Vaknade 5 idag av mig själv, i vanliga fall brukar man få den där härliga känslan Yes! Nu kan jag börja tidigt med min dag och få mycket gjort! men istället kände jag mig ledsen, jag kände ångest över att jag hade 5 timmar kvar tills jag faktiskt hade planer och tills dess kommer jag bara känna mig tom. Kanske var det för jag öppnade några av mina kompisars mystory och på en av dem var han med, så fin och glad. Ni vet när man ser en bild/video av sitt ex och dem ser ut att må toppen och helt plötsligt mår man ännu sämre. Gick ut och tog en cigg och snapade en liten bild på mina ben när jag går och tog filtret där man ser vad klockan är (5.40 när jag la upp den) för att när han öppnar min mystory ska han tro att jag också har något vettigt att göra.

Innan jag gick ut och tog ciggen låg jag ett tag i min säng, hittade deppiga bilder, girlpower- och jag behöver inte dig texter och ville SÅ gärna posta en på Instagram. Varför gör man så mot sig själv? Varför i hela friden vill jag ens ägna en liten instagram bild åt honom, det kommer vara så uppenbart att det är om honom men det kommer inte förändra någonting, han kommer inte höra av sig och säga förlåt för att jag uttrycker mig på sociala medier att jag mår dåligt just nu.

Ska man verkligen ventilera på sociala medier? min direkta svar är nej, absolut inte. Sedan insåg jag att det är precis det hela denna bloggen är till för, så då ändrades mitt svar till kanske. Man behöver ventilera, oavsett om man är ledsen, glad, upprymd eller besviken så känns det bättre när man delar med sig till sina närstående. Kanske är det därför förhållanden är så härliga, för man har någon att ventilera till 24/7. Men om det är någon som har sårat dig och du pratar och pratar och pratar om det med dina kompisar men du känner att det räcker inte, du har fortfarande tillräckligt mycket ord och ilska inuti dig för att skriva en hel bok så kanske du behöver hitta ett nytt sätt att blir av med alla ord. Du kanske behöver sätta på ”Life sucks” spellistan på Spotify och gråta tills det är fysiskt omöjligt att gråta mer, du kanske behöver gå till en psykolog. Själv pratar jag med mig själv ganska ofta och det är as härligt, om jag känner för det så tar jag en promenad (sätter i mina hörlurar så folk inte tror att jag är sjuk i huvudet) och så pratar jag bara om allt mellan himmel och jord, oftast om sådant som har tyngt ner mig lite.

Min poäng är att det är helt normalt att behöva prata med människor men är dem där kaxiga tweetsen och deppiga Instagram bilderna verkligen värt det? Avstå från dem, var vuxen, även om han var en jävla gris och du vill sätta eld på alla hans tillhörigheter. Jag förstår att du är arg och ledsen, men ge han inte tillfredsställelsen att veta att du tänker på honom, även om det är elaka tankar, och framför allt inte på sociala medier. Om du är riktigt jävla arg, se till att vara ute på samma ställe som honom och släng en drink i ansiktet på honom, inte precis det en förälder eller psykolog skulle rådgiva men om det skulle få dig att känna dig 10 gånger bättre why not. Det kommer kännas värre för honom att bli utskämd offentligt än att du postar en deppig tweet. By the way, du kanske blir utslängd men det kommer vara värt det. Ibland glömmer många tjejer, inklusive jag själv, att man är en sjukt jävla bra person som har en inre bad bitch och hon vill ut och du måste låta släppa ut henne mycket oftare.

Likes

Comments

Anledningen till att jag ville starta denna bloggen är för jag har varit hjärtekrossad. I två år. Låter klyschigt men så är det, jag har varit i en fruktansvärd (men också fantastiskt) relation med en kille under en längre tid och det höll på att döda mig inifrån. Det finns olika typer av hjärtesorg, jag skulle vilja dela upp det i två kategorier, en mildare och en värre variant. Den förstnämnda kanske man upplever om man gör slut/blir dumpad av någon som man kanske ändå inte såg en framtid med men älskade väldigt mycket, det gör ont såklart, men hjärnan är fortfarande fungerande och man vet vad som är bäst för sig själv. I den sistnämnda typen av hjärtesorg har man tappat hjärnan totalt. Man fungerar inte, man ser svart, det gör så ont att du hade hellre velat lägga ditt huvud på en trottoarkant och bett någon att stampa på det än att känna som du gör just nu. Man skriver desperata meddelanden till folk, man suktar efter någon som kanske förstår eller kommer säga någonting som kommer förändra hela situationen. Man gråter sig själv till sömns, den härligaste stunden på dagen är när man är mellan sömn och vaken på morgonen då man inte riktigt är vid medvetande än. Tyvärr varar detta i typ två minuter sedan är det som att springa in i en betongvägg och man kommer ihåg vad som har hänt, hur skit man mår, hur mycket man älskar någon som inte älskar en tillbaka osv. Den bra nyheten är att det kommer gå över. Den dåliga nyheten är att man vet inte när. Vissa kan inte äta, vissa dricker alkohol, vissa gråter, andra gråter inte. Jag gjorde det som är det absolut värsta man kan göra, jag accepterade smärtan. Alldeles för länge. Jag stannade i en destruktiv relation för att jag tyckte han var värd det. Vem fan är värd att må så dåligt över i två år.

Den mentala misshandeln är den värsta, i början märker man inte ens att det händer, det börjar långsamt, som duggregn som man knappt märker av. Sedan rätt vad det är så står du där, mitt i åskvädret helt dyngsur och du har inget paraply och ingenstans att gå. Du är fast. Du hittar på massa ursäkter för hans eller hennes beteende, vilket också är helt normalt. När man älskar någon så försvarar man den personen automatiskt vilket är jätte fint. Men det är skillnad på att försvara sin pojkvän inför sina kompisar för han blev lite för full en kväll och spydde på din kompis soffa än att hitta på ursäkter när ens kille låg med en annan tjej efter klubben för att sedan krypa ner bredvid dig. By the way, den kvällen var jag och han ute TILLSAMMANS och han BAD mig gå hem till honom för han ville sova tillsammans. Det är det sjukaste med just den händelsen, hon var ute med oss, hon var där hela tiden, han måste väl planerat det? Så när jag skulle gå hem är väl det minsta han kan göra att låta mig sova i min egen säng, varför låg jag i hans säng medan han hade sex med någon annan i en annan säng.

Jag vill ge ett råd idag, när någon börjar behandla dig dåligt; dra. dra fort som fan. Vi är bara människor, vi alla gör misstag men det finns gränser och du måste sätta dem. Ett bra motto att gå efter är ”en gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket”. När det börjar bli ett mönster av dåliga händelser eller om din partner trycker ner dig mentalt, snälla snälla snälla, lämna.

Likes

Comments

Hej,

Detta blir mitt första blogginlägg. Ska jag vara helt ärlig är jag rätt dålig på att blogga, dålig på att öppna upp mig och dela med mig av vad jag känner till andra. Inte heller är jag bra på att sätta ord på mina känslor, tror jag iallafall, men jag har bestämt mig för att ge det ett försök. Denna bloggen kommer att vara helt anonym, mest för min egen skull, det blir enklare att vara helt ärlig då. Jag är en tjej som är 20-någonting år och kommer skriva om vad jag känner, tycker, tänker osv. Inget censurerat, bara rena känslor, skämmiga historier och saker och ting som jag behöver och vill dela med mig av till andra. Vi hörs

xx

Likes

Comments