View tracker

Kapitel 3

Nästa morgon vaknade jag av att regnet piskade hårt mot fönsterrutan. Ännu en dag med dåligt väder. Jag hoppade ur sängen och öppnade balkongdörren. Regnet forsade ner, precis som igår kväll. Konstigt nog så gillade jag regnet. Mina vänner hade alltid tyckt jag var helt galen, men jag tyckte det var mysigt. Sitta inne med en stor kopp varm choklad och kolla på film eller hitta på något kul med vännerna var bland det bästa jag visste. Jag stängde dörren och sträckte mig efter min mobil som låg på hyllan ovanför sängen. 10:57 stod det på displayen. Nej! Hur kunde jag missa alarmet? Jag hade bara tre minuter på mig och jag fick verkligen inte vara sen första gången på jobbet. I panik hämtade jag min väska och började rota bland kläderna. Jag hade knappt något att ha på mig. Tanken var att jag skulle shoppa lite så fort jag kommit hit, men när skulle jag hinna det? Redan idag hade jag min första arbetsdag. Jag sprang in i badrummet, drog borsten genom håret några fåtal gånger och tog en snabb tandborstning innan jag lämnade rummet. Exakt 11:00 stod det på displayen när jag knackade på dörren. Puh! Jag hörde fotsteg komma inifrån lägenheten mot dörren. ”Hej Nikki… Kom in” sa Cory när han fick syn på mig i dörröppningen. ”Tack” svarade jag lågt och klev in. Jag passerade den smala korridoren och kom ut till ett stort rum där både kök, vardagsrum och bar fanns. Wow! Corys lägenhet var enorm. Den var urläcker… och modern. Precis som mitt rum. Köket var helt otroligt. Svartlackade skåp, en stor köksö, ett enormt glasskåp som säkert innehöll flera hundra olika glas. Hela köket var säkert 5 gånger större än mitt rum. Jag hade aldrig föreställt mig att Cory bodde så här. Allt var så rent och fräscht. Jag vände mig om fick jag syn på honom på golvet. Corys son. Cory böjde sig ner och lyfte upp… ”Det här är Leonardo, eller Leo som jag säger.” Med ett stort leende gick jag fram och klappade Leo på huvudet. Han var en av den sötaste ungen jag någonsin sett. Inte så konstigt förstås med tanke på hur hans pappa såg ut. Hans knallblåa ögon med långa svarta ögonfransar fick mig att smälta. ”Jag tänkte att vi kunde gå ner till stranden, och lära känna varandra innan du börjar passa Leo?” föreslog Cory. Jag kollade ut genom fönstret och uppmärksammade regnet som fortfarande föll ner mot marken. ”I detta vädret?” svarade jag förvånande. ”Vi har byggt en veranda på stranden. Dessutom är det varmt ute, vi behöver komma ut lite. Vad säger du?” En veranda på stranden? Konstigt. Men nej kunde jag inte säga. Jag var ju tvungen att spendera lite tid med Leo så vi kunde lära känna varandra. Dessutom, hur kunde jag neka till lite ensamtid med Cory? ”Ok visst. Det låter bra.” svarade jag glatt. Medan Cory packade lät han mig hålla Leo. Lillkillen var bedårande. Att passa honom skulle bli något att se fram emot. Samtidigt som jag väntade passade jag på att utforska hans lägenhet lite. Jag passerad köket och gick vidare till TV avdelningen. En 60 tums TV täckte nästan hela den vita väggen. Runt TVn stod tre svarta skinnsoffor som omringade ett runt bord i metall. Med Leo i min famn sjönk jag ner i en av sofforna. Han fick verkligen mig att le när han stirrade med sina vackra ögon på mig. Undra om han kunde prata? Jag hade faktiskt ingen aning om exakt hur gammal han var. ”Kan du säga Nikki” frågade jag honom med en fånig ton i rösten. Han svarade inte utan gav mig istället ett högljutt skratt. Jag kunde inget annat än att skratta själv. Pojken var ett riktigt charmtroll. ”Ska vi dra” frågade Cory som stod bakom soffan. ”Absolut. Vi är redo” gav jag som svar och reste mig upp.

