Header

A L EX A N D E R 2017-06-06

Natten mot måndag 2017-06-05 vaknade jag 01:00 av ett magont jag inte kände igen. Jag hann bara tänka att det kanske var värkarna som satt igång, innan jag somnade om. Vid 03:00 vaknade jag igen och gick på toaletten då jag kände av samma magont som kom och gick. Jag började ana att detta kunde vara värkarna som satt igång. Jag kunde inte somna om och jag låg istället och började klocka värkarna med min gravidapp. De kom oregelbundet men ofta. Två timmar senare, vid 05:00 väcker jag Joel och säger ”jag tror jag har värkar…” Han tittar på mig förvirrat med stora ögon och frågar ”är det på gång nu?!” Vi låg kvar där en stund och gick sedan upp och åt frukost som vanligt. Vid detta laget gjorde värkarna inte speciellt ont utan de var klart hanterbara.

Efter frukosten började vi fundera på vad vi skulle göra, och vi får för oss att åka och byta däck på bilen och göra lite andra ärenden. Under tiden får jag fortfarande värkar någon gång var 10 minut och de blir bara starkare och starkare. Vid 12 tiden var värkarna så pass starka att de började påverka mig mycket. Jag kunde inte äta eller dricka för jag hade tappat aptiten totalt. Jag försökte röra på mig och gick runt i lägenheten, satt på pilatesbollen och böjde mig framåt mot matbordet när värkarna kom. Här minns jag att jag tänkte ”herregud vad ont det gör”… men det skulle bli värre, mycket värre vilket jag inte alls fattade då. Ungefär vid denna tidpunkten ringer jag också förlossningen för första gången och säger att värkarna börjat. Barnmorskan sa att jag skulle stanna hemma så länge jag kände mig trygg med det, och jag ville faktiskt inte in än vid det laget.

Vid 14:30 hade jag så ont och värkarna kom tätare vilket gjorde att jag ringde förlossningen igen. Barnmorskan sa att det var fullt i Lund och sa att hon skulle ringa Malmö, där hon visste fanns plats. Jag blev först besviken eftersom jag föreställt mig att få föda i Lund, men det var bara att acceptera. Jag fick prata med en barnmorska i Malmö som också lyssnade på mig genom mina värkar. Hon sa att jag var välkommen in om jag kände att det var dags, vilket jag gjorde. Här kände vi lite panik, herregud, nu är det dags! Joel och jag rusade runt i lägenheten och packade ner det sista till förlossningsväskorna. I bilen på väg till Malmö får jag värkar som gjorde helt fruktansvärt ont. Jag försvann verkligen in i mig själv under den minuten och jag minns inte mycket från det att vi kom fram till att jag låg på en säng i ett förlossningsrum. Barnmorskan kopplade upp mig för att kolla bebis hjärta och mina värkar, tog blodtryck och ställde frågor. Efter en stund ensamma på rummet kom barnmorskan tillbaka och berättade till min förskräckelse att bebis hjärta inte slog som de ville att det skulle. Hon sa att de ville se en ökning i hjärtslagen när han rörde på sig, men det kunde de inte se. Om de inte såg någon förändring inom kort var de tvungna att göra något åt det. De nämnde aldrig kejsarsnitt men jag visste att de syftade till det. Mina värkar var fortfarande oregelbundna och jag var bara öppen 1 cm, men de sa att jag ändå fick stanna pga. bebis hjärta. Jag fick byta om och de gav mig order om att fasta fr.o.m. då. ”Herregud,” tänkte jag… ”tänk om det blir kejsarsnitt!!” Jag kände mig så otroligt oförberedd på det men jag försökte acceptera att det ju var för bebisens bästa. Jag kände att jag litade på barnmorskorna och att de visste bäst.

Mina värkar blev ännu starkare och jag började få lite panik och ville få lustgas, men de sa att det inte var dags för det ännu. Så jag fick ligga där och kämpa i några timmar då de kom och undersökte igen… jag var bara öppen 2-3 cm! Sån besvikelse och jag ville bara ge upp. Energin började ta slut och jag skakade och kräktes. Smärtan var enorm! Mestadels tror jag eftersom jag hade ont mellan värkarna också och kände aldrig att jag fick någon paus. Tillslut gjorde de i ordning lustgasen och den hjälpte mig fastän jag inte märkte det. Joel satt vid min sida och märkte hur mina värkar blev mer och mer regelbundna. Kanske för att jag slappnade av mer? Jag tror att vid detta laget kom en annan ny barnmorska som också berättade att bebis hjärta slog bättre nu! Lycka. Jag fick börja äta och dricka igen men det gick bara inte för mig då. Jag mådde otroligt illa av det. Så det enda jag fick i mig var en dextrosol...

