Life lessons, Opinions, The world of Corinne, Thougts and reflections, Stockholm

Jag tänker berätta allt för er. Steg för steg. Jag vill berätta om mina historier och erfarenheter med mina egna ord, för just nu känns det mest som att människor går omkring och undrar vad sjutton jag håller på med egentligen. Och jag förstår er. Jag har inte varit bra på att kommunicera och berätta för människor vad som händer i mitt liv den senaste tiden. Det är en effekt av allt som varit, jag har blivit handlingsförlamad och oförmögen att skicka iväg det där smset, ringa det där samtalet, skriva den där anmälan... - som jag vet att jag innerst inne måste göra, förr eller senare, för att kunna styra upp saker och ting igen. Men jag tänker att jag börjar här. I den här bloggen.

Det första jag tänker dela med mig av är mitt liv i Stockholm. Så nu spolar vi tillbaka tiden till augusti 2016. Då började ett helt nytt kapitel i mitt liv. Jag flyttade till min första egna bostad, skrev på mitt allra första hyreskontrakt. Jag hade tidigare under sommaren varit uppe i Stockholm och hälsat på min hyresvärd tillsammans med mina föräldrar, och vi alla tre bara älskade det som skulle komma att bli mitt nya hem. Det var en ganska annorlunda set up, jag hyrde nämligen ett (stort) rum i ett radhus och min hyresvärd bodde inte i huset utan utomlands. Jag bodde tillsammans med två andra, så det var som ett kollektiv, fast helt utan sammanhållning. Jag skulle börja plugga juridik och allt var främmande. Att helt plötsligt bo i Stockholm igen var något jag inte var det minsta beredd på. Men jag anpassade mig fort, och jag kom snart till att älska mitt nya, självständiga, fria liv i Stockholm. Jag träffade min allra bästa vän, och tillsammans med henne blev varje dag till glitter och gröna skogar. Vi träffades nästan varje dag. Tog långa promenader runt hela Stockholms innerstad, och pratade om livet - inifrån och ut. Vi beskådade ofta utsikten från Gondolens tak på Söder, rakt ovanför Slussen - efter att ha kämpat oss upp för backarna med vår usla kondition och halvdött längs vägen. Vi kunde stå där uppe och bara vara tysta. Livet var bra. Vi utgick alltid från T-centralen, och vår mötesplats var alltid lokaliserad precis där en lastbil kom att köra in i en folkmassa ett drygt halvår senare. Jag tänker ofta på det där. Hur märkligt det är att det var precis där den där avskyvärda terroristen valde att köra ihjäl oskyldiga människor. Tänk om jag hade varit en av dem som dog i terrorattentatet? Oddsen hade varit höga om jag inte befunnit mig i Paris då de franska nyheterna började rapportera om ett terrordåd mitt i centrala Stockholm på tv:n. Var det ödet? Var det Gud som hade ett finger med i spelet? I Stockholm träffade jag någon som stal mitt hjärta och skakade om hela min värld. Hans bruna, djupa ögon och intensiva blick kommer jag aldrig att glömma. Inte heller kommer jag att glömma den där januarikvällen då allt tog slut, utan att knappt ha börjat. Hans röst i telefonen, knappt registrerbar eftersom jag hade låst in mig på en toalett på nattklubben vi alltid hände på. Han sa att han inte kände något för mig och att han aldrig skulle göra det. Och mitt hjärta gick i kras. Utan min bästa vän hade jag aldrig klarat det. Så många timmar som hon hört mig predika om honom, vrida mig ut och in av ångest och tårar och bara prata prata prata prata om honom och bara honom, tills öronen måste ha blött på henne. Nästan varje helg hade vi förfest hos mig i Täby. Vi sminkade oss, lyssnade på VÅR musik (som är aningen speciell) och fuldansade med Strawberry Daquiri's i handen. Sedan ringde vi taxi Stockholm och begav oss ut i Stockholmsnatten. Juridiken fick jag pausa med ett tag. Jag jobbade istället, och var med om så mycket konstigheter i mitt jobb som nanny. Jag var så lyckligt lottad som kunde dela allt med E. Få ur mig all frustration och alla sjuka moments jag fått vara med om. Hemma i huset var det oftast väldigt tomt och ensamt. Jag som är social och utåtriktad var lite malplacerad. Minst sagt. Men jag tyckte om mitt liv där i Täby trots allt. Jag var ju knappt hemma där ändå. Men så kom kraschen. Jag och min bästa vän gick igenom svåra tider. Jag fick det inte att gå runt ekonomiskt, och jag ville bara bort. Sagt och gjort. Några dagar senare skulle jag boarda ett plan till Paris för att hälsa på en potentiell nannyfamilj. När jag en tidig februarimorgon satt där i taxin på väg mot Arlanda flygplats, som i sin tur skulle ta mig till Orly - så hade jag absolut ingen aning om allt som väntade där borta. Om allt jag skulle komma att få se, som jag aldrig någonsin trodde kunde vara möjligt.