***

Cory ledde mig ut på balkongen. ”Har du tänkt att vi ska hoppa ner?” frågade jag ironiskt utan att tänka mig för. ”Kolla där” svarade han och pekade på en trappa jag inte såg förens nu. Mina mungipor växte till ett stort leende och jag blev nästan lite generad. ”Tänkte väl det” svarade jag. Med Leo i min famn sprang vi ner för trapporna och vidare in på en skogsstig. Det regnade fortfarande och mina Converse var redan vattenfyllda. Det var en smal stig täckt med bruna vattenpölar som vi sprang på. Mina jeans hade gått från blåa till bruna och mitt vita linne hade blivit totalt genomskinligt. Efter 50 meters springande i den blöta och blåsiga skogen nådde vi äntligen Kingside Beach, som tydligen Corys föräldrar ägde. Vågorna var skyhöga och slog hårt in mot stranden. Vindarna var så starka att träden skulle kunna gå av när som helst. ”Vart är verandan?” frågade jag Cory. Han vände sig om och gick närmre mig ”Vad sa du?” skrek han tillbaka. Ovädret gjorde så att vi knappt hörde något. ”Vart är verandan som du snackade om?” Cory svarade inte utan tog tag i mig och började gå bortåt längs stranden. Med en gäspandes unge i mina armar gick jag efter honom. Hela stranden såg ut som en enda stor lerpöl. Det skulle säkert dröja minst en månad innan jag kunde ta mitt första dopp i havet. Vi kämpade det sista uppför en liten kulle innan vi var framme. Ett litet hus med stora fönster mötte min blick när vi kommit upp för backen. Cory grävde efter nyckeln i sina fickor och låste upp glasdörren. Hela altanen var täckt med glas. Jag klev in och satte ner Leo på trägolvet. Hela rummet var tomt. Det enda som fanns var tre filtar som låg slängda på golvet. ”Vart är möblerna” frågade jag förvånat. ”Vi har inga möbler. Vi brukar sitta på golvet”. Jag rynkade pannan av chock. Konstigt. Cory grävde i sin dyngsura väska och fick upp tre stycken bilar och en traktor. Han satte ner dem bredvid Leo som genast började pilla med leksakerna. ”Vi kan väl sätta oss” föreslog Cory och satte sig mot det varma elementet. Jag slängde av mig mina blöta skor och satte mig bredvid honom. Hela jag darrade av kyla och mina tänder skakade. Jag var blöt och kall efter springturen ute i ovädret. Regnet hade fortfarande inte slutat ösa ner. ”Här, ta en filt” erbjöd Cory och slängde den svarta filten på mig. Jag tog emot den med glädje och virade den om mig. Vi satt länge under tystnad och studerade Leo som lekte med sina fordon. ”Han är söt ungen din” sa jag med ett leende på läpparna. ”Inte så konstigt med tanke på hur jag ser ut” svarade Cory sarkastiskt och skrattade högt. ”Du har humor du” skrattade jag och knuffade till honom med axeln. ”Hur känns det att ha barn vid sådan ung ålder” frågade jag nyfiket. Han tog en lång paus innan han svarade. ”Det kändes konstigt i början såklart. Jag var ju bara 20 år.”

”Det är ju förståeligt. Är du och Leos mam… eller är hon…”

”Nej. Leos mamma är inte med i bilden längre. Hon… eh… hon försvann efter att Leo föddes. Sedan dess har jag varken sett eller hört henne.” Jag såg tydligt på Cory att han var djupt sårad efter det att Leos mamma lämnat dem. Jag kände mig en aning dum som frågade.

”Förlåt… det var inte meningen att fråga…” ”Det är lugnt Nikki” avbröt han mig. ”Du behöver känna oss eftersom du ska jobba här” fortsatte Cory. Jag pustade ut, som tur var han inte arg… och han hade rätt. Jag var tvungen att veta vad som hänt eftersom jag ska jobba med Leo. ”Så Nikki River. Berätta något om dig själv” sa han och kollade på mig. ”Okej, var ska jag börja... Jag kommer från Boston och mitt allra största intresse är cheerleading.”

”Jag kan tänka mig det” sa Cory med ett smile på läpparna. ”Vadå? Vad menar du?” Frågade jag vetgirigt. ”Din kropp är helt otrolig. Tro mig, det syns mer än väl att du är vältränad… och jag har sett många cheerleaders i mitt liv.” sa han och gav ut ett högljutt skratt. ”Finns det något cheerleader lag här på ön?” frågade jag intresserat. Cheerleading var verkligen något jag hade saknat enormt. För ett år sen kretsade hela mitt liv kring cheerleading… och killar förstås. Men sedan min familj omkom hade jag inte kunnat cheera något. Det hade varit alldeles för svårt eftersom det påminde mig så mycket om mitt gamla liv. Mamma och pappa gillade inte riktigt att jag la ner så mycket tid på sporten eftersom plugget fick sota för det. Men trots det så var de och kollade på varenda match, varenda tävling… Det var största anledningen till att jag inte tog tag i det igen efter olyckan. Det skulle kännas konstigt att inte ha dem sittandes på läktaren. Men nu kände jag mig redo. Det var dags att riva alla gamla fasader. ”Ja inne i centrum finns det ett lag, The Kings heter laget… och det är öns enda lag. Funderar du på att börja?” Jag skakade lite lätt på huvudet. ”Nja. Det vore kul, men jag tror inte jag skulle ha tid till det”

”Om du vill kan jag skjutsa dig någon gång, så kan jag visa dig Kingside City också. Det är en bit in till centrum…?”

”Absolut! Jag är på … när vi har tid förstås” svarade jag.

