Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments


Ni vet den där sorgliga scenen i filmen där kvinnan nu ett tag har veta om att hon är döende och hon sitter på stranden en sen sommar kväll och någonstans på stranden finns det ett dansgolv där ett äldre par dansar bekymmerslöst. Av någon anledning känns våra liv extra orättvisa när vi ser ett lyckligt äldre par. Hur som helst, blir kvinnan som förväntat påmind om sin allt för korta livslängd och allt hon kommer att gå miste om. Kvinnan bryter hejdlös ut i gråt. Den gamla mannen kommer då fram till den gråtande kvinnan och bjuder henne till en dans. Hon har aldrig dans tango tidigare, men detta har ingen betydelse då hon enbart vill känna en annan människa närhet som tröst. Där står hon lutad mot den gamla mannens axel gråtandes och med en hel del snor rinnande ner för näsan. Vilket innebär att mannens axel blir ner dränkt i äckligt snor och det är här jag inser vart mitt liv gick snett.

Ni ser jag har ganska nyligen kommit till en väldigt bekymrande insikt. Vi människor har överskatt vår egen förmåga att vara humana. Låt mig förklara

Det finns alltid en orsak till varför du gör något för någon annan, du tjänar alltid på det. Så vad är det du får i utbyte? En direkt eller indirekt tjänst eller kanske en lyckosam känsla?

Jag tror att jag alltid har varit medvetet om detta till en viss grad, även om jag inte riktigt har uttryckt det.

Under min uppväxt har jag alltid haft perioder där jag inte pratar med andra utan jag spendera som ni kanske redan förstått den tiden med att se på film. Själv skulle jag föredra att alltid göra det, men eftersom du förväntas vara en fungerande del av samhället måste du lära dig att kommunicera med andra. Jag har med tiden blivit väldigt skicklig på detta, men tyvärr är det väldigt utmattande att hålla upp en fasad. Tänk att du lärt dig att analysera alla de typer av människor omkring dig, mönster i konversationer, typiska repetitioner och hur det troligtvis kommer att uppfatta ditt beteende. Inget av detta faller mig naturligt utan jag måste jobba på det hela tid. Så i de flesta människors ögon är jag perfekt, jag och mitt sätt att vara är väldigt tillfredställande. Det är här filmer har haft en väldigt betydande roll i mina studier av den "acceptabla sociala människan. Jag lär mig om olika scenarion och relationer samt hur jag ska förhålla i dem. Men vad jag gång på gång upptäcker är att livet inte är perfekt. Medan jag är en fasad av perfektion. Detta skrämmer andra då de inte kan tyda mig och jag vågar inte kliva in i den riktiga världen för att delta, för att jag är liv rädd att de lämnar mig efter att de upptäcker att jag är ett tomt skal. Och tro mig denna rädsla har sin grunder.


Av denna anledning är jag väldigt konflikt undvikande och livrädd för konfrontationer. Inför en konfrontation har jag inte hunnit förbereda mig och min svaga och känsliga natur gör att jag inte klarar av en konflikt främst för att jag inte klara av att andra får en glimt av mitt riktiga jag.

Allt detta skaver hela tiden och efter en tid bryter jag ihop. Det är då jag drar mig undan, och jag återuppstår bland de levande när jag för tusende gången lagat hålen i min rustning. Jag, om det inte redan är uppenbart, bryter aldrig ihop framför någon.

De säger att jag är deprimerad men jag vet inte om jag riktigt håller med, jag menar jag är bara ledsen av ett ganska konkret problem, jag är medveten om vad som stör mig. Jag vet bara inte hur jag ska fixa det.

Jag är en robot och jag fungerar bra men jag har känslor som jag inte använder. Så även om det har varit hållbart under större delen av mitt liv, orkar jag inte längre.

Jag vill inte vara falsk utan jag vill bli en riktig människa.

Likes

Comments

Frukten är väl ändå ett fascinerande fenomen, tycker ni inte? Dess former och färger är en källa av konstnärlig inspiration. Jag är inte vegan och reklamerar inte för frukten och dess förmåga att ersätta mycket av vår näring. Så snälla läs vidare för det jag ska skriva går att relatera till, tror jag. Dock måste jag tillägga att ändra på våra matvanor skulle vara det humana att göra, tyvärr är jag tämligen lat och inte tillräckligt självuppoffrande. Men skulle någon fråga skulle jag givet vis hålla med om att vi sakta men säkert dödar vår planet för att det är det rätta att göra, att hålla med alltså. Men om jag ska vara ärlig är jag dum och ytlig och därför saknar jag förmågan att försätta mig i en situation, förstå den och sympatisera. Men nu åter till den relevanta riktningen av denna reflektion.

