Att jobba med människor är nog något av de mer krävande jobben. Samtidigt ger det så otroligt mycket. Det ger perspektiv, det ger glädje, samhörighet och framförallt: kärlek.

Aldrig någonsin har jag upplevt sådan kärlek som när jag sitter med mina gamlingar och pratar om livet. Stunder där generationer kopplas samman och vi inser att det egentligen inte är så stora skillnader mellan oss skapar avtryck i mig. För: alla har vi varit barn. Alla har vi jobbat och slitit för brödfödan, om man nu vill kalla det så. Alla har vi blivit kära, kanske en, två eller fler gånger. Alla har vi fått hjärtat krossat av den vi älskar. Alla har vi känt hopplöshet och melankoli, känslan av att: “blir det inte bättre än såhär?”. Och. Alla har vi känt total eufori, dansat på gatorna, gråtit av glädje, skålat i champagne och blivit berusade av livet. Vilken otrolig lycka och insikt!

Häromdagen, på promenad i de mest färgsprakande skogar där vi sparkade undan löv tillsammans. En promenad till ån där du hade bott under de åren som var dina bästa. Du, som är 72 år fyllda gick nu återigen på de gator där du kanske inte levt majoriteten av ditt liv, men i alla fall de mest betydande åren.

Här har du fött dina barn.
Här snickrade du och din man på en veranda som sedan målades gul.
Här köpte du din första hund, den med röd och lockig päls som kom att betyda mycket men som du idag har glömt namnet på. Här hade ni fester som grannarna än idag pratar om, trots att det var flera år sedan ni flyttade härifrån. Över 20 år sedan. Här, just på den här platsen mittemot ert hus hade kor betat. Det var fint att stiga upp varje dag och dricka morgonkaffet till kornas råmande. Idag finns det inga kor här, bara ett skogsparti.

Det mesta har förändrats i ditt liv. Du är nu äldre och orkar kanske inte lika mycket som förr. Din man är borta och hunden likaså. Barn och barnbarn finns istället i ditt liv, något som förgyller det. När livet tar ifrån en någonting ter det sig ibland så att det ger tillbaka på något sätt. Som att det försöker ersätta, kompensera för det som hänt. Du har det bra nu säger du. Men du längtar tillbaka, det syns på dig. Men trots allt så finns minnena kvar, och ibland är de det finaste man som människa har.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Igår var jag som sagt i Sthlm, men inte bara för att driva runt (som en ju gör i vanliga fall). UTAN. Jag. Lilla jag! Hade en spelning i radio. Närmare bestämt i morgonprogrammet p4 Sthlm! Det var ju heeeeelt sinnessjukt kul och lite utav en dröm. Wow alltså. Är så stolt över mig själv, att jag klarade av det hela och att jag faktiskt gjorde bra ifrån mig. Klapp på axeln fö fan!!

Det är alltså gårdagens avsnitt som jag var med i. Två låtar spelade jag och så en liten intervju på det. Jag är med efter Håkan Hellström-låten (HUR meant to be??! SÅ meant to be), 2:37:00 min i avsnittet! Hur fett.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/878571?programid=739

Likes

Comments

Igår var en fin dag för mig. Jag befann mig i älskade Stockholm, träffade några utav mina favortimänniskor där och mådde bra helt enkelt. Igår är den första dagen på många månader som jag inte har fått en panikångest när jag har varit i Sthlm, vilket är ett stort steg för mig. Jag mår bättre nu och det känns så skönt att få ett kvitto på det. Jag är så otroligt stolt över mig själv. Gårdagen var en prestationernas dag helt enkelt! Jag lyckades bra med allt jag gjorde och det smittar av sig på hur jag mår idag.

Något som jag har reflekterat mycket över på sistone är att prestationer och välmående är så otroligt sammankopplade för mig. Att känna stolthet och styrka i sig är såklart inget negativt, men att bara göra det när jag har gjort något bra är i sig farligt. Samtidigt måste jag såklart låta mig själv njuta av de stunderna då jag väl känner lycka, glädje och de där fan vad jag är bra-känslorna, även fast de kanske finns där tack vare en prestation. Det är svårt det där! Just nu får jag låta mig själv göra det. Men jag måste verkligen jobba på att vara nöjd med mig själv, även fast jag har misslyckats med något. Även fast jag har legat i sängen och ​"bara" ätit chips hela dagen. Trots min kroppsångest. Trots allt det där jävliga och mindre bra som är jag. Jag måste jobba på det, jag vet, men just nu ska jag försöka lämna de där tankarna och bara låta mig vara nöjd med mig själv. För fan vad jag är bra.

Likes

Comments

Jag skulle inte direkt se mig som en arg människa. Jag är sjukt konflikträdd och bär väl inte så mycket hat eller ilska inom mig. MEN. De senaste dagarna har jag varit fly förbannad över saker som jag förut skulle sett förbi.

Jag är arg. Arg på att den psykiska ohälsan är orsaken till så jävla mycket skit. Arg på att den har tagit ifrån mig en del av mig själv, en del som kanske aldrig går att få tillbaka. Arg på att mina älskade, fina vänner mår så jävla pissdåligt ibland. Arg på att psykisk ohälsa styr och kontrollerar, spottar och slår ner.