***

Cory och jag fortsatte prata hela eftermiddagen. Leo hade somnat tidigt på golvet så jag hann aldrig umgås med honom. Dock hade jag fått bra kontakt med Cory. Vi pratade mest ytligt och inte om så djupa saker, men ändå kändes det som jag lärt känna Cory bra på bara en eftermiddag. Senare på kvällen satt jag i baren med min dator och letade efter cheerleader laget som fanns här på ön. Cory hade faktiskt rätt. Jag skulle inte jobba varje dag… och det handlade ju bara om några timmar när det var träning. Efter att ha mejlat lagledaren om tider till antagningar gick jag upp till mig rum och somnade direkt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kapitel 2

Jag gick längs gatorna ner mot hamnen och tänkte på Boston. Tänkte på alla minnen, bra som dåliga, och rensade mina tankar. Jag hade bott i Boston hela mitt liv, utan att lämna denna vackra stad. Till och med när jag och min familj åkte på semester lämnade vi inte vår hemstad. Istället åkte vi ut till någon okänd skog och campade. Det var jobbigt och kallt att sova fyra personer i ett tremanna tält, men jag älskade det. Varje minut. Att umgås med min familj var det bästa jag visste. Alla i familjen hade alltid haft olika intressen. Till och med min tvillingsyster och jag var olika. Hon hade alltid varit den duktiga tjejen med höga betyg. Jag hade alltid varit den oansvariga tjejen som skolkade från skolan och knappast klarade mig genom High School. Men vi kompletterade varandra. Mamma och pappa älskade att vi var så olika. När jag kom fram till hamnen gick jag direkt till biljettkassan. En ljushårig kvinna, säkert i 40 års ålder, log mot mig när jag stod utanför glasrutan.  ”Hej, en biljett till Kingside Island tack” sa jag med en trevlig ton genom hålen i glasrutan. Hon noterade och började skriva ut biljetten. ”Det blir 25 dollar” svarade hon bittert. Mitt gamla jag hade påpekat hennes bitterhet direkt. Men det var mitt gamla jag. Det nya jaget tänkte efter innan jag påstod något. Jag gav henne pengarna och i utbyte fick jag biljetten. ”Tack så mycket” sa jag och började gå mot båten.  Hela hamnen var näst intill tom. Vart var alla? Det var i mitten av augusti och det brukade vara fullt med människor som skulle resa till alla öar runtomkring Boston. Kanske var det på grund av det dåliga vädret som folk ville stanna hemma? När jag kom fram till båten visade jag upp biljetten och steg på. Det var här min nya resa började.

