View tracker

När jag var yngre hade jag det ganska svårt med depression, jag fick panikångest attacker och kunde hata mig själv utan anledning. Jag ifrågasatte ofta min existens. Är det här mitt liv, varför lever jag? Vad är det viktigt för? Vad kommer jag få ut av det här? Jag tror att det är fler än jag som kan relatera till detta. Ibland kändes det som att inget var riktigt naturligt, att man bara existerade. Förstår ni?

Jag var också den person som folk alltid såg som glad, som i stort sett alltid gick runt och skrattade. Var det någon som kom med roliga idéer om vad vi skulle göra var det ofta jag. För vad folk inte vet om, ser dom inte. Jag valde alltid att dölja min depression, för jag skämdes. Det var något som jag verkligen inte ville att folk skulle veta om. Jag kunde gå runt i skolan och låtsas som att allt var så himla bra för att jag ville inte att folk skulle ändra sin uppfattning om mig. Jag var ju den där glada tjejen som sket i allt annat. Jag kan ju inte låta folk tro något annat?

Jag hade en period då jag var väldigt osäker på mig själv. Jag ville bli bekräftad, att folk skulle se mig och ge mig uppskattning. Samtidigt som jag hade väldigt höga krav från mina föräldrar att leva upp till. Jag tror att allt detta stressade upp mig ännu mer. Jag började tänja på gränser. Jag ville visa att jag minsann var något. Fortfarande valde jag att dölja min depression. Det handlade om att verka bra, och inte framstå som dålig framför någon annan. Jag ville bli bekräftad. Jag minns att jag någonstans vid den här tiden hade börjat skära mig och jag vägrade visa det... Gick runt med långärmade tröjor, eller bandage i hopp om att ingen skulle se. Egentligen var det väl kanske ett rop på hjälp, jag vet inte. Jag ville ju inte visa andra hur jag faktiskt mådde när jag låg ensam hemma om kvällarna. När jag inte visste hur jag skulle kontrollera mig själv. Vad skulle folk säga om dom visste att jag grät mig till sömns vissa kvällar? Att jag inte kunde kontrollera mina känslor. Och hur dålig jag väl tyckte om mig själv när jag fick mina panikångest attacker. Hur som helst så lyckades jag iallafall dölja det någorlunda tills jag började prata med kuratorn.

Jag vet att jag var där första gången för att någon hade utnyttjat mig, och hållit på med sexuella trakasserier. Det var då hon märkte att jag hade skärmärken på armen. Jag minns hur hon såg ett eller två ärr och bad mig visa hela armen för henne. Då visste hon, men inte dom andra. Min mamma fick reda på det, eftersom dom behövde meddela henne. Dom ringde och hon fick komma in på möte. Det var jag, mamma och kuratorn. Vi pratade om hur skolan gick, om familjen, om mig och såklart om mina ärr. Jag sa till min mamma att det var något tillfälligt jag gjorde bara, och att jag inte skulle göra om det. Kunde jag dölja det för vännerna kan jag minsann dölja det för mina föräldrar. Jag skämdes så mycket.

Något år efter åkte vi iväg på ett läger med skolan, man gjorde det varje år. Allt var superbra, det var höjdpunkten under året. För en gångs skull kan jag tänka på annat än att dölja hur jag faktiskt mår. Det funkade... Någorlunda. Tills den kvällen då vi ligger på rummet och jag från ingenstans börjar skaka och gråta i sängen. Jag hade svårt och andas och två av dom jag delade rum med vart irriterade och började skrika om att jag skulle vara tyst för klockan var mycket. Medan en av mina kompisar förstod vad det var, hon frågade mig hur det var och jag kunde inte svara. Jag bara grät och skakade och fick inte riktigt fram några ord förutom att jag kände mig så trasig. Hon sprang och hämtade en lärare. Där kände jag bara att - fan, nu kommer alla veta. Det var väl där mina kompisar fick reda på att jag kunde få panikångest attacker. Speciellt när det hände framför dom. Nu gick det ju inte längre att dölja. Jag tyckte på ett sätt att det var skönt att någon av mina vänner visste om, samtidigt som jag kände mig så svag och dålig att dom fick vara med när jag mådde så dåligt.

