View tracker

Jag vaknar klockan tio på morgonen, mycket tidigare än vanligt. Värmen från solensipprar genom persiennerna i mitt fönster. Jag stönar av trötthet, svär åt den förbannadesolen som måste väcka mig så tidigt. Jag kollar min telefon och jag har fyraolästa SMS från honom.

Jag kunde inte sova under natten och har haft dåliga tankar

Jag vet intevad jag ska göra. det här är för jobbigt, det kommer aldrig funka

Våra föräldrar kommer aldrig acceptera varandra

Vi måste göra slut

Jag kan inte andas. Jag sitter i min säng och jag flyttar inte på mig för om jaggör det kanske jag rasar samman, kanske skulle jorden sluka upp mig. Avgjutningen som håller mig tillsammans skulle gå sönder och jag skulle dö. Jag skulle inte längre vara här eftersom den enda personen som någonsin verkligen var där förmig gjorde precis slut med mig för en riktigt dålig anledning. Min andning ärojämn, en panikattack rusar åt mig. Jag ligger på min sida, lyssnar på denändlösa tonen i telefonen som signalerar att det ringer.

-Hej, säger han. Hans röst är låg och han gråter.

-Snälla snälla snälla säg att du skojar, svarar jag. Jag pratar för snabbt förom jag tillåter mig själv att bromsa kommer jag börja gråta och jag vill integråta. Jag vill inte gråta mer.

-Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är ledsen.

-Nej nej nej, du får inte vara ledsen du ska bara berätta att vi kommer att kluraut det och att vi kommer att ha tre underbara barn.

-Jag kan inte göra något åt detta. Jag kan inte fixa det här.

-Du kan inte göra så här mot mig. Du svor att du aldrig skulle lämna. Du lovade!

-Jag kan inte prata längre, jag är så ledsen.

Halägger på utan att vänta. Jag vrålar i den tomma längenheten, ekot av mina skrik det enda som omfamnar mig. Jag ifrågasätter Gud, en Gud jag trodde var på min sida men som nu har förstört mitt förhållande. Bara för att min islamiska Gud inte går ihop med hans kristna Gud.

Det finns vissa stunder i livet där tiden stannar precis. Men detta var intefallet. Jag går framåt i tiden och samtidigt går jag baklänges. 

Jag ligger på golvet i en liten lägenhet och undrar vad meningen med kärleken är om Gud ändå ska ta slut på det en dag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kung eller bonde? Springareeller löpare? Torn eller drottning? Strategi, det är allt det handlar om. Minahänder darrar medans jag skriver det här, jag hoppas på ett svar men har enkänsla i hjärtat av att det här brevet bara kommer gå till soptunnan. Menförsöka måste jag, var det inte det du sa?Bonden går framåt oavsett omspringaren äter upp den, det vet du älskling. Kommer du ihåg det? Hur dinakinder fick en rosa färg när du kallade mig älskling? Kommer du ihåg hur vilöste problem över en match? Varför går inte det nu?

Jag har intelämnat denna plats sedan du åkte, sedan du sa hej då till mig för fem år sedan.Är jag desperat? Eller längtar jag bara hem? Det finns många frågor som jagställer och mina fingrar gör så ont just för att de inte hänger med mina tankarsom galopperar efter svar som du vägrat ge mig. Förlåt, jag vet att jag ärjobbig men du måste förstå att efter ha levt ett strategiskt liv så går detinte att ge upp i mitten av allt. Det går inte. Inte för mig. Att överge speletbetyder att överge oss.

