Header

Hej på er! Det var på tiden att jag skriver här haha! Det är inte helt enkelt att få ihop plugg och bebis alla dagar, så jag har sällan tid och ork att blogga, tyvärr, för jag saknar ju det. Tänk ändå att jag hållt denna bloggen vid liv sen jag var 17 år! Herregud.

Alex blir 6 månader nästa vecka. HUR SJUKT är inte det??! Har jag verkligen haft honom i ett halvår? Jag förstår vad folk menar med att tiden med en bebis går otroligt fort, och att de helt plötsligt blir stora. Inte för att Alex är så stor än men tänk att han gått från att vara så där miniliten till att krypa runt på golvet!! Jaa för det har han precis börjat med och herregud nu får man knappt en lugn stund. Inte för att man fick det innan precis, men nu måste man springa efter honom också och ha koll 24/7. Haha! :) Bebislivet är ju inte lätt men det är helt underbart ändå. <3 Just nu sitter jag och vaggar honom i vagnen med ena foten och skriver här samtidigt, alltså haha... Ungefär så det ser ut om dagarna när jag försöker få lite plugg gjort. Vissa dagar går inte alls, så då får jag sitta kvällar och helger istället. Inte så roligt men nu har jag "bara" 1 år kvar sen är jag KLAR. Fatta vad skönt!

Just nu ser jag mest fram emot julen och vara lite ledig med mina killar. Ska bli skönt att kunna andas ut lite. Och vet ni nästa vecka blir jag av med min TANDSTÄLLNING! Jag har haft den i nästan 2 år och det känns overkligt att den ska av nu. Jag har verkligen hatat den senaste året. Jag har haft så mycket problem med den och det har gjort skitont ibland. Den som säger att tandställning inte gör ont att ha... hm, jo. Den skaver och har man känsliga tänder som jag känns det som tortyr varje gång den spänns. USCH! Men ändå var det värt det. Har så sjukt fina tänder nu att jag knappt känner igen mig själv. Jag har verkligen hatat mina tänder i hela mitt liv så ni kanske förstår min lycka?

Well! Nu ska jag försöka passa på att gå på toa medan Alex sover, hahaha. Story of my life!

Puss!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

#metoo har ju spridits över hela världen de senaste dagarna. Kvinnor som varit med om sexuella trakasserier och öppnar upp om det. Så jävla bra!!! Och äntligen kan vi tjejer visa hur äckligt jävla vanligt detta är. Jag vet inte hur många gånger jag själv fått höra att jag ska ta en klapp på rumpan som en komplimang, eller att killen i klassen egentligen är kär i en när han kallar mig hora. What the fuck? Jag vet inte hur många gånger jag blivit tafsad på i skolan och lärarna bara ryckt på axlarna och sagt "äh, det är så killar är..." Så vi tjejer ska alltså lära oss att tycka det är okej att vem som helst får ta på våra kroppar när de känner för det? Inte så konstigt att detta bara blir vanligare för varje år. Och jag kan inte ens minnas alla gånger en eller flera killar tagit sig friheten att antingen tafsa på mig eller kalla mig något kränkande. Jag dejtade en kille en gång som förväntade sig (det märktes) att vi skulle ha sex och jag nekade för jag ville helt enkelt inte på första dejten, men han tjatade och tjatade. Tillslut blev han blev skitarg och drog. Lika bra! Precis som han hade rätt till det eller vadå? Idiot. En annan gång dejtade jag en kille som i princip tvingade sig på mig medan jag sa nej. Även han blev skitsur och jag drog. Jag och en tjejkompis hängde med några killar från Malmö en kväll, då de plötsligt började tafsa på mig och min kompis medan vi sa nej. Vi sprang därifrån i panik. Alltså... det är ju inte bara en slump att sånt här händer. Dessa killar förväntar sig väl att tjejer bara ska vara tysta och gå med på allt. Att tjejer ska vara glada för att de visar att de vill vara med en. Och när de får ett nej kan de inte acceptera det. Inte vet jag, men något står inte rätt till i alla fall.

Och mitt i all denna spridning av #metoo läser jag en skribent (kvinnlig) som skriver att vi kvinnor får skylla oss själva när vi lägger ut utmanande bilder på oss på sociala medier. Det är DETTA SOM ÄR PROBLEMET! Att någon alltid ska skuldbelägga kvinnan. Att detta är vårt eget fel! Går jag ut på stan naken är det fan heller okej att våldta mig. Aaaah jag blir så jävla irriterad på detta att jag får huvudvärk.

