Header

​Jag vet att jag har varit sämsta bloggerskan på sistone. Förlåt. Men nu ska jag berätta hur det är. Jag har, i hela min tonår, levt med psykisk ohälsa. I femtonårsåldern började jag få panikångestattacker och sedan dess har allt varit upp och ner. Jag mår aldrig bara bra för antingen är det jättebra eller jättedåligt. Under dessa år har jag varit i flera depressioner och har alltid lyckas att ta mig ur de utan hjälp. Men sen sommaren 2014 har hela mitt liv varit en enda röra. Ja, jag har haft ljusare perioder men jag har aldrig känt mig helt frisk. Detta har gjort mig till en helt ny människa. Jag har tappat bort mig totalt. Mina intressen är borta, mina passioner och mina mål i livet. Och det är inte såhär jag vill leva.


Jag har fått en remiss och jag skata hjälp av en psykolog att få hjälp att hitta den drivna Nattis igen som jag faktiskt älskade. För att vara lite självgod så var hon min förebild. Men nu är jag någon annan. Att ta professionell hjälp av någon är stort för mig. Jag har aldrig varit den personen som har pratat om vad som tynger mig. Jag blir bara mest tyst.


Psykisk ohälsa är i dagens samhälle tabubelagt, speciellt om man har en funktionsnedsättning. Jag känner att folk lägger skuld på min CP för att jag mår dåligt. Herregud, allt handlar inte om min CP. Jag har accepterat min CP för längesen. Det är samhället som måste acceptera den också. Men å andra sidan så kan jag ju må dåligt för annat.


Till er som sitter i samma båt som mig. Det är förjävligt att må skit och inte veta varför. Det kommer bli bra och ni är aldrig ensamma!


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Denna text skrev jag för en vecka sen men inte hunnit publicera. Men nu har Björn tjatat på mig så nu gör jag det.

Nu har vårterminen börjat och för tonåringarna börjar en magisk tid i skolan, även om ni inte tror det. I detta inlägg kommer jag skriva till de två målgrupperna som är de mest förvirrade människorna just nu – niorna och treorna.

Kära nior

Jag vet hur jävligt högstadiet är. Jag vet hur mycket press och komplex ni har, och jag vet vilken ångest ni har över att passa in. Men ni, det kommer bli mycket bättre i gymnasiet. Ni kommer få börja om, i en ny miljö med nya människor. Det är här ni kommer bli den ni vill vara och ni kommer att trivas i ert sanna jag. Är ni oroliga över att valt fel program? Var inte det för man kan alltid byta. Ni är omkring 15-16 år och ni behöver inte veta vad ni vill bli. Gör det ni tycker är roligt, det som ni verkligen känner är NI. På gymnasiet är inget töntigt och allt är möjligt. Starta ett band, utvecklas i din matlagning, ta ditt första blodprov på någon, skriv, räkna matte, ni bestämmer. Det är här som drömmar blir till mål och framtidsplaner.

Men gymnasiet är så mycket mer än plugg. Det är här ni kommer hitta vänner som kommer föralltid vara det bästa ni minns från gymnasiet. Ta vara på de och ta aldrig varandra förgivet. Lär dig att förlåta och säg förlåt. I ettan träffade jag ett par tjejer som alltid kommer att finnas i mitt hjärta, oavsett hur mycket vi än pratar.

Din första riktiga kärlek kan komma till dig vid den här tiden. Håll fast vid den känslan. Håll fast vid varje glädjerus när du ser honom eller henne i korridoren. Håll fast vid den stunden på morgonen då du fixar dig i hopp om att få träffa den där personen. Stressa inte över att ha sex. Men om hela din kropp skriker ”Go for it” behöver du inte vänta för att inte verka slampig. Du är aldrig slampig, aldrig någonsin. Sex är något skönt och roligt, och helt magiskt med någon man älskar. Håll fast vid varenda tår om det tar slut. Gråt ut och njut av hur fantastiskt coolt det är att vara kär. Du kommer aldrig vara så kär på det sättet som i gymnasiet. Kärleken i tonåren och när man blir vuxen är så annorlunda. Inget är mer äkta, bara annorlunda. Var helt ”over the hills-in love” i någon MEN låt aldrig någon förstöra din gymnasietid. Blunda aldrig för den där puddingen på musikprogramet eller puman som går el. Spana, ha cruscher. Låt din första kärlek vara din första men gå vidare. Jag vet hur ont det gör att vara olyckligt kär och vara övertygad om att livet är över. Men jag vet också hur jävla underbart det är att gå vidare. Du kommer bli hel och du kommer hitta the one. Jag lovar. Men tänk också på att man inte behöver någon annan för att må bra. Du behöver dig själv. Älska dig själv och ta hand om dig själv.