Jag kommer ihåg när du visade mig huset förförsta gången. Det var gult på utsidan, med många fina bilder på oss hängandespå väggarna. Du gillar köket sa du, jag skrattade bara och kramade digbakifrån. Vi gick upp för trapporna, där fanns bilder på mig sedans jag var enliten pojke till när jag tog studenten; du hade inrett det så fint. Dina ögonlyste upp med hopp inför framtiden när du såg studentbilden ännu en gång ochskivan bredvid som var inramad. Klassens Kung, min underbara älskling. Vifortsatte upp till andra våningen och du visade mig mitt rum. Jag såg hur duivrigt stod bredvid mig och inväntade ett svar, du kunde inte hålla dig längreoch gick runt och pekade på saker överallt. Ser du vad jag har gjort? Är detfint? Kan du snälla säga något? Du såg så orolig ut när jag inte hade sagtnågot på tio minuter. Jag var stum av tillbedja. På väggarna var det citat frånfavoritförfattarna och bilder uppsatta på oss från ett par år sen; för förstagången i mitt liv kändes ett rum som mitt rum. Du sa att du också skulle stannahärinne men att det främst skulle kännas som mitt då du hade köket. Jag tittadepå dig och jag tror att för första gången sedan farfar dog att jag fällde entår. Du övergav inte spelet, du fortsatte spela fastän oddsen var emot oss. Vihade ingen stabil inkomst, men vi skulle hyra ut resterande rummen i huset ochtjäna så mycket pengar som möjligt medans jag gick i skolan och fortsatteutbilda mig. Vi fortsatte spela så länge, varför gav du då upp?

Jagsitter på sängen med dator i hand och funderar på vad jag ska göra med det härrummet nu när du inte här. För det här rummet är inte mitt längre; det tillhörden jag brukade vara. Ett hem är inte ett hem utan en familj. Jag brukade tittapå oss förut och tänka “Men fan, vi har ju inget hem”. Vi hade ingenting,uppvuxna på gatan båda två med föräldrar som inte gav oss uppmärksamheten viförtjänade. Första gången jag träffade dig tände jag din cigg med en tändarejag stal från morsan när hon låg på soffan ännu en gång bakfull efter att hadruckit för mycket vodka för att dränka hennes sorger. Du log och sa tack. Duvar relativt trevlig för att vara uppvuxen på gatorna påpekade jag och det varså det började; och för första gången kände jag att jag hade funnit en familj.Någon som faktiskt ville ha mig, inte som morsan som sällan märkte att jag varborta, hon var väl glad att få hem barnbidraget. Men jag sa inget till dig omden varma känslan som fylldes i mitt hjärta. För jag vet. Jag vet att det somär gott tas alltid bort från en, så jag sket i att berätta det tills jagfortsatte stöta på dig överallt. Tunnelbanan, pendeltåget, plattan, sumpan - duvar överallt och jag kunde inte undvika dig. Jag gav in till vad mitt hjärtakände och bestämde mig att hålla fast vid dig. Att aldrig släppa taget. Du fickmig att känna mig som hemma - för första och sista gången.

Jagvet vad du tänker? “Vad fan försöker han säga? Att jag borde skämmas för detjag har gjort? Att jag aldrig borde stuckit?” För det är just det jag försökersäga. Jag försöker säga att mellan dina falska “jag älskar dig” och “menchilla, vi löser det” så höll du på att planera dina nästa drag. Du var trotsallt drottningen, du hade dragen klyftigt kalkylerade medans jag tog ditt rådoch fortsatte framåt som en bonde.

Jagtrodde att ett hem var en plats. Ett hus fyllt med människor.

Menett hem är en känsla. Och den känslan kan jag aldrig få tillbaka.

Jaghar lidit och jag kommer fortsätta lida tills jag får en förklaring. Jag måstefå en förklaring. Det är det enda sättet att gå framåt.

Du måste göra ditt drag för att jag ska kunna göra mitt.

Likes

Comments

View tracker

Jag förlorar oskulden i din säng medans jag tänker på mitt senaste fysik prov och den dumma röda bokstaven som var fastklistrad i det högra hörnet av framsidan. Mellan dina stön och mina rörelser försöker jag klura ut hur jag ska berätta för mina föräldrar att jag ännu en gång har misslyckats med något så enkelt. Jag är så borttappad i mina tankar att jag inte känner när du slutar röra på dina höfter eller hur din andning trappar ner, jag lägger mig ner på ditt bröst och lyssnar på ditt hjärta, hur det kör ett race när det redan är över.​

Jag hatar dig.