Efter någon timme till sa jag till barnmorskan att jag ville ha en epidural. Jag orkade inte mer! De frågade om jag var säker eftersom jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville undvika det, men jag bara ”JA jag är SÄKER!” Jag kunde inte slappna av mellan värkarna vilket jag tror saktade ner hela öppningsskedet. Efter en stund kom en manlig dansk narkosläkare in och började berätta hur han skulle sätta epiduralen. Jag har inte mycket minne av vad han sa. Och det roliga var att jag normalt sett inte fattar ett skit av det danska språket, men det lilla jag hörde då förstod jag jättebra. Jag fick sitta på sängen framåtlutad medan han stack mig i ryggen. Jag kände inte någonting!! Bara att han var där och pillade, men ingen smärta alls till min förvåning. Efter en stund började jag känna hur speciellt min högra del av kroppen domnade bort. Jag hade fortfarande ganska ont på vänster sida och jag kände trycket neråt lika mycket som innan, det var mest värkarna som blev lättare att hantera. Men epiduralen var enligt mig som en dröm. Joel har berättat i efterhand att efter jag fick bedövningen öppnade jag ögonen för första gången på flera timmar och att värkarna ökade i styrka enligt mätaren som mätte mina värkar. Jag kände hur trycket neråt blev mer och mer intensiva och tillslut började jag känna hur krystvärkarna satte igång. Förmodligen eftersom de gav mig värkstimulerande medel. Men barnmorskan sa åt mig att jag inte fick börja krysta än!! Det var helt fruktansvärt svårt att hålla emot den starka krystkänslan. Näst intill omöjligt skulle jag vilja säga. Kroppen bara skrek om att få trycka på. Anledningen till att jag inte fick var för att bebis inte riktigt var så långt nere än, och då skulle jag ta ut all min energi och inte orka hela vägen. Jag tror det var tack vare epiduralen som gjorde att jag kunde lyssna på barnmorskan som hela tiden sa åt mig att andas djupa andetag. Jag hörde verkligen allt de sa trots att jag var totalt inne i mig själv vid det laget. Jag var så otroligt fokuserad på vad jag skulle göra!

Mitt under en krystvärk som jag försökte hålla tillbaka går vattnet. Det var den mest sjuka känsla jag känt, som att en ballong small i magen och det forsade ut vatten. Vattnet gick 23:05 och ännu fick jag inte trycka på. Vad jag inte visste då var att vattnet var missfärgat eftersom bebis bajsat i vattnet. Han var nog stressad därinne och jag är så glad att de inte berättade just det. Det hade bara ökat min oro. Vid 00:55 säger de åt mig att trycka på, vilket jag gjorde och på något sätt kändes det så otroligt skönt. De började säga till mig att de såg hans hår, att han närmade sig och att han snart var här. Jag kunde känna hur han rörde sig utåt men aldrig att han var så nära. Det brände till någon gång, men smärtan var inte alls lika påtaglig som innan utan jag var 100% fokuserad på att lyssna på barnmorskan och trycka på/hålla emot när hon sa åt mig. Jag blev så otroligt peppad när de sa ”vid nästa värk kommer han nog” och jag lyckades samla alla krafter jag hade kvar och tryckte på så hårt så hårt. Jag förstår verkligen inte var all den kraften kom ifrån. Utan mat och utan vatten sen morgonen därpå. Men sen äntligen kom han, klockan 01:19!! Vår finaste son, han som legat i min mage i 9 månader. Så perfekt och så fin. Vår älskade lilla son. <3

Lättnaden när han bokstavligen halkade ur mig var helt sjuk. Jag var i chock. Han kom ut med navelsträngen 5 varv (!!!) runt halsen men jag hann aldrig reagera. De virade upp den väldigt fort och han började skrika direkt. De la honom på mitt bröst och Joel och jag var båda chockade men jättelyckliga. Han var bara helt galet perfekt och underbar, precis som vi föreställt oss. En liten Alexander på 2640 gram och 49 cm som vi längtat efter så länge. Känslan att få se sitt barn för första gången går verkligen inte att beskriva! Helt, helt, helt magiskt och overkligt.

Jag förlorade 0,5 liter blod och sprack bara superlite på utsidan som syddes direkt. Jag kände inte någonting när jag sprack och det gjorde heller inte speciellt ont efteråt. Jag som var livrädd för det innan förlossningen! Trots en lång förlossning på 24 timmar och mycket smärta är jag väldigt nöjd med hur allt gick tillslut. Jag hade verkligen världens bästa mest underbara barnmorska och man som hjälpte mig igenom allt!! Tänk att jag har en alldeles egen liten familj nu. Så himla overkligt!!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vår fina lilla kille föddes i tisdags på självaste nationaldagen, kl 01:19. Vi är så sjukt lyckliga och vi mår bra allihopa. Vi är kvar på BB men så fort vi kommit hem och landat lite ska jag berätta ALLT!!

Stor kram <3

Likes

Comments