Det enda som syntes utanför fönstret var konturerna av det gamla, vildvuxna trädet, vars grenar klämdes mot de kalla och våta fönsterrutorna. Det enda Kristine kunde höra var ljudet av regnet och ilandet av vinden. Inte ett ljud av hennes nakna fötter över trägolvet. Hennes armar hängde längs med sidorna och händerna darrade som asplöv. Med en meter kvar till fönstret stannade hon plötsligt upp och svalde hårt. Varför var hon så rädd? Varför kunde hon inte bara ignorera känslan inom henne, som hon gjort så många gånger tidigare. Det var som att det var annorlunda denna gången. Känslan av att vara iakttagen satt fortfarande kvar, den gick inte att skaka loss. Om hon ändå inte hade varit ensam. Det var det värsta av allt, att hon var ensam.

En vecka tidigare

”Hejdå!”

Kristine vinkade en sista gång innan hon gick tillbaks in i huset. Hon låste noga efter sig, som hon alltid gjorde när hon var ensam hemma. En vecka utan sin man, det skulle hon klara, det hade hon bestämt sig för. Vad kunde hända henne? Vad kunde möjligtvis gå fel? Absolut ingenting. Hon hade varit ensam hemma förut när hennes man vart bortrest. Varför skulle denna gången bli annorlunda?

-

Sakta lutade hon sig fram emot fönstret och med bara några millimeter kvar till den kalla glasrutan hörde hon den högsta smäll hon hört i hela sitt liv. Golvet, väggarna och taket vibrerade, sedan blev all mörkt. Gatlamporna slocknade, det lilla ljuset från hennes klockradio slocknade. Allt blev mörkt. Kristine började backa bakåt, med blicken fäst på fönstret framåt sig. Hon kunde inte längre se regnet, hon kunde bara höra det smattra. Kanske var det bara en inbillning, men hon tyckte sig höra steg i huset. Men det kunde inte stämma, hon var ju ensam. Alla hennes sinnen förstärktes på bara några sekunder från det att det blev mörkt. Plötsligt kunde hon höra allt, allt hon inte kunde höra förr. Kylskåpet tvärsöver hallen. Ventilationen uppe i taket. Elementet precis under fönstret. Kristine kände hur hennes ögon blev vidöppna, som att hon trodde hon skulle se bättre då. Men allt omkring henne var mörkt. Stegen hördes igen. Hennes hjärta slog så hårt att hon kunde höra vartenda slag lika väl som en trumma. Bröstkorgen vibrerade mot hennes linne, håret klibbade sig mot den svettiga huden.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vinden tjöt utanför fönstret. Träden knakade och innanför hennes bröstkorg slog hjärtat tredubbla slag. Egentligen var hon inte rädd, men något kändes fel. Det kändes som att något snart skulle hända, men kanske var det bara en känsla. En känsla som förföljt henne i flera dagar. Taket knakade ovanför hennes huvud. Kristine satte sig långsamt upp och såg ut genom fönstret. Kvistarna utanför dansade med vinden, fram och tillbaka. Det kändes som att vinden blev starkare och starkare för varje minut. Hon tog upp sin mobil från nattduksbordet, 03:24. Kanske var hon paranoid, men hon kände sig plötsligt iakttagen. Hon svalde hårt och lade försiktigt ner mobilen igen. Hennes huvud vände sig långsamt mot fönstret, som i slowmotion. Hon tycktes se något uppe i hörnet av fönstret, något som såg ut som ett par ögon. Kristine blinkade hårt och när hon öppnade ögonen igen var det ingenting där. Det enda hon kunde se var konturerna av träd och kvistar som försiktigt slog mot huset. Vad höll på att hända med henne? Höll hon på att bli galen? Med en långsam rörelse tog hon av sig täcket och satte försiktigt ner fötterna i golvet. Golvet kändes kallt under hennes bara fötter. Med blicken fäst på fönstret tog hon några långsamma steg framåt. Hon rörde sig som i slowmotion, det gick inte att röra sig snabbare, det var omöjligt.