  •  

Jag kisade ut mot horisonten och såg en skymt av lampor som lös upp hamnen Efter tre timmars liggande på en hård bänk var jag äntligen snart framme på Kingside Island. Att lämna Boston för första gången helt själv var mycket svårare än ja trodde. Boston hade alltid varit min trygghetszon, mitt hem. Men jag var tvungen att lämna tryggheten. Ibland måste man våga ta för sig och våga simma mot strömmen. Lära sig av sina misstag för att få erfarenhet. Det var min mammas visa ord som hon alltid sagt till mig när jag mått dåligt. Jag tog min väska och började gå mot avgången samtidigt som båten började närma sig hamnen. Det var kålsvart ute och jag kände regndroppar falla från himmelen. Jag öppnade min väska och började rota bland alla saker. Inget paraply. Ingenting som jag kunde skydda mig med. Även om Coryo inte alls bodde långt borta från hamnen skulle jag ändå hinna bli dyngsur. Jag ville verkligen inte vara blöt första gången jag skulle träffa min chef, men vad skulle jag göra? Jag hade inte så många val i en sådan här situation. Jag knäppte upp min kofta och drog upp den över huvudet samtidigt som jag sprang längs hamnen. Regnet öste ner, och det blev bara kraftigare och kraftigare. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Aldrig hade jag sett så mycket regn på en och samma gång. Visst regnade det i Boston lite då och då, men inte i samma grad som här på ön. Efter att ha passerat hamnen och påbörjat den smala vägen som sträckte sig djupt in i skogen ökade jag takten. Blodet pumpade samtidigt som jag försökte hämta andan för varje steg jag sprang. Gatlamporna lös så svagt att jag knappt kunde något. Det fanns heller inte en enda bil som lös upp vägen. Regnet bara öste ner och hela jag var dyngsur. Jag saktade ner farten när jag fick syn på ett stort hus ligga på höger sida av vägen. Det var ett stort tvåvåningshus i svart trä med stora vita fönster som täckte en liten del av den stora tomten. I mitten av huset på första våningen fanns en stor dubbeldörr med en neonskylt över där det stod ”Kingside bar” i knallröd färg. Puh! Äntligen var jag framme. Coryo hade skrivit i mejlet han skickade mig att jag skulle leta efter just den neonskylten. Jag korsade den stora leriga grusplanen som säkerligen var en parkering och sprang mina sista steg mot ingången. Jag tog tag i handtaget till den stora dubbeldörren och försökte öppna, men det gick inte. Den var låst. Jag ryckte i dörren samtidigt som jag svor för mig själv. Detta fick bara inte hända. Tänk om ingen var här. Vart skulle jag ta vägen då? ”Hallå” ropade jag samtidigt som jag kände någon trycka ner handtaget. Ja! Någon var här. ”Ledsen, men vi har stängt” sa en kille genom den lilla springan han lämnade mellan oss. Jag såg honom knappt eftersom det var kålsvart ute och det inte fanns några lampor som lös upp tomten. Han lät ung, säkert i 20 års ålder. Kanske var han anställd i baren? ”Vänta” skrek jag och hindrade honom från att stänga dörren igen. ”Jag är här för att träffa Coryo King. Det är jag som är Nikki River” flåsade jag. Killen öppnade dörren. Oj då. Hans silver ögon. Hans välbyggda kropp. Hans perfekta solbrända hy. Han såg galet bra ut. Alldeles för bra. Han var magisk att kolla på. ”Jaha, oj förlåt. Kom in.” Jag ruskade av mig så mycket jag kunde av vattnet och klev in i huset. ”Det är jag som är Coryo King” sa han och sträckte fram handen med ett leende på läpparna. Gud vilket leende. Hans vita leende sken som en sol. Va? Sa han Coryo? Pappan till barnet jag skulle ta hand om hette Coryo? Nej. Detta kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Kunde verkligen en sådan ung kille vara pappa? Jag hade föreställt mig Coryo som en skrynklig man i 35 års ålder. Inte en kille i min ålder… som såg ut… såhär. ”Är det något på tok, eller…” Skit också. Jag glömde släppa blicken ifrån honom. Jag kunde knappt släppa blicken ifrån honom. Det var näst intill omöjligt. ”Nejdå, inte alls” svarade jag ivrigt och hoppades på att han inte såg att jag rodnade. ”Du kunde ha ringt mig om du ville ha skjuts. Jag brukar hämta mina anställda”. Jag kollade djup i hans magiska ögon och gav honom ett mjukt leende. ”Det är ingen fara. Jag klarade mig ändå” försäkrade jag honom. ”Låt mig i alla fall visa dig till ditt rum. Jag antar att du vill byta om.” sa Coryo och kollade ner på vattenpölen som hade skapats under mig. Han vände sig om och jag följde efter honom. Vi gick igenom baren och uppför trappan som låg precis till vänster om bardisken. När vi kom upp på övervåningen möttes jag av två dörrar. På ena dörren stod det Nikki, på den andra stod det Freddy. Jag antar att Freddy var någon annan som också bodde här. Kanske jobbade han i baren? ”Här är ditt rum” sa Coryo samtidigt som han öppnade dörren in till mitt rum. Förväntansfull stampade jag in i rummet och för andra gången fick jag uppleva den där alldeles magiska känslan. Rummet innehöll allt från en hög säng med vitt silkestäcke och en megastor platt TV som var större än mig själv till en alldeles egen balkong och ett eget badrum. ”Coryo, det här rummet är helt otroligt” tjöt jag av glädje. Jag vände mig om mot Coryo som lutade sig mot dörren med armarna i kors. ”Du kan kalla mig Cory” svarade han. Jag noterade och log mot honom. Han började gå mot mig med handen utsträckt. ”Här är nyckeln. Ta hand om den noga eftersom det är den enda jag har. Imorgon ses vi klockan elva i min lägenhet som ligger till vänster här ute i hallen. Okej?” Jag tog emot nyckeln och nickade. ”Uppfattat” svarade jag och lyfte blicken från nyckeln till Corys farligt vackra ögon. ”Bra, då ses vi imorgon. Godnatt”. Cory vände sig om och stängde dörren efter sig. Hur skulle jag klara detta? Hur skulle jag kunna klara av att jobba med honom varje dag? Hans utseende fick mig att smälta. Jag slängde av mig mina blöta kläder och hoppade in i duschen. Den här dagen hade varit en stor utmaning för mig.

Likes

Comments

View tracker

 

Kapitel 1

Jag parkerade bilen utanför Lillys hus. Stunden var här. Stunden då Lilly skulle skrika, bli förbannad och troligtvis säga sina sista ord till mig. För alltid. Jag visste att hon behövde mig, men jag kunde inte vara personen hon ville att jag skulle vara. Jag kunde verkligen inte stanna här längre. Det var alldeles för många platser som påminde mig om hemska minnen. Minnen som smärtade mer än någon annan någonsin kunde föreställa sig. Mitt hjärta pumpade hårt mot bröstet och jag tog ett djupt andetag. Det var dags att möta Lilly. Jag tog min väska som låg i sätet bredvid, klev ut ur bilen och mötte mörkret. Hela huset var släckt och persiennerna nerdragna. Kanske var hon inte hemma.