Att vara arg på psykisk ohälsa känns som något legitimt. Det ÄR okej att hata på något som skadar och fan inte fyller ut någon jävla funktion förutom att förstöra. Men allt det andra då? Min ilska har nämligen ingen hejd. Jag har skrikit på grannar, skällt ut telefonförsäljare och svarat syrligt åt gubbar på gymmet som vill "hjälpa" en. Haft en attityd helt enkelt.

Och fan vad jag har fått skuldkänslor för detta beteende. För ilska har, enligt mig, varit något fult. Man ska helst inte vara arg och ta plats på "fel" sätt. Alltid alltid alltid ska man vara glad och snäll och gullig och hjälpsam och förstående. Förstående. Alltid alltid alltid. För då är man en bra människa.

När började jag tänka såhär? När förknippade jag ilska med något fult? Helt ärligt tror jag till 95% att detta handlar om att jag råkar vara kvinna. Och det är helt jävla förJÄVLIGT rent ut sagt. För när kvinnor är arga så förlöjligas vi. Kvinnor som vågar säga ifrån och stå upp för sig själva blir hatade. Hotade. Är jag så matad med könsroller och normer att jag känner skuld för min ilska? Måste min ilska vara legitim för att få finnas? När fan ska jag isåfall få vara arg, bara för att få vara arg? 

Likes

Comments

Löjligt egentligen. Hur en alltid på något vis går runt och hoppas på det som inte kommer hända. Letar efter tecken gör jag, överallt, hela tiden. Kollar Facebook. Twitter. Instagram. Vill bara se hans ansikte egentligen. Fast inte på en skärm (men nu ska vi väl vara realistiska här). Jag förstår nog inte fullt varför jag gör såhär mot mig själv. Jag tänker väl att, om jag hoppas riktigt innerligt så kanske det någon dag händer. För förra året vid exakt den här tiden på året hoppades jag sådär, och då blev det ju till slut så som jag ville? Han skrev till mig. Han tog kontakt. Sa att han saknar och aldrig kommer kunna släppa mig. Han gjorde ju det! Det måste väl betyda något?

Men. Ett år är en förfärligt lång tid. Jag har blivit någon annan. Han har med allra största säkerhet blivit någon annan, och än mer troligt gått vidare. På riktigt den här gången. Och. Det gjorde jag med. Jag gjorde ju det? Eller hur? 

Men än en gång sitter jag här, scrollar igenom mina sociala medier letandes efter tecken. Och jag hoppas. Hoppas så innerligt. 

Likes

Comments

Sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år går. Någon sa en gång i en podd att var sjunde år har alla celler förnyats i din kropp. Detta innebär att vi alla, om man ser till genomsnittet, blir helt nya människor 12 gånger om i livet. Jag blir snart 21 år. Det innebär just en sådan här pånyttfödelse. Det är som att jag är beredd på det, som att allting bara pekar mot att kroppen min behöver en nystart. Mitt huvud behöver tömmas på tankar som har lagrats och ligger kvar sen gymnasiet - om prov, inlämningar, studenten, Eliot, fester, fyllor, Norge, Pappa, jobb, vänner - allt det som kanske är avklarat finns fortfarande kvar. Det spökar. Dyker upp då och då, när jag minst anar det förstås.

Aldrig någonsin har dessa 7 års-cykler varit mer fyllda med upp- och nedförsbackar, hopp, gråt, ångest, lycka och inte minst - kärlek. Allt detta har kroppen min gått igenom och tagit sig ur, kanske mer mörbultad och öm för varje gång, men ändå så mer erfaren. Jag blir stolt när jag ser tillbaka på de senaste 7 åren. Stolt över allt jag gjort. Allt jag inte gjort. Den jag har blivit. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot nästkommande cykel. Hoppas livet är snällt mot mig.

Likes

Comments

Mår bra! Försöker att njuta och sola och göra vad jag vill, när jag vill det, utan att känna någon skuld. Mamma och jag åt på restaurang igår och pratade om allt det fina och det jobbiga och allt det andra. Det var viktigt för mig och kanske också för henne. Samt har återigen blivit en hejare på att fota och redigera. Heja!!!!

Likes

Comments

Det känns mycket mer ok att ha ångest när vädret utanför mitt fönster är grått. Det är som att vi matchar då, mitt humör och vädret.

Likes

Comments

Flyga är numera lika med ångest. Jag hatar det. Kanske mer än något annat. Kanske inte.

Hur kan flygningen som, för mindre än ett år sen och all tid innan det, varit en bagatell för mig ha övergått till att bli ett mardrömslikt scenario?

Jag är så förbannat arg på att jag är orolig för allt som kommer och inte kommer hända. Jag är förbannad, för jag vet att när lampan för säkerhetsbältena tänds kommer en vidrig ångest sprida sig i min kropp, och det får mig att vilja dö. Det är sant. Jag ville hellre dö, än att åka på en veckas semester i soliga Teneriffa.

MEN. Jag klarade flygturen. Jag är nu i ett land där solen tycks visa sig från sina bästa sidor. På något vis får solen människan att känna liv, och det gör jag. Det är som en belöning i sig, en belöning för att jag vågar och orkar. Jag får väl se det så. Jag får försöka se det så

Likes

Comments