View tracker

Jag har på senare dar börjat ha väldigt svårt med att lita på människor, just för att det känns som alla är otroligt falska mot varandra - så varför skulle de inte kunna vara det mot mig. Jag blir helt enkelt rädd. Rädd att dela med mig av mina tankar, rädd att lita på någon. Ensam är stark, eller? Inte bara rädslan att min 'mörkaste hemligheter' kommer ut utan också det är som att öppna ett sår och ger personen möjligheten att stör salt i det. Vissa gör det, med mening eller skämt. Men gör lika ont i båda fallen. Jag tror fortfarande det bästa om nya människor, jag vill de väl. Men när någon 'gammal' sårar mig om och om igen, då känns det som jag får skylla mig själv som fortfarande försöker.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det finns en gammalt talesätt som går 'jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn'. Det är precis så jag känner, vill du inte ha mig? Säg det. Jag blir självklart ledsen, men det går över. För att sitta och hoppas, vänta och tro att det kan bli något är betydligt värre än några dagar sorg. Man bygger upp sådana starka känslor för personen, mer och mer för varje dag. Varje liten detalj, varje litet ord betyder något. Jag har själv försökt intalat mig att det inte finns något där, att jag endast föreställer mig allt i huvudet. Sedan kommer något från dig och jag är återigen tillbaka på samma förbannade ställe.

'Jag är inte bra för dig' vad fasiken vet du om det? Vad vet du om vad jag söker hos en kille, vad jag behöver? Jag är inte en tjej som kräver mycket. Egentligen väldigt lite. Jag vill ha personen, inte saker. Jag tar gärna en filmstund i soffan klädd i mjukiskläder än dejt på en fin restaurang. Jag vet att jag har en otroligt komplicerad hjärna, men egentligen är jag väldigt enkel. Vad som är bra för mig är en person som är ärlig, kör inga spel, försöker inte utnyttja mig och visar sitt rätta jag. Det är vad som är bra för mig.

Jag vet att han har svårt med känslor, absolut. Det har de flesta killar. Jag är likadan. Jag har svårt att uttrycka mina känslor, men jag hittar alltid ett sätt. Låtar eller quotes. Det fungerar för mig. Det känns som jag har blottat mig rejält, även fast jag bara visat intresse. Så illa är det.


Säkert miljontals stavfel, men skrivit från mobilen och ingen ork att gå igenom.

  • 9 readers

Likes

Comments

View tracker

Det är dessa långa sömnlösa nätter allting kryper upp på mig. Återigen känner jag mig ännu mer förvirrad. Jag önskar så innerligt att allt bara fall på plats, för en gång skull. För just nu, i denna stund, känns det som jag är fast i ett hamsterhjul och dum som jag är fortsätter jag springa på samma ställe, när det skulle vara så enkelt att stanna upp och kliva av. Men nej, jag fortsätter springa men förväntar mig annat resultat. Varför kommer allt nu? När jag egentligen borde sova?

Vad vill jag?
Vart ska jag?
Hur går jag vidare?
Hur stannar jag upp?
Hur vänder jag det här?

Med blicken fast i taket så går hjärnan på högvarv. Allting i mitt liv känns otroligt komplicerat, dock skulle allting lösas om jag bara kunde sluta känna så mycket. Men hamsterhjulets funktion är att gå runt och runt, snabbare om man är snabbare. Jag är fast i en ond cirkel. Jag vet vägen ur, jag ser vägen ut - ändå fortsätter jag.

Jag blir så dum av dig.

Likes

Comments

​Jag har alltid haft svårt med känslor. Jag känner mycket, men uttrycker det väldigt sällan med ord. Allting pågår inom mig. Varje ord som sägs, varje beröring som sker, varje händelse registrerar jag och går över om och om igen. Utan mening egentligen. För mycket som sker har egentligen ingen innebörd. Det sker bara. Dock lever jag i ett tankesätt där "allting sker av en orsak". Spelar ingen roll om det är en kille jag är förtjust i eller en tjejkompis som gör något. Allting överanalyserar jag. Jag hatar det, för det är dagar som dessa som drar ner mig så pass djupt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, vem jag kan vända mig till eller om jag bara ska fortsätta låtsas som ingenting och agera som vanligt. 


