Header

Hello!

Jag kom hem för ett litet tag senare. Dagen har bestått av läkarbesök och småfix i stan. Om två veckor ska även jag och Hanna åka på Sweden Rock. Det bestämdes nu igår så nu behövs allt praktiskt fixas. Assistansbiten är nästan löst så nu behöver vi tågbiljetter och någonstans där permon kan laddas. Jag har velat åka på SRF de tre senaste åren och i år blev det en last miniute. Det ska bli så kul!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Likes

Comments

Tänkte köra en frågestund. Ställ era frågor här, på Instagram eller Facebook så svarar jag i veckan. Om det blir många frågor kanske jag svarar i ett videoinlägg ;)

Likes

Comments

Igår blev det Tantopremiär med Arvid och Hanna. Så otroligt mysigt! I timmar satt vi och åt, snackade och solade!

Likes

Comments

Att vara annorlunda och att sticka ut i mängden är något jag alltid har varit van vid. Jag har känt ångest över att inte passa in men jag har väldigt sällan fallit för grupptryck. Ni som har följt mig länge vet hur öppen jag är med allt. Men det finns en sak som jag höll hemligt för alla från när jag var tretton till förra året. Nu när jag har berättat för mina vänner och familj vill jag också berätta för er. Jag är pansexuell.

Allt började i sjuan. Jag hade precis börjat i en helt ny skola och var nyinflyttad i min nuvarande ort. I klassen över mig fanns det en person, vi säger Adam. Jag tyckte att Adam var det snyggaste jag sett. Varje dag fick jag fjärilar i magen när jag såg honom och jag var helt enkelt förälskad. När jag sedan fick skolkatalogen skulle jag ringa in hans namn. Men, Adam hette inte Adam utan Ada. Dagen efter fick jag veta att Ada hade en ”kvinnas kropp”. Jag var som sagt tretton och tänkte normativt. Jag skrattade, men för att jag var rädd. Jag var ju fortfarande kär i Ada och det gjorde mig livrädd. Jag har vuxit upp med både homo- och bisexuella så det var inte det. Men att jag också var det, det fanns inte. Åren gick och jag levde som hetro och vågade knappt kolla på tjejer. När jag började i gymnasiet hamnade jag och Ada i samma klass, vilket jag blev helt lyrisk över. Jag var sexton år, hade mer kunskap kring sexualitet och bättre självkänsla. Jag var inte kär i Ada längre, men jag tyckte ändå att hon var dösnygg på ett mer sexuellt sätt än vad mina tjejkompisar var. Jag levde som ”hetro” men i hemlighet började jag att utforska min sexuella läggning genom internet, HBTQ-poddar etc.

När jag träffar en människa kollar jag mest på klädstilen, kroppsspråket, humorn etc. Jag tänder inte på femininet utan bara på maskulinitet. Därför har jag inte känt mig bekväm med att kalla mig bi. När jag hörde ordet pansexuell kunde jag äntligen äntligen putsa ut. Kortfattat betyder pan att man blir attraherad av personer oavsett kön och att det finns fler kön än bara kuk och fitta. Jag attraheras av manliga personer men vad de har mellan benen bryr jag mig inte om.

Jag har kommit ut för mina nära och kära. Alla har accepterat det och jag är så tacksam för det. Jag var mest orolig över att berätta för min ena bästa vän för jag ville inte att hon skulle tro att jag var kär i henne. Men det trodde hon inte. Det enda jobbiga är att jag har blivit ifrågasatt och kallad uppmärksamhetshora då jag har en pojkvän jag avgudar och inte gått längre än hångel med tjejer. Men fuck de, det är vad jag känner som räknas.

Igår kom jag ut för personen i frågan. Jag skickade denna text för jag ville berätta för den personen innan jag publicerade detta. Hen tog det bra. det är extremt läskigt att komma ut såhär men detta är vad jag är, och det är jag stolt över.

Likes

Comments

Fråga: Skriver du dina blogginlägg själv eller hjäper dina assistenter dig? 😊

Svar: Nej, jag skriver helt själv :)

Likes

Comments

Idag vaknade jag inte som Nattis. Ögonen ville inte öppna sig och av ren reflex började jag skrika på min pojkvän. Min älskade, vackra pojkvän som jag var så glad att se efter en helg ifrån varandra. Hela kroppen skriker av smärta och jag går upp ur sängen. Jag går upp ur sängen, ut ur rummet för att min oskyldiga pojkvän ska slippa det här. När jag blir såhär vill jag vara ensam, för jag skäms. Jag skäms för att jag inte är jag. Jag blir en psykobitch, och tyvärr får Björn ta allt. Han ringer sin mamma för att få stöd, han är rädd och vet inte hur han ska hjälpa mig. Då blir jag ännu mer upprörd för jag vill att INGEN ska veta om det här. Min CP är inte pinsam, men detta är det. Tanken på att jag, världens starkaste brud, mår såhär ibland är så jävla pinsamt. Jag som ska peppa andra. När jag lugnat mig ringer vi till min svärmor. Efter sånna här attacker tror jag att alla hatar mig eller är arga. Så jag får ångest-efter-ångesten. När jag blir Nattis igen säger jag förlåt tusen gånger, förlåt för att jag är jag. Björn vill ringa mamma och egentligen vill jag också det. Men jag stoppar honom. Även om hon vill veta sånt här och sagt att hon finns när jag än behöver. så vill jag inte förstöra hennes dag.

I sånna här tillfällen så vill jag faktiskt göra slut med Björn. Han förtjänar inte det här. Han är masterstudent och i höst ska han praktisera på regeringskanslit, en miljö som är som SR för mig - en dröm. Jag vet att han vet att detta är inte mitt fel, men jag är så himla rädd att förstöra hans utbildning, intressen, honom. Jag är livrädd, även om jag vet att han skulle bli förstörd om jag lämnade honom. Jag önskar att jag kunde se hur han har det och kunde visa min tacksamhet. Men allt jag orkar är att säga "jag älskar dig".

Jag är enormt tacksam att Björn, min familj, mina svärföräldrar och vänner finns.

Likes

Comments