Händelse:

Häromdagen klev jag av bussen och började att gå den fem minuter långa vägen hem. Längst den vägen är det två mataffärerna riktade mot varandra, och som jag alltid gör när jag passerar mellan dem tänkte jag på vad jag behövde köpa hem. Givetvis saktar jag ner lita för att inte passera dem innan jag tänkt klart och när jag slutligen ställt mig utanför affären, blev jag denna dagen uppmärksam på en hög av jordgubbar liggandes på ett bord bredvid ingången. Jag kommer plötsligt på att det faktiskt är sommar och jag kan unna mig ett par välsmakande jordgubbar. Så jag går fram till kvinnan bakom bordet fullt av jordgubbar och ber om en påse och jag börjar plocka.
Bredvid mig står det en man och plockar han med för fullt och jag märker att han väljer inte de ljusröda, stabila och gyllene utan mörkröda, dystra och lite tyngre.

Detta är min dumma unga ytlighet, jag övertygar mig själv att eftersom de är fina, stabila och gyllene smakar de även bäst. Och eftersom jag aldrig försökt något annat är detta även min verklighet. Alltså har jag gått runt och varit bergsäker på hur en god jordgubbe smakar och nöjt mig. Jag tror att jag är så vis och därför går jag runt och underskattar mycket. Skrämmande insikt, jag vet.

Men vill ni veta var ironin sitter? Jag är det där äpplet ingen besvärar sig med att ens ge en sidoblick, för att jag inte är lika välpolerad och därför antas inte kommer smaka gott.

Jag tänker att så är det, vem är jag att tro att jag kan föra en intelligent konversation, dra ett underhållande skämt eller att älska någon till en grad att han sedan övergår till att bli meningen med mitt liv.

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag har spenderat större delen av mitt liv i en ogynnsamma jakt efter ambition. Men hur jag än gör är jag fortfarande inte tillräckligt intresserad eller självuppoffrande för att nå ens mina femton minuter av berömmelse.

Jag måste erkänna att jag är väldigt genomsnittlig inom alla kategorier, men samtidigt vill jag att mina föräldrar ska ha en anledning att vara stolta. Detta som ni kanske förstår är nästintill omöjligt år 2017, alltså att tillfredsställa någon överhuvudtaget, för att du förväntas vara bättre än alla andra omkring dig. Hade detta varit hundra år sedan hade jag nog kommit undan med att vara Jag, för att om jag enbart jämförs med de som lever runt mig är jag en strålande stjärna, och detta säger jag med största ödmjukhet.

( Jag måste kanske tillägga att jag lever i en liten stad på 10,000 människor som är övertygade om att Tyskland vann andra världskriget och Japan ligger någonstans bredvid månen. )

Men med dagens teknologi, då du kan vara på flera ställen samtidigt. Jämförs jag med min pappas brors son som är läkare och den framgångsrika och vackra youtubern som min lillasyster följer. Det är så mycket du kan gör när du är jag och du konstant får "hinntar" över köksbordet. Alltså inget, då jag aldrig stått upp för mig själv och inte har några planer på att börja nu.

Så för att sammanfatta mitt liv så är jag verken framgångsrik eller häpnadsväckande vacker. De enda genuina konversationer där 100% av min personlighet är blottad har jag endast framför speglar och den enda "heta" relationen i mitt liv är den mellan mig och min säng, haha lugna dig tro mig den är inget att bli uppspelt över.

Därför ska jag nu dra mig ur min hopplösa existens, sätta på mig lite kläder och gå på bio för att för ett ögonblick känna att jag lever.

Mvh
Tills nästa gång.

Likes

Comments


Ni vet känslan man får i slutet av en romantisk komedi/drama. Den där känsla där du är 20% förälskad och du känner empati för hela världen. I det ögonblicket tror jag genuint på jämställdhet och gemenskap.
Tyvärr försvinner känslan med eftertexten sista rader och jag återgår till mitt fruktlösa småstads liv, där förväntningarna är höga och inget storslaget eller romantiskt någonsin händer.
Men jag vill att känslan ska vara längre, kort sagt så vill jag bli förälskad. Nu kanske ni undrar vad det innebär att jag vill bli kär.

