Hallå där!

Nu börjar jag bli less på att dåliga saker händer... Seriöst! Efter det som hänt mig hittills så kommer en j*vla terrorist och ska förstöra för folk i Stockholm!​ 

Visst känner jag mig lyckligt lottad att ingen i min närhet kom till skada. Men jag kan inte sluta tänka på alla som faktiskt befann sig på platsen, anhöriga till offren eller de som inte fick tag på någon som de vet var i närheten.. Jag kan inte tänka mig hur oroliga alla dessa personer måste ha varit! Särskilt inte när jag mår så här dåligt, de måste ju må 10 000 sämre än mig... 

Jag tänker på de alla poliser, sjukvårdare, brandmän och övriga i räddningstjänsten som måste varit livrädda men ändå varit tvungna att bege sig till platsen för att hjälpa alla. Jag tänker på chauffören till lastbilen som gjorde allt för att stoppa den här mannen, han ställde sig till och med framför lastbilen först! Jag tänker på de som försökte hjälpa de som blev påkörda. 

Jag är bara glad att det inte var fler än 4 som dött och 15 som skadats!

Jag hoppas verkligen att folk runtom i världen kan få känna sig trygga någon gång!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej ni som läser detta!

Klockan 5 i morse fick min sambo ett samtal. Det var hans mamma som ringde. Jag får en väldans klump i halsen medan jag väntar på att han ska avsluta samtalet. När samtalet avslutades såg jag i Hans blick. Jag visste redan vad det handlade om innan han tar ett djupt andetag och säger "Det har hänt...".

Jag blev helt stel i kroppen och fick inte ut ett ljud. Han klär på sig och beger sig till sin familj direkt. Jag hör inget ifrån Honom på hela dagen, förrän jag frågar vad Han skulle göra. Han berättar att Han tänkte komma hem och hämta kläder och att Han skulle vara hos sina föräldrar till på måndag. Jag väljer att inte fråga om Han vill att jag följer med eller inte, jag vill vara hos Honom så att jag vet att Han mår bra(förutom att Hans moster just dött). Men jag vet att jag måste ge Honom utrymme att få sörja på samma sätt som Han gav mig utrymme när jag sörjde min morfar. Det känns bara så fel att inte ha någon möjlighet att få honom iallafall lite gladare.

Nu är Han iallafall med sin familj och jag vet att de kommer ta hand om varandra.

Tack till er som läser detta.

Likes

Comments

Eftersom detta är mitt första inlägg tänker jag skriva lite om hur mitt liv har varit till denna punkt i livet.

När jag började skolan började jag direkt bli mobbad. I början handlade det bara om utfrysning och elaka ord. Men när jag började i 2:an började det komma in våld i bilden. Jag blev upptryckt mot väggar, hotad och slagen.

Ni ska inte tro att jag inte berättade för folk. Jag gjorde det i början. Men eftersom det enda svar jag fick var "Bry dig inte om de som retas. Annars tycker de att det bara är kul att reta dig." så slutade jag berätta. Det verkade ju inte som att folk trodde på mig ändå...

När jag sedan blev tvungen att byta skola, eftersom vi flyttade, blev det lite skillnad. Folk slutade att använda våld mot mig och de slutade prata om mig när jag faktiskt hörde. Istället började folk prata om mig bakom min rygg... Jag var den person som alla visste vem det var men som ingen gillade... Allt för att en i min klass som kände någon från min förra klass.

När jag sedan började på gymnasiet blev det genast mycket bättre... tills en kille frågade mig varför jag lever överhuvudtaget...

Jag nådde botten psykiskt och kände att skolan var den enda plats som jag inte ville vara på. De enda personerna som inte dömde mig var de jag träffade på nätet.

Till slut träffade jag en kille som jag idag kan kalla för sambo. Jag var överlycklig, kär och började äntligen må bra igen.

Efter 9 månader av lycka får vi veta att hans morfar har somnat in. Det var här min nedgång började än en gång... för en månad senare får vi veta att hans moster har en hjärntumör...

Det är nu jag har börjat hamna efter ordentligt i skolan och sedan blir jag tvungen att gå om ett år.

Nu har vi kommit till december 2016 och min mamma får ett samtal om att min morfar är döende i cancer... att han kanske inte ens har en månad kvar i livet. Han går bort på nyårsafton.

Nu i mars fick vi veta att min sambos moster nu är döende pga att läkarna inte får bukt på svullnaden från tumören..

Jag vet inte ens just nu om jag kommer ha en pojkvän om några veckor. Igår ställdehan nämligen frågan "Vad tycker du om vårt förhållande?".

Just nu är mitt psyke nere på 1 och jag vet inte vad jag ska göra.

Likes

Comments