View tracker

Tjejer kommer bli arga på mig men jag ska försöka förklara detta för er.

Låt mig förklara detta stora mysterium för damerna: varför män är otrogna, jooo svaret är enkelt vi har penis!! Nääh hahaha jag skojar.

När det sägs att det ligger i männens natur, så vill ni inte tro det utan ni tror män är otrogna utan någon anledning eller att män bara tänker med deras penisar.

Därför har jag tänkt avslöja hemligheten.

Kolla nu… Att vara otrogen mot sin kvinna gör att han kan uppskatta henne mer, för när han jämför henne med bruden han var otrogen med så kan han se att hans kvinna inte är en hora.

Okeeej tjejer lyssna….Låt mig få er på rätta linjen, en penis är gjord för att ha sex utan någon ledighet. Och den kommer alltid vara i sin stora eller lilla form, men för vaginan är det annorlunda en helt annan sak, en brud som har mycket sex gör att hon blir bredare, sedan när någon vill scora så kommer han falla in i hennes håla det kommer typ vara som om man slänger in en korv i en hall. Det är därför män kan vara horor och inte kvinnor, det är en liten mindfuck fast tjejer förstå det för er egna skull.

Alltså jag vill verkligen inte skapa något hat, men här ska ni få lite ”realtalk” som ni alla tjejer kommer att hata:

En man kan knulla när som helst medans en kvinna inte kan i en viss period i månaden.

En man kan ge hur många kvinnor han vill på smällen medans en kvinna kan endast föda en gång var nionde månad, det betyder om vi ska återbefolka jorden så är det männen som ska göra det grova jobbet.

Det moraliska med historien mina damer är att män är konstruerade för att ha mer sex än vad kvinno kan.

The end

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Lesbiska brudar borde inte få använda dildon. De har redan gjort sitt val!!

Likes

Comments

View tracker

Hej! Jag är en zombie, och det är inte så illa. Jag har lärt mig att leva med det. Jag är ledsen att jag inte kan riktigt presentera mig själv, men jag har inte ens ett namn längre. Knappats att någon av oss har det. Vi glömmer dem, som lösenord och PIN-koder. Jag tror min kan ha börjat med ett "T", men jag är inte helt säker. Det är rätt så ironiskt ändå för när jag levde, var det alltid jag som glömde andras namn. Jag finner att ironi vimlar i zombie livet. Men det är svårt att le när dina läppar har ruttnat bort.

Innan jag blev en zombie, så tror att jag var en affärsman eller ung professionell av något slag. Jag tror att jag jobbade i en av dessa kvävande kontorsjobb i höghus någonstans. Mina kläder sitter bra på min kropp. Har fina byxor, vit silke skjorta, och röd Armani slips. Jag skulle förmodligen vara ganska handsome kille om inte jag släpade på mina tarmar.

Vi zombies gillar att skämta och prata om våra nuvarande kläder, eftersom dessa slutliga klädval är oftast den enda indikation på vilka vi var innan vi blev zombies. Vissa människor klädstil är mindre tydliga än min klädstil, jeans och en vit t-shirt och kjol och en top. Så vi brukar gissa vad de var.

Tillexempel: Du var en rörmokare. Du var en läkare. Sen fråga om det ringer nå klocka?

Det gör det oftast inte.

Ingen jag känner har några särskilda minnen. Vi känner igen vissa saker tillexempel - byggnader, bilar, slipsar - men inga sammanhang om oss. Vi är här, vi gör vad vi gör. Vi saknar utmärkt diktion, men vi kan kommunicera. Vi grymtar och stönar, vi gör gester, och ibland några ord kommer ut. Det är inte så annorlunda från förut.

Det finns några hundra av oss, vi lever i ett stort slätt dammig plats utanför någon stor stad. Vi behöver inte skydd eller värme. Vi står runt i dammet, och tiden bara går. Jag tror att vi har varit här under lång tid. Trots mina släpande inälvor, är jag en utav de som är i tidiga stadier, men det finns några äldre som är här som är lite mer än skelett med klängande bitar av muskler. På något sätt, sträcker det fortfarande och håller ihop kroppen så att de kan hålla sig i rörelse. Jag har aldrig sett någon av oss "dör" av ålderdom.  Vi kanske lever för evigt, men jag vet inte. Jag tror inte mycket på framtiden längre. Det är något som är väldigt annorlunda än tidigare. När jag levde, var framtiden allt jag tänkte på.

Men en sak som gör mig extra ledsen är att vi har glömt våra namn. Av allt, verkar detta vara mest tragiska för. Jag saknar inte mitt eget, men jag sörjer för alla andra är, för jag vill älska dem, men jag vet inte vilka de är.

