View tracker

​Herregud, det var längesen jag lade upp noveller här nu. Men har inte haft tid/orkat. Tappade lusten lite "ett tag" men det känns som att det är på gång nu igen! För några månader sedan skrev jag en novell som jag skickade in till Hemmets. Väntade med att lägga upp den här ifall de skulle höra av sig (önsketänkande) Men eftersom de inte gjorde det så kommer här första delen:


Hon kunde fortarande höra fotsteg bakom sig. Känslan av att vara förföljd gick inte att skaka av sig. För femte gången vände hon sig om, men ingen var där. Precis somde andra gångerna. Höger handen höll hårt om mobilen i jackfickan, medan den andra handen höll ett krampaktigt tag om nycklarna. Snart skulle hon vara hemma, bara ett kvarter kvar. Något skrapade i marken bakom henne. Ljudet fick henne att stanna upp, hon var nu som fastfrusen i marken. Svetten rann på ryggen innanför jackan och håren i nacken reste sig. Ingenting hände. Men ändå vågade hon inte se sig om, hon var rädd för vad hon kanske skulle se. Istället tog hon ett djupt andetag och började gå. Hon fick tvinga fötterna att lyfta sig från marken. Benen kändes tunga och världen runtom henne snurrade. Snart skulle hon vara hemma, bara en liten bit kvar.

 

Eva lät lampan vid sängen vara tänd den kvällen, hon fick för sig att hon var tryggare då. Som att en mördare inte skulle våga sig fram i ljuset. Det var löjligt att måla upp en bild av en mördare, det var ju bara inbillning. Allting var en inbillning. Hon var inte förföljd. Ingen var ute efter henne. Vem som helst kunde bli paranoid i mörkret. Hon ville så gärna slippa gå hem själv de där kvällarna från sjukhuset, för hennes egna mentala hälsa. Det var inte bra att oroa sig. Hemmet var en trygghetszon. Det enda stället i världen hon borde känna sig trygg på, men så var det inte. Jobbet satte för djupa spår i henne. Det gick inte att släppa längre, det fanns med henne hela tiden. Vissa patienter etsade sig fast i hennes huvud och ville inte släppa taget.  Ända sedan hon började på S:t Lars visste hon att hon gjorde rätt, hon visste att hon skulle jobba med människor. Och hon var bra på det. Det var först på senare tid hon hade börjat tveka. Eva. Den snälla,omtänksamma skötaren som aldrig ville någon illa. Fanns hon kvar längre?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänkte kolla vad ni tycker om mina noveller hittills? Bra? Dåligt? Kommentera gärna. Och framför allt, vill ni läsa fler? Har massor av idéer på nya noveller, men tänkte först kolla av intresset.

Så lämna gärna en kommentar, bra eller dålig kritik, allt är välkommet :)


Likes

Comments

View tracker

Lina blev rädd. Hon kunde inte stå emot det längre. Dimman slöt sig tätare runtomkring henne, den kändes kall mot hennes kropp. Plötsligt kände hon sig iakttagen, hon var tvungen att fly. Även om hon inte kunde se något framför sig sprang hon allt vad hon kunde genom skogen. Grenar piskade mot henne ansikte och gång på gång snubblade hon över stenar och stubbar. Hela skogen var täckt av dimman,den tog aldrig slut. Efter vad som kändes som timmar hörde hon röster framför sig. Hon stannade upp och lyssnade. Rösterna var bekanta. Det var hennes föräldrar.

”Mamma!Pappa!”

Ingen svarade. De bara fortsatte ropa hennes namn. Det var som att deras röster ekade. Samtidigt som de inte kändes långt bort. Lina fortsatte springa igen,rakt mot rösterna. Rakt mot tryggheten. Eller?

När hon kände grus under fötterna igen visste hon att det inte var långt kvar. Huset var bara några meter framför henne. Dimman lättade plötsligt framför henne, men när hon såg bakåt var den tjockare än någonsin, det var som att den förföljde henne.

”Lina!?”

De stod precis framför henne. Hennes föräldrar. Båda stod och stirrade mot skogen.Varför såg de henne inte?

”Dimma. Det måste ha hänt henne något.” Hennes mamma lät orolig.

”Jag är ju här! Jag står precis framför er!” Lina skrek nu. Hon var både arg och förtvivlad. Vad var det med den där dimman egentligen? Dolde den andar? Varför kunde de inte se henne? Vad visste de om dimman som inte hon visste?

Det var sant. Dimman dolde andar. Den dolde Lina från omvärlden. Det var genom dimman hon fanns kvar på jorden. Genom dimman hon existerade. Hon insåg att hon inte längre var en levande individ.

Hennes kropp hittades av hennes föräldrar.Dränkt i bäcken. Dimman hade uppslukat hennes själ.

Men de hittade aldrig någon gärningsman.Inga steg syntes i marken, inga märken på hennes kropp. De fann ingenting.Endast skogsdimman låg tät omkring dem. 


​Sista delen, hoppas ni tyckte om denna novell om Skogsdimman. Snart kommer en helt ny! :)

Likes

Comments

Idag fick jag äntligen boken Istvillingar på posten! Ser verkligen fram emot att läsa den, men måste först läsa klart min andra bok jag håller på med. Tycker det gick fort att få hem boken, Adlibris är grymma!



Likes

Comments

Snart kunde hon inte se någonting längre. Allting runtomkring henne var vitt, bara vitt. Allting var tyst, det blåste inte längre. Lina böjde sig ner mot bäcken, och till sin stora fasa såg hon att vattnet hade fryst till is. Hur var det möjligt? Hon kände ingen kyla. Faktum var att hon inte kände något alls. Inga känslor. Ingenting. Hon reste sig upp igen och tog några steg bakåt. Om hon bara gick samma väg tillbaks så kanske hon kunde hitta hem. Hon ville bara hem, skogen kändes alltför främmande för henne just då. Vad gjorde skogen med henne? Det hade aldrig hänt förut. Aldrig denna dimma. Aldrig denna rädsla eller denna gnagande oro i kroppen. Skogen för henne var en fristad.

Lina var några meter från bäcken nu, hon kände den mjuka mossan under fötterna igen. Nu skulle hon bara följa samma väg tillbaks, följa fotspåren i mossan. Hon höll blicken ner när hon gick, ett steg i taget. Springa gick inte, hon vågade inte. Gud visste vad som gömde sig i dimman. Och hon ville inte ta reda på det.

”Men vart…”Lina stannade till. Hennes spår var borta. Det var som att hon aldrig hade gått där, inte ens där hon gick nu syntes det de minsta spår i marken. Höll hon på att bli galen? Var dimman farlig?

Hon svalde hårt. Det gjorde ont. Dimman blev tätare och tätare. Snart skulle den sluka henne. Lina visste vad en sådan dimma kunde göra. Folk trodde att i dimman dolde sig varelser, andar. Som vandrade mellan världarna. I alla fall i gammal folktro. Varför kom hon ihåg det nu? Vad skulle kunna dölja sig i dimman nu?

Likes

Comments

Klickade precis hem en bok från Adlibris som jag är så taggad på att läsa! Den verkar riktigt spännande. Bara jag läste handlingen så fastnade jag för den, absolut en bok i min smak.

Du kan läsa om den här: Istvillingar

Likes

Comments

Lina hade alltid tycktom skogen. Det var hennes egen fristad. En lugn tillvaro där hon kunde slappna av. Tänka. Andas. Lukten från träden och mossan gav henne ett speciellt lugn. Ända sedan hon var liten hade hennes föräldrar tagit ut henne i skogen, lärt henne allt. Ingenting skrämde henne i skogen, ingenting var främmande för henne. Trädkronorna reste sig över henne, som om de beskyddade henne. Hennes skor lämnade avtryck i gräset och mossan där hon gick. Och allt hon kunde höra var koltrastarna, vindens sus och en uggla långt bortom henne.

Det skulle snart bli mörkt, men Lina hade inte bråttom hem. Tvärtom. Hon hade redan gått runt itimmar. Ensam. En bit framför henne hörde hon rinnande vatten. Bäcken där hon lekte som barn, där hennes pappa hade lärt henne bygga barkbåtar. Hon nådde vattnet och hukade sig, det var kallt. En groda simmade förbi henne. Det var en helt vanlig dag i skogen. En helt vanlig underbar dag. Solen brände i nacken och vinden svepte genom hennes långa hår. Men egentligen var det ingen vanlig dag. Det var dagen hennes tillvaro skulle kastas omkull och hon skulle tveka över hennes eget välbefinnande.