Jag steg in i huset och stängde dörren efter mig samtidigt som jag ropade på Lilly. Jag hörde hur fotstegen från köket kom närmre och närmre hallen. Hon var hemma. ”Vart har du varit Nikki?” röt Lilly till när hon fick syn på mig. ”Celine ringde för fem timmar sedan och berättade att du inte dykt upp på caféet idag. Var har du varit? Och varför har du inte svarat? Jag har ringt dig hela dagen.” fortsatte hon. Ilskan exploderade i hennes rödsprängda ögon. ”Så här är det” började jag. ”Jag vill inte vara här längre Lilly… Inte på caféet, inte här med dig och inte här i Boston” Jag visste att hon skulle bli förbannad, men jag kunde inte ljuga. Jag trivdes inte här efter allt som hänt. De senaste sju månaderna hade varit pest och pina, och nu ville jag bara bort härifrån. Jag var tvungen att gå vidare i livet och hitta mig själv. ”Lyssna här Lilly” fortsatte jag och tog ett djupt andetag. ”Jag fick reda på i morse att jag fått ett jobb som jag ansökte om för en månad sedan. Jag lämnar Boston, ikväll”. Jag pausade för att se om hon sa något. Det gjorde hon inte. “Lilly, du är min moster och innerst inne älskar jag dig. Trots allt du gjort mot mig så är du fortfarande min moster. Men… det är dags nu att jag står på mina egna ben och försöker hitta min egna väg här i livet. Jag vill ta vara på livet, det går inte i repris. Lilly satte händerna på hennes höfter och öppnade munnen av chock. ”Vad fan snackar du om? Du kan inte bara lämna mig… och caféet. Du hör hemma här i Boston. Du har familj här. Varför måste du vara så självisk Nikki?” Jag stirrade på henne, chockad som aldrig förr. Kallade hon sig verkligen för min familj? “Familj? Driver du med mig? Du må vara min mammas syster och min moster, men du är INTE min familj. Du är inte ens nära familj. Det har du aldrig varit. Familjer stannar inte bara för att de vill ha pengar. Familjer stannar för de bryr sig om en, och älskar en... Jag förlorade min familj för sju månader sedan. Jag har ingen familj längre.” Visst, jag hade Celine, Lillys dotter. Men jag stod henne inte nära. Det hade jag aldrig gjort. Det var först när jag jobbat med henne på caféet som jag börjat lära känna henne.”Vad har hänt med dig Nikki? Du har blivit sinnessjuk. Jag kan förstå nu varför alla gillade Nicole mer än dig. Förstår du inte… Allt jag gjort för dig, tagit hand om dig… välkomnat dig in i mitt hus, har jag gjort för att jag bry mig om dig…”

”Vad fan snackar du om Lilly” avbröt jag henne. Hur kunde hon säga så? Hur kunde hon vara så känslokall och blanda in min syster i detta? ”Allting har varit ett rent helvete de senaste sju månaderna. Jag har varit deprimerad, jag har varit ensam och ingen har pratat med mig. Inte ens du Lilly. Det lilla du har gjort för mig har du gjort av en anledning - du vill ta del av arvet, av allt jag äger. Pengarna. Huset. Bilen. Saker jag ärvt för att jag förlorat min familj. Jag vet att du behöver pengar till att köpa droger, och ja, jag vet om drogerna Lilly.” Mina ögon fylldes med tårar samtidig som jag skrek åt Lilly. ”Men gissa vad, allt är ditt. Precis allt. Här är nyckeln till huset” skrek jag samtidigt som jag slängde nyckeln framför henne. ”Här är bilnyckeln” skrek jag och slängde bilnyckeln ”Pengarna skickar jag senare” sa jag med gråten i halsen samtidigt som jag lämnade huset. Jag gav aldrig Lilly chansen att svara. Hon hade sagt tillräckligt och förtjänade inte mer av min tid. Jag torkade av mina svarta kinder samtidigt som jag gick mot bilen. Jag var tvungen att ta farväl av min Chevrolet som jag och Nicole fick när vi fyllde 16 år. Jag kom ihåg när mamma och pappa sa att vi skulle städa garaget på våran 16:e födelsedag. Vi var väldigt upprörda och förvirrade eftersom det var våran födelsedag. Dock bestämde vi oss för att lyda mamma och pappa eftersom vi alltid haft stort respekt för dem. Men när vi gick in i garaget stod den där, vår nya bil. En svart sportbil i märket Chevrolet. Det var en av dem bästa dagarna i mitt liv. Inte för att vi fått en bil, utan för att hela familjen var så lyckliga den dagen. Ännu en gång torkade jag av tårarna och tryckte bort mina tankar om familjen. Tanken om dem gjorde mig alltid så ensam. Jag lämnade Lillys hus utan att kolla tillbaka. Jag var klar här och det var dags för ett nytt kapitel i mitt liv.

Likes

Comments

Hej! På grund av tidsbrist måste jag ta en kort paus! Hör senare :D Kram Isabel

Likes

Comments

 

Hej!

Jag tänkte bara berätta att jag kan skicka min bok som ePUB form (mobil form) till de som vill läsa min bok i mobilen :) Tänkte skaffa en mailadress först så ni kan kontakta mig där igenom.

Någon som är intresserad? :D

Likes

Comments

”Var är du? Vi står utanför balsalen” stod det på sms:et  som Liss skickade. Mina vänner hade kommit. Jag la ner min Iphone i min svarta skinnväska och lämnade soffan som jag suttit i den senaste timmen i min ensamhet. Vidare genom den långa mörka källarkorridoren som påminde om ett ruggigt gammalt fängelse och upp genom den långa spiralformade trappan upp till entrévåningen. Hela entrén var nu full med folk och dörrarna vid ingången var igenstängda. Båten hade redan börjat åka ut på havet. Jag trängde mig igenom alla folkklungor och vandrade bortåt i korridoren som för en timme sedan fått mig att må så dåligt att jag höll på att spy. Undra vad Jonah gjort den senaste timmen? Han hade säkert suttit vid baren hela tiden och druckit sig full i väntan på hans polare. Han brukade alltid vara den första att börja dricka. Jag fortsatte leta efter mina vänner men det var svårare än jag trodde. Det var massvis med människor överallt. Att hitta mina vänner kändes som att hitta en nål i en höstack.

”Bev, här bakom” skrek en röst. Jag vände mig om och såg dem. Liss, Taylor, Sydney och Savannah stod med händerna i luften och viftade samtidigt som dem ropade på mig. Mina fina barndomsvänner, uppklädda från topp till tå. Alla hade de långa fina klänningar i olika sommarfärger. Håret hade de dock stylat på olika sätt. Liss hade släppt ner sitt långa svarta lockiga hår och Taylor hade enbart plattat sitt pageklippta ljusblonda hår. Sydney hade precis som sin tvillingsyster Savannah satt upp håret i en fin hästsvans.

”Åh vad fina ni är”. Jag gav dem alla en stor gruppkram. ”Du med Bev” svarade Liss. ”Ja verkligen! Den röda färgen passar dig jätte bra Bevvy” instämde Sydney.

Hur går det med Jonah” frågade Taylor förväntansfullt. Jag skakade på huvudet. ”Inte alls bra…” Jag pausade och hoppades att de tre orden räckte. Men tjejerna stod förväntansfulla och väntade på mer information. ”Vi gick bara in på röda mattan tillsammans, sen har vi typ inte snackat något mer”. Mer än det sa jag inte. Jag struntade i att berätta hela toa-incidenten. Det kändes inte lägligt att ta det just nu eftersom det bara skulle försämra min kväll ännu mer. ”Förstår det Bev. Med tanke på hur mycket han sårat dig borde du inte ens kolla på honom” svarade Taylor. ”Förresten, på tal om Jonah. Vi mötte Amy nyss” fortsatte Taylor.

 ”Va? Varför? Vad ville hon?  frågade jag desperat. ”Hon nämnde något om att du varit på sjukhus förra sommaren för depression eller något sådant… Att hon hade hört det av Jonah nyss” sa Liss och kollade frågande på mig. Nej. Helvete. Hur kunde han vara så extremt oförståndig och berätta det för Amy.  Jag trodde inte han ens snackade med den idioten. Det var en hemlighet – som absolut inte fick komma ut. Jag hade inte berättat för någon om det senaste året, inte ens för mina bästa vänner. Dem skulle bli förbannade om de fick reda på vad jag hade undanhållit för dem. Allt var förstört.

Va?” svarade jag som om jag inte förstod något av vad dem sa. ”Äsch, bry dig inte om det” instämde Sydney. ”Du vet ju hur jävla mycket skit den tjejen snackar”. Fast det var ju sant. 100% sant. Jag var tvungen att prata med Jonah. Nu. Ställa honom mot väggen och be honom förklara hur han kunde vara så fruktansvärt grym och berätta min mörkaste hemlighet.

Jag måste bara gå på toa, jag kommer snart” Ljög jag och lämnade mina vänner. Det var dags att kräva en förklaring av Jonah. Jag gick in i balsalen, men jag kunde inte se honom. Vänta. Där var han, flörtandes med ett gäng tjejer. Självklart. Så typiskt honom, men jag kunde inte vänta. Jag var tvungen att prata med honom.

"Jonah, kan vi prata?" Tjejerna blev knäpptysta och stirrade konstigt på mig. Det var tjejer i min klass som trodde de var något, som trodde de ägde hela världen, tjejer som jag alltid hade hatat.

"Okej visst", svarade Jonah lugnt och följde efter mig ut. Osannolikt att han ville prata med mig. Det senaste året hade han knappt kollat på mig. När vi kom ut på den lilla uteplatsen var det nästan helt tomt. Förutom mig och Jonah stod Tori och Travis och tjafsade. Inte ovanligt alls. Det var inte ofta de var sams. Vi ställde oss strax bakom dem, la armarna på räcket och kollade ut över havet. Trots deras irriterande tjafs kunde jag inte bortse från att havet såg så vackert ut - och då hade jag har aldrig sett charmen med havet. Jag vände mig mot Jonah och kollade djupt i hans ögon, hans vackra klarblåa men hemska ögon.

"Jo eh…" började jag. Sedan blev allt svart. Jag kunde varken se, känna eller höra. Jag förstod ingenting. Det enda jag kunde minnas var att jag den ena sekunden stod lutandes mot båträcket pratandes med Jonah. Den andra sekunden tappade jag balansen och föll flera tiotals meter från båten, ner i det kalla, stora och hemska havet. Men jag var inte ensam. Tre stycken till. Tre stycken lika rädda och förvirrade föll precis som jag. Även Jonah, Tori och Travis dunstade ner i det kolsvarta havet. Det kändes som att falla i ett svart hål, som att komma till en annan värld där man inte visste vad som kunde hända. En värld där vi fyra kanske ensamma. Jag använde all min kraft för att trycka upp mig och möta ytan.

"HJÄÄÄÄLP, HJÄÄÄLP OSS! "Skrek jag så högt att hela min kropp värkte samtidigt som jag höll på att kvävas av de enorma vågorna som kom slungandes mot oss. Inget svar. Ingen som såg oss från båten.