Vi pausar där, och spolar fram bandet till juni månad. Då jag packade mina resväskor och flyttade hem till Stockholm igen. Min bästa vän var inte där, såklart. Jag var på intervjuer och hängde runt i Stockholms stad. Sedan lämnade jag. Jag kom aldrig mer tillbaka. Något hände där i Stockholm. Något som jag än idag inte har bearbetat. Det involverar en av de två andra personerna som jag bodde tillsammans med, samt min hyresvärd. De betedde sig som kräk. Min hyresvärd var polis. Säpoanställd, till och med. Han har vägrat att prata med mig sedan jag berättade vad jag var med om. Det som fick mig att lämna. Men jag har bestämt mig för att polisanmäla båda två. Det är dags nu. Eftersom det här är något som säkerligen kommer att leda till stora rubriker, så tänker jag inte gå in mer i detalj på vad som hände. Jag kan bara säga att min Stockholmsdröm gick i kras där och då.

Jag saknar Stockholm varje dag. Jag avskyr att bo där jag bor idag, Göteborg. Jag vill vara fri igen. Jag vill dansa runt och reflektera kring livet med min bästa vän på Skinnarviksberget, som levererar Stockholms bästa utsikt. Jag vill åka tunnelbana och prata i telefon i timmar, träffa nya människor på spontana möten och bara leva livet. Jag ser Stockholm som mitt hem här i Sverige, och jag skall göra allt som står i min makt för att komma dit igen. Så fort som möjligt. Och ta allt därifrån. Jag vill bara få vara 21-åriga Corinne, självständig och fri som en fågel. Jag vill bara få visa alla att jag kan. Jag må förvandlas till en svag person i staden Göteborg, men det har sina orsaker. Jag vill återvända till juridiken. Jag vill lyckas brutalt. Jag är starkare nu än någonsin och jag skulle aldrig någonsin låta någon annan få stå i vägen för min egen lycka igen. Jag struntar fullständigt i nonchalansen från advokatdöttrarna på juristprogrammet, de där typerna som står i hörnet och dömer ut en utan att ens ha sagt hej. Jag struntar fullständigt i alla de juriststudenter (och praktiserande jurister) som frågar varför jag ens har juridik som yrkesval, när ingen av mina föräldrar är advokater eller affärsjurister. Jag tror på ett rättsväsende där mångfald existerar. Idag saknar många förtroende för rättsväsendet, just för att de man möter i domstolen oftast är svensk överklass, födda in i juridikens värld. Det är därför jag är så glad över att se att Stockholms universitet satsar på mångfald på juristutbildningen. För det är verkligen inte som jag antar att det var förut längre. Numera är det en blandad skara som utbildar sig till jurister på SU. Människor med olika religiösa och etniska bakgrunder. Människor med varierade religiösa övertygelser, etnicitet och könstillhörigheter. Människor från alla samhällsklasser. Jag hade bara oturen att börja hänga med fel gäng. Som ignorerade mina meddelanden när jag stod och väntade på dem. Som stack iväg och gjorde grupparbeten första dagen jag var borta sjuk fast vi hade flera veckor på oss. Jag hade otur. Och jag var inte stark nog att stå på mig just där och då. Men jag har inte gett upp Stockholm, och jag har verkligen inte gett upp juridiken. Jag har knappt kontakt med min allra bästa vän i dagsläget, men jag har inte gett upp henne heller. Hon vet att jag älskar henne till månen och tillbaka, men att jag har blivit sårad och har behövt ta min tid för att kunna ge vår vänskap ny kraft igen. Jag har velat låta henne få den tid som hon behöver i "kärleksbubblan", helt och fullt ägnad åt sin pojkvän, för att kunna bli den där bästa vännen som är bättre än allt guld i världen igen. Jag må vara frånvarande från Stockholm i detta nu, men trust me - I'll be back.

min och min bästa väns älsklingslåt.

en bildbomb från mitt stockholmsliv

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments