Att jobba med människor är nog något av de mer krävande jobben. Samtidigt ger det så otroligt mycket. Det ger perspektiv, det ger glädje, samhörighet och framförallt: kärlek.

Aldrig någonsin har jag upplevt sådan kärlek som när jag sitter med mina gamlingar och pratar om livet. Stunder där generationer kopplas samman och vi inser att det egentligen inte är så stora skillnader mellan oss skapar avtryck i mig. För: alla har vi varit barn. Alla har vi jobbat och slitit för brödfödan, om man nu vill kalla det så. Alla har vi blivit kära, kanske en, två eller fler gånger. Alla har vi fått hjärtat krossat av den vi älskar. Alla har vi känt hopplöshet och melankoli, känslan av att: “blir det inte bättre än såhär?”. Och. Alla har vi känt total eufori, dansat på gatorna, gråtit av glädje, skålat i champagne och blivit berusade av livet. Vilken otrolig lycka och insikt!

Häromdagen, på promenad i de mest färgsprakande skogar där vi sparkade undan löv tillsammans. En promenad till ån där du hade bott under de åren som var dina bästa. Du, som är 72 år fyllda gick nu återigen på de gator där du kanske inte levt majoriteten av ditt liv, men i alla fall de mest betydande åren.

Här har du fött dina barn.
Här snickrade du och din man på en veranda som sedan målades gul.
Här köpte du din första hund, den med röd och lockig päls som kom att betyda mycket men som du idag har glömt namnet på. Här hade ni fester som grannarna än idag pratar om, trots att det var flera år sedan ni flyttade härifrån. Över 20 år sedan. Här, just på den här platsen mittemot ert hus hade kor betat. Det var fint att stiga upp varje dag och dricka morgonkaffet till kornas råmande. Idag finns det inga kor här, bara ett skogsparti.

Det mesta har förändrats i ditt liv. Du är nu äldre och orkar kanske inte lika mycket som förr. Din man är borta och hunden likaså. Barn och barnbarn finns istället i ditt liv, något som förgyller det. När livet tar ifrån en någonting ter det sig ibland så att det ger tillbaka på något sätt. Som att det försöker ersätta, kompensera för det som hänt. Du har det bra nu säger du. Men du längtar tillbaka, det syns på dig. Men trots allt så finns minnena kvar, och ibland är de det finaste man som människa har.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Igår var jag som sagt i Sthlm, men inte bara för att driva runt (som en ju gör i vanliga fall). UTAN. Jag. Lilla jag! Hade en spelning i radio. Närmare bestämt i morgonprogrammet p4 Sthlm! Det var ju heeeeelt sinnessjukt kul och lite utav en dröm. Wow alltså. Är så stolt över mig själv, att jag klarade av det hela och att jag faktiskt gjorde bra ifrån mig. Klapp på axeln fö fan!!

Det är alltså gårdagens avsnitt som jag var med i. Två låtar spelade jag och så en liten intervju på det. Jag är med efter Håkan Hellström-låten (HUR meant to be??! SÅ meant to be), 2:37:00 min i avsnittet! Hur fett.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/878571?programid=739

Likes

Comments

Igår var en fin dag för mig. Jag befann mig i älskade Stockholm, träffade några utav mina favortimänniskor där och mådde bra helt enkelt. Igår är den första dagen på många månader som jag inte har fått en panikångest när jag har varit i Sthlm, vilket är ett stort steg för mig. Jag mår bättre nu och det känns så skönt att få ett kvitto på det. Jag är så otroligt stolt över mig själv. Gårdagen var en prestationernas dag helt enkelt! Jag lyckades bra med allt jag gjorde och det smittar av sig på hur jag mår idag.

Något som jag har reflekterat mycket över på sistone är att prestationer och välmående är så otroligt sammankopplade för mig. Att känna stolthet och styrka i sig är såklart inget negativt, men att bara göra det när jag har gjort något bra är i sig farligt. Samtidigt måste jag såklart låta mig själv njuta av de stunderna då jag väl känner lycka, glädje och de där fan vad jag är bra-känslorna, även fast de kanske finns där tack vare en prestation. Det är svårt det där! Just nu får jag låta mig själv göra det. Men jag måste verkligen jobba på att vara nöjd med mig själv, även fast jag har misslyckats med något. Även fast jag har legat i sängen och ​"bara" ätit chips hela dagen. Trots min kroppsångest. Trots allt det där jävliga och mindre bra som är jag. Jag måste jobba på det, jag vet, men just nu ska jag försöka lämna de där tankarna och bara låta mig vara nöjd med mig själv. För fan vad jag är bra.

Likes

Comments