"HJÄÄÄLP OSS, SNÄLLA HJÄÄÄÄLP". Nu skrek vi alla så högt vi kunde, så högt att rösterna sprack. Men det räckte inte till. Vi fick fortfarande ingen respons. Det enda vi kunde se var en båt åka iväg, en båt fylld av våra vänner. Fylld av lärare. En säker plats som lämnade oss fyra mitt ute i ett kolsvart och kallt hav. Mitt ute i ingenstans. Ensamma.

Likes

Comments

 

"Efter en timmes körande var jag äntligen framme vid hamnen. I en hel timme hade jag suttit och bara tänkt och tänkt och tänkt… Jag hade funderat så mycket att jag kände mig näst intill hjärntvättad. Vad skulle mamma göra när hon såg lappen? Vad skulle Jonah säga? Hur skulle kvällen sluta? Jag parkerade bilen på parkeringsplatsen precis intill hamnen. Det var knappt någon bil alls på parkeringen. Inte en enda människa syntes till. Jag kisade ut mot havet genom bilrutan och fick syn på kryssningsbåten. Den var stor. Megastor. Större än vad jag trodde. Jag kollade till sminket i bilspegeln och piffade till håret. Trots allt som hänt såg sminket precis som nygjort ut. Även lockarna låg på sin ordinarie plats. Jag öppnade bildörren och kom på mig att det skulle bli svårt att kliva ur bilen med en overkligt tight klänning. Jag vände och vred på mig och kom efter ett par minuter äntligen ur bilen med klänningen i sin vanliga form. Pjuh!

-”Vart var du i morse?” Jag hoppade till av rädsla och vände mig om snabbt. Det var Jonah. Uppklädd från topp till tå i snygg kostym och dyra skinnskor. Håret hade han piffat upp med hårvax – precis så som jag alltid gillat på honom. Vart kom han ifrån? Hur kunde jag missa honom…

-”Vadå då?” Svarade jag bittert. Jag ville verkligen inte prata med honom. Inte se honom och inte slösa min tid på honom. Jag sträckte mig efter min handväska som låg bredvid förarsätet och stängde igen bildörren. Sedan började jag gå iväg sakta mot ingången utan att bry min om Jonah.

-”Vi skulle träffas utanför Tiffanys, men du dök ju aldrig upp” ropade han och gick efter mig. Han var sur. Det märktes tydligt. Utan att ge honom ett svar fortsatte jag att gå mot båtens ingång.

-”Hey, Beverly, stanna!”  Skrek Jonah och ryckte tag i min arm och vände mig om mot honom. Han stirrade ilsket rakt in i mina ögon. ”Varför ignorerar du mig?” frågade han mig argt. Min arm hade han fortfarande inte släppt.

-”Så här är det Jonah”. Jag pausade och tog ett djupt andetag. ”Du vet att vi aldrig kommer kunna hänga som vi gjorde förr. Jag önskar att vi kunde…  men efter allt som hänt är det ingen bra idé för mig. Jag klarar inte det… Denna kvällen är ett undantag… BARA denna kvällen. Okej?”.  Jonah stirrade på mig men svarade aldrig samtidigt som han släppte min arm. Jag kunde inte riktigt föreställa mig vad han tänkte. Han var liksom… känslokall. Var han glad, ledsen, förvirrad eller förstående? Det gick verkligen inte att se. ”Kom så drar vi” sa jag och fortsatte bort mot ingången. Utan att säga ett knyst promenerade vi bort mot röda mattan. Ingen av oss hade något att säga. Ingen av oss ville säga något. När vi kom fram stod ett fåtal föräldrar uppradade längs röda mattan och tjoade på alla som gick in. Alla föräldrar utan mina förstås. Pappa hade aldrig kunnat komma på mina avslutningar eftersom han bodde på andra sidan jorden. Oftast skickade han bara ett brev med ett grattis-kort i. Mamma däremot skulle kunna komma om hon ville. Dock kunde hon aldrig hitta den där viljan till att bry sig om sitt barn. Det hade hon aldrig gjort. Jonah tog tag i min hand när vi kom fram till början av mattan. Konstigt nog släppte jag aldrig. På något sätt kändes det bra att hålla i hans hand. Jag kände mig trygg. "Ha så kul ikväll Jonah" hördes det från publiken. Vi båda vände oss om och såg en tjej med långt mörk hår. Hon hade satt ihop sina händer som ett hjärta som hon viftade med fram och tillbaka mot Jonah. Undra vem det var? Precis som Joanh såg hon precis nybränd ut, som om hon nyss varit på en solresa... vilket Jonah också varit för några veckor sedan. Jonah släppte min hand och svarade tjejen med en snabb slängkyss, sedan tog han min hand igen och låtsades som ingenting speciellt hade hänt. Det kändes skumt på något sätt... precis som han verkligen ville dölja det samtidigt som han också ville svara tjejen. Hur mycket jag än skulle vilja vet vem det var så orkade jag inte bry mig nu. Jag hade fullt med annat att tänka på.