Likes

Comments

Det kommer snart upp fler noveller! Det tar bara ett tag att skriva dem, men läs gärna dem som redan ligger uppe och lämna en kommentar.

Likes

Comments

Lägenheten kändes kall när hon klev innanför dörren. Och inte så konstigt. Ett fönster stod på vid gavel i köket. Hade hon öppnat det innan hon gick hemifrån? Knappast mitt i hösten. Snön hade inte fallit än, men det var kallt. Med snabba steg gick hon fram och stängde det med en smäll, sedan såg hon sig om.

”Ta dig samman nu Eva..” Hon blev arg på sig själv. Säkert hade hon öppnat fönstret, men glömt stänga det innan hon gick till jobbet. Det måste ha varit så, det fanns ingen annan förklaring. För ingen hade väl tagit sig in? Hur skulle det ha gått till i så fall? Hon skakade av sig alla tankar och satte igång kaffebryggaren. Om några timmar skulle hon gå på kvällspasset på jobbet, tiden på dygnet hon såg allra minst fram emot. Men hon var tvungen att göra det. Det var hennes jobb. Och innerst inne älskade hon jobbet, även om det tärde på henne mer än vanligt.

Kvällen kom alldeles för snabbt. Eva var inte redo än. Hon var inte redo att ge sig ut i mörkret och gå den för henne långa vägen till jobbet. Men patienterna väntade, de skulle inte ta hand om sig själva. Så hon gick med tunga steg ut genom dörren och ut på den tomma gatan. Det var kallt. Ännu kallare än kvällen innan. Snart skulle vintern komma, snön hängde i luften. En gatulampa ovanför henne tändes och släcktes igen. Plötsligt hörde hon fotsteg bakom sig. Hon slutade andas, men fortsatte gå.

Stegen kom närmare och närmare, de hördes så tydligt. Med ett ryck vände hon sig om.

”Sluta förfölj mig!”

Mannen med den lilla hunden stannade och stirrade på henne.

”Ursäkta?”

Eva kände sig dum. Hon ville sjunka igenom marken och försvinna. Dumma paranoia. Efter att ha ursäktat sig gick hon vidare, men hela vägen till jobbet kände hon sig ändå förföljd. Förföljd av något osynligt, som inte ville synas. Som om någon ville henne något illa, någon som endast ville skrämma henne. Och vem det är var, så lyckades han eller hon väldigt bra.

Sjukhuset var öde, bortsett från patienterna och de få skötarna som gick runt i korridorerna. De flesta patienter sov, andra skrek av ångest. De fick alltid ångest på natten. Deras skrik ekade mot de kala väggarna. Och allt Eva kunde göra var att försöka lugna dem.

Hon låste upp dörren till medicinrummet, innan hon gick in försäkrade hon sig att ingen följde efter henne. Under de år hon hade jobbat där hade flertal patienter försökt ta sig in i rummet. Efter att hon plockat på sig vad hon behövde, stängde och låste hon dörren noga. Någon försvann runt hörnet framför henne.

”Hallå?” Ingen svarade. Ingen visade sig. Eva stoppade ner medicinerna i fickan på rocken och tog några steg framåt. Det var som i en skräckfilm. Skulle någon hoppa fram och ta henne? Knappast. Alla patienter var på sitt rum. Hon rundade hörnet, ingen var där. Den långa korridoren var öde. Varför tillät hon sig själv att bli rädd för ingenting? Med andan i halsen gick hon in i personalrummet och stängde bakom sig. Hon var tvungen att ta sig samman.

”Eva.”

Någon sa hennes namn. En man. Med en stor klump i magen öppnade hon ögonen och såg sig omkring. Någon stod borta vid fönstret, någon stirrade på henne. Skenet från gatuljusen utanför och den starka lampan i taket gjorde gestalten till en mörk skepnad. Hennes kropp frös till is. Hon kunde inte röra sig ur fläcken. Gestalten tog två steg fram. Mannens kläder kom ut i ljuset, men ansiktet var fortfarande svart. Eva hade sett de kläderna förut, på avdelningen. En vit dräkt som endast bars av patienter.

