21. Det här året känns som ett år kantat av insikt. OJ vad jag har sållat bort ting som annars hade gjorts bara av farten. Insikt. Insikt. Insikt nummer ett: Jag ska göra saker för MIG för att JAG ska må bra. Hjälp vad litet och ynkligt det ser ut här på skärmen, men ack vad det inte är annat än livsviktigt. Insikt nummer två: Var mer selektiv med vilka du ger ut hela dig till. OJ vad jag har rensat bland vänner, just för att jag behöver satsa på mig själv. Bara dom allra viktigaste har jag kvar just nu, det känns både sorgligt men som ett stort jävla steg i rätt riktning. Och fan vad svårt det har varit. För var går gränsen med att vara selektiv för sitt eget bästa eller bara vara egoistisk? Jag är alltid så rädd för att vara den extrema. Jag ska vara alla till lags och helst 24/7, för det är så viktigt att vara omtyckt. Men vad fan spelar det för roll egentligen, när en går itu i tusen delar? Vad finns det då kvar av mig, för mig och för mina viktigaste? Ett tomt jävla skal som bara bryr sig om att vara omtyckt. Och är inte det att vara ego egentligen? Så som jag är nu, är mitt bästa jag både för mig själv och för dom som är allt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Idag var en fullkomligt misslyckad dag. Sämsta dagen på länge faktiskt. Men det är väl så, när man haft det bra ett tag så kommer det bakslag. Och nu sitter jag här. Försöker andas. Vila. Ta det lugnt. Hur man nu gör det när huvudet snurrar runt runt runt. Men det är okej. Det är faaaanemig så okej! Jag måste komma ihåg det. Jag ska ändå vara stolt över mig själv, för att jag orkar, för att jag är här. För att jag är jag. Idag var en dålig dag. Imorgon blir det bättre.

Likes

Comments

Jag finns. Jag är här. Jag känner. Jag tror inte ni anar hur fullkomligt lycklig jag är, bara för att jag känner. Hur jävla glad kan man bli av att bli arg? Hur otroligt lättad jag kan vara bara för att få gråta? För att få skratta? För att vara irriterad? De tankar som förut krossade mitt hjärta och drog ner mig gör mig bara glad. De ger mig hopp. De ger mig ett lugn som jag aldrig någonsin förr har känt. Äntligen. Äntligen känner jag lugn och ro. För det är så jävla okej att ha panikångest, ångest, vara ledsen eller för den delen känna något kroppsligt. Huvudsaken är att jag känner. Och jag känner, att jag börjar bli mig själv igen. Fast en bättre version av mig själv. Fy fan vad bra jag är!

Häromdagen satt jag och lyssnade på musik med min älskade mamma. En låt spelades upp som jag vet, att den för mor säger mer än vad någon kan tänka sig. Och jag rös. Och jag grät. För att hon rös. Och grät. Och vi kände. Fyfan va fint hörrni!!!!! 

Likes

Comments

De senaste veckorna har varit upp. Och ner. Och sen upp igen. Jag har förbannat mig själv för att jag är jag. Dagligen hatar jag att jag är just jag. För vad gör man när man inte längre kan styra över sina tankar? När man är rädd för allt det som finns i sitt egna huvud? Vad gör man, när morgondagen är fan så mycket sämre än gårdagen? Andas. Andas ut. Andas in. Allt vi kan göra är att fortsätta. Fortsätt fortsätt fortsätt. Och det är vad vi gör. Det handlar inte om att välja en enkel eller en svår väg. Det finns bara en väg att ta, och du kan ge dig fan på att den är svår. Men det fina med allt det här är att allt kommer vara värt det. För dagar som idag, när jag för första gången på det här året skrattar så att jag får magont och tårarna rinner. Idag, när jag får rysningar av hur oslagbart vacker en låt kan vara på en bilfärd på väg hem genom ett disigt Nyköping. Då är jag så djävulskt glad och stolt och trygg och vacker och fantastisk och FAN vad jag älskar mig själv då. För att jag är jag.

Livspepp.

Likes

Comments

Mina älskade älskade älskade vänner. Förstår ni hur mycket ni lyfter upp mig, utan att jag ens bett om hjälp att komma upp? Förstår ni hur älskad jag känner mig när jag umgås med er? Förstår ni hur full av lycka jag blir när ni är lyckliga? Jag tror faktiskt inte ni vet hur mycket ni betyder för mig. Men något jag vet med säkerhet, är att jag aldrig hade klarat det här året utan er. Fan. Fan, vad jag älskar er. Mina älskade tjejer.

Likes

Comments

​Har flyttat in i en ny lägenhet. Eller ja, nygammal är väl bättre att säga, för jag har faktiskt bott här en gång förut. Den här gången har jag tänkt stanna kvar ett tag i Nyköping, därmed har jag försökt inreda lägenheten så att den känns som min. Och den gör den verkligen! Här kommer jag trivas bra. 

Likes

Comments

Att jobba med människor är nog något av de mer krävande jobben. Samtidigt ger det så otroligt mycket. Det ger perspektiv, det ger glädje, samhörighet och framförallt: kärlek.

Aldrig någonsin har jag upplevt sådan kärlek som när jag sitter med mina gamlingar och pratar om livet. Stunder där generationer kopplas samman och vi inser att det egentligen inte är så stora skillnader mellan oss skapar avtryck i mig. För: alla har vi varit barn. Alla har vi jobbat och slitit för brödfödan, om man nu vill kalla det så. Alla har vi blivit kära, kanske en, två eller fler gånger. Alla har vi fått hjärtat krossat av den vi älskar. Alla har vi känt hopplöshet och melankoli, känslan av att: “blir det inte bättre än såhär?”. Och. Alla har vi känt total eufori, dansat på gatorna, gråtit av glädje, skålat i champagne och blivit berusade av livet. Vilken otrolig lycka och insikt!