Nians bal och första dagen i gymnasiet

MKära treor

Om ett halvår då är det er tid. Då är ni fria. Tänk inte på att ni borde ha gjort dittan och datten för gjort är gjort. Njut istället. Njut av din klass, dina lärare, korridorslukt och till och med skolmaten. Du kommer aldrig ha de såhär underbart som denna termin. Ta vara på exakt varje minut i skolan för du kommer att sakna det så mycket. Dansa mycket på skolfesterna, prata mycket med dina klasskompisar och var UNG. Du är 18-19 år. Du behöver inte alltid göra rätt. Väx inte upp för fort utan gör allt i din takt. You’re unstoppable now. Njut.


Min underbara studentdag!

Likes

Comments

​Jag har fått många arga mail om att jag bloggar för lite. Men såhär är det. Jag har ont i min kropp varje dag och det påverkar min fysik och mitt psyke. Ibland kommer jag knappt ur sängen för att det gör så ont. Jag jobbar tjugo timmar i veckan och när jag har kommit hem däckar jag. Jag orkar knappt umgås med vänner. Så just nu är det jobb jag har nu det jag klarar av. Att det är så ger mig grov ångest. Även när jag vilar så jobbar jag ändå. Jag känner dagligen press på mig att leverera och att inte göra någon besvikna, allra minst er läsare. Att driva denna blogg och att vilja satsa på det är det bästa och sämsta valet jag gjort. Det är ett heltidsjobb och man jämför sig alltid med andra. Men vet ni, jag är inte som andra. Jag vill inte bli en storbloggare utan jag vill bli något större. Jag vill inspirera och motverka funkofobi på mitt sätt. Det är självklart kul att många vill läsa min blogg men snälla, bli inte arga. Jag kan inte rå för min smärta. Jag gör så gott jag kan och jag vet att ni äkta rollers förstår det.

Likes

Comments

London 2016

Jag har aldrig varit den tjejen som har drömt om att resa överallt. Men efter denna Göteborgstrip har mitt resesug höjts med 150%. Om två veckor ska jag och Björn till Köpenhamn för att se Metallica och jag är så så taggad. Vi kommer ta det första tåget från centralen den sjunde februari och ha ca åtta timmar till konserten börjar. Har någon varit där? I sommar tänkte vi ta en tripp i Europa. Vi kommer ta tåget till Köpenhamn igen och sen flyga till Tyskland och Spanien. Ett resemål jag har är även London 2.0. Jag är helt kär i den staden! Så därför ska jag nu vara med i #nouw30daychallenge. Tävligen går ut på att blogga varje dag i trettio dagar vilket passar mitt nyårslöfte perfekt - att blogga mer! Priset är just en London-weekend så det är en väldigt bra morot!

Länk till tävlingen

Likes

Comments

Hej! Såg att du delat min kommentar. Tack för det! Det verkar som du missförstod mig lite. Först o främst svarade jag på kommentaren som någon annan skriva att hen inte fick assistans för att hen klarade av ADL behoven själv. Det är väl bra att slippa vara i behov av någon annan. Sen vet jag Nattis att du behöver assistanser men att våga utmana dig utan assistanser. Att vissa saker inte går o träna bort det fattar jag också. Jag har själv cp men jag ger mig fan på att saker ska funka. Så ibland handlar det mer om våra egna begränsningar. Jag har träffat tjej i likanande situation som du och hon lärde sig gå med hjälp av petö metoden och prata. Eller jonas helgesson. Han är väl en grym förebild. Du är en jättebra förebild du också men du kan så mkt mer än du tror 😀

Okej. Såhär skulle mitt liv vara utan assistans. Jag skulle nästan kissa på mig på väg till toaletten. Till frukost skulle jag äta en torr macka då jag inte kan bre själv. Mackan skulle då fastna i min hals som jag FÖRHOPPNINGSVIS spyr upp själv. I duschen skulle jag halka. Jag skulle behöva utesluta mitt modeintresse då jag bara får på mig mjukiskläder själv. Mitt hår skulle till slut bli rasta och mina tänder skulle ramla av. Detta skulle ta fyra timmar. Jag skulle behöva bära mitt tangentbord i taxin och välta ner jobbets iMac när jag stoppar i USBn. Till lunch skulle jag inte äta något för att inte sätta i halsen. Även dricka är uteslutet då jag skulle spilla ner mig. Behöver jag fortsätta?