Dessutom skulle jag aldrig få för mig att gå ut ensam när det är mörkt eftersom jag är livrädd för att bli överfallen (min värsta mardröm, blir man ens sig själv efter något sånt?). Ibland när jag ändå varit tvungen att göra det brukar jag hålla nycklarna i handen för att kunna försvara mig på något sätt. Inte för det är så troligt att det hade hjälpt men ändå. Rädslan för att någon kan förstöra mitt liv så snabbt skrämmer mig skitmycket. Att jag är så försvarslös. Och att de som gör detta knappt får något straff. Jag vet inte ens om jag vågat anmäla om han ändå blir fri efter 3 månader. Är det ens lönt (klart det är, men ni kanske förstår vad jag menar...)?

Har ni någon gång blivit utsatta för något sånt här (hoppas inte dock)? Om ni vill får ni gärna dela. <3

Likes

Comments

Sen Alex kom har jag verkligen förstått vikten av att ha egna intressen och annat att göra om dagarna. Det kan låta fel, men för mig är det viktigt att inte tappa mig själv i småbarnslivet. Mår jag bra kan jag också vara en bättre mamma till Alex. Något jag verkligen fått upp ögonen för nu när jag varit hemma så mycket är smink. Jag kan inte sluta kolla på youtube videos med olika sminkningar och håruppsättningar. Det är så kul! Haha. Men en ganska dyr hobby tyvärr. Det finns helt otroligt mycket olika sminkprodukter och ja... jag vill ha allt typ haha! En annan sak är också vårt bröllop vi planerar till nästa år. Igår var vi t.ex. på ett möte med en catering som ska skicka ett menyförslag till oss idag. Och jag letar klänning till en lite billigare peng. Jag var från början beredd på att lägga ganska mycket pengar på en klänning, men jag har helt ångrat mig. Jag KAN bara inte lägga flera flera tusen på en klänning jag ska ha i en dag, och sen aldrig kunna använda igen. Jag köper ju inte ens märkeskläder nu för jag tycker det är för dyrt... näää de pengarna sparar jag hellre! Men det är ganska svårt att hitta en fin men samtidigt prisvärd. Nästan så man har lust att starta eget företag med billiga klänningar. Det kan ju inte bara vara jag som inte har samvete att lägga en förmögenhet på ett klädesplagg! Haha. ;)

Jag har också designat våra "Save the date"-kort som vi ska skicka ut snart. Så himla roligt! Ska visa er när våra gäster har fått dom. :) Nä nu ska jag mysa med min son. Kram!

Bilder från Pinterest

Likes

Comments

Det slog mig precis att jag alltid lägger upp bilder på när Alex sover eller jag sitter och chillar, precis som att det är livet med en bebis, haha! Det är det inte. Ibland får jag inte sova, jag blir nedkräkt varje dag, jag får underhålla honom så gott som varje vaken minut... och nä jag har inget emot det, varje leende jag får av honom så smälter mitt hjärta av kärlek!! Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är krävande och ibland väääldigt frustrerande. Haha! ;) Alla val man ställs inför som förälder kan också vara galet stressande. Man vill göra allt "rätt" och såklart det bästa för ens barn. Men vad är egentligen det? Vad är bäst? Något som är bäst för vår son är inte det för någon annans. Allt från sömnrutiner till val av amning eller ej. Och jag fattar inte varför det är så provocerande för andra vad man väljer för ens eget barn. Haha! Bara en sån sak som färger på kläder. Hur orkar man lägga energi på sånt? Vill man ha rosa till sin kille så varsågod. Hur kan det påverka någon annan liksom? Och om man INTE vill klä sin kille i rosa... samma sak. Alla väljer själva och jag tror inte något barn lider oavsett klädval. Men det är min åsikt. :)

Jag minns en händelse från när vi låg på BB med Alex. Det var ett sånt himla stressande över amningen från alla. Och jo, jag förstår ju att det är viktigt att det funkar när ens bebis vägen 2640 gram som nyfödd. Absolut. Men den stressen de satte på mig där kan jag bli lite irriterad över idag. "Funkar det inte nu ger vi ersättning", trots att han inte tappat mer än 50 gram efter förlossningen. En gång kom en sköterska in och skulle kolla när jag ammade, så att allt såg rätt ut (grepp osv). Alex vägrade och var jätteledsen och sköterskan försökte trycka in bröstet och sa "ja de kan ju vara lite bråkiga ibland"... och jag bara "jag tror han har ont i magen". Men nä, sköterskan stannade i rummet i typ 30 minuter och stressade oss med amningen vilket slutade med att jag var nära till gråt och Alex var lika ledsen. Sköterskan går iväg och jag försöker igen på egen hand i lugn och ro. Sätter mig i en stol istället för sängen och plötsligt rapar han och börjar amma på typ 5 sek. Sen dess har amningen funkat perfekt för jag insåg att jag känner mitt eget barn bäst, och stress förvärrar ALLT. Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta haha! Men kanske att alla barn är unika och har olika behov, och mammor och pappor känner definitivt sina egna barn bäst! Vet inte hur många gånger vi fått höra "åh är han inte kall i de där kläderna?" Näää då hade vi väl klätt på honom något annat? Haha... livet som förälder! ;)


Annars har jag börjat skolan sen två veckor tillbaka och det är ganska kämpigt. Försöker hitta tid att plugga när jag är här hemma med Alex ensam. Det är INTE lätt! Tack och lov har vi nästan ingen tid i skolan och jag har hemtenta i slutet av kursen. Passar ju perfekt, om jag kan få lite hjälp när jag måste sitta och skriva, men det ska nog funka. Egentligen skulle jag haft praktik i oktober men jag pratade med skolan och det var inga problem att vara ledig de fyra veckorna och göra praktiken vid ett annat tillfälle. Jag vill gärna fortsätta amma ett tag till och det hade ju inte gått om jag varit borta hela dagarna. Sen känns det skithemskt om jag plötsligt skulle lämna honom hela dagarna. Vet inte hur jag klarat det rent känslomässigt. Jag tycker bara 2-3 timmar är jobbigt när jag är i skolan!! Nä men det känns som rätt beslut. <3

Hoppas allt är väl med er! Hoppas jag kan få lite mer tid över snart för bloggen. <3 Saknar det!!!

Kram


Lillkillen (som blev 3 månader förra veckan!!) "läser" sin favoritbok haha. Och jag fick en paus på 20 min förra veckan när han somnade i vagnen efter mycket om och men. ;)

Likes

Comments

I helgen slog verkligen ångesten till att jag börjar skolan nästa vecka!! Ååååh vad jag inte vill. Det är fortfarande svårt att ens få ihop vardagen med vår lilla nya familjemedlem. Varje dag är ett äventyr! Men världens bästa äventyr såklart. Alex blir snart 3 månader vilket känns helt sjukt. Tänk att denna sommaren snart är över. Den som jag längtat efter och sett fram emot så himla länge! I Oktober ska jag på praktik vilket innebär jobb 100%. Vet inte hur jag ska få ihop det med amningen eftersom jag inte vill sluta helt än... men brösten sprängs ju för tusan efter några timmar! ^^ Aja, får prata med BVC igen... känner mig rätt ensam med dessa grejerna. Jag vill ju ge min son det bästa men samtidigt måste jag gå i skolan. :(

Well, Alex har haft några jobbiga kvällar nu med massa skrik innan han somnar. Han vill liksom ingenting förutom att amma. Det tar ju lite på krafterna. Och att se sin lilla kille så ledsen skär i hjärtat. Dock sover han fortfarande bra om nätterna. Han äter oftast bara 1 gång på natten, sen somnar han igen. Så vi får ca 6-8 timmar sömn varje natt. Verkligen inget att klaga på där inte!

Jag har lite ångest inför hösten också. Denna sommaren har sugit så hårt vädermässigt!! Knappt en enda stranddag. Inte för att vi hade gått dit på dagen med Alex men bara sitta där på kvällen med lite kaffe eller något... åh. Hoppas på en varm sensommar!! Det blir ju inga resor alls detta året så vi får bara se fram emot nästa sommar. Att resa iväg med en 1 åring känns ändå troligt att vi kan göra. :) Tidig sommar eller sen sommar då det inte är 40 grader haha.

Det händer väldigt lite i mitt liv nu känns det som, haha! Jag har bara fokus på min lilla kille. Vi försöker hinna med bröllopsplaneringen lite då och då inför nästa år. Börjar faktiskt bli aningen stressad över det. Man vet ju hur snabbt tiden går och hur mycket det är att göra inför ett bröllop. Jag velar om jag vill ha en makeup artist som fixar smink och frisyr. Tänk om jag inte blir nöjd? Haha... Har ni tips på duktiga makeup artister kring Lund/Malmö så skriv!!

Nej nu ska jag mysa med min son! Bästa som finns. <3 Puss och kram!


Likes

Comments

En ny måndag och jag får typ ångest över hur snabbt tiden går. Jag vill inte tillbaka till skolan! Men jag måste ju... fyra veckor och två dagar har jag kvar hemma med min lilla prins. Okej, jag ska ju ta hand om honom sen också haha, men nu kan jag fokusera 100% på honom och slippa stressen med skolan. Men that's life! Det var så vi har planerat det och det är så det måste bli. Jag hade förlorat så sjukt mycket på att vara hemma och ledig ett år. Jag vill verkligen bara bli klar med skolan nuuuu!

Lillkillen är inte längre så himla liten (tycker vi i alla fall haha). Senaste vägningen förra tisdagen låg han på 4,5 kg och 55 cm lång. Tänk att han var nere på 2,4 kg när vi låg på BB... och bara 49 cm lång. Imorgon blir han 8 veckor gammal och det är verkligen en helt annan bebis nu än innan! Han är så jävla underbar och perfekt och jag fattar inte hur man kan älska någon såhär mycket. Kärleken till mina två killar är helt enorm! Min familj. :)

Just nu ligger han och sover i sin babysitter här vid mig. Hans favoritställe om dagarna! Och på nätterna sover han på Joels kudde i sitt babynest, haha! Han sover 5-6 timmar i sträck så vi får faktiskt en hel del sömn. Det enda som är lite jobbigt just nu är att han har svårt att somna på kvällen. Han behöver massa vaggning, närhet, napp eller något ljud... han älskar ljudet av hårfönen. Så vi har hittat en 5 timmar lång video med hårföns-ljud på youtube som vi spelar en liten stund på kvällen. Haha! Sen tror jag han gillar Ed Sheeran. Han lyssnar på honom just nu och han brukar alltid somna då. :) Sötnos!!

Annars händer inte speciellt mycket. Varje dag med Alex är ett äventyr, haha! Men vi försöker träffa våra familjer mycket och är ute en hel del med vagnen och promenerar. Ska åka till Båstad två helger i rad nu vilket ska bli så mysigt. <3

Snart kommer Joel hem på lunch! Så skönt han har jobbet nära nu när vi flyttat. Förresten är det nästan färdigt här hemma nu. När jag får tid och ork ska jag städa ordentligt och ta bilder på lägenheten. Äääääälskar hur den blivit!!

Hörs snart igen. <3 KRAM!

En nyfödd Alex, och promenad i Stadsparken.

Likes

Comments

Snacka om att bloggen varit död sen Alex kom, men ni kanske förstår varför. <3 Han är så jävla underbar vår lilla kille och jag älskar honom bara mer för varje dag! Igår blev han 6 veckor och det är definitivt de 6 bästa och mest utmanande veckorna i mitt liv. För mitt i allt det underbara blir man ju både trött och frustrerad ibland. Men jag tror ändå vi har en rätt lugn kille, trots att han haft sina skrik-dagar och nätter. Han förändras så sjukt fort och det är både mysigt men också lite skrämmande. Det där alla pratar om att de utvecklas snabbt i början och att det gäller att njuta av varje dag stämmer verkligen. På 5 veckor har denna lilla underbaring ökat från 2640 gram till 3880 gram, med 100% amning. Det är jag rätt stolt över för amning är verkligen inte lätt alltid. Vissa dagar har han velat äta ungefär varannan timme och ni kan ju nog gissa hur svårt det är att göra annat de dagarna. Och smärtan i brösten... oj oj. Den har man då inte förstått kunde vara så illa som det varit. Men amningen är såklart supermysig också, man skapar ju ett sånt himla starkt band mellan oss. <3

Varje dag är verkligen inte den andra lik. Det händer nya saker och man vet aldrig vad som ska hända, vad man ska hinna med eller hur Alex ska må. Han har ganska mycket krångel med magen vilket gör att han skriker en hel del om kvällarna. Då vill han inget annat än amma! Idag började dessutom Joel jobba så nu är Alex och jag hemma själva om dagarna, vilket känns lite nervöst faktiskt. Men idag har det gått så bra hittills. Han bara sover, äter, bajsar och jollrar så jag hinner göra annat än att ha honom vid mig hela dagen (vilket såklart är mysigt men man vill gärna gå på toa och duscha utan en missnöjd bebis hihi). Babysittern är verkligen en räddning då han trivs superbra i den (oftast). Och nätterna är som en dröm. Vi får sova runt 6-8 timmar varje natt förutom några få undantag. Och han vaknar ungefär var tredje/fjärde timme för att äta. Så himla skönt!!

Något mindre kul är att han förmodligen är lite förkyld. Han har en hel del slem i halsen och hostar lite. Men han verkar inte jättepåverkad av det. Vi försöker ha honom lite upprätt när han sover för att underlätta andningen. Vi som varit så noggranna med att undvika folk som är sjuka, men det är väl omöjligt egentligen... vi har fått höra att det är bäst att undvika stora folksamlingar de första 3 månaderna, eftersom de är så sköra då. Så det kör vi på! Vi träffade en hel del folk i början i omgångar för att alla skulle få träffa honom såklart. Men vi går inte på fester eller tar med honom in i affärer osv. Det känns bara så onödigt. Både för hans skull och för vår skull. Jag har ammat några gånger offentligt men jag är långt ifrån bekväm med att göra det inför en massa folk. Och Alex blir lätt störd av för mycket liv runtomkring sig.

Annars mår jag bra. Känner mig som innan jag var gravid typ. Förutom ett tryck neråt ibland när jag t.ex. går och skrattar samtidigt haha! Började träna lite smått hemma efter ca 2 veckor och har gått långa promenader varje dag. Längtar verkligen efter gymmet men jag tror det får vänta lite till. Hemmaträning funkar bra nu. :)

Well, det var bara en liten update hur vi har det nu! Hoppas ni har en skön sommar. <3 Jag ska försöka blogga lite oftare framöver! :) Kram och tack för alla grattis i förra inlägget!

Likes

Comments

A L EX A N D E R 2017-06-06

Natten mot måndag 2017-06-05 vaknade jag 01:00 av ett magont jag inte kände igen. Jag hann bara tänka att det kanske var värkarna som satt igång, innan jag somnade om. Vid 03:00 vaknade jag igen och gick på toaletten då jag kände av samma magont som kom och gick. Jag började ana att detta kunde vara värkarna som satt igång. Jag kunde inte somna om och jag låg istället och började klocka värkarna med min gravidapp. De kom oregelbundet men ofta. Två timmar senare, vid 05:00 väcker jag Joel och säger ”jag tror jag har värkar…” Han tittar på mig förvirrat med stora ögon och frågar ”är det på gång nu?!” Vi låg kvar där en stund och gick sedan upp och åt frukost som vanligt. Vid detta laget gjorde värkarna inte speciellt ont utan de var klart hanterbara.

Efter frukosten började vi fundera på vad vi skulle göra, och vi får för oss att åka och byta däck på bilen och göra lite andra ärenden. Under tiden får jag fortfarande värkar någon gång var 10 minut och de blir bara starkare och starkare. Vid 12 tiden var värkarna så pass starka att de började påverka mig mycket. Jag kunde inte äta eller dricka för jag hade tappat aptiten totalt. Jag försökte röra på mig och gick runt i lägenheten, satt på pilatesbollen och böjde mig framåt mot matbordet när värkarna kom. Här minns jag att jag tänkte ”herregud vad ont det gör”… men det skulle bli värre, mycket värre vilket jag inte alls fattade då. Ungefär vid denna tidpunkten ringer jag också förlossningen för första gången och säger att värkarna börjat. Barnmorskan sa att jag skulle stanna hemma så länge jag kände mig trygg med det, och jag ville faktiskt inte in än vid det laget.

Vid 14:30 hade jag så ont och värkarna kom tätare vilket gjorde att jag ringde förlossningen igen. Barnmorskan sa att det var fullt i Lund och sa att hon skulle ringa Malmö, där hon visste fanns plats. Jag blev först besviken eftersom jag föreställt mig att få föda i Lund, men det var bara att acceptera. Jag fick prata med en barnmorska i Malmö som också lyssnade på mig genom mina värkar. Hon sa att jag var välkommen in om jag kände att det var dags, vilket jag gjorde. Här kände vi lite panik, herregud, nu är det dags! Joel och jag rusade runt i lägenheten och packade ner det sista till förlossningsväskorna. I bilen på väg till Malmö får jag värkar som gjorde helt fruktansvärt ont. Jag försvann verkligen in i mig själv under den minuten och jag minns inte mycket från det att vi kom fram till att jag låg på en säng i ett förlossningsrum. Barnmorskan kopplade upp mig för att kolla bebis hjärta och mina värkar, tog blodtryck och ställde frågor. Efter en stund ensamma på rummet kom barnmorskan tillbaka och berättade till min förskräckelse att bebis hjärta inte slog som de ville att det skulle. Hon sa att de ville se en ökning i hjärtslagen när han rörde på sig, men det kunde de inte se. Om de inte såg någon förändring inom kort var de tvungna att göra något åt det. De nämnde aldrig kejsarsnitt men jag visste att de syftade till det. Mina värkar var fortfarande oregelbundna och jag var bara öppen 1 cm, men de sa att jag ändå fick stanna pga. bebis hjärta. Jag fick byta om och de gav mig order om att fasta fr.o.m. då. ”Herregud,” tänkte jag… ”tänk om det blir kejsarsnitt!!” Jag kände mig så otroligt oförberedd på det men jag försökte acceptera att det ju var för bebisens bästa. Jag kände att jag litade på barnmorskorna och att de visste bäst.

Mina värkar blev ännu starkare och jag började få lite panik och ville få lustgas, men de sa att det inte var dags för det ännu. Så jag fick ligga där och kämpa i några timmar då de kom och undersökte igen… jag var bara öppen 2-3 cm! Sån besvikelse och jag ville bara ge upp. Energin började ta slut och jag skakade och kräktes. Smärtan var enorm! Mestadels tror jag eftersom jag hade ont mellan värkarna också och kände aldrig att jag fick någon paus. Tillslut gjorde de i ordning lustgasen och den hjälpte mig fastän jag inte märkte det. Joel satt vid min sida och märkte hur mina värkar blev mer och mer regelbundna. Kanske för att jag slappnade av mer? Jag tror att vid detta laget kom en annan ny barnmorska som också berättade att bebis hjärta slog bättre nu! Lycka. Jag fick börja äta och dricka igen men det gick bara inte för mig då. Jag mådde otroligt illa av det. Så det enda jag fick i mig var en dextrosol...

Efter någon timme till sa jag till barnmorskan att jag ville ha en epidural. Jag orkade inte mer! De frågade om jag var säker eftersom jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville undvika det, men jag bara ”JA jag är SÄKER!” Jag kunde inte slappna av mellan värkarna vilket jag tror saktade ner hela öppningsskedet. Efter en stund kom en manlig dansk narkosläkare in och började berätta hur han skulle sätta epiduralen. Jag har inte mycket minne av vad han sa. Och det roliga var att jag normalt sett inte fattar ett skit av det danska språket, men det lilla jag hörde då förstod jag jättebra. Jag fick sitta på sängen framåtlutad medan han stack mig i ryggen. Jag kände inte någonting!! Bara att han var där och pillade, men ingen smärta alls till min förvåning. Efter en stund började jag känna hur speciellt min högra del av kroppen domnade bort. Jag hade fortfarande ganska ont på vänster sida och jag kände trycket neråt lika mycket som innan, det var mest värkarna som blev lättare att hantera. Men epiduralen var enligt mig som en dröm. Joel har berättat i efterhand att efter jag fick bedövningen öppnade jag ögonen för första gången på flera timmar och att värkarna ökade i styrka enligt mätaren som mätte mina värkar. Jag kände hur trycket neråt blev mer och mer intensiva och tillslut började jag känna hur krystvärkarna satte igång. Förmodligen eftersom de gav mig värkstimulerande medel. Men barnmorskan sa åt mig att jag inte fick börja krysta än!! Det var helt fruktansvärt svårt att hålla emot den starka krystkänslan. Näst intill omöjligt skulle jag vilja säga. Kroppen bara skrek om att få trycka på. Anledningen till att jag inte fick var för att bebis inte riktigt var så långt nere än, och då skulle jag ta ut all min energi och inte orka hela vägen. Jag tror det var tack vare epiduralen som gjorde att jag kunde lyssna på barnmorskan som hela tiden sa åt mig att andas djupa andetag. Jag hörde verkligen allt de sa trots att jag var totalt inne i mig själv vid det laget. Jag var så otroligt fokuserad på vad jag skulle göra!