So, there's this guy.. Börjar så för tycker det låter som en typisk chickflick replik. Jag kan inte riktigt beskriva med ord vad jag känner för honom, eftersom det är så mycket. Vi är så olika, men ändå så lika. Han får mig att skratta åt det med sjukaste sakerna samt ändå kunna prata om djupare ämnen. Han har haft lite svårt att öppna sig för mig då vår start var lite, annorlunda, så han var lite misstänksam och förskitig. Dock har det släppt och han beter sig mer och mer som smig själv nu, jag gilar det. han är lite goofy och knäpp men det är precis vad jag gillar. Dock är det  i sin tur jag som inte vågat riktigt vara mig själv, för jag vet inte vart jag har honom. Jag får höra, från flera håll, att jag har en bra personlighet och att jag är rolig etc. Ändå är jag rädd att skrämma iväg honom. Rädd att förlora det lilla vi "har". Känt honom i knappt två månader, dock varit medveten om vem han är i fem månader nu. Vissa av mina vänner förstår inte hur jsg har orkat leva i ovisshet så pass länge, men jag har inte haft en aning om vad jag ska göra. Dock nu har jag kommit till en gräns där jag känner att jag måste ta reda på vad han vill, är vi vänner eller mer? Kan det bli något mellan oss? Jag är så himla trött på att försöka läsa mellan raderna, överanalysera varje ord och hoppas att sådana saker ska hinta om att han kanske är intresserad av något mer än bara vänner, vilket vi är just nu, Jag vågar inte ens visa intresse när jag inte vet vad han tänker. 

Likes

Comments

Trots att omständigheterna kring denna blogg har ändrats ganska drastiskt, jag har bara mig själv att skylla, så har jag inte riktigt vågat lägga ut någonting just för att jag vet att en speciell person läser nu (hej bitch). Dock tänker jag inte längre låta det vara ett hinder för idag känner jag att jag behöver få ur mig lite.

Har ni någonsin upplevt känslan att ni gör allt ni kan men det ändå räcker inte till? Så känner jag just nu. Jag försöker visa att jag bryr mig, att jag finns här om jag behövs och kommer direkt någon behöver mig. Jag lånar ut saker, kräver inte allt direkt, förstår situationer och uppriktigt bryr mig. Jag är lätt att föra en konversation med vare sig den är skämtsam eller fullt seriös. Jag kan lyssna på samma historia flera gånger i rad för att jag vet att personen gillar att berätta den eller att den betyder något. Ringer man mitt i natten och väcker mig så svarar jag. Hungrig men inga pengar? Jag bjuder. Utan cigaretter? Jag bjuder. Bråkar med pojkvännen? Kom hit eller så åker jag till dig. Vad kräver jag tillbaka? Ingenting. Eller helt enkelt samma som jag ger. Men just nu känns det som att jag begär för mycket eller har för höga krav? Eller så kanske jag inte är värd samma behandling som jag ger. Orsaken till att jag har börjat tänkt mycket på det här är för att jag har varit sjuk den senaste veckan med väldigt hög feber. Jag tror helt ärligt det är endast en person som har frågat från ingenstans hur jag mår, om jag blivit bättre, om han ska komma förbi etc. EN. Och den människan bor inte ens i samma stad som mig. 


Det här får mig att tänka att jag kanske inbillar mig väldigt mycket när det kommer till mina vänner. Jag kanske bara finns för de om dem får ut något av det? Det känns så just nu. För undertiden jag bara låg här hemma och kurera mig så det enda jag ville var att någon skulle lägga sig i andra enden av soffan och glo på film med mig, hålla mig sällskap, snacka skit. Vad som helst. Jag ville inte känna mig ensam. Min ena vän satt och sitter fortfarande fast hos sina föräldrar så henne förväntade jag mig inte att hon skulle dyka upp. Dock pratade vi ganska mycket i telefon under tiden, men det är inte samma sak som att faktiskt ha någon här i egen person. Enda sättet jag faktiskt fick hit någon "tillslut" var att jag bad honom köpa mat till mig. Men var det gratis? Nej jag bjöd honom på mat. Hur länge var han här? Tills han hade ätit upp. Men jag ska väl va glad för det lilla, är det inte så man säger? För jag känner inte så. Inte för fem öre. 

Ironin i det hela är att JAG känner mig värdelös. Att jag inte betyder något för någon. Att jag bara är bra att ha i bland. Det gör mer ont är vad det borde. Det här är så jäkla jobbigt.

Likes

Comments

Jag tror i princip alla vet vilken känsla jag menar. Men för er förvirrade eller yngre, "wow" effekten en viss person kan ge. Att den eprsonen är verkligen omg, wow etc. Jag har alltid dragits rejält till sådana killar som ger mig den känslan, ganska uppenbart. Fram tills nu, för jag har insett att de killar har alltid sagt rätt saker men inte menat det egentligen. Så nu när 1/3 av mina pojkar säger allt rätt och när vi träffades så kändes rätt, så slänger jag i backen och drar. Jag vet inte om jag gör rätt, men av erfarenhet så känns det nästan som det här är rätt drag. Men, jag har insett dock att jag har bättre 'självkontroll', för i tidigare "relationer" har jag alltid varit alldeles för på, medan nu så har jag sett bland annat att han har läst på facebook men inte svarat. Jag vill skriva igen, men tänker inte utan väntar på att han ska höra av sig. Gör han inte det vet jag vart jag har honom och återigen var det "snack och ingen verkstad". Tyvärr. Som sagt, han vet också att jag alltid förväntar mig det värsta, så han får ta det tyvärr. Jag är mycket av allt, men tänker inte ändra mitt beteende för någon. Jag är den jag är, den som är rätt för mig kan hantera det.

Men en negativ sak med honom är att han verkligen inte ser vilken fin människa han är, som person och utseendemässigt. Jag vet att han har väldigt dåligt självförtoende, men trodde det skulle blir bättre när jag faktiskt sa till honom, face to face, att han är fin. Vilket han verkligen är. Jag rodnade, jag rodnar aldrig, men han lyckades få mig att rodna. För varje gång jag mötte hans blick kände jag mig som ett litet barn på julafton. Jag kände mig så barnslig och patetisk att jag avbröt kontakten och kollade ner i bordet eller mobilen. 


Usch, förut älskade jag den här känslan.
Nu?
Not so much.

Likes

Comments

​Det är så fruktansvärt roligt att gå tillbaka och kolla i min blogg och se hur förvirrad jag själv blir av mina inlägg. Förstår ni då hur det är i mitt huvud? Kaos. Jag har i princip glömt bort att den här bloggen existera, såg att jag inte uppdaterat sedan november. Sånt händer! 


Dagens kaosinlägg. Jag tror jag dejtar tre kilar samtidigt. Eller hur man ska förklara det. Inte så att jag går ut och äter med dem hela tiden, men vi träffas, snackar etc. Jag ligger inte ens med någon av de! Helt otroligt. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.Hur länge kan man fortsätta träffa tre stycken samtidigt? Två av dem bor i samma stad, ena 1 timme ifrån. Vad jag förstått så känner ingen av dem varandra. Och de två som bor i samma stad bor ca 30 minuter från mig. Så finns ingen chans än att vi skulle träffa på varandra. Det skulle vara väldigt pinsamt. Fast ena har jag inte träffat än, känns som jag borde träffa honom innan jag börjar tänka hur jag ska gå vidare...