”Jag ringer polisen. Rör dig inte, jag skriker!”

Men hon kunde inte skrika, hon fick kämpa för att säga något överhuvudtaget.

”Jag vill bara hjälpa dig…” Mannen tog ytterligare två steg framåt. Eva backade mot dörren. Aldrig hade hon varit lika rädd, lika sårbar och trängd. Gestaltens ansikte kom ut i ljuset.

”P-pappa…?”

Allting blev klart för henne. Hennes far hade inte bara försvunnit. Han hade låsts in på sjukhuset. Även han hade fallit offer för sin egen paranoia. Allt hade skett i största hemlighet. Hon hade inget fått veta. Under alla år hon hade arbetat där, hade hennes pappa varit nära henne helatiden. Instängd på en sluten avdelning. Fullproppad med mediciner. Alla hade vetat. Alla utom hon själv. Den före detta chefen hade blivit galen. Han såg galen ut. Men vad ville han? Ville han varna henne? Hon fick aldrig veta. Två skötare hade senare funnit båda döda, skjutna i huvudet. Hennes far hade förföljt henne för att varna henne. Sjukhuset var en farlig plats. Det var deras mentala hälsa det var fel på. Det var någon annan som orsakade det. Någon som i hemlighet medicinerat dem. En person som ville ha bort dem båda, och lyckats till slut. Maria Karlsson. Hon greps senare av polisen. Erkännandes kom snabbt. Hon ville ha bort dem båda. Tung medicinering var en början. Aldrig skulle hon glömma vad Evas far en gång gjort mot henne. Och hon skulle straffa hans dotter. En våldtäckt satte sina spår. Även Maria låstes in på sjukhuset senare.

Likes

Comments

Kan ägna hela inlägget till att be om ursäkt att jag inte publicerat på länge, men ber om ursäkt med fortsättningen på novellen istället. Hoppas ni gillar!


Men livet gick vidare för henne. Hon var tillbaks på jobbet dagen efter. Än hade hon inte lyckats skaka av sig den där känslan från kvällen innan, men hon var tvungen att släppa det, nu hade hon andra att tänka på. Med namnskylten på bröstet gick hon genom den långa korridoren med de gula väggarna. En dörr lite längre bort öppnades och en skötare kom ut med en patient under armen.

”Hej Eva” Sa den taniga mannen med de stora ögonen. Hon brukade själv sköta honom ibland. Han var snäll, men inte mot sig själv.

”Hej på dig Lasse!”

Eva kom in i personalrummet och möttes av dystra miner från sina kollegor. Något hade hänt, det märke hon med en gång. Det hängde i luften.

”En patient från den slutna avdelningen har rymt. Tydligen hände det redan för två dagar sedan, men de har hållit det internt från och med nu. Vi fick veta det precis.”

Hur kunde det vara möjligt? Det hade aldrig hänt förut, inte på någon avdelning. En rymning hade aldrig skett om hennes pappa fortfarande var kvar som chef, han hade alltid koll på allt och alla. Men stället var inte detsamma sedan han plötsligt försvann.

”Vem är det?” Evas röst var svag, hon fick inte riktigt fram orden.

De andra skötarna såg på varandra och skakade på huvudet.

”Vi vet inte, de sa inte det”

Känslan av oro gnagde i henne resten av dagen. Hon kunde fortfarande inte förstå hur det kunde hända. Hur en patient från en sluten avdelning kunde rymma, och hur kunde de hålla det hemligt?

