Jag åt middag och var ute med vännerna. Det är så skönt nu när våren kommit och man orkar mer. Jag är verkligen levande död på vintern, mest pga min "reumatism". Jag har inte fått den diagnosen än men troligen har jag det. Mina leder krampar för det mesta och mot sommaren blir det bättre. Dessutom har jag, som de flesta, lättare att få depressioner under vinterhalvåret.. Så yes, jag är glad att det är vår!

I måndags började min utbildning. Jag ska bli informatör för RSFU vilket känns skitkul. Sex- och kärleksfrågor är bland annat det jag vill jobba med. Jag drömmer om att ha en egen spalt i typ Veckorevyn, som Carrie i TSATC.

Likes

Comments

Att vara social och inte kunna uttala mitt namn är ingen bra kombo. Alltid när jag tar i hand med någon får jag ångest. Det har till och med gått så långt att jag funderat på att byta namn. Men jag är en Natalie, en Nattis. DÄRFÖR gjorde jag min första tatuering igår, med mitt namn. Nu kan alla förstå vad jag heter utan att någon måste tolka. Jag är sååå nöjd! Har ni tatueringar?

Likes

Comments

I höst har jag bloggat i sju år vilket är helt sjukt. Hela min tonår finns dokumenterad och jag är så otroligt stolt över att min blogg fortfarande lever, trots mina pauser. I och med att jag har bloggat under de svåraste, viktigaste och roligaste åren i mitt liv har ni sett olika versioner av Nattis. Jag började som en osäker trettonåring som hade komplex för sina bröst, till en femtonåring som bara ville uppleva kärlek. Sen började jag i gymnasiet och allt sattes igång. Killar, fester, brustna hjärtan... Idag är en ung kvinna som står upp för sig själv. Dock har jag inte varit helt mig själv för att jag vill vara en förebild. Jag vill att folk ser upp till mig. Men, hur ska jag kunna peppa andra att vara sig själva genom att vara "the good girl", som jag definitivt inte är? Klart som fan att jag har gjort fel, kommit hem vid sex på morgonen med en sko, bråkat med föräldrar and so on. I januari tog jag äntligen hål i naveln. Jag åkte till min kompis och bara gjorde det, för JAG ville det. Det skrev jag inte på bloggen trots att det var en stor grej för mig. Jag ville framgå som ett gott exempel, inte sätta idéer i unga tjejers huvuden. Men så tänkte jag "Nattis, nu leker du någon annan. Du har ett ansvar, men inte hela ansvaret". Som offentlig person har jag ett stort ansvar och jag peppar gärna folk att vara sig själva, inte ha sex när man inte vill och inte ta droger. För dessa saker är värderingar som jag verkligen lever efter. Så nu ska jag vara en äkta förebild och vara mig själv fullt ut.

Likes

Comments

Topp och hoddie H&M
Jeans Zara och tunika H&M

Likes

Comments

Man, macho, maskulin. Detta har jag tänkt på länge. Jag är feminist och ja, jag är kritisk mot de vita hetromännen i medelåldern. Men samtidigt känner jag med de här unga killarna som inte går emot normen. Utan som bara är killar. Som ung kvinna känner jag ett enormt stöd till att gå mot den traditionella kvinnorollen. Trots att man får kämpa känner jag att jag får utrymme att skaffa mig en hög utbildning, en karriär med bra lön och jag känner att jag inte behöver hålla käft om min sexualitet. Allt detta tack vare det otroligt fina systraskapet vi har skapat tillsammans. Tack vare alla tjejtidningar, böcker, filmer och att man som kvinna får tillåtelse att prata om det som tynger en.

Vi har många olika grupper i vårt samhälle och jag tycker att en grupp glöms bort – unga killar. Hur ofta finns killtidningar som SOLO och Frida? Hur ofta ser vi killar i väntrummet på Ungdomsmotagningar? Vart finns allt stöd för unga killar som vi tjejer får? När man föds som man får man ett privilegium, så länge man väljer att ingå i machokulturen. Man måste gilla att vara dominant i arbetslivet, privatlivet och i sexlivet. Är man inte boss så är man inget. Detta är ett allvarligt problem som börjar redan i tonåren. Killar kämpar sig in i machokulturen, blir players och tjejer blir sårade. Även vi tjejer bidrar till detta. De flesta tjejer vill ha badboys vilket inte gör det lättare. Detta är inte de olika könens fel utan det är samhället och medias. Vi blir hela tiden matade med normer och det är allt vi vet.

Jag har sett serien Boys på SVT och älskar den. Den handlar om två unga hipsterkillar, Viktor och Leo, som fightas med deras könsroller. Jag tycker att den är helt klockren! Äntligen finns det en serie om killar som bara är killar som vågar att gråta, bli sårbara och ha klädångest inför en dejt.

Jag är ingen genusforskare. Jag är bara en ung kvinna med otroligt många killkompisar och som är kritisk mot machokulturen. Det är skillnad på vita hetromän i medelåldern och på unga killar. På samma sätt som att det inte är okej att stämpla in ordet UNDERGIVEN i kvinnors pannor är det inte heller okej att stämpla in DOMINANT i mäns. Jag är som sagt en ung kvinna med en blogg där de flesta läsare är kvinnor. Men då och då hoppar en och annan kille in. Detta är till er

Man måste inte vara boss för att vara något. Ni får gilla tjejer. Ni får gilla killar. Ni får gråta och skratta. Ni får gilla mode eller hata det. Ni får vara blyga. Ni får älska sex eller hata det. Ni får jobba på förskola eller som bilmekaniker. Ni får känna vafan ni vill.


Likes

Comments

Hej alla rollers!

Nu guys, får jag äntligen berätta! Just nu håller jag på att spela in för en kommande serie. Nu håller de på att ta bilder på när jag bloggar så här sitter jag helt casual, haha. Serien heter Idag om ett år och personer med olika mål kommer att följas. SVT är jättenöjda med mitt material so far vilket känns otroligt kul. Jag hoppas att detta blir så bra så att de vill göra en till säsong av This is how I role!


Likes

Comments