“Jag älskar dig”, säger du. Jag tittar upp på dig och ser hur du ler sådär fult igen med en skitstor finne på näsan lika stor som Mount Everest. Du försöker svepa bort min lugg som har strategiskt placerat sig själv över mina ögon så att du inte kan se alla lögner som döljer sig bakom ögonlocken. Justin Timberlake spelas i bakgrunden och dina händer går ner längs ryggraden och ner till svanskotan tills den slutligen hamnar i mitt speciella ställe, du försöker få mig på humör igen men det funkar inte för att jag hatar dig. Jag hatar dig nästan lika mycket som jag hatar mig själv.

Jag kysser dig en snabbis och runkar av din kuk så snabbt som möjligt så jag kan åka hem och glömma det jag har sett idag. Du kommer inom ett par sekunder och det är så idiotiskt hur du inte ens kunde hålla dig i en sekund, du kunde inte ens hålla dig så länge att jag kunde rida dig igen. Du är en sån idiot som inte vet hur man ger en kvinna vad hon behöver.

Jag förlorar oskulden i din säng men jag förlorade min respekt för dig månader sedan när du kysste henne på andra sidan väggen när jag var i köket och tog en öl. Jag förlorade min respekt för dig på hennes födelsedag när du gav henne ett fint halsband med ett guldhjärta på kedjan.

Jag plockar upp min behå från golvet och ställer mig i hörnet, döljer min framsida från dig, ska jag få en kniv i hjärtat vill jag hellre få den bakifrån där jag kan låtsas att det är någon annan som gör det och inte kärleken i mitt liv. Jag tar på mig mina byxor som sitter för tight, så tight att du alltid slår mig på baken och jag sätter på min tröja som ramar in min figur sådär fint som du gillar.

Jag tittar på dig men du tittar inte på mig. Du är på telefon med henne. Som vanligt. Som att inget har hänt. Som att de senaste 12 minuterna aldrig hände. Jag lyfter min väska från golvet och lämnar försiktigt rummet. Jag går längs korridoren till ytterdörren, sätter på mig skorna och din pappa tittar på mig, han frågar mig hur det går i skolan och jag ler, sedan går jag ut och sätter mig på golvet i hissen.

Mitt hjärta kör ett race i en hiss som står still, den kör ett race mot min hjärna som skickar iväg för många tankar.

Och jag tänker att jag hatar dig, att jag hatar dig så mycket att jag vill explodera.

Men sanningen, den bittra sanningen, är att jag älskar dig så mycket.


Likes

Comments

Det har gått trettiosju månader, nio timmar, tre minuter och femtiofyra sekunder sedan ni blev tillsammans.

Du säger att du inte räknar men ändå har du koll på tiden, för att han är hela din värld.

Orden rullar ut på hans tunga och du äter upp de som godis ur hans hand. Han har på sig en fin marinblå tröja, de svarta hårstråna sticker ur V:et och du tänker på timmarna ni kommer spendera sida vid sida i sängen, hur du kommer klappa på hårstråna som om de vore en katt medans ni pratar om de fantantiska barnen som en dag kommer skapas.

DIna ben är för korta för att nå upp till hans höjd men han tycker att det är gulligt att du behöver en liten boost, som ett barn som behöver hjälp längs vägen. Du slår lätt på axeln och skrattar på det fula sättet du gör, det sättet som får dig att vilja vrida tillbaks tiden bara för att se lite coolare ut i hans ögon.

Du skäms och tittar bort blygsamt, biter lite på läppen för att du vet att det är så man gör för att visa en kille att man gillar honom.

Han tittar på dig och du kan inte titta bort för du vet att du är för djupt inne, för långt inne i en vänskap som inte längre existerar.

Det har gått trettiosju månader, nio timmar, tre minuter och femtiofyra sekunder sedan ni blev tillsammans. Du räknar fortfarande.

Det har gått nitton månader, sex timmar, åtta minuter och tre sekunder sedan ni gjorde slut. Är det dags att sluta räkna nu?

Barnen är borta, hårstråna försvunna och han älskar dig inte längre.

Likes

Comments