Header

Snacka om att bloggen varit död sen Alex kom, men ni kanske förstår varför. <3 Han är så jävla underbar vår lilla kille och jag älskar honom bara mer för varje dag! Igår blev han 6 veckor och det är definitivt de 6 bästa och mest utmanande veckorna i mitt liv. För mitt i allt det underbara blir man ju både trött och frustrerad ibland. Men jag tror ändå vi har en rätt lugn kille, trots att han haft sina skrik-dagar och nätter. Han förändras så sjukt fort och det är både mysigt men också lite skrämmande. Det där alla pratar om att de utvecklas snabbt i början och att det gäller att njuta av varje dag stämmer verkligen. På 5 veckor har denna lilla underbaring ökat från 2640 gram till 3880 gram, med 100% amning. Det är jag rätt stolt över för amning är verkligen inte lätt alltid. Vissa dagar har han velat äta ungefär varannan timme och ni kan ju nog gissa hur svårt det är att göra annat de dagarna. Och smärtan i brösten... oj oj. Den har man då inte förstått kunde vara så illa som det varit. Men amningen är såklart supermysig också, man skapar ju ett sånt himla starkt band mellan oss. <3

Varje dag är verkligen inte den andra lik. Det händer nya saker och man vet aldrig vad som ska hända, vad man ska hinna med eller hur Alex ska må. Han har ganska mycket krångel med magen vilket gör att han skriker en hel del om kvällarna. Då vill han inget annat än amma! Idag började dessutom Joel jobba så nu är Alex och jag hemma själva om dagarna, vilket känns lite nervöst faktiskt. Men idag har det gått så bra hittills. Han bara sover, äter, bajsar och jollrar så jag hinner göra annat än att ha honom vid mig hela dagen (vilket såklart är mysigt men man vill gärna gå på toa och duscha utan en missnöjd bebis hihi). Babysittern är verkligen en räddning då han trivs superbra i den (oftast). Och nätterna är som en dröm. Vi får sova runt 6-8 timmar varje natt förutom några få undantag. Och han vaknar ungefär var tredje/fjärde timme för att äta. Så himla skönt!!

Något mindre kul är att han förmodligen är lite förkyld. Han har en hel del slem i halsen och hostar lite. Men han verkar inte jättepåverkad av det. Vi försöker ha honom lite upprätt när han sover för att underlätta andningen. Vi som varit så noggranna med att undvika folk som är sjuka, men det är väl omöjligt egentligen... vi har fått höra att det är bäst att undvika stora folksamlingar de första 3 månaderna, eftersom de är så sköra då. Så det kör vi på! Vi träffade en hel del folk i början i omgångar för att alla skulle få träffa honom såklart. Men vi går inte på fester eller tar med honom in i affärer osv. Det känns bara så onödigt. Både för hans skull och för vår skull. Jag har ammat några gånger offentligt men jag är långt ifrån bekväm med att göra det inför en massa folk. Och Alex blir lätt störd av för mycket liv runtomkring sig.

Annars mår jag bra. Känner mig som innan jag var gravid typ. Förutom ett tryck neråt ibland när jag t.ex. går och skrattar samtidigt haha! Började träna lite smått hemma efter ca 2 veckor och har gått långa promenader varje dag. Längtar verkligen efter gymmet men jag tror det får vänta lite till. Hemmaträning funkar bra nu. :)

Well, det var bara en liten update hur vi har det nu! Hoppas ni har en skön sommar. <3 Jag ska försöka blogga lite oftare framöver! :) Kram och tack för alla grattis i förra inlägget!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

A L EX A N D E R 2017-06-06

Natten mot måndag 2017-06-05 vaknade jag 01:00 av ett magont jag inte kände igen. Jag hann bara tänka att det kanske var värkarna som satt igång, innan jag somnade om. Vid 03:00 vaknade jag igen och gick på toaletten då jag kände av samma magont som kom och gick. Jag började ana att detta kunde vara värkarna som satt igång. Jag kunde inte somna om och jag låg istället och började klocka värkarna med min gravidapp. De kom oregelbundet men ofta. Två timmar senare, vid 05:00 väcker jag Joel och säger ”jag tror jag har värkar…” Han tittar på mig förvirrat med stora ögon och frågar ”är det på gång nu?!” Vi låg kvar där en stund och gick sedan upp och åt frukost som vanligt. Vid detta laget gjorde värkarna inte speciellt ont utan de var klart hanterbara.

Efter frukosten började vi fundera på vad vi skulle göra, och vi får för oss att åka och byta däck på bilen och göra lite andra ärenden. Under tiden får jag fortfarande värkar någon gång var 10 minut och de blir bara starkare och starkare. Vid 12 tiden var värkarna så pass starka att de började påverka mig mycket. Jag kunde inte äta eller dricka för jag hade tappat aptiten totalt. Jag försökte röra på mig och gick runt i lägenheten, satt på pilatesbollen och böjde mig framåt mot matbordet när värkarna kom. Här minns jag att jag tänkte ”herregud vad ont det gör”… men det skulle bli värre, mycket värre vilket jag inte alls fattade då. Ungefär vid denna tidpunkten ringer jag också förlossningen för första gången och säger att värkarna börjat. Barnmorskan sa att jag skulle stanna hemma så länge jag kände mig trygg med det, och jag ville faktiskt inte in än vid det laget.

Vid 14:30 hade jag så ont och värkarna kom tätare vilket gjorde att jag ringde förlossningen igen. Barnmorskan sa att det var fullt i Lund och sa att hon skulle ringa Malmö, där hon visste fanns plats. Jag blev först besviken eftersom jag föreställt mig att få föda i Lund, men det var bara att acceptera. Jag fick prata med en barnmorska i Malmö som också lyssnade på mig genom mina värkar. Hon sa att jag var välkommen in om jag kände att det var dags, vilket jag gjorde. Här kände vi lite panik, herregud, nu är det dags! Joel och jag rusade runt i lägenheten och packade ner det sista till förlossningsväskorna. I bilen på väg till Malmö får jag värkar som gjorde helt fruktansvärt ont. Jag försvann verkligen in i mig själv under den minuten och jag minns inte mycket från det att vi kom fram till att jag låg på en säng i ett förlossningsrum. Barnmorskan kopplade upp mig för att kolla bebis hjärta och mina värkar, tog blodtryck och ställde frågor. Efter en stund ensamma på rummet kom barnmorskan tillbaka och berättade till min förskräckelse att bebis hjärta inte slog som de ville att det skulle. Hon sa att de ville se en ökning i hjärtslagen när han rörde på sig, men det kunde de inte se. Om de inte såg någon förändring inom kort var de tvungna att göra något åt det. De nämnde aldrig kejsarsnitt men jag visste att de syftade till det. Mina värkar var fortfarande oregelbundna och jag var bara öppen 1 cm, men de sa att jag ändå fick stanna pga. bebis hjärta. Jag fick byta om och de gav mig order om att fasta fr.o.m. då. ”Herregud,” tänkte jag… ”tänk om det blir kejsarsnitt!!” Jag kände mig så otroligt oförberedd på det men jag försökte acceptera att det ju var för bebisens bästa. Jag kände att jag litade på barnmorskorna och att de visste bäst.

Mina värkar blev ännu starkare och jag började få lite panik och ville få lustgas, men de sa att det inte var dags för det ännu. Så jag fick ligga där och kämpa i några timmar då de kom och undersökte igen… jag var bara öppen 2-3 cm! Sån besvikelse och jag ville bara ge upp. Energin började ta slut och jag skakade och kräktes. Smärtan var enorm! Mestadels tror jag eftersom jag hade ont mellan värkarna också och kände aldrig att jag fick någon paus. Tillslut gjorde de i ordning lustgasen och den hjälpte mig fastän jag inte märkte det. Joel satt vid min sida och märkte hur mina värkar blev mer och mer regelbundna. Kanske för att jag slappnade av mer? Jag tror att vid detta laget kom en annan ny barnmorska som också berättade att bebis hjärta slog bättre nu! Lycka. Jag fick börja äta och dricka igen men det gick bara inte för mig då. Jag mådde otroligt illa av det. Så det enda jag fick i mig var en dextrosol...

Efter någon timme till sa jag till barnmorskan att jag ville ha en epidural. Jag orkade inte mer! De frågade om jag var säker eftersom jag skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville undvika det, men jag bara ”JA jag är SÄKER!” Jag kunde inte slappna av mellan värkarna vilket jag tror saktade ner hela öppningsskedet. Efter en stund kom en manlig dansk narkosläkare in och började berätta hur han skulle sätta epiduralen. Jag har inte mycket minne av vad han sa. Och det roliga var att jag normalt sett inte fattar ett skit av det danska språket, men det lilla jag hörde då förstod jag jättebra. Jag fick sitta på sängen framåtlutad medan han stack mig i ryggen. Jag kände inte någonting!! Bara att han var där och pillade, men ingen smärta alls till min förvåning. Efter en stund började jag känna hur speciellt min högra del av kroppen domnade bort. Jag hade fortfarande ganska ont på vänster sida och jag kände trycket neråt lika mycket som innan, det var mest värkarna som blev lättare att hantera. Men epiduralen var enligt mig som en dröm. Joel har berättat i efterhand att efter jag fick bedövningen öppnade jag ögonen för första gången på flera timmar och att värkarna ökade i styrka enligt mätaren som mätte mina värkar. Jag kände hur trycket neråt blev mer och mer intensiva och tillslut började jag känna hur krystvärkarna satte igång. Förmodligen eftersom de gav mig värkstimulerande medel. Men barnmorskan sa åt mig att jag inte fick börja krysta än!! Det var helt fruktansvärt svårt att hålla emot den starka krystkänslan. Näst intill omöjligt skulle jag vilja säga. Kroppen bara skrek om att få trycka på. Anledningen till att jag inte fick var för att bebis inte riktigt var så långt nere än, och då skulle jag ta ut all min energi och inte orka hela vägen. Jag tror det var tack vare epiduralen som gjorde att jag kunde lyssna på barnmorskan som hela tiden sa åt mig att andas djupa andetag. Jag hörde verkligen allt de sa trots att jag var totalt inne i mig själv vid det laget. Jag var så otroligt fokuserad på vad jag skulle göra!

Mitt under en krystvärk som jag försökte hålla tillbaka går vattnet. Det var den mest sjuka känsla jag känt, som att en ballong small i magen och det forsade ut vatten. Vattnet gick 23:05 och ännu fick jag inte trycka på. Vad jag inte visste då var att vattnet var missfärgat eftersom bebis bajsat i vattnet. Han var nog stressad därinne och jag är så glad att de inte berättade just det. Det hade bara ökat min oro. Vid 00:55 säger de åt mig att trycka på, vilket jag gjorde och på något sätt kändes det så otroligt skönt. De började säga till mig att de såg hans hår, att han närmade sig och att han snart var här. Jag kunde känna hur han rörde sig utåt men aldrig att han var så nära. Det brände till någon gång, men smärtan var inte alls lika påtaglig som innan utan jag var 100% fokuserad på att lyssna på barnmorskan och trycka på/hålla emot när hon sa åt mig. Jag blev så otroligt peppad när de sa ”vid nästa värk kommer han nog” och jag lyckades samla alla krafter jag hade kvar och tryckte på så hårt så hårt. Jag förstår verkligen inte var all den kraften kom ifrån. Utan mat och utan vatten sen morgonen därpå. Men sen äntligen kom han, klockan 01:19!! Vår finaste son, han som legat i min mage i 9 månader. Så perfekt och så fin. Vår älskade lilla son. <3

Lättnaden när han bokstavligen halkade ur mig var helt sjuk. Jag var i chock. Han kom ut med navelsträngen 5 varv (!!!) runt halsen men jag hann aldrig reagera. De virade upp den väldigt fort och han började skrika direkt. De la honom på mitt bröst och Joel och jag var båda chockade men jättelyckliga. Han var bara helt galet perfekt och underbar, precis som vi föreställt oss. En liten Alexander på 2640 gram och 49 cm som vi längtat efter så länge. Känslan att få se sitt barn för första gången går verkligen inte att beskriva! Helt, helt, helt magiskt och overkligt.

Jag förlorade 0,5 liter blod och sprack bara superlite på utsidan som syddes direkt. Jag kände inte någonting när jag sprack och det gjorde heller inte speciellt ont efteråt. Jag som var livrädd för det innan förlossningen! Trots en lång förlossning på 24 timmar och mycket smärta är jag väldigt nöjd med hur allt gick tillslut. Jag hade verkligen världens bästa mest underbara barnmorska och man som hjälpte mig igenom allt!! Tänk att jag har en alldeles egen liten familj nu. Så himla overkligt!!