 

Dimman kom från ingenstans. Solen försvann, men kämpade in idet sista för att tränga sig igenom molnen. Det var en dimma hon aldrig hade upplevt förut. Men hon var inte orolig. Inte än. Men när fåglarna tystnade ovanför henne och allt blev tyst och stilla, förutom det rinnande vatten så kände hon hur magen knöt sig. Det bådade inte gott. För första gången i hennes liv var hon rädd för skogen. Allt blev så främmande. Och det viktigaste av allt. Skulle hon hitta hem? 

Likes

Comments

Denna boken läser jag just nu. Som väldigt ofta tar det ett tag innan man kommer in i handlingen och lär sig vilka alla är, samma med denna bok. Men denna boken verkar väldigt lovande! Norges främsta deckarförfattare, som jag tyvärr inte hört talas om förut. Men såg boken i en affär och fastnade direkt för både omslaget och handlingen. Så denna kommer jag läsa nu ett tag framöver, woho!



Likes

Comments

Han förstod inte vad han höll på med. En präst?Vad skulle han kunna göra? Skulle Magnus äntligen få bekräftat att han inte var galen, utan att det verkligen pågick något i lägenheten? Eller skulle prästen se till att få honom inlåst på psyket? Hur som helst så var han tvungen att göra något. Och det var snabbt. En natt till kunde han stå ut, eller?

Än en gång låg han under täcket, ögonen uppspärrade och öronen spetsade. Men det var tyst. Tyst som i graven. Lampan bredvid sängen var tänd, det var tryggast så. Skulle detta vara första lugna natten på så länge? Då han äntligen skulle få sova. Ögonen kändes svullna, det tog mycket kraft att hålla dem öppna. Men snart gav han upp. Långsamt gled han in i sömnen och snart glömde han alla bekymmer.

Pastor Marklund gick uppför trapporna med den lilla lappen i handen. Han läste namnen på minst 7 dörrar innan han hittade rätt. M. Larsson. Han stoppade ner lappen i fickan på rocken och ringde på. Redan när han öppnade portdörren fick han en obehaglig känsla i kroppen, en känsla han inte ens kunde beskriva för sig själv. Han ringde på igen, men ingen öppnade. Magnus skulle vara hemma, det visste Pastor Marklund. Av ren chansning tryckte han ner dörrhandtaget. Olåst.Märkligt. Sakta drog han upp dörren och stack in huvudet.

”Hallå!?”

Det luktade unket. Surt. Instängt. Den obehagliga känslan blev värre för varje steg han tog. Även lukten blev värre. Alla lampor var välta. Det låg glassplitter över golvet. Vad hade hänt egentligen?Inbrott? En dörr längre ner i hallen stod helt öppen, och det var mörkt i rummet. Pastor Marklund lyfte handen mot ansiktet och höll för näsan.

Inne i rummet låg Magnus på sängen. Död.


Handavtryck runt halsen och handlederna.  Munnen vidöppen och ögonen öppna, som om något hade skrämt honom. På bröstet låg ett foto av en kvinna. Hon var höggravid. Säkert över 40 år gammalt. Var det Magnus mor? Vart fanns hon idag? Det var oförklarligt. Ingen kunde förklara hur det hade gått till. Lukten skulle inte spridas efter en dag, det visste Pastor Marklund. Och han kunde svära på att när han upptäckte kroppen att han hörde en gammal kvinna fnissa bakom honom.  


Detta var sista delen på denna novell. Det kommer snart fler, det lovar jag! Glöm inte att kommentera :)

Likes

Comments

Tänkte skriva ett kort inlägg om en av mina favoritförfattare. Johan Theorin. Har ni inte läst hans böcker så måste ni göra det! De är helt fantastiska och hans sätt att skriva inspirerar verkligen. Man blir fast med en gång av hans berättelser, man kan inte sluta läsa. En av böckerna har även blivit till film, Skumtimmen. 

Här kan ni läsa om honom, på hans hemsida http://www.johantheorin.com/

Snart kommer jag även lägga upp sista delen av Insomnia. 

Likes

Comments