Mitt under en krystvärk som jag försökte hålla tillbaka går vattnet. Det var den mest sjuka känsla jag känt, som att en ballong small i magen och det forsade ut vatten. Vattnet gick 23:05 och ännu fick jag inte trycka på. Vad jag inte visste då var att vattnet var missfärgat eftersom bebis bajsat i vattnet. Han var nog stressad därinne och jag är så glad att de inte berättade just det. Det hade bara ökat min oro. Vid 00:55 säger de åt mig att trycka på, vilket jag gjorde och på något sätt kändes det så otroligt skönt. De började säga till mig att de såg hans hår, att han närmade sig och att han snart var här. Jag kunde känna hur han rörde sig utåt men aldrig att han var så nära. Det brände till någon gång, men smärtan var inte alls lika påtaglig som innan utan jag var 100% fokuserad på att lyssna på barnmorskan och trycka på/hålla emot när hon sa åt mig. Jag blev så otroligt peppad när de sa ”vid nästa värk kommer han nog” och jag lyckades samla alla krafter jag hade kvar och tryckte på så hårt så hårt. Jag förstår verkligen inte var all den kraften kom ifrån. Utan mat och utan vatten sen morgonen därpå. Men sen äntligen kom han, klockan 01:19!! Vår finaste son, han som legat i min mage i 9 månader. Så perfekt och så fin. Vår älskade lilla son. <3

Lättnaden när han bokstavligen halkade ur mig var helt sjuk. Jag var i chock. Han kom ut med navelsträngen 5 varv (!!!) runt halsen men jag hann aldrig reagera. De virade upp den väldigt fort och han började skrika direkt. De la honom på mitt bröst och Joel och jag var båda chockade men jättelyckliga. Han var bara helt galet perfekt och underbar, precis som vi föreställt oss. En liten Alexander på 2640 gram och 49 cm som vi längtat efter så länge. Känslan att få se sitt barn för första gången går verkligen inte att beskriva! Helt, helt, helt magiskt och overkligt.

Jag förlorade 0,5 liter blod och sprack bara superlite på utsidan som syddes direkt. Jag kände inte någonting när jag sprack och det gjorde heller inte speciellt ont efteråt. Jag som var livrädd för det innan förlossningen! Trots en lång förlossning på 24 timmar och mycket smärta är jag väldigt nöjd med hur allt gick tillslut. Jag hade verkligen världens bästa mest underbara barnmorska och man som hjälpte mig igenom allt!! Tänk att jag har en alldeles egen liten familj nu. Så himla overkligt!!


Likes

Comments

Vår fina lilla kille föddes i tisdags på självaste nationaldagen, kl 01:19. Vi är så sjukt lyckliga och vi mår bra allihopa. Vi är kvar på BB men så fort vi kommit hem och landat lite ska jag berätta ALLT!!

Stor kram <3

Likes

Comments

Alltså i övermorgon flyttar vi!!! Det är så sjukt och jag förstår det inte riktigt än. Vår fina lägenhet vi renoverade själva och som är vårt första hem tillsammans. I ca 3,5 år... lite mer. Tur vi har många fina bilder härifrån så vi kan minnas den. Men vi ser sååååå fram emot vår nybyggda lägenhet! Och tänk att på fredag kan jag vara hemma hela dagen och inreda minis rum. Som jag längtat efter det! Det kommer kännas overkligt att få upp alla hans fina saker (äntligen) som legat i lådor sen vi köpte det. Så ja, ni kan ju tänka er kaoset här hemma just nu, med flyttlådor överallt.

Nu är vi i vecka 38 och det känns verkligen som han kan komma när som helst. Helt helt sjukt. Snart är vi tre liksom!!!! Och igår hade jag min sista grej i skolan, så nu behöver jag i alla fall inte åka dit mer, jag har bara uppsatsen kvar jag ska lämna in på fredag, men jag känner att jag har koll på den. SÅ skönt! Tänk att jag klarade hela terminen som gravid. Det kunde ju gått dåligt eftersom det ju bara är 2 veckor kvar till BF nu. Man kan ju aldrig veta i förväg hur man kommer må eller vad som ska hända.

Och förresten överraskade några vänner mig i helgen med en Babyshower!!! Såååå kul. <3 Jag blir sällan överraskad (jag är svår att överraska...) men ooooj vad förvånad jag blev när jag såg skor i hallen jag aldrig sett förut. HAHA!

Well, nu måste jag fortsätta plugga lite och packa inför flytten. Puss!

Likes

Comments