Eva försökte fortsätta som vanligt. Ge mediciner till de intagna, ta med dem ut på promenader, mata dem, mer mediciner, duscha, extra lugnande. Dagen gick förvånansvärt snabbt. Hon bytte om, lämnade sina nycklar och lämnade sjukhuset. Utanför på parkeringen stod överläkaren och pratade med två manliga skötare. Eva kände igen dem, de arbetade på den slutna avdelningen. När de fick syn på henne slutade de prata, som om de var rädda att hon skulle tjuvlyssna. Hon gav dem ett stelt leende innan hon skyndade förbi dem bort från sjukhuset och ner mot byn. Ljuset gav henne trygghet. Att slippa gå hem från jobbet i mörkret. Men oron fanns fortfarande där. Och när hon gick kunde hon inte låta bli att se bakåt med jämna mellanrum. ”En patient från den slutna avdelningen har rymt. Tydligen hände det redan för två dagar sedan..”

Varför? Hur? Vart fanns patienten nu? Under dagen Eva hade jobbat hade hon inte lagt märke till något som helst sökande. Ingen pratade ens om det. Varför var allting så hemligt? Hon hade jobbat på sjukhuset i nästan fem år men aldrig varit med om något så skumt. Inte ens under hennes pappas år som chef hade något liknande hänt, det hade han berättat i så fall.

Likes

Comments

​Herregud, det var längesen jag lade upp noveller här nu. Men har inte haft tid/orkat. Tappade lusten lite "ett tag" men det känns som att det är på gång nu igen! För några månader sedan skrev jag en novell som jag skickade in till Hemmets. Väntade med att lägga upp den här ifall de skulle höra av sig (önsketänkande) Men eftersom de inte gjorde det så kommer här första delen:


Hon kunde fortarande höra fotsteg bakom sig. Känslan av att vara förföljd gick inte att skaka av sig. För femte gången vände hon sig om, men ingen var där. Precis somde andra gångerna. Höger handen höll hårt om mobilen i jackfickan, medan den andra handen höll ett krampaktigt tag om nycklarna. Snart skulle hon vara hemma, bara ett kvarter kvar. Något skrapade i marken bakom henne. Ljudet fick henne att stanna upp, hon var nu som fastfrusen i marken. Svetten rann på ryggen innanför jackan och håren i nacken reste sig. Ingenting hände. Men ändå vågade hon inte se sig om, hon var rädd för vad hon kanske skulle se. Istället tog hon ett djupt andetag och började gå. Hon fick tvinga fötterna att lyfta sig från marken. Benen kändes tunga och världen runtom henne snurrade. Snart skulle hon vara hemma, bara en liten bit kvar.

 

Eva lät lampan vid sängen vara tänd den kvällen, hon fick för sig att hon var tryggare då. Som att en mördare inte skulle våga sig fram i ljuset. Det var löjligt att måla upp en bild av en mördare, det var ju bara inbillning. Allting var en inbillning. Hon var inte förföljd. Ingen var ute efter henne. Vem som helst kunde bli paranoid i mörkret. Hon ville så gärna slippa gå hem själv de där kvällarna från sjukhuset, för hennes egna mentala hälsa. Det var inte bra att oroa sig. Hemmet var en trygghetszon. Det enda stället i världen hon borde känna sig trygg på, men så var det inte. Jobbet satte för djupa spår i henne. Det gick inte att släppa längre, det fanns med henne hela tiden. Vissa patienter etsade sig fast i hennes huvud och ville inte släppa taget.  Ända sedan hon började på S:t Lars visste hon att hon gjorde rätt, hon visste att hon skulle jobba med människor. Och hon var bra på det. Det var först på senare tid hon hade börjat tveka. Eva. Den snälla,omtänksamma skötaren som aldrig ville någon illa. Fanns hon kvar längre?

Likes

Comments

Tänkte kolla vad ni tycker om mina noveller hittills? Bra? Dåligt? Kommentera gärna. Och framför allt, vill ni läsa fler? Har massor av idéer på nya noveller, men tänkte först kolla av intresset.

Så lämna gärna en kommentar, bra eller dålig kritik, allt är välkommet :)


Likes

Comments

Lina blev rädd. Hon kunde inte stå emot det längre. Dimman slöt sig tätare runtomkring henne, den kändes kall mot hennes kropp. Plötsligt kände hon sig iakttagen, hon var tvungen att fly. Även om hon inte kunde se något framför sig sprang hon allt vad hon kunde genom skogen. Grenar piskade mot henne ansikte och gång på gång snubblade hon över stenar och stubbar. Hela skogen var täckt av dimman,den tog aldrig slut. Efter vad som kändes som timmar hörde hon röster framför sig. Hon stannade upp och lyssnade. Rösterna var bekanta. Det var hennes föräldrar.

