Löjligt egentligen. Hur en alltid på något vis går runt och hoppas på det som inte kommer hända. Letar efter tecken gör jag, överallt, hela tiden. Kollar Facebook. Twitter. Instagram. Vill bara se hans ansikte egentligen. Fast inte på en skärm (men nu ska vi väl vara realistiska här). Jag förstår nog inte fullt varför jag gör såhär mot mig själv. Jag tänker väl att, om jag hoppas riktigt innerligt så kanske det någon dag händer. För förra året vid exakt den här tiden på året hoppades jag sådär, och då blev det ju till slut så som jag ville? Han skrev till mig. Han tog kontakt. Sa att han saknar och aldrig kommer kunna släppa mig. Han gjorde ju det! Det måste väl betyda något?

Men. Ett år är en förfärligt lång tid. Jag har blivit någon annan. Han har med allra största säkerhet blivit någon annan, och än mer troligt gått vidare. På riktigt den här gången. Och. Det gjorde jag med. Jag gjorde ju det? Eller hur? 

Men än en gång sitter jag här, scrollar igenom mina sociala medier letandes efter tecken. Och jag hoppas. Hoppas så innerligt. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år går. Någon sa en gång i en podd att var sjunde år har alla celler förnyats i din kropp. Detta innebär att vi alla, om man ser till genomsnittet, blir helt nya människor 12 gånger om i livet. Jag blir snart 21 år. Det innebär just en sådan här pånyttfödelse. Det är som att jag är beredd på det, som att allting bara pekar mot att kroppen min behöver en nystart. Mitt huvud behöver tömmas på tankar som har lagrats och ligger kvar sen gymnasiet - om prov, inlämningar, studenten, Eliot, fester, fyllor, Norge, Pappa, jobb, vänner - allt det som kanske är avklarat finns fortfarande kvar. Det spökar. Dyker upp då och då, när jag minst anar det förstås.

Aldrig någonsin har dessa 7 års-cykler varit mer fyllda med upp- och nedförsbackar, hopp, gråt, ångest, lycka och inte minst - kärlek. Allt detta har kroppen min gått igenom och tagit sig ur, kanske mer mörbultad och öm för varje gång, men ändå så mer erfaren. Jag blir stolt när jag ser tillbaka på de senaste 7 åren. Stolt över allt jag gjort. Allt jag inte gjort. Den jag har blivit. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot nästkommande cykel. Hoppas livet är snällt mot mig.

Likes

Comments

Mår bra! Försöker att njuta och sola och göra vad jag vill, när jag vill det, utan att känna någon skuld. Mamma och jag åt på restaurang igår och pratade om allt det fina och det jobbiga och allt det andra. Det var viktigt för mig och kanske också för henne. Samt har återigen blivit en hejare på att fota och redigera. Heja!!!!

Likes

Comments

Det känns mycket mer ok att ha ångest när vädret utanför mitt fönster är grått. Det är som att vi matchar då, mitt humör och vädret.

Likes

Comments

Flyga är numera lika med ångest. Jag hatar det. Kanske mer än något annat. Kanske inte.

Hur kan flygningen som, för mindre än ett år sen och all tid innan det, varit en bagatell för mig ha övergått till att bli ett mardrömslikt scenario?

Jag är så förbannat arg på att jag är orolig för allt som kommer och inte kommer hända. Jag är förbannad, för jag vet att när lampan för säkerhetsbältena tänds kommer en vidrig ångest sprida sig i min kropp, och det får mig att vilja dö. Det är sant. Jag ville hellre dö, än att åka på en veckas semester i soliga Teneriffa.

MEN. Jag klarade flygturen. Jag är nu i ett land där solen tycks visa sig från sina bästa sidor. På något vis får solen människan att känna liv, och det gör jag. Det är som en belöning i sig, en belöning för att jag vågar och orkar. Jag får väl se det så. Jag får försöka se det så

Likes

Comments

Alltid alltid alltid har jag blivit förbannad på dom som inte tar psykisk ohälsa på allvar. För det gör man när man vägrar att prata om psykisk ohälsa i det offentliga rummet. Om du vägrar prata om det för att du tycker att det är jobbigt, av den anledningen att det är tabu. Ja du. Då är det lika med förminskning. Aldrig aldrig aldrig någonsin skulle någon vägra att prata om en kroppslig sjukdom, låt oss ta cancer som exempel. Absolut, jag förstår dig om du tycker att det är ett tufft ämne eftersom att du eller någon annan lider av sjukdomen. Ibland behöver man liksom en paus från det som är ens vardag, och om man är sjuk i cancer så är det lika med ens vardag. Men. Att inte orka prata om cancer "för att". För att det inte är fint att prata om. För att det inte är lika creddigt att vara drabbad av cancer som att ha en cancerfri kropp. Aldrig att en människa skulle resonera på det sättet! Så varför ska vi då acceptera det resonemanget när det gäller psykisk ohälsa? 

Jag ska aldrig mer skämmas för att jag mår dåligt ibland och jag kommer aldrig mer låta någon komma på en nödlögn som används för att dölja sanningen om den ohälsa som på något sjukt sätt är för ful för allmänhetens vetskap. 

Likes

Comments

​Idag har kroppen min känts som min egen igen. Idag har den orkat mer än vad den gjorde igår. Idag pratade jag i telefon och fick höra att min röst lät annorlunda. Bättre, starkare och gladare. Och det var nog det bästa som hänt i år. 

Likes

Comments


Vad gör en annat nu för tiden än att bara vandra runt planlöst i livet? Bara vara. Vad gör jag annat än att skriva om min olycka, spendera pengar på onödiga saker eller timslånga fikor (som någonstans är fullkomligt livsnödvändiga). Vad gör en annat än att vara full på lokalfester, prata för mycket om sig själv och övertänka. Det jag får lust med fångar jag snabbt in och gör, för när jag väl får lust till något är den lusten snabbt över om jag inte skyndar mig. Se där! Stressen letar sig alltid in på något sätt, på något sätt jagar den mig alltid. Inte ens nu, när det enda jag har tid med är att se efter mig själv. Inte ens nu får lugnet vara i fred.

Jag försöker verkligen mitt bästa, så som jag alltid gör. Jag ska prestera, jag ska vara bäst på att vara utmattad, jag är bäst när det gäller! Och när det inte gäller. Jakten på prestation vilar aldrig. Alltid denna jakt. Listan över saker jag ska göra nu när jag har tid blir allt längre. Listan växer sig allt längre medan en annan blir allt tröttare. Mer orkeslös. Kanske att jag ibland funderar på det som jag egentligen vill, men aldrig att jag tar tjuren vid hornen och gör.

Är trött trött trött. Det känns som att, ju mer jag sover - desto tröttare blir min kropp.
När ska det vara okej för mig att bara vara? När är det okej att inte planera något att göra under morgondagen eller till och med nästa dag? När ska jag börja göra saker och ting för min skull, och inte för att andra ska se. Höra. Tycka. Granska. När till och med - må bra - blir en jakt efter prestation förstår jag hur skevt allt är. Hur skev jag är.


Likes

Comments