Idag är en grupp av oss som går in till stan för att hitta mat. Hur denna expedition börjar är en av oss blir hungrig och börjar gå in mot stan och vi andra börjar följa honom. Fokuserad tanke är en sällsynt företeelse hos oss, och vi följer det när vi ser. Annars skulle vi bara stå runt jämmer. Vi gör en hel del stående och jämmer, och det är frustrerande ibland. År passerar på detta sätt. Köttet vissnar på våra ben och vi står runt och väntar på det. Jag är nyfiken på hur gammal jag kan vara.

Staden där människorna lever är inte så långt borta. Vi anländer runt lunchtid och börja leta efter levande kött. Den nya typen av hunger är en konstig känsla. Du känner inte det i magen - naturligtvis inte, eftersom vissa av oss inte ens har magar. Du känner det bara ... typ överallt. Du börjar känna "mer död". Jag har sett några av mina vänner går tillbaka till att vara full döda, när maten är knapp. De saktar bara ner, och stämmar och blir lik igen. Jag förstår inte riktigt det.

Jag antar att världen är mestadels förstörd, eftersom de städer vi vandra igenom håller på ruttna. Byggnader rasar, döda, rostiga bilar fyller gatorna. Det är glassplitter överallt. Jag vet inte om det har varit krig eller en pest, eller om det var bara vi. Kanske var det alla tre. Jag vet inte. Jag tänker inte på sådana saker längre.

I en byggnad av uppdelat flerbostadshus hittar vi människor, och vi äter dem. Några av dem har vapen, och som vanligt förlorar vi en del av våra zombies, men vi bryr oss inte. Varför skulle vi bry oss? Vad är döden, nu?

Äta är inte en trevligt. Jag tuggar bort en mans arm, och jag hatar det, det är äckligt. Jag hatar hans skrik, eftersom jag inte gillar smärta, jag gillar inte att skada saker, men det är så i världen nu, det är vad vi gör. Men om jag inte äter allt av honom, om jag lämnar nog, kommer han kunna resa sig och följa mig tillbaka till vårt dammiga fält utanför staden, och det kan göra mig att känna mig bättre. Jag ska presentera honom för alla, och kanske kommer vi att stå runt och stöna ett tag. Det är svårt att säga vad "vänner" är längre, men kanske det är nära. Om jag inte äter allt av honom, om jag lämnar nog ...

 Men det är klart att jag inte lämnar tillräckligt. Jag äter hans hjärna, eftersom det är den goda delen. Det är den del som, när jag sväljer det, gör mitt huvud lyser med känslor. Tydliga minnen. För ungefär 3-10 sekunder, beroende på personen, får jag känna mig levande. Jag får spår av läckra måltider, bra musik, parfym, solnedgångar, orgasmer, liv. Sen bleknar det, och jag får ställa mig upp och gå ut ur staden, fortfarande död, men känner mig lite mindre död. Känslan är helt ok.

Jag vet inte varför vi måste äta människor. Jag förstår inte vad tugga av en mans hals åstadkommer. Vi behöver verkligen inte göra det, vi absorbera inga näringsämnen. Min mage är en ruttnad påse torkad galla, helt värdelös. Magen smälter inte maten, vi bara äter tills vikten tvingar ut ur vår röv hål, och vi äter mer. Det känns så meningslöst, men ändå håller oss för att kunna gå. Jag vet inte varför. Ingen av oss förstår verkligen varför vi är som vi är. Vi vet inte om vi är resultatet av någon form av global infektion eller någon uråldrig förbannelse, eller något ännu mer meningslösa. Vi pratar inte om det mycket. Existentiell debatt är inte en stor del av zombie livet. Vi är här, och vi gör saker. Vi är enkla. Det är trevligt ibland.

Utanför staden igen, tillbaka med de andra i dammområdet börjar jag gå i en cirkel utan någon anledning. I gör ett fotavtryck i dammet och börjar gå runt den och sparkar upp moln av damm. Tidigare, när jag levde, kunde jag aldrig ha gjort detta. Jag kommer ihåg stressen. Jag minns räkningar och tidsfrister. Jag minns att det var stress och stress och räkningar, så alltid, överallt, ockuperade hela tiden. Nu är jag bara stående i ett brett öppet fält av damm, promenader i en cirkel. Världen har förändrats. Att vara död är lätt.

Efter några dagar av detta, slutar jag gå, och jag står stilla, vajande fram och tillbaka och stönar lite. Jag vet inte varför jag stönar. Jag är inte i smärta, och jag är inte ledsen. Jag tror det är bara luft som pressas in och ut ur mina lungor. När mina lungor bryts, kommer det att sluta förmodligen. Medan jag gungade och stönade, märker jag en död kvinna som står några meter ifrån mig. Hon gungar inte eller stönar, utan bara lutar huvudet från sida till sida. Jag gillar det om henne, att hon inte gungar eller stönar. Jag går över och ställer mig bredvid henne. Jag ger henne någon form av hälsning, och hon svarar med ett vicka sin axel.

Jag gillar henne. Jag sträcker ut armen och rör vid hennes hår. Hon har inte varit död särskilt länge. Hennes hud är grå och ögonen lite insjunkna, men hon har inga exponerade ben eller organ. Hennes döda outfit är en svart kjol och en vit skjorta Jag misstänker att hon brukade vara en servitris.

Fästs på bröstet är en silver namnbricka. Jag kan läsa hennes namn. Hon har ett namn. Hennes namn är Emily.

Jag pekar på hennes bröst. Långsamt, med stor möda och säger, "Em .. ILY." Ordet rullar av vad som är kvar av min tunga. Vilket bra namn. Jag blir varm av att säga det.

Emilys molniga ögon vidgas vid ljudet, och hon ler. Jag ler också, och då kanske jag är lite nervös eftersom mitt lårben bryts och jag faller baklänges in dammet. Emily skrattar, och det är en strypt, rå, härlig ljud. Hon böjer sig ner och hjälper mig upp på benen igen.

Emily och jag har blivit kära.

Jag är inte säker på hur detta sker. Jag minns vad kärlek var innan, och detta är annorlunda. Detta är enklare. Förut fanns det komplexa emotionella och biologiska faktorer i arbetet. Vi hade långa checklistor. Vi tittade på frisyrer, karriärer, storlekar på bröst och sexet som förvirrade alla, som hunger. Den skapade längtan, den skapade den ambition, konkurrens, körde människor att lämna sina hus och bilar, bygga rymdraket och atombomber när de kunde istället bara sitta i soffan tills de dog. Detta är allt borta nu. Sex som var en kraft som universell gravitation, är nu irrelevant. Ambition och längtan har lämnat ekvationen. Min penis föll två veckor sedan.

Så ekvationen raderas och saker är annorlunda nu. Våra handlingar har inga baktankar. Vi snurrar runt i dammet och ibland har lufsande, grymtade utbyten med våra kamrater. Ingen bryr sig. Det finns inga slagsmål.

Och Emily är ingen komplicerad process. Jag ser henne och gå över till henne utan någon anledning, jag bestämmer mig att jag vill vara med henne under en lång tid. Så nu går vi runt i dammet tillsammans i stället för ensamt. Av någon anledning, njuter vi av varandras sällskap. När vi måste gå in till stan för att äta människor, gör vi det på olika tider, eftersom det är obehagligt, och vi vill inte dela den känslan. Men vi delar allt annat, och det är trevligt.

Vi bestämmer oss för att gå till bergen. Det tar oss tre dagar, men nu när vi står på en klippa tittar på en stor lysande full måne och bakom oss är natthimlen rött från avlägsnade, brinnande städerna, men vi bryr oss inte om det. Jag ta klumpigt tag i Emilys hand, och vi stirrar på månen.

Det finns ingen anledning till något av detta, men som sagt, så har världen förändrats. Kärlek har förändrats. Allt är lätt nu. Igår bröt jag mitt ben, och jag tänker inte ens på det.

THE END

Likes

Comments

Jag vill bara någon gång i mitt liv, jag vaknar på morgonen sätter på tvn och kollar nyheterna och de säger måndag är inställt gå tillbax och sov!!

Likes

Comments



Likes

Comments

"Vintern": Killen till sin tjej: vi kommer att mysa och gosa som om det inte finns någon morgondag.
Jag: *stirrar på min kudde* Du älskar mig visst??!

Likes

Comments

Man blir lika trött varje gång man hör en tjej säga "aaah men jag e en tjej och kan göra två saker samtidigt".. MEEN ni tjejer suger på allt,så det kan inte vara något positivt med att ni kan göra två saker samtidigt för att ni suger säkert på båda sakerna ni gör!! 

 

Ja jag vet att ja särskriver och vet ni hur lite jag bryr mig, ni kan dra åt helvete! Jag är en kille och kan bara göra en sak i taget men jag är RIKTIGT grym på det jag gör och just nu är det att klaga!!

Likes

Comments

Idag har det varit en speciell dag för att FIFA 13 demo har kommit ut Fuck yeah!!!

Likes

Comments

Jag ville bara säga att jag är bäst....

Likes

Comments