”Mamma!Pappa!”

Ingen svarade. De bara fortsatte ropa hennes namn. Det var som att deras röster ekade. Samtidigt som de inte kändes långt bort. Lina fortsatte springa igen,rakt mot rösterna. Rakt mot tryggheten. Eller?

När hon kände grus under fötterna igen visste hon att det inte var långt kvar. Huset var bara några meter framför henne. Dimman lättade plötsligt framför henne, men när hon såg bakåt var den tjockare än någonsin, det var som att den förföljde henne.

”Lina!?”

De stod precis framför henne. Hennes föräldrar. Båda stod och stirrade mot skogen.Varför såg de henne inte?

”Dimma. Det måste ha hänt henne något.” Hennes mamma lät orolig.

”Jag är ju här! Jag står precis framför er!” Lina skrek nu. Hon var både arg och förtvivlad. Vad var det med den där dimman egentligen? Dolde den andar? Varför kunde de inte se henne? Vad visste de om dimman som inte hon visste?

Det var sant. Dimman dolde andar. Den dolde Lina från omvärlden. Det var genom dimman hon fanns kvar på jorden. Genom dimman hon existerade. Hon insåg att hon inte längre var en levande individ.

Hennes kropp hittades av hennes föräldrar.Dränkt i bäcken. Dimman hade uppslukat hennes själ.

Men de hittade aldrig någon gärningsman.Inga steg syntes i marken, inga märken på hennes kropp. De fann ingenting.Endast skogsdimman låg tät omkring dem. 


​Sista delen, hoppas ni tyckte om denna novell om Skogsdimman. Snart kommer en helt ny! :)

Likes

Comments

Idag fick jag äntligen boken Istvillingar på posten! Ser verkligen fram emot att läsa den, men måste först läsa klart min andra bok jag håller på med. Tycker det gick fort att få hem boken, Adlibris är grymma!



Likes

Comments

Snart kunde hon inte se någonting längre. Allting runtomkring henne var vitt, bara vitt. Allting var tyst, det blåste inte längre. Lina böjde sig ner mot bäcken, och till sin stora fasa såg hon att vattnet hade fryst till is. Hur var det möjligt? Hon kände ingen kyla. Faktum var att hon inte kände något alls. Inga känslor. Ingenting. Hon reste sig upp igen och tog några steg bakåt. Om hon bara gick samma väg tillbaks så kanske hon kunde hitta hem. Hon ville bara hem, skogen kändes alltför främmande för henne just då. Vad gjorde skogen med henne? Det hade aldrig hänt förut. Aldrig denna dimma. Aldrig denna rädsla eller denna gnagande oro i kroppen. Skogen för henne var en fristad.

Lina var några meter från bäcken nu, hon kände den mjuka mossan under fötterna igen. Nu skulle hon bara följa samma väg tillbaks, följa fotspåren i mossan. Hon höll blicken ner när hon gick, ett steg i taget. Springa gick inte, hon vågade inte. Gud visste vad som gömde sig i dimman. Och hon ville inte ta reda på det.

”Men vart…”Lina stannade till. Hennes spår var borta. Det var som att hon aldrig hade gått där, inte ens där hon gick nu syntes det de minsta spår i marken. Höll hon på att bli galen? Var dimman farlig?

Hon svalde hårt. Det gjorde ont. Dimman blev tätare och tätare. Snart skulle den sluka henne. Lina visste vad en sådan dimma kunde göra. Folk trodde att i dimman dolde sig varelser, andar. Som vandrade mellan världarna. I alla fall i gammal folktro. Varför kom hon ihåg det nu? Vad skulle kunna dölja sig i dimman nu?

Likes

Comments