Jag har ofta vart den som inte vill att folk ska se mig som en ledsen/jobbig person. Det är rätt svårt. Man vill alltid att folk ska tro det bästa om en. Tyvärr är det även så nu. Jag kan fortfarande känna att jag vissa kvällar bara vill skrika, slå och gråta. Men man vill inte att andra ska veta om det. Och det är för att vårt samhälle tycker att det är så himla tabu att må dåligt eller tycka synd om sig själv. Det folk inte vet är att jag tycker inte synd om mig själv. Jag mår bara dåligt med jämna mellanrum. Jag behöver bara någon som finns där, inte säger mycket utan kanske bara ger mig en kram. Ibland vill jag vara helt ensam, och bara försvinna från allt och alla. Men då behöver man någon som fortfarande tror på en. Även om man säger någonting annat. Det är där det blir så svårt för någon kompis, familj eller annan att hjälpa. Det handlar om att hitta balansen mellan att tränga sig på eller att vara en hjälpande hand.

Jag slutade skada mig själv efter att ha haft ett rejält snack med mina föräldrar om att man får inga jobb om man har ärr på kroppen. Det ser inte bra ut. Jag lyckades hålla det några månader. Sen skadade jag mig själv igen. Jag kände att för tillfället hjälpte det mig att släppa alla känslor och ångest som jag kände över mig själv. Men för vad hjälpte det? Det gav mig ärr som jag alltid kommer att bära med mig. Jag kanske stolt kan kolla tillbaka på dom och säga jag tog mig igenom skiten. Men.. Det är samtidigt något som jag kommer behöva skämmas över resten av mitt liv. Men vad har jag för anledning att skämmas egentligen?

Jag lyckades jobba med min depression med hjälp av kurator på en förening utanför skolan, blev tipsad av skolans kurator. Jag fick lära mig hantera den, hur jag skulle hantera min dagliga stress. Hur jag skulle lägga upp mina dagar. Det hjälpte. Jag mådde bättre. Jag kände faktiskt ett tag att nu känns det riktigt bra. Jag kommer att bli av med min depression. Det är något som alltid går i med- och motgångar. Ibland känns det som att man inte kommer få det igen, medan vissa tillfällen känner man att det kommer när som helst.

Jag har försökt undvika stressiga och press fyllda situationer för att minska att få mina panikångest attacker. Det hjälper mer än vad man tror. Det som får mig att bli ledsen är ofta när jag blir stressad eller har någon press på mig att jag ska göra något eller prestera bra. Därför har jag aldrig gillat att göra prov på tid, eller ringa viktiga samtal. Nu har jag vant mig, och vet att det är något som måste göras och jag vet att jag klarar av det.

Jag mår nu väldigt mycket bättre än vad jag gjorde för några år sen. Vissa perioder kunde jag känna att jag vill verkligen inte vara kvar om jag ska må såhär dåligt. Nu skulle jag aldrig tänka dom tankarna, visst att man ibland vill slippa ångesten men aldrig på det sättet. Jag vet att blir jag ledsen eller mår dåligt, då lägger jag mig ner försöker gråta ut, skriver något, lyssnar på musik. Det viktigaste jag fått lära mig är att DET ÄR OKEJ ATT MÅ DÅLIGT.

Det finns en sak som jag inte lyckats jobba mig ifrån och det är min rädsla för ensamhet och lojalitet. Det är väldigt jobbigt, för jag kan innerst inne veta att vänner eller killar uppskattar mig. Men det säger ifrån, jag känner alltid en ständig oro över att bli utnyttjad eller att folk kanske inte uppskattar mig bakom min rygg. Jag försökte ett tag att börja jobba mig ifrån det också, men det brast när mitt ex efter något år valde att smutskasta mig och vara med andra bakom min rygg. Därifrån så har jag inte riktigt lyckats ta ifrån mig den rädslan att bli utnyttjad eller att någon ljuger för mig. För jag kände väl att om någon som vart med mig över ett år, kunde gå bakom min rygg.. Så kunde någon annan också det. Jag kände att jag kanske lite mer bara var något som räckte till ibland. Det är det jag inte är helt säker med ännu, att jag kan göra ett jobb bra men jag tvekar ofta på - gör jag tillräckligt? Samma med vänskap.. Är jag en tillräckligt bra vän? Men jag jobbar verkligen stenhårt med det. Jag vet att jag är bra. Jag kan göra bra ifrån mig. Jag gör inte mer än vad jag kan. Och det är alldeles tillräckligt.

Jag vill ändå att folk ska veta att det finns personer man kan öppna upp sig för, det finns folk som vill hjälpa dig, folk som förstår, eller någon som går igenom samma sak. Det är okej att dölja lite, men man ska inte dölja allt. För det lönar sig inte i slutändan. Och jag önskade bara att jag kunde göra så mycket mer för andra som inte kommit så långt ännu. Jag kan i efterhand säga att hade jag vetat om hjälpen, och den acceptans jag skulle få hade jag nog öppnat mig tidigare. Så... Våga öppna upp dig, för någon.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Hade du sett ut si eller så hade jag gillat dig."


Jag är så himla trött på alla krav vi ständigt ställer på varandra. Det handlar inte bara om kraven folk ger en, utan även att man själv omedvetet sitter med sina krav när man väljer vänner eller partner. Jag tycker det är väldigt synd att vi alltid ska bry oss så mycket om vad andra gör eller säger. Varför kan vi inte bara låta folk vara sig själva?

Som alla vet är det väldigt vanligt att man ställer massa krav på varandra. Det kan vara att en person har personligheten men inte utsidan, eller tvärtom. Där börjar jag ifrågasätta mig själv - Varför är jag med en person? Är det pågrund av utsidan eller insidan? Även allt det här snacket om att "Oj, du var snyggare på bild" eller "Wow, du ser mycket bättre ut i verkligheten". Ständigt finns det ett snack om att man ska se ut si eller så, eller bete sig på ett visst sätt. Vad är grejen?

Det som gör mig ledsen är alla dom personer som påstår sig falla för en person, man kan snacka hur mycket som helst och bygga upp ett intresse men när man sedan träffas så ändras allt. Varför är det så? Det är inte konstigt att vår generation sätter en så enorm press på sig själva. Folk gör allt för att bli omtyckta. Det kan vara just det här att man är lite större än vad vårt samhälle tycker man ska vara eller om man är någon storlek mindre än normen så är man helt plötsligt för liten. Skärp er.

Jag kan inte säga att jag själv är oskyldig heller. För vare sig man vill eller inte kommer vi alltid påverkas av detta, och det är väldigt synd att det blivit så. T.ex. träffar jag en kille som jag tycker har en grym personlighet som verkligen bryr sig, borde inte det överväga mer än utsidan då? Nu är det tyvärr inte alltid så. Jag kan själv säga att jag är inte size zero. Jag är något större än normen fast att jag ändå inte är tjock. Det kan ju påverka dom killarna som faktiskt endast är ute efter utsidan. Man pratar ett tag, bygger upp ett intresse (som jag skrev längre upp i inlägget). Men när man väl träffas så visar det sig att man inte är deras typ utseendemässigt. Om man verkligen gillar en person tycker jag inte att man ska dissa personen för att den inte passar in på dina utseende krav. Om du är i ett förhållande med en person är det för att ni gillar varandra, inte för att visa upp varandra.

Tror faktiskt inte att vi alla har en speciell typ av utseende/person som vi faller för. Där kan jag faktiskt bli sur när folk säger - Hen är inte din typ. Du borde välja någon annan.. Och vad är det som får dig att säga så? Vi måste sluta påverkas så mycket av vad andra tycker och tänker. Nu är det väl så att man kanske ibland faller för personer som är en rätt lika, det är i alla fall förståeligt. Men att säga att man har en viss typ som man väljer sina partners efter blir bara fel. Tänk istället på vad man vill ha ut av ett förhållande, jag vet att det är väldigt svårt... Det är klart att jag också påverkas av vad folk tycker och tänker, eller om en person attraherar mig eller inte. Fast oftast om du hittar en person som du verkligen känner att du kan vara dig själv med borde inte utsidan spela in så mycket som den faktiskt gör.

Det här med sex gör mig också väldigt provocerad. Att allt handlar så mycket om att ligga. Det blir ju även det inräknat i en av alla krav som vi ställer på varandra. Att dejtar vi så hör det till att man ligger, eller vill inte du ligga med mig så kan vi lika gärna skita i det här. Även där är det många som väljer att det inte är värt att försöka med en person för att hon/han inte vill ligga det första dom gör. All förståelse till att folk gillar att ligga också, och här tänker vi alla olika. Ibland kan det vara så att det börjar med att man ligger med varandra och bygger upp något efter det. Fast om vi säger att fallet inte är så - ska sexet verkligen behöva påverka oss? Sexet är en del av förhållandet, no lies om det. MEN... Träffar du en person som du gillar och tycker ser bra ut, VARFÖR FÖR GUDS SKULL ÄR SEXET AVGÖRANDE????? Please, make it stop. Vill man inte ligga, så vill man inte ligga. Låt det vara så. Gillar man varandra så behöver man inte ligga för att veta om en person är rätt eller fel för en. Speciellt när det finns så mycket krav att folk ska se ut si eller så. Är det inte rätt uppenbart att man ibland blir lite osäker? Det räcker inte bara med ett - Varför är du osäker? Du är fin!

Det jag vill komma fram till är att vi påverkas så mycket vad andra tycker och tänker. Dagens alla krav vi ställer, en person skall vara si eller så. Vi vill så gärna passa in, och kunna visa upp vad vi har. Tänk hur mycket lättare det bara skulle vara om alla kunde släppa alla krav, eller åsikter om varandra för ett tag. Om man kunde vara med personer man verkligen gillar utan att folk ska ha massa att tillägga. Försök ändra ditt tankesätt så kanske andra också gör det. Och, tjejer som killar - stå upp för er själva. Ni är ni. Låt det vara så.

Likes

Comments

View tracker

Hallå!

Borde egentligen dra en snabb presentation om mig själv, men jag har valt att hålla denna blogg någorlunda anonym. Tanken är väl mer att jag kommer använda den för att skriva, allt mellan himmel och jord. Det är tankar, åsikter, känslor. Jag kommer att dela med mig av låtar och videos som jag personligen tycker är viktiga, eller emotionella. Om vi säger såhär, bilden som jag lägger upp till inlägget blir nog en av dom få bilderna som jag faktiskt kommer att posta på mig själv. Tbh, så är bloggen egentligen mestadels för mig själv som ett litet anteckningsblock... Fast online. Eftersom jag bor ensam så har jag väldigt mycket tom tid över, så jag tänkte - Varför inte starta en blogg där jag skriver ut alla mina texter?

Jag vet om att det är lättare att få läsare när man väljer att publicera många bilder på sig själv, sin vardag och lite mer personliga inlägg. Men jag känner att mitt fokus med denna blogg är att skriva och sen kanske låta andra dela med sig av sina tankar och åsikter. Utan att känna ett behov av att man alltid ska visa vem man är. Jag har ingen baktanke, eller större mål med bloggen. Visst vore det väldigt kul om man fick lite läsare, men det är inte det jag är ute efter. Känns som alldeles för många bloggare gör det för att bli sedda och hörda, för att göra sig själv ''större'', förstå mig rätt.

Hoppas väl på att ni gillar det jag kommer dela. Tjohej så länge!


Likes

Comments