Jag förstår hur du menar men tycker att du har helt helt fel. Genom min blogg vill jag visa att allt är möjligt bara man kämpar. Detta gäller inom jobbsök, resor och så vidare. Men att säga till en person med funktionsnedsättning, speciellt när man själv har en, att hen inte kämpar för hen har assistans är otroligt fel. ALLA med assistans kämpar. Vi vill inte ha assistans och vi är fan inte lata. Man ska försöka göra själv men till vilket pris? Är det optimalt att nästan dö varje måltid för att inte ha assistans? Är det värt att förstöra livskvaliten då all tid och energi skulle gå till vardagliga behov? Du har aldrig träffat mig utan känner mig via min blogg. Du vet bara om det livet jag berättar om på bloggen. Jag vet vad jag kan och inte. Och att jämföra människor funkar inte. Jag är otroligt stolt över att jag har kommit så långt i min acceptans över att jag har CP och behöver hjälp.

Likes

Comments

I lördags åkte jag, mamma och min assistent Joanna till Göteborg för att gå på P3 Guld. Det var så otroligt kul! Vi bodde på ett jättefint hotell på Avenyn där alla kändisar bodde, Miriam Bryant och William Spetz tillexempel. Galan var amazing, Håkan var där och eftersom att efterfesten var på vårt hotell så kom vi in. Tyvärr fick jag inte träffa Håkan så jag kämpar vidare med den drömmen. Min tid kommer som sagt.

Likes

Comments

Kommentar på Bevara LSS

Det är väl bra om man klarar ADL på egen hand och slipper ha folk runt benen?

Jag har en CP-skada som påverkar mitt tal, min motorik och jag sitter i rullstol. Jag behöver fysiskt hjälp med ALLT i min vardag. Detta är inget jag valt eller kan träna bort helt.

Likes

Comments

Som de flesta vet har jag inte levt speciellt hälsosamt de senaste åren. Jag har strulat med sömnen, maten och motionen. Detta har såklart tagit kol på min kropp, psykiskt och fysiskt, men innan jul sa kroppen stopp. I en månad har min mage krånglat och jag har haft så ont. Jag har nu blivit vuxen och insett att jag måste ändra mina vanor. Idag började mitt nya liv. Jag åt äggtoast till frukost, köttgryta till lunch och spaghetti och köttfärssås till middag istället för vitt bröd till alla mål. Jag mår redan mycket bättre. Så ikväll ska jag kolla upp lätta recept på grytor jag kan laga. Tips?

Nästa vecka ska jag börja att gymma igen. Jag mådde så grymt bra av det förut och sov mycket bättre. Jag känner att nu när jag kommer flytta hemifrån snart så är det dags att börja ta ansvar över sig själv. Mamma kommer inte längre att övervaka mig. It's time to grow up!

OBS! Detta är inte pga att jag vill gå ner eller ändra mitt utseende. Jag vill bara vara frisk, glad och stark länge.

Likes

Comments

Igår så gjorde jag korvstroganoff och det blev sjukt gott! Jag har inte särskilt stort intresse för matlagning utan det blir mest toast. Men när jag väl lagar mat så blir jag så stolt. Det känns så vuxet att själv ta ansvar över att äta riktig mat istället för så kallad tonårsmat. I år kommer jag som sagt säkert flytta så det är hög tid för mig att våga mig på köket mer!

Likes

Comments

I samarbete med Humana

Just nu pågår en hektiskt debatt kring LSS. Åsa Regnér vill skära ner på assistansersättningen och idag har både många blivit av med assistansen helt och ett dödsfall skett. Jag har levt med personlig assistans i tio år nu och jag kan säga att utan det hade jag inte överlevt. Det som jag är ledsen över är att när man söker assistans så är det bara de vardagliga sakerna som handläggarna räknar med. Man blir tvungen att klocka sina toalettbesök, måltider och blir frågad om man verkligen måste duscha varje dag. Även om man bor hemma med föräldrarna eller inte spelar in. Vilka livsvilkor ska vi egentligen få ha? Livet är så mycket mer än att bara äta, sova, duscha och gå på toaletten. Om detta är det enda vi ska ha rätt till så är det ingen idé med LSS. Detta är värre än ett fängelsestraff, som att vara levande död.

Personer med funktionsnedsättnigar har känslor. Vi känner, vi andas och vi tänker, precis som andra. Det är mycket fokus på hur vi mår fysiskt med alla rehabiliteringsbesök och LSS-frågor. Men hur vi mår psykiskt är inte viktigt. Vi har inte rätt till att resa, flytta hemifrån, gå på aktiviteter, umgås med vänner eller vara en bra dotter eller son som hjälper till hemma. Är detta rätt?

Vi är påväg tillbaka till ett institutions samhälle där allt ska handla om att förvara oss någonstans. Ända skillnaden är att många familjer blir lidande. Föräldrar måste stanna hemma för att agera assistenter gratis och syskon får inte tillräckligt med tid med föräldrar. Det är dags för politikerna att vakna upp och inse att vi har fler behov än bara äta, sova, duscha och gå på toaletten, och att våra nära också har ett liv.

I samarbete med Humana

Likes

Comments