Välkomna ombord” sa en välklädd man med kostym och hatt på sig när vi kom in. Det var kaptenen som stod och välkomnade alla in på båten. Bredvid honom stod en stilig kvinna i 35 års åldern och serverade drinkar vid en liten minibar. Det var tomt ombord. Jonah och jag måste ha varit väldigt tidiga med tanke på att nästan hela stora entrén var tom. Vi tog våra välkomstdrinkar och fortsatte bortåt i korridoren. Hela väggarna var fyllda med gamla foton på treornas tid på Lakeland High. Alla event och händelser som ägt rum under de tre senaste åren var samlade på väggarna i en lång lång korridor.

Kolla här” sa Jonah samtidigt som han pekade på en bild. Jag gick närmre för att studera bilden. ”Det är vi, kommer du ihåg?”. Det var jag och Jonah på bilden. Vi kysstes. Det var ett år sedan, på andra årets avslutningsfest i idrottshallen. Vi dansade tryckare till låten Heaven med Bryan Adams. Låten som jag nu hatade och som bara väckte hemska minnen. Usch. Jag kände hur håret reste på sig på hela kroppen. Jag blev darrig och var nära på att spy. Det var vår sista kyss innan helvetet började. Helvetet som jag önskade allra mest i världen aldrig hade existerat. Det var den svåraste perioden i mitt liv. Depression och tårar var de enda orden som beskrev den perioden. ”Klart jag gör” svarade jag nedstämt och lämnade Jonah. Jag fortsatte bortåt i korridoren, utan att bry mig om alla foton som bara påminde om fruktansvärda tider. Jag pallade snart inte mer. Det var just det här jag INTE ville tänka på ikväll. Med tunga steg gick jag in på dam toan som låg i slutet av korridoren och slängde igen dörren. Jag gick fram till speglarna och såg hur svarta tårar forsade ner längs mina kinder. Jag kunde inte hålla emot, även hur mycket jag än försökte. Varför skulle jag må så dåligt? Varför ville någon eller något såra just mig? Jag som trodde stenhårt på karma försökte alltid göra något gott här i världen. En gång till exempel hjälpte jag en tre årig pojke hem när han kommit vilse. En annan gång donerade jag flera tusen kronor till barncancerfonden. Varför kunde inte någon annan få min smärta? Någon som gjort något riktigt vidrigt, någon som förtjänade det?

Vad har hänt, Bev?” frågade Jonah efter att han smällt upp dörren till damtoan. ”Ingenting” svarade jag med gråten i halsen och torkade av tårarna med händerna.

Om du inte vill vara med mig ikväll, säg det bara då” sa Jonah lugnt till mig. ”Det är inte så lätt som du tror. Det funkar liksom inte så” svarade jag dystert. Jonah stängde dörren och lutade sig mot väggen. ”Jag vet att jag sårade dig Bev… och jag är ledsen. Hur många gånger ska jag behöva säga det för att du ska förstå?”

En miljon gånger är inte tillräckligt Jonah. Jag tror inte du riktigt förstår vad jag gått igenom det här senaste året? Hur deprimerad jag varit och alla sjukhusbesök jag haft…” Tårarna fortsatte rinna och mina händer blev bara svartare och svartare.

Vadå sjukhus besök?” frågade Jonah mig.

Äsch, skit samma. Jag skulle aldrig sagt något...”. Utan att säga något mer tryckte jag ner dörrhandtaget och försökte gå ut, men Jonah hann före. Han tog tag i min arm och drog mig mot honom. ”Vadå sjukhus besök? Vad fan menar du?” Frågade han spydigt igen. ”Jonah, jag klarar inte detta nu… Det här stannar mellan oss, okej?”. Jag ryckte loss min arm från hans hand och lämnade rummet."

Likes

Comments

Hej hej! :) Det vart ju ett tag sedan ;)

Just nu går det lite segt med kapitel 5 :/ Jag jobbar väldigt mycket fortfarande och när jag kommer hem är jag dödstrött... Men jag vill i alla fall säga att kapitel 5 är påväg!! :D Jag har absolut inte slutat med boken och längtar till att bara få fortsätta att skriva och skriva :D

Jag kan redan nu berätta att det kommer vara lite segt under sommaren pga jobb osv, men sen i höst så kör jag på som vanligt.

Jag lovar att vi snart hörs igen ;D Ha det bra så länge!

Kram kram Isabel DeRivera

Likes

Comments

3 dagar. Det är så många dagar försenad jag är med kapitel 5. Utöver bloggen driver jag en webbsida SAMT jobbar från 9 - 17 varje dag. Jag har alltså inte så mycket tid som jag hade viljat :/

Jag ska dock försöka bli bättre :) Jag vet ju att det är många av er som hela tiden vill ha nya kapitel. Så snart kommer kapitel 5 ut, så länge kan ni ju läsa de gamla kapitlen. Kramkram så hörs vi snart!

Isabel DeRivera no

Likes

Comments

Hej på er :D Vill bara hälsa att kapitel 5 är på ingång. Antingen blir det idag eller imorgon, ska försöka bli klar idag ;) Ha det bra så länge och fortsätt läs min bok :p

Kram kram Isabel no

Likes

Comments