Jag skriver inte detta för att jag har blivit sexuellt trakasserad, utan för att jag inte gillar riktingen på denna kampanj. 

Jag tycker att det är jättebra att det är kvinnor som vågar öppna upp sig tack vare denna kampanj och jag tycker att de är modiga som gör det.

Jag är kvinna själv och jag tycker att det är fel att den bara riktar sig mot att bara kvinnor ska lägga #metoo som status på sociala medier. ​ Jag säger inte att kampanjen är fel eller att kvinnor är dumma de delar med sig at historier om när de blivigt ofredade. Jag säger att det verkligen inte bara är kvinnor som blir ofredade av män utan även män som blir ofredade av kvinnor.

Visst, statistiken om anmälda ofredanden säger att det är betydligt fler kvinnor. Men hur många män tror ni anmäler attt en kvinna ofredad dem när deras vänner eller kollegor skrattar åt dem och säger "lite kul ska man väl ha". Eller när polisen inte går vidare med fallet om en kvinna som ofredat en man, tror ni att den mannen kommer anmäla nästa kvinna som ofredar honom? Det tror inte jag. 

Min sambo och pojkvän har blivit både ofredad och våldtagen av kvinnor. När han berättade för en kollega att en kvinna som ringt efter hjälp att laga en sak. När han gått fram till saken som han skulle laga och ser att den är hel slänger kvinnan av sig sin badrock och står för dörren så att han inte kan komma ut. Han lyckas ändå komma förbi henne och går direkt för att berätta för sin chef. Men eftersom den kvinnliga kollegan bara skrattade och sa "lite kul ska man väl ha på jobbet!" Gick han aldrig till chefen eftersom "inget hände ju".

Om det hade varit omvända roller, om min pojkvän varit kvinna och den ofredande var en man, hade det varit helt annorlunda. Kollegan skulle inte ha skrattat, utan kandke ringt polisen. Men man hade  tyckt synd om kvinnan som blev utsatt för detta. 

Varför kan man inte be alla, oavsett kön, lägga ut hashtagen så att vi faktiskt får se hur stort problemet med sexuella ofredanden faktiskt är istället för att utesluta halva jordens befolkning.

Många har även bett män skriva #ididit. Varför inte kvinnor också. 

Låt oss jobba mot ett mer jämnställt sammhälle ostället för att sprida bränsle för manshat. Jag är för lika rättigheter inte att klandra ett kön för fel som gör utav båda könen. 

Jag vill inte att mina framtida söner ska få uppleva en värld där dem är hatade pga det kön dem fick. Jag vill inte att mina framtida söner ska bli skrattade åt när dem berättar att dem blivit ofredade. Jag vill att man ska ta allvarligt på ofredanden oavsett vem som berättar om det.

Snälla! Låt os jobba mot ett jämnställt samhälle inte ett manshatande!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag vet inte vad fan jag har gjort...! Eller jo, det gör jag visst.. Jag har förstört min relation med M. Jag var så korkad att inte förstå vad jag hade förrän det var för sent.

Jag trodde att jag saknade mitt ex, så jag skrev till honom att jag skulle göra slut med M. M har nu sett dessa meddelanden och jag ångrar allt! Jag trodde att jag inte älskade M men nu känner jag bara att jag inte vill bara utan honom. Jag är så sjukt ledsen att jag sårat honom på detta sätt. Jag har tänkt hela vägen till och från jobbet att antingen hoppa från ett lägenhetshus (men jag skulle inte plågas tillräckligt för att faktiskt göra det eftersom jag antagligen skulle dö då..) eller bara hoppa från ett ställe där jag bara skadas ordentligt (men då utsätter jag bara M för mer..).

Jag sitter just nu utanför vår lägenhet och kan inte gå in.. jag tycker nämligen att jag inte förtjänar att gå in i lägenheten och sova bredvid honom i vår säng.

Likes

Comments

Det var ett tag sedan jag skrev här...