För trött för längre inlägg. Kaos

Likes

Comments

​Det finns en kille som givit mig värsta skuldkänslorna för  han påstod att han tyckte om mig och jag i princip dissa honom jämt. Så jag bjöd över honom idag för att typ 'make it up' till honom. Jag ville sitta och ta det lugnt, kolla film och bara vara. Men det dög såklart inte för mr M. Han ville ligga, det märktes ganska direkt. Jag sa nej. Flera gånger. Han viskar i mitt öra "Jag vill starta en framtid med dig, bo med dig" och allt sådant en tjej vill höra, eller ja en tjej som är frisk. Mentalt. Vilket jag inte är för fem öre just nu. Jag sa till honom. som jag redan har skrivit till honom, att om det ska bli något mellan oss (om vi undviker föregående inlägg) så måste vi ta det lugnt. Men nej nej. Det dög inte. Han ansåg att eftersom han gillar mig så ska jag ligga med honom. Och om jag gillar honom ska jag ligga med honom. Inget men. Vilket sluta med att han gick och sa att jag aldrig skulle höra av mig igen. Hmm... oj vad han gillar mig! Idiot. Jag sa att han ska visa respekt till mig, han tyckte jag skulle visa repekt mot honom. Jag som säger nej, att jag inte vill. Borde gå före han som vill ligga. För i helvete är  in kropp. Nej där blev jag arg. 


Skönt att vara av med honom.

Likes

Comments

Ni vet den här känslan inom er när det känns så fel men ändå så rätt? Så känner jag just nu. Jag förstår inte varför. Jag sätter mig ner vid datorn och tänker 'nu jäklar ska jag skriva' men det blir helt tomt i huvudet. Han är där i mitt huvud. Jag hatar det. Så himla mycket. Hur blir jag av med den här känslan? Jag vet inte ens vart i från de här känslorna kom. De kom seriöst  från ingenstans. Jag träffade den här människan i augusti första gången. Vi fick kontakt på ett konstigt sett. Han bor granne med mig, alltså huset bredvid. Jag och en kompis pratade genom balkongen med hans kompis ett par gånger. Sedan stod jag och Sara vid busshållsplatsen när han kom gående från stan och jag brister ut mig, ja jag hade alkohol i kroppen. 

Jag: "Hej X, vet du vem jag är?" 
X: Nej men känner igen din kompis
Jag: Jag bor i huset bredvid dig
X: Jaha de är du!
Jag: Du är skitsnygg
X: Tack, du med!

Det hade jag och Sara väldigt roligt åt, har vi fortfarande. Sedan gick jag över till honom någon vända och pratade bara. Sen den 16:e augusti hade vi sex. Alltså det är tre månader sen. Och för kanske en månad sedan så fastnade han i huvudet? Snacka om sent efter. Han sitter kvar. Men alla säger jag borde glömma honom av många olika anledningar. Han är "fel sällskap" om ni förstår. Ändå. Jag bryr mig inte om det. Som Backstreet Boys sjunger 'I don't care who you are, where you're from, what you did. As long as you love me' det är så jag känner.

JAG VILL BARA GLÖMMA


Förlåt men får seriöst damp just nu. Jag vill inte ha någon i huvudet. Inte nu.






Likes

Comments

Det är så mycket jag vill skriva, men får inte ut det i ord. Allt känns konstigt, jag känner mig inte deprimerad. Men jag känner mig, något. Tur Pink kan föra min talan, lite i alla fall.

I try to think about which way
Would I be able to and would I be afraid
Cause I'm bleeding out inside
I don't even mind

It's all your fault
You called me beautiful
You turned me out
And now I can't turn back
I hold my breath
Because you were perfect
But I'm running out of air
And it's not fair


I'm trying to figure out what else to say
To make you turn around and come back this way
I feel like we could be really awesome together
So make up your mind cause it's now or never

It's all your fault
You called me beautiful
You turned me out
And now I can't turn back
I hold my breath
Because you were perfect
But I'm running out of air
And it's not fair

I would never pull the trigger
But I've cried wolf a thousand times
I wish you could
Feel as bad as I do
I have lost my mind

Likes

Comments