Likes

Comments

Vår fina lilla kille föddes i tisdags på självaste nationaldagen, kl 01:19. Vi är så sjukt lyckliga och vi mår bra allihopa. Vi är kvar på BB men så fort vi kommit hem och landat lite ska jag berätta ALLT!!

Stor kram <3

Likes

Comments

Alltså i övermorgon flyttar vi!!! Det är så sjukt och jag förstår det inte riktigt än. Vår fina lägenhet vi renoverade själva och som är vårt första hem tillsammans. I ca 3,5 år... lite mer. Tur vi har många fina bilder härifrån så vi kan minnas den. Men vi ser sååååå fram emot vår nybyggda lägenhet! Och tänk att på fredag kan jag vara hemma hela dagen och inreda minis rum. Som jag längtat efter det! Det kommer kännas overkligt att få upp alla hans fina saker (äntligen) som legat i lådor sen vi köpte det. Så ja, ni kan ju tänka er kaoset här hemma just nu, med flyttlådor överallt.

Nu är vi i vecka 38 och det känns verkligen som han kan komma när som helst. Helt helt sjukt. Snart är vi tre liksom!!!! Och igår hade jag min sista grej i skolan, så nu behöver jag i alla fall inte åka dit mer, jag har bara uppsatsen kvar jag ska lämna in på fredag, men jag känner att jag har koll på den. SÅ skönt! Tänk att jag klarade hela terminen som gravid. Det kunde ju gått dåligt eftersom det ju bara är 2 veckor kvar till BF nu. Man kan ju aldrig veta i förväg hur man kommer må eller vad som ska hända.

Och förresten överraskade några vänner mig i helgen med en Babyshower!!! Såååå kul. <3 Jag blir sällan överraskad (jag är svår att överraska...) men ooooj vad förvånad jag blev när jag såg skor i hallen jag aldrig sett förut. HAHA!

Well, nu måste jag fortsätta plugga lite och packa inför flytten. Puss!

Likes

Comments

Contains affiliate links

Tårarna rinner efter att jag kikat på förlossningsvideos på youtube. Alltsåååå! Det är så fint och så häftigt. Jag gråter verkligen sjukt mycket varje gång! Haha. Kanske för att det närmar sig för oss, att snart är vi där och får träffa vår bebis.

Jag har verkligen upp och ner-dagar nu. Ena dagen känner jag ångest över allt, andra dagen älskar jag att vara gravid och tycker det är supermysigt och fint. Jättejobbigt att pendla såhär i humöret. Jag vet liksom aldrig vilken sida jag ska vakna upp på. Jag är liksom inte arg eller sur utan det är jobbiga känslor kring sista veckorna i skolan, flytten och allt som måste göras innan bebisen är här. Jag känner frustration att jag inte har tid och energi på att bara förbereda mig inför ett helt nytt liv. Jag borde vara ledig nu. Jag borde inte flänga runt! Jag borde få lov att bara fokusera på bebisen nu. Men det är ju självvalt och jag vet att jag kommer klara sista veckan i skolan också. Jag bara HATAR att hoppa över saker eller göra saker halvdant. För ca 2 veckor sen hade vi inlämning av en text på 3 sidor som jag TYP skrev på någon timme. La knappt någon energi alls och jag har haft ångest för det sen dess. Och igår fick jag svar från min lärare att min text var "utmärkt". Såklart stor lättnad och jävligt förvånad (haha) men jag vill också känna mig nöjd med saker jag gör. Aaah ni fattar kanske? Blir frustrerad på mig själv. SLAPPNA AV liksom! Allt löser sig.

Igår fick jag i alla fall hem en klänning jag beställt från Nelly.com (HÄR). Tycker den är så fin!! Jag älskar färgen och passformen där ena axeln är bar. Sjukt bekväm och perfekt för magen då den har massa stretch! Jag är ju inte så sugen på att handla gravidkläder när det bara är dagar kvar tills magen försvinner. Hur sjukt är inte det?!!! <3


Klänningen finns HÄR. Och såhär ser magen ut i vecka 36+3. Väldigt rund i klänningar som denna, hihi!

