Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Likes

Comments

Jag har spenderat större delen av mitt liv i en ogynnsamma jakt efter ambition. Men hur jag än gör är jag fortfarande inte tillräckligt intresserad eller självuppoffrande för att nå ens mina femton minuter av berömmelse.

Jag måste erkänna att jag är väldigt genomsnittlig inom alla kategorier, men samtidigt vill jag att mina föräldrar ska ha en anledning att vara stolta. Detta som ni kanske förstår är nästintill omöjligt år 2017, alltså att tillfredsställa någon överhuvudtaget, för att du förväntas vara bättre än alla andra omkring dig. Hade detta varit hundra år sedan hade jag nog kommit undan med att vara Jag, för att om jag enbart jämförs med de som lever runt mig är jag en strålande stjärna, och detta säger jag med största ödmjukhet.

( Jag måste kanske tillägga att jag lever i en liten stad på 10,000 människor som är övertygade om att Tyskland vann andra världskriget och Japan ligger någonstans bredvid månen. )

Men med dagens teknologi, då du kan vara på flera ställen samtidigt. Jämförs jag med min pappas brors son som är läkare och den framgångsrika och vackra youtubern som min lillasyster följer. Det är så mycket du kan gör när du är jag och du konstant får "hinntar" över köksbordet. Alltså inget, då jag aldrig stått upp för mig själv och inte har några planer på att börja nu.

Så för att sammanfatta mitt liv så är jag verken framgångsrik eller häpnadsväckande vacker. De enda genuina konversationer där 100% av min personlighet är blottad har jag endast framför speglar och den enda "heta" relationen i mitt liv är den mellan mig och min säng, haha lugna dig tro mig den är inget att bli uppspelt över.

Därför ska jag nu dra mig ur min hopplösa existens, sätta på mig lite kläder och gå på bio för att för ett ögonblick känna att jag lever.

Mvh
Tills nästa gång.

Likes

Comments


Ni vet känslan man får i slutet av en romantisk komedi/drama. Den där känsla där du är 20% förälskad och du känner empati för hela världen. I det ögonblicket tror jag genuint på jämställdhet och gemenskap.
Tyvärr försvinner känslan med eftertexten sista rader och jag återgår till mitt fruktlösa småstads liv, där förväntningarna är höga och inget storslaget eller romantiskt någonsin händer.
Men jag vill att känslan ska vara längre, kort sagt så vill jag bli förälskad. Nu kanske ni undrar vad det innebär att jag vill bli kär.

Jo, så här är det jag har aldrig upplevt den där känslan där du helt och fullständigt underkastar sig till en annans barmhärtighet. Anledningen är att jag inte tillåtit mig, jag menar det är mycket som kan gå fel. Under min uppväxt har jag genom en källa eller en annan blivit informerade om de förödande konsekvenserna kärlek har, och eftersom jag är en praktiskt lagd individ till att börja med så har jag lyckats undvika denna katastrof. Och nu har jag en logisk relation till kärlek, vilket är den första röda tråden jag ska dra i för att lösa det mysterium som är jag.

Ni ser jag tror inte att det finns en människa på denna planet som är mer fascinerad av fenomenet KÄRLEK än jag ( ja, det är min irrationella övertygelse så hakade inte fast dig utan läs vidare ) samtidigt är jag också en som inte kan uppleva det för att det är försent. Med undantag för alla vetenskapsmän/kvinnor som hittar biologiska förklaringar till kärlekens existens och alla möjliga roman/manus författare som berättar för oss om hur vi ska förhålla oss till detta. Och sist men inte minst har vi även median som bestämmer vilken sorts kärlek du är berättigad utifrån ditt utseende, din kompetens och din sociala status.

Så Varför är det försent? Kanske ni undrar. Jo så här är det, min omvärld har skapat ett färdigt recept för kärlek och alla omkring mig följer det till punkt och pricka för att kakan ska smaka bra, vilket är förståligt. Det innebär att ett få av oss hittar kortvarig perfektion och lycka, medan resten av oss väntar hjärtqrossade på den perfekta för att vi överskattat oss själva.
Alltså baserat på denna information är sannolikheten att jag, först kommer att hitta någon som älskar min "insida" och att jag sedan kommer att älska denna person utan att bli distraherad av allt glitter runt omkring honom, ett bestämt procentuellt nummer på 0,023 %. Det innebär att chansen finns och det är allt man egentligen behöver.

Likes

Comments


Insikten att man har ett bestämt värde gör att man vill uppfylla sitt syfte i livet för att i gengäld få bli inkluderad och uppskattad, med andra ord finns inget som heter villkorslös kärlek.
Men trots detta så ser jag hur människor runt omkring mig kräver sin egentligen väldigt självklara rättighet att bli älskad trots sina brister och i all sin operfektion.
Men jag har också sett vad de måste genomlida under sitt sökande.
De blir bedragna, utnyttjade och svikna av just de som aldrig skulle svika.
Jag brukade reflekterade över detta i mellan åt och ställde varje gång för mig den uppenbara frågan "varför?". Varför genomlida allt detta för något som man i slutändan kan förlora stort på.
Jag med min svart vita livssyn har aldrig såvitt jag kan minnas förväntat mig något av en annan människa utöver dennes uppenbara uppgift i mitt liv.
En mor ska uppfylla sin roll och en far ska uppfylla sin, detta gäller även syskon och vänner. Och potentiella älskare eller livspartner.
Detta som ni kanske förstår gör mig verken pålitlig eller empatisk.
Så vilka är dessa regler enligt min min mening?
En mor tex är ansvarig för min känslomässiga stabilitet och min socialkompetens, detta misslyckades min mor med helt, något min fader alltid var snabb att påpeka, dock är detta inte hennes fel utan den tidigare generationens vrickade föreställning om uppfostran. Något jag återkommer till senare.
Men missförstå mig inte det här är inte en sociopats bekännelse.
Utan en defekt, felinformerad romantikers historia.
Detta kanske är dunkelt för dig som läser, men ha tålamod för detta är början på min kurerande resa och jag försöker trassla isär sladdarna av tankar, idéer och anekdoter som jag vill berätta.
Så jag ska nu försöka förklara.
Detta är en berättelse där min far är kung, konstnär och sinnesrubbad. Och om askungen som är min mor och som fortfarande väntar på sitt lyckliga slut.
Men inget av detta är i en bokstavlig meningen såklart.
Och slutligen har vi det manipulativa, hänsynslösa men givmilda samhället, som i sin strävan efter perfektion begränsar mig.



- Fortsättning följer -

Likes

Comments