Just nu sitter jag på bussen på väg in till tandläkarn och hoppas att de ska fixa till ett problem med min etsbro som jag har. Kan dem inte det kommer jag be om proteser istället.

Resan med M gick jättebra och var hur härlig som helst(när man åkt genom Estland, Lettland, Litauen och Polen). Det var ordentligt läskigt att åka bil i dessa länder. Man märker att de inte lär ut hur man kör på ett säkert sätt i de länderna.

Här kommer lite bilder från resan:

Likes

Comments

Halloj!

Helt otroligt! Imorgon är det två veckor kvar tills jag och M sitter på en båt över till Estland och påbörjar vår resa genom Europa. Jag är verkligen sjukt taggad! Bilen till resa är kirrad och klar, blev en V70 istället för en skåpbil. Mörkläggningen så att vi kan sova i den är nästan klar och frysbox med 12V-uttag är köpt. Nu är det "bara" resten kvar så att säga.

Just nu är jag hemma hos mina föräldrar och passar deras hundar medan de är på hundutställning med två utav dem. Väldigt passande timing de valde att åka iväg. För här har jag täpt igen alla ventiler i huset pga en flygmyrsinvasion som kom ikväll... Mina föräldrar har lyckats med det här i 4-5 år nu, att åka iväg och låta mig vara hundvakt just när flygmyrsinvasionen är här.

Men idag har det varit en väldigt trevlig dag. Jag har i stort sett bara legat i solen hela dagen och bara tagit det lugnt. Imorgon dock, då ska jag städa i hundgårdarna och i hundhuset som mina föräldrar har. Ska även rensa lite i rummet jag har här, så att man faktiskt kan titta in där utan att sucka.

I måndags hade jag faktiskt min första riktiga körlektion. Fick köra en rejält skön bil. det var en utav Volkswagens Golf-modeller. Om man fick motorstopp behövde man inte manuellt starta bilen på nytt, det var bara att trycka ner kopplingen. När man hade bromsat och man stod stilla gick parkeringsbromsen igång så att man slapp hålla ned bromsen, den släppte även automatiskt när man började lätta på kopplingen och gasade lite. Väldigt behagligt! Bara att sitta i den var skönt. Handledaren jag hade var också väldigt bra. När jag väl gjorde fel så förklarade hon bara lugnt och tydligt vad det var jag gjorde för fel, hon skämtade och pratade väldigt vardagligt. Väldigt trevligt

Jag kom även på att jag inte har anmält en skada till försäkringsbolaget som jag fick för snart tre år sedan. Jag blev nämligen biten utav en av mammas omplaceringshundar som hon fått för att rehabilitera. Blev biten på högra sidan av överläppen och fick som resultat ett väldigt fult ärr. Enligt mig är det fult i alla fall... De flesta brukar säga att de inte lägger märke till det och nya personer jag träffar brukar(om jag nämner det) reagera med att titta lite fundersamt på ärret som om de faktiskt inte sett det. Så jag vet inte, jag ser det i alla fall varje gång jag tittar mig i spegeln eller på foton på mig.

Är ni nyfikna på hur såret såg ut eller hur ärret ser ut får ni kommentera så lägger jag in bilder i nästa inlägg.

Detta var allt för denna gång. Får se om jag kommer ihåg att skriva innan jag åker iväg. Hejsvejs!

Likes

Comments

Jag är verkligen sämst på att uppdatera här! Jag använder ju dock den här bloggen mest bara för att skriva av mig, så att jag inte håller mina känslor inom mig.

Jag har nu äntligen börjat med mitt körkort! Har tidigare varken haft tid eller pengar till det, så nu när skolan äntligen är slut och en utav mina studentpresenter var att mitt körkort skulle betalas av min gudmor och hennes man har jag tagit tag i det. Jag övningskör just nu bara med min pojkvän(M), men ska på min första körlektion den 31, har dock glömt bort vilken tid det var jag skulle dit så jag får ringa dit på måndag och kolla när det är jag ska dit.

Jag och M har även bestämt oss för att åka på en roadtrip runt i Europa och på vägen besöka lite människor. vi ska även gå på Europa Park eftersom jag aldrig varit där. Vi hade tänkt köpa en skåpbil och lägga en madrass i lastutrymmet och sova där istället för att ta in på hotell eller vandrarhem, Man får ju inte campa överallt i europa. Det är ju bara i Sverige man fårgöra det vart man vill, därav anledningen till att vi köper skåpbilen.

Vi försöker just nu att vända på dygnet då Mhar valt att återgå till arbetet på måndag efter sin sjukskrivning och jobba natt. Eftersom jag just nu är arbetslös så kan ju jag också göra det så att jag också sover när han gör det. kommer annars inte kunna röra mig i lägenheten då han bara har en etta just nu, så isåfall får jag gå ut och hitta på annat tills han har gått upp.

Det var nog allt för denna gång. Får se när det blir en nästa gång.

Tack och hej, leverpastej!

Likes

Comments

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag nu. Men det har varit så mycke som hänt i mitt liv de senaste 2 månaderna.

Min sambos moster gick bort den 6e april och jag kände att min sambo blev mer och mer irriterad när vi pratade om något som handlade om mig. Han bad om en paus 5 dagar efter begravningen för att han skulle få känna av hur det är att vara singel(..?!). Vi var helt överrens om att vi inte skulle ligga med andra eller något liknande. Efter 1 vecka får jag reda av en vän på att han inte bara skaffat Tinder, utan Tinder PLUS. Jag åker till honom för att konfrontera honom. Jag var förbannad förvirrad (över varför han skaffat det och mina känslor för honom överhuvudtaget). När jag konfronterat honom och han försökt att förklara att han inte legat eller kommer ligga med någon annan så länge vi inte gjort slut på riktigt händer något som inte fick hända.. han började krama mig och smeka mig, i detta fall fryser jag till och min kropp vägrar lyssna på mig. Antingen lägger han inte märke till att jag blir stel eller så skiter han i det. Men det slutar ju då med att han har sex med mig eller vad man nu ska säga.. direkt efter går han på toa och jag klär på mig och är ute ur hans lägenhet innan han kommit ut ur badrummet. Pratar med kompisar om det hela vägen hem och mår piss, gråter hela natten och vet inte vad jag ska göra. Känner mig bara så jävla utnyttjad. En vecka senare gör jag slut. Jag går ut skolan med hela 3an som antingen F eller -. 

Nu verkar det som att mitt liv har börjat vända igen. Jag har träffat en kille som jag träffat i ungefär en månad och som verkar tusen gånger bättre. Han har mer intresse av naturen och aktivitet än spel. Jag har träffat hans föräldrar som verkar hur trevliga som helst och imorrn ska jag träffa resten av hans släkt på en middag då någon av dem fyller jämnt, kommer inte ihåg hur mycket dock.

Det enda är att jag inte kan skaka av mig ilskan över det mitt ex gjorde..

Ska försöka uppdatera lite mer än vad jag gjort hittills också. Men det var allt för denna gång.

Likes

Comments

Hallå där!

Nu börjar jag bli less på att dåliga saker händer... Seriöst! Efter det som hänt mig hittills så kommer en j*vla terrorist och ska förstöra för folk i Stockholm!​ 

Visst känner jag mig lyckligt lottad att ingen i min närhet kom till skada. Men jag kan inte sluta tänka på alla som faktiskt befann sig på platsen, anhöriga till offren eller de som inte fick tag på någon som de vet var i närheten.. Jag kan inte tänka mig hur oroliga alla dessa personer måste ha varit! Särskilt inte när jag mår så här dåligt, de måste ju må 10 000 sämre än mig... 

