Jag finns. Jag är här. Jag känner. Jag tror inte ni anar hur fullkomligt lycklig jag är, bara för att jag känner. Hur jävla glad kan man bli av att bli arg? Hur otroligt lättad jag kan vara bara för att få gråta? För att få skratta? För att vara irriterad? De tankar som förut krossade mitt hjärta och drog ner mig gör mig bara glad. De ger mig hopp. De ger mig ett lugn som jag aldrig någonsin förr har känt. Äntligen. Äntligen känner jag lugn och ro. För det är så jävla okej att ha panikångest, ångest, vara ledsen eller för den delen känna något kroppsligt. Huvudsaken är att jag känner. Och jag känner, att jag börjar bli mig själv igen. Fast en bättre version av mig själv. Fy fan vad bra jag är!

Häromdagen satt jag och lyssnade på musik med min älskade mamma. En låt spelades upp som jag vet, att den för mor säger mer än vad någon kan tänka sig. Och jag rös. Och jag grät. För att hon rös. Och grät. Och vi kände. Fyfan va fint hörrni!!!!! 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments