View tracker
View tracker

Idag är det äntligen fint väder igen. 23 grader varmt visar termometern. Bästa vän jobbar heldag och andra är inte hemma, så det blir ingen långpromenad för min del - jag vägrar gå själv i ett väder där man vill gå med någon man gillar, och snacka skit och äta en isglass. Nej, det är synd att det ska vara så här fint just IDAG. Jag tänkte att jag skulle överraska familjen med att åka dit, men det blev för sent för det och jag blev grymt trött. Men att sitta på balkongen och få solen i ansiktet låter inte helt fel. Så ser min eftermiddag ut. Plus lite andra tråkigheter som städning, men det tar jag sen. Man ska passa på att njuta en sån här dag!

Likes

Comments

View tracker

Har ingen jävla aning om vad jag ska skriva om längre. Man tröttnar ju på att "bara" skriva om vardagssaker. - Jag menar, hur många gör inte det egentligen? Jag får ta nån dag i helgen och bara sätta mig och skriva ner lite saker. Behöver säkert skriva av mig i vilket fall som helst :)

Likes

Comments

.. jobb! Känns så himla underbart att Äntligen.. wow. Det enda negativa är väl all pendling fram och tillbaka, men vem vet, det kanske kommer vara värt det. Men har jag otur så måste jag flytta och det vill jag inte. Ska jag flytta nånstans så är det tillbaka hem. Där familj och gamla vänner finns. Men jobbar jag ett tag så kan jag ju alltid söka närmare "hemma" sen. Nog för att jag trivs där jag fått jobb, men man har lite ansvar också som man måste ta hänsyn till. Synd att man inte bara kunde dra med sig människorna man vill ha med sig om man blir att flytta, haha :) Nej, men det är trist faktiskt. Lite kluven, eller mycket.. men det är sånt man får ta!

Likes

Comments

Igår insåg jag att jag har gått ner 17 kg(!) på 1 år och ca 3 månader. Är verkligen igång men har inte märkt sån stor skillnad som jag gör idag. Om -12 kg till är jag nere på den vikt jag vägde innan jag fick reda på att jag var gravid, februari 2010. Då är graviditetskilona borta och fan så skönt det kommer kännas!

Att gå upp 29 kg under 1-1,5 år var inte ett dugg roligt. 23 kg p.g.a graviditeten. Efter förlossningen gick jag ner 9 kg, men gick sen upp 15 kg igen, d.v.s 6 kg extra än innan. Även om det är svårt och jobbigt för mig att prata om detta så vet jag att jag är borta från det där nu. I år har jag slutat med socker, och bara det gör stor skillnad. För i år ska jag ta över, jag ska inte hindras mer. Det är inget liv när man har gjort som jag gjorde mot mig själv, min kropp. Jag har inte ätit skräpmat, godis, något med socker alls och inte ens druckit läsk (som jag var så beroende av att jag "fick lov" att ha det hemma varje dag) på 35 dagar, och jag har gått ner 11 kg. Lagom mängd föda och motion uppe på det gör mycket. 

Jag kommer i några av mina gamla kläder och den känslan slår det mesta :)

Likes

Comments

Pekar inte ut någon med namn och sånt dravel, kallas för att respektera andra. Varsågod att tolka texten fritt, men förstå mig gärna rätt. Är bara trött på att "ingen" ser när man försöker och att denna person tyvärr ser det som något det egentligen inte är. Trist.


Att människor kan vara väldigt trångsynta visste jag redan, men seriöst det här måste vara ett skämt!

När man säger att man inte vågar säga vissa saker till en person för att personen väldigt lätt kan "ta över" och tror sig veta mest, bli förbannad o.s.v.. (då inte precis konstigt att man inte vågar ta det med personen, åtminstone inte förrän man "samlat mod"..) men man kan nämna något enstaka om det till en annan, då är man tydligen falsk, man går bakom ryggen på en och ljuger? Knappast - så patetiskt!
För mig handlar det om mod. Att våga. För man har sett hur personen kan bli eller vara. Hur den agerar, pratar om- och dömer andra. Det är inte konstigt att man blir lite rädd att ta upp saker man känner att man behöver få ur sig, som jag anser viktigt för att en bra vänskap ska kunna fungera som den ska. Förändring. Jag vill kunna vara MIG. Men med den här personen så kan man inte det. Vad vet jag, hade jag pratat med personen direkt så kanske det hade varit annorlunda, eller inte. Personen i fråga "tillåter inte" mig att vara mig. Den tar över. Kanske omedvetet. Man känner sig inträngd i ett hörn. Lyssnar på det ena och det andra. Hinner knappt säga något själv. Bara lyssna. Kul?

Vad är vänskap? Omtanke och respekt, anser jag. Man tar sig tid för någon. Bryr sig och visar det. I alla fall om man vill ha en i sitt liv.. Men nej, tydligen inte här. Här är man kall och egoistisk och allt ska vara på en annans villkor. Konstigt att du har vänner kvar. Och fine, du kanske har svårt att släppa in folk i ditt liv så som dina 'vänner' känner dig. För tydligen känner jag dig inte alls. Jag känner bara det du visat mig hittills, och det är inte många bra saker. Vad är (var) jag för dig? En fis i rymden? Det är då i alla fall så det känns. Jag har försökt. Och visat att jag vill. Jag finns där trots brister. Det är sån jag är. Jag ger folk en chans, väntar och ser om det kommer en förändring. Dock vågade jag inte tala om för personen när jag inte såg eller märkte skillnad. Klart som fan att jag inte vågade! - Öppna ögonen, kvinna. Det är du som blir utan vänner när du har noll respekt för andra.

Likes

Comments

Nu är det äntligen dags för en förändring - på riktigt. Jag har bestämt mig, att om ett par dagar eller så, börjar jag min viktigaste resa någonsin. Jag ska kämpa. Jag ska kämpa så in i helvete med att gå ner i vikt. Det har gått 3 år, nu ska banne mig graviditetskilona väck. - Vill inte se dem nå mer! Aldrig! Det blir ett nytt år med nya möjligheter. Jag tänker inte sitta och må skit över hur jag ser ut mer och jag tänker inte låta dagarna flyta på utan att jag lyft ett finger. Jag tänker göra något åt det. Once and for all. Jag har ett gymkort, men har inte använt det på 5-6 månader. Sanslöst, jag betalar för det!  Beroende på öppettider nu inför Jul, så tänker jag gå och träna nästa vecka (har fullt upp med plugg denna vecka innan det är slut). I feel good about this!

Likes

Comments

Är så äckligt nervig inför avsnittet ikväll. Avsnittet som vi har väntat på. Avsnittet där man äntligen ska få se min älskade finis leta efter sina rötter. Avsnittet som gör att jag vill kräkas då man själv är med. visserligen ser man något annorlunda ut sen i våras, men ändå! Folk får ju för sig en massa så några upptryckta ord i ansiktet vill man inte ha sen. Önskar jag hade sett ut så som jag gör idag än tidigare i våras. Sjukt vad man förändrats. Aja det var inte det jag skulle prata om! Jag längtar tills ikväll ♥ Klockan 21.00 på TV7 börjar alltså Spårlöst. - Enjoy!

Likes

Comments

Just nu känns mitt liv som en enda stor berg- och dalbana. Varför? Jo...som bara en liten pytte-anledning som att den "röda veckan" varit på g. Att 'den' har fått mig så ur fokus har nog aldrig hänt förut och att en sån grej kan få en att bete sig som en 15-åring på nytt. Jag menar, kom igen? Hur känslig får man bli? Att jämföra med en 15-åring var nog inte rätt jämförelse. Skulle nog hellre vilja säga att det påminner om att vara gravid.

Det här är väl egentligen inte ett sånt ämne man pratar om hur som helst, men sån är jag. Kan prata om i princip vad som helst - and I don't care :)

Denna hemska bana har fått mig till tårar, till att ha smärta och framför allt fått mig att sjunka så djupt ner att vi inte ska gå in och prata om just det. Har visserligen läst om det förut, att vissa kvinnor kan få sån djup depression av "den kommande veckan" att de blir som jag varit nu i en vecka innan *idag*, så förhoppningsvis kan jag få slippa det här när det är över. Känslorna som varit har gjort mig så blind och frustrerad att det bara har blivit kaos i tillvaron. För att jag inte kan se det som var för någon vecka sedan.

Det är skönt att få skriva av sig ibland, även om det handlar om något som folk egentligen inte bryr sig ett piss om. Men det är min blogg, jag skriver om vad jag vill och accepterar ni inte det, nej då tycker jag att ni ska lämna sidan och göra något annat. Ingen har sagt åt er att fortsätta läsa, det är ditt val. Bara säger och yes, jag är en liten bitterfitta idag ^^

Lite senare kommer finis hit. Hoppas hon sover över. Jag behöver det. Jag behöver henne. Hon behöver mig. Jag fick henne till tårar idag när jag skrev ett långt mejl om hur jag kände, hur jag tänker och lite sånt.

Ibland så lyckas jag faktiskt skriva på ett sätt som själv får mig att undra om jag verkligen har en diagnos. Jag fick henne att förstå och tro mig, det är inte lätt när man har en diagnos där man är i sin egen lilla värld där allt är och ska vara si och så och man även tror på det. Tur som fan att jag äter medicin - dock ska nya prover tas nästa vecka då jag blivit så extremt trött och hängig och det känns inte som att den hjälper mig lika bra som den gjorde de första månaderna. Det har snart gått 1 år redan. Helt sjukt när man tänker på det. Men skönt har det varit - Hoppas bara man får ordning på det igen och kommer fram till varför mitt humör svänger igen, anledningen till min nedstämdhet och trötthet. Nu ska jag orka göra saker igen x)

Likes

Comments




Känns så jäkla sjukt att jag snart ska få se min finis åka till Bogotá! Att få se det hon sett, att jag ska
få reda på det hon än fått reda på. Dock är jag mer nervig över att få se mig själv i TV, haha, om än
för bara några minuter. - De minutrarna kommer vara som timmar för mig! Sick, sick, sick!


Jag minns telefonsamtalet hon fick, som om det vore igår. Hennes lycka var obeskrivlig.

Likes

Comments