Häromdagen, på promenad i de mest färgsprakande skogar där vi sparkade undan löv tillsammans. En promenad till ån där du hade bott under de åren som var dina bästa. Du, som är 72 år fyllda gick nu återigen på de gator där du kanske inte levt majoriteten av ditt liv, men i alla fall de mest betydande åren.

Här har du fött dina barn.
Här snickrade du och din man på en veranda som sedan målades gul.
Här köpte du din första hund, den med röd och lockig päls som kom att betyda mycket men som du idag har glömt namnet på. Här hade ni fester som grannarna än idag pratar om, trots att det var flera år sedan ni flyttade härifrån. Över 20 år sedan. Här, just på den här platsen mittemot ert hus hade kor betat. Det var fint att stiga upp varje dag och dricka morgonkaffet till kornas råmande. Idag finns det inga kor här, bara ett skogsparti.

Det mesta har förändrats i ditt liv. Du är nu äldre och orkar kanske inte lika mycket som förr. Din man är borta och hunden likaså. Barn och barnbarn finns istället i ditt liv, något som förgyller det. När livet tar ifrån en någonting ter det sig ibland så att det ger tillbaka på något sätt. Som att det försöker ersätta, kompensera för det som hänt. Du har det bra nu säger du. Men du längtar tillbaka, det syns på dig. Men trots allt så finns minnena kvar, och ibland är de det finaste man som människa har.

Likes

Comments

Igår var jag som sagt i Sthlm, men inte bara för att driva runt (som en ju gör i vanliga fall). UTAN. Jag. Lilla jag! Hade en spelning i radio. Närmare bestämt i morgonprogrammet p4 Sthlm! Det var ju heeeeelt sinnessjukt kul och lite utav en dröm. Wow alltså. Är så stolt över mig själv, att jag klarade av det hela och att jag faktiskt gjorde bra ifrån mig. Klapp på axeln fö fan!!

Det är alltså gårdagens avsnitt som jag var med i. Två låtar spelade jag och så en liten intervju på det. Jag är med efter Håkan Hellström-låten (HUR meant to be??! SÅ meant to be), 2:37:00 min i avsnittet! Hur fett.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/878571?programid=739

Likes

Comments

Igår var en fin dag för mig. Jag befann mig i älskade Stockholm, träffade några utav mina favortimänniskor där och mådde bra helt enkelt. Igår är den första dagen på många månader som jag inte har fått en panikångest när jag har varit i Sthlm, vilket är ett stort steg för mig. Jag mår bättre nu och det känns så skönt att få ett kvitto på det. Jag är så otroligt stolt över mig själv. Gårdagen var en prestationernas dag helt enkelt! Jag lyckades bra med allt jag gjorde och det smittar av sig på hur jag mår idag.

Något som jag har reflekterat mycket över på sistone är att prestationer och välmående är så otroligt sammankopplade för mig. Att känna stolthet och styrka i sig är såklart inget negativt, men att bara göra det när jag har gjort något bra är i sig farligt. Samtidigt måste jag såklart låta mig själv njuta av de stunderna då jag väl känner lycka, glädje och de där fan vad jag är bra-känslorna, även fast de kanske finns där tack vare en prestation. Det är svårt det där! Just nu får jag låta mig själv göra det. Men jag måste verkligen jobba på att vara nöjd med mig själv, även fast jag har misslyckats med något. Även fast jag har legat i sängen och ​"bara" ätit chips hela dagen. Trots min kroppsångest. Trots allt det där jävliga och mindre bra som är jag. Jag måste jobba på det, jag vet, men just nu ska jag försöka lämna de där tankarna och bara låta mig vara nöjd med mig själv. För fan vad jag är bra.

Likes

Comments

Jag skulle inte direkt se mig som en arg människa. Jag är sjukt konflikträdd och bär väl inte så mycket hat eller ilska inom mig. MEN. De senaste dagarna har jag varit fly förbannad över saker som jag förut skulle sett förbi.

Jag är arg. Arg på att den psykiska ohälsan är orsaken till så jävla mycket skit. Arg på att den har tagit ifrån mig en del av mig själv, en del som kanske aldrig går att få tillbaka. Arg på att mina älskade, fina vänner mår så jävla pissdåligt ibland. Arg på att psykisk ohälsa styr och kontrollerar, spottar och slår ner.

Att vara arg på psykisk ohälsa känns som något legitimt. Det ÄR okej att hata på något som skadar och fan inte fyller ut någon jävla funktion förutom att förstöra. Men allt det andra då? Min ilska har nämligen ingen hejd. Jag har skrikit på grannar, skällt ut telefonförsäljare och svarat syrligt åt gubbar på gymmet som vill "hjälpa" en. Haft en attityd helt enkelt.

Och fan vad jag har fått skuldkänslor för detta beteende. För ilska har, enligt mig, varit något fult. Man ska helst inte vara arg och ta plats på "fel" sätt. Alltid alltid alltid ska man vara glad och snäll och gullig och hjälpsam och förstående. Förstående. Alltid alltid alltid. För då är man en bra människa.

När började jag tänka såhär? När förknippade jag ilska med något fult? Helt ärligt tror jag till 95% att detta handlar om att jag råkar vara kvinna. Och det är helt jävla förJÄVLIGT rent ut sagt. För när kvinnor är arga så förlöjligas vi. Kvinnor som vågar säga ifrån och stå upp för sig själva blir hatade. Hotade. Är jag så matad med könsroller och normer att jag känner skuld för min ilska? Måste min ilska vara legitim för att få finnas? När fan ska jag isåfall få vara arg, bara för att få vara arg? 

Likes

Comments