Jo, så här är det jag har aldrig upplevt den där känslan där du helt och fullständigt underkastar sig till en annans barmhärtighet. Anledningen är att jag inte tillåtit mig, jag menar det är mycket som kan gå fel. Under min uppväxt har jag genom en källa eller en annan blivit informerade om de förödande konsekvenserna kärlek har, och eftersom jag är en praktiskt lagd individ till att börja med så har jag lyckats undvika denna katastrof. Och nu har jag en logisk relation till kärlek, vilket är den första röda tråden jag ska dra i för att lösa det mysterium som är jag.

Ni ser jag tror inte att det finns en människa på denna planet som är mer fascinerad av fenomenet KÄRLEK än jag ( ja, det är min irrationella övertygelse så hakade inte fast dig utan läs vidare ) samtidigt är jag också en som inte kan uppleva det för att det är försent. Med undantag för alla vetenskapsmän/kvinnor som hittar biologiska förklaringar till kärlekens existens och alla möjliga roman/manus författare som berättar för oss om hur vi ska förhålla oss till detta. Och sist men inte minst har vi även median som bestämmer vilken sorts kärlek du är berättigad utifrån ditt utseende, din kompetens och din sociala status.

Så Varför är det försent? Kanske ni undrar. Jo så här är det, min omvärld har skapat ett färdigt recept för kärlek och alla omkring mig följer det till punkt och pricka för att kakan ska smaka bra, vilket är förståligt. Det innebär att ett få av oss hittar kortvarig perfektion och lycka, medan resten av oss väntar hjärtqrossade på den perfekta för att vi överskattat oss själva.
Alltså baserat på denna information är sannolikheten att jag, först kommer att hitta någon som älskar min "insida" och att jag sedan kommer att älska denna person utan att bli distraherad av allt glitter runt omkring honom, ett bestämt procentuellt nummer på 0,023 %. Det innebär att chansen finns och det är allt man egentligen behöver.

Likes

Comments


Insikten att man har ett bestämt värde gör att man vill uppfylla sitt syfte i livet för att i gengäld få bli inkluderad och uppskattad, med andra ord finns inget som heter villkorslös kärlek.
Men trots detta så ser jag hur människor runt omkring mig kräver sin egentligen väldigt självklara rättighet att bli älskad trots sina brister och i all sin operfektion.
Men jag har också sett vad de måste genomlida under sitt sökande.
De blir bedragna, utnyttjade och svikna av just de som aldrig skulle svika.
Jag brukade reflekterade över detta i mellan åt och ställde varje gång för mig den uppenbara frågan "varför?". Varför genomlida allt detta för något som man i slutändan kan förlora stort på.
Jag med min svart vita livssyn har aldrig såvitt jag kan minnas förväntat mig något av en annan människa utöver dennes uppenbara uppgift i mitt liv.
En mor ska uppfylla sin roll och en far ska uppfylla sin, detta gäller även syskon och vänner. Och potentiella älskare eller livspartner.
Detta som ni kanske förstår gör mig verken pålitlig eller empatisk.
Så vilka är dessa regler enligt min min mening?
En mor tex är ansvarig för min känslomässiga stabilitet och min socialkompetens, detta misslyckades min mor med helt, något min fader alltid var snabb att påpeka, dock är detta inte hennes fel utan den tidigare generationens vrickade föreställning om uppfostran. Något jag återkommer till senare.
Men missförstå mig inte det här är inte en sociopats bekännelse.
Utan en defekt, felinformerad romantikers historia.
Detta kanske är dunkelt för dig som läser, men ha tålamod för detta är början på min kurerande resa och jag försöker trassla isär sladdarna av tankar, idéer och anekdoter som jag vill berätta.
Så jag ska nu försöka förklara.
Detta är en berättelse där min far är kung, konstnär och sinnesrubbad. Och om askungen som är min mor och som fortfarande väntar på sitt lyckliga slut.
Men inget av detta är i en bokstavlig meningen såklart.
Och slutligen har vi det manipulativa, hänsynslösa men givmilda samhället, som i sin strävan efter perfektion begränsar mig.



- Fortsättning följer -

Likes

Comments