Likes

Comments

Helgen har vi spenderat i stugan och bara vilat upp oss. Denna våren har varit så sjukt hektiskt att vi knappt slappnat av en enda dag. Så det var verkligen välbehövt att komma dit och bara vara. Jag känner dessutom mer och mer hur viktig vilan är för mig. Jag orkar inte alls lika mycket som förut! Jag blir så himla trött och ibland får jag blodtrycksfall vilket är himla obehagligt, speciellt när det känns som jag ska svimma. Tänk om jag svimmar och slår i magen liksom! Usch...

Kom precis hem från gymmet och det slog mig på vägen dit att det är rätt galet att jag fortfarande orkar träna nu när jag är i vecka 37. Jag tar det såklart väldigt lugnt med cykling och lätta vikter, men ändå!! Jag mår väldigt bra av det så jag hoppas kunna träna in i slutet. :) Även om jag inte förändrats så mycket i kroppen mer än magen så har jag börjat längta tillbaka till min gamla kropp! Speciellt att känna mig lätt, smidig och pigg i kroppen. Men jag ska nog hålla ut dessa sista veckor, haha! ;)

Joel är och handlar nu inför nästa vecka och det är en av få gånger jag ber om att få stanna hemma. Jag orkar verkligen inte! Får dock lite dåligt samvete när han tar så mycket av sysslorna här hemma nu. Men det är ju en kort tid till. Någon sa att man ska passa på att använda graviditeten som ursäkt, sen efter förlossningen kan man skylla på amningen... hahah! ;D

Hoppas ni haft en härlig helg!

Likes

Comments

Igår kväll fick vi bilderna av Emelie! Wooooow vad jag älskar dom. Så himla duktig hon är!! Jag menar, ljuset, färgerna, omgivningarna... allt är så sjukt fint!! Detta var första gången jag blev fotad professionellt så det känns otroligt ovant att se mig själv såhär. Men jag är suuupernöjd med dessa bilderna och jag älskar bilden på oss två (eller tre) lite extra mycket! ♥

Vi tänkte att vi skulle förstora upp några bilder och ha i nya lägenheten. Vilken bild på mig tycker ni (den på oss är redan självklar)?


Emelies hemsida hittar ni här!

Likes

Comments

I måndags var det dags för vårt andra tillväxtultraljud eftersom min mage är så pass liten! Allt såg jättebra ut och han växer precis enligt sin egen kurva. Fortfarande ca 11% mindre än genomsnittbebisen. Perfekt enligt barnmorskan! Åh dessa två barnmorskor vi träffat nu i Lund har varit så himla snälla. Mitt under ultraljudet sätter hon på 3D så vi fick se lillen!! Vi blev så chockade, haha. Helt underbart! Vi fick några bilder med oss hem också och det är svårt att föreställa mig att den där sötnosen ligger därinne. Han hade även lite hår på huvudet som syntes på ultraljudet, hihi. Man blir verkligen fascinerad över ALLT som har med bebisen att göra. ;) I måndags uppskattades han väga 2350 gram så vi hoppas han väger åtminstone ca 3000 när han föds. Han kommer va så liten. <3<3

Imorgon är det fyra veckor kvar till BF vilket är svårt att fatta. Vi har liksom snart en bebis här!! Hur kommer det gå? Hur kommer våra liv förändras? Hur trötta kommer vi vara? Kommer han va mycket ledsen? Hur ska amningen gå? Sååå mycket tankar! Men jag känner mig så jävla redo att bara kasta mig in i det där. Vi får ta varje dag som de kommer och njuta av att vi får många veckor tillsammans i sommar alla tre. Jag är glad att vi kommer kunna dela första tiden ihop och vänja oss vid alla förändringar. Bara att vi flyttar om två veckor blir ju en stor förändring!

Idag hoppas jag vi får bilderna av Emelie så jag kan bomba bloggen med dom! Fick ett tjuvkik igår och WOW. Så fint!!!!

Likes

Comments

Äntligen har våren kommit! Alltså det var verkligen på tiden, haha. Förra veckan hade jag min vinterkappa på mig... inte okej!! Som jag nämnde i onsdags var det äntligen dags för gravidfotografering med Emelie Ohlsson nu i helgen! Det var så så så roligt!!! Emelie är ju bäst på att hitta rätt ställen med perfekt ljus. Jag fick en liten sneak peak på någon bild och WOW! Helt sjukt vad fina. Ja alltså till och med JAG kände mig fin, haha. Och jag bara älskar en bild på mig och Joel tillsammans. Den ska definitivt upp på väggen i nya lägenheten! Jag kommer få bilderna nu i veckan och jag längtar tills jag kan visa er. <3 Jag trodde aldrig det skulle vara så roligt att ha bilder på mig själv och oss, men gud vad det är mycket värt!!

Idag är det dags för vårt andra tillväxtultraljud för att se så att mini växt sen sist. Känns som vanligt lite nervöst men samtidigt har jag fortfarande en känsla av att allt är bra. Men ja, man kan ju aldrig veta förrän de kollat! Jag känner ju bara hur han rör sig därinne varje dag. <3

Annars mår jag rätt okej. Var på gymmet igår och det känns bra att fortfarande träna. Men jag känner absolut efteråt att jag behöver vila. Det blev lite för mycket igår med handling också direkt efter... hade så ont i höfterna på kvällen sen. Så ja, jag kan ju bara hålla tummarna för att det inte blir värre än såhär. Då klarar jag mig de sista tre veckorna i skolan, annars blir det nog tufft. Jag bara hoppas att de kan vara lite flexibla för min skull och att de har förståelse för att jag inte kan vara med på precis allt. Jag menar... på onsdag ska vi till skogen och gå 3 km. Normalt är det lite men med känslan av att någon hugger dig med knivar runt hela höfterna varje steg man tar, det är kämpigt!! Wish me luck...


Jag gör minst en smoothie om dagen just nu. ÄLSKAR! Bilden till höger tog Joel under fotograferingen. :)

Likes

Comments

Samma klänning och samma pose i olika veckor av graviditeten. Ganska kul att ha ändå! :) Till vänster är idag i vecka 34+5, i mitten vecka 31+4 och till höger vecka 24+3. Den växer sakta men säkert. Och jag märker och känner ju speciellt att han därinne blir större, även ifall det inte syns supermycket på utsidan. Men ja jag älskar min mage. Jag tycker den är fin och jag känner mig inte alls tjock (oftast). Innan jag blev gravid trodde jag att jag skulle ha väldigt svårt och jobbigt med att öka i vikt och se magen växa. Jag har ju tidigare haft ätstörningar i många många år och varit riktigt sjuk, så det vore inte jättekonstigt om jag mådde dåligt av förändringarna. Men nä jag känner bara glädje!! Dels att jag överhuvudtaget kunde bli gravid (det ska man aldrig ta för givet) och dels för att det ju är vår lilla son därinne som växer. Hur otroligt är inte det?! Jag har insett hur fantastisk kroppen är! <3

Såå nu går vi in i vecka 36 på lördag och det är verkligen nära nu. Känner av stressen lite att få den där förlossningsväskan packad, förlossningsbrevet skrivet och flytten som sker om 3 veckor. Vi ska köpa nya möbler, lampor, slänga gammalt skit, sortera, packa, rensa ut, bygga nya möbler, fixa minis rum... Hur ska vi hinna?! Är så glad att vi fått allt färdigt till lillen i alla fall, allt från vagn till säng, kläder och hygienprodukter. En del säger ju att man inte ska börja handla för tidigt i graviditeten, men jag är såå glad att vi började i tid!

Jag mår i alla fall ganska okej fortfarande. Har definitivt fått mer foglossningssmärtor senaste veckan och ja... det kan göra ONT. Eftermiddag och kväll är värst när jag varit igång hela dagen. Måste verkligen sätta mig ner ibland och vila med jämna mellanrum. Tröttheten kommer och går också lite men inget som stör mig direkt. Något av det jobbigaste just nu är trycket uppåt och neråt! Uppåt efter jag ätit eftersom där inte är så mycket plats kvar, och neråt antagligen för att han är fixerad och trycker sig neråt. Det kommer och går någon gång per dag. Det liksom ilar/smärtar till i fiffin (haha) under några sekunder för att sen försvinna. Märkligt och sjukt obehagligt. Någon som känner igen sig?

34+5 | 31+4 | 24+3


Också en bild från idag.

Likes

Comments