Jag tänker på de alla poliser, sjukvårdare, brandmän och övriga i räddningstjänsten som måste varit livrädda men ändå varit tvungna att bege sig till platsen för att hjälpa alla. Jag tänker på chauffören till lastbilen som gjorde allt för att stoppa den här mannen, han ställde sig till och med framför lastbilen först! Jag tänker på de som försökte hjälpa de som blev påkörda. 

Jag är bara glad att det inte var fler än 4 som dött och 15 som skadats!

Jag hoppas verkligen att folk runtom i världen kan få känna sig trygga någon gång!

Likes

Comments

Hej ni som läser detta!

Klockan 5 i morse fick min sambo ett samtal. Det var hans mamma som ringde. Jag får en väldans klump i halsen medan jag väntar på att han ska avsluta samtalet. När samtalet avslutades såg jag i Hans blick. Jag visste redan vad det handlade om innan han tar ett djupt andetag och säger "Det har hänt...".

Jag blev helt stel i kroppen och fick inte ut ett ljud. Han klär på sig och beger sig till sin familj direkt. Jag hör inget ifrån Honom på hela dagen, förrän jag frågar vad Han skulle göra. Han berättar att Han tänkte komma hem och hämta kläder och att Han skulle vara hos sina föräldrar till på måndag. Jag väljer att inte fråga om Han vill att jag följer med eller inte, jag vill vara hos Honom så att jag vet att Han mår bra(förutom att Hans moster just dött). Men jag vet att jag måste ge Honom utrymme att få sörja på samma sätt som Han gav mig utrymme när jag sörjde min morfar. Det känns bara så fel att inte ha någon möjlighet att få honom iallafall lite gladare.

Nu är Han iallafall med sin familj och jag vet att de kommer ta hand om varandra.

Tack till er som läser detta.

Likes

Comments

Eftersom detta är mitt första inlägg tänker jag skriva lite om hur mitt liv har varit till denna punkt i livet.

När jag började skolan började jag direkt bli mobbad. I början handlade det bara om utfrysning och elaka ord. Men när jag började i 2:an började det komma in våld i bilden. Jag blev upptryckt mot väggar, hotad och slagen.

Ni ska inte tro att jag inte berättade för folk. Jag gjorde det i början. Men eftersom det enda svar jag fick var "Bry dig inte om de som retas. Annars tycker de att det bara är kul att reta dig." så slutade jag berätta. Det verkade ju inte som att folk trodde på mig ändå...

När jag sedan blev tvungen att byta skola, eftersom vi flyttade, blev det lite skillnad. Folk slutade att använda våld mot mig och de slutade prata om mig när jag faktiskt hörde. Istället började folk prata om mig bakom min rygg... Jag var den person som alla visste vem det var men som ingen gillade... Allt för att en i min klass som kände någon från min förra klass.

När jag sedan började på gymnasiet blev det genast mycket bättre... tills en kille frågade mig varför jag lever överhuvudtaget...

Jag nådde botten psykiskt och kände att skolan var den enda plats som jag inte ville vara på. De enda personerna som inte dömde mig var de jag träffade på nätet.

Till slut träffade jag en kille som jag idag kan kalla för sambo. Jag var överlycklig, kär och började äntligen må bra igen.

Efter 9 månader av lycka får vi veta att hans morfar har somnat in. Det var här min nedgång började än en gång... för en månad senare får vi veta att hans moster har en hjärntumör...

Det är nu jag har börjat hamna efter ordentligt i skolan och sedan blir jag tvungen att gå om ett år.

Nu har vi kommit till december 2016 och min mamma får ett samtal om att min morfar är döende i cancer... att han kanske inte ens har en månad kvar i livet. Han går bort på nyårsafton.

Nu i mars fick vi veta att min sambos moster nu är döende pga att läkarna inte får bukt på svullnaden från tumören..

Jag vet inte ens just nu om jag kommer ha en pojkvän om några veckor. Igår ställdehan nämligen frågan "Vad tycker du om vårt förhållande?".

Just nu är mitt psyke nere på 1 och jag vet inte vad jag ska göra.

Likes

Comments