Hej,

De senaste dagarna har jag haft som stickningar/hugg på vänstra sidan i nedre delen av magen. Jag upplevde också dagen efter, ja ni vet vad, det som att jag hade ägglossning. Min temperatur har enligt NC nu börjat öka, om det betyder något eller inte låter jag vara osagt.

Gud man blir galen av detta. Igår var jag ute med vänner på pubquiz och köpte en cider för att inte väcka någon uppmärksamhet. Tog tre pyttesmå klunkar men fick verkligen en känsla av att jag inte ville ha mer. Kanske inbillar jag mig, har ju läst på sjukt mycket om andras historier och känslor så kanske bara är skengravid. Är ju bara några dagar sedan 😂

Det fina nu är i alla fall att jag med hela hjärtat hoppas att det är något och jag känner mig inte alls stressad över vad det innebär för jobb/karriär/etc. Kanske är jag faktiskt redo på riktigt nu?

Hörs!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är nu tre år sedan jag slutade äta p-piller. Jag slutade inte för att bli gravid, snarare för att jag ätit hormoner i 10 år och var nyfiken på vem jag egentligen var och hur min kropp skulle reagera utan. Svaret blev utebliven mens, acne och viktuppgång. I övrigt kände jag ingen större skillnad på humör och mående, kanske snarare att jag började må dåligt av hur min hy försämrats. Jag tänkte att det bara var en fas jag skulle igenom, kroppen hade ju trots allt fått i sig hormoner under tio års tid så inte så konstigt att den reagerade tänkte jag. Jag började med Natural Cycles för att kunna hålla koll på min ägglossning och inte riskera att bli gravid, även om det faktiskt var lite lockande och nästan kändes busigt att tänka tanken på vad som skulle hända ifall NC inte funkade... Jag minns så väl hur några vänner berättade att de skulle ha barn och att jag där och då för första gången kände ett sting av avundsjuka och hur jag för första gången kunde visualisera mig som mamma. Jag ville också samtidigt som jag inte alls kände mig redo. Jag slutade med p-piller i mars 2014 och tänkte att vi kanske kunde börja försöka till sommaren därpå vilket också kändes bra i tid för då skulle jag få möjlighet att bli klar med studier och bli redo mentalt. Jag har också alltid tänkt att det vore nice med ett vårbarn eftersom det är en kul tid på året att fylla år, ja en del av mig är väldigt praktisk av mig hehe. 

När sommaren därpå kom hade jag inte fått tillbaka min mens på nästan ett år och i NC var alla dagar röda vilket slutade med att jag sket i appen och körde på skydd med min sambo. Tråkigt men nödvändigt, något i mig var trots att jag förstod att det inte skulle gå att bli gravid, livrädd för att faktiskt bli det och jag insåg där och då också hur mycket jag ville hinna göra innan jag skulle stadga mig. När sommaren passerat tänkte jag att - ah perfekt, vi kan satsa på att börja försöka till nästa sommar istället så blir det ju bra med vårbarn också. 

Under hösten kom min mens tillbaka, men väldigt oregelbundet, kanske var 3e eller 4e månad. Vi körde på med skydd och helt plötsligt var det sommar igen. Jag hade precis fått en ny tjänst och en jättemöjlighet att bygga den karriär jag alltid drömt om. Även om tanken många gånger lockade mig var jag livrädd för att bli gravid och förstöra den fantastiska möjlighet jag nu fått och övervägde nästan att börja ta p-piller igen. Under året som gått har jag dock hela tiden ständigt brottats med tanken om att jag egentligen vill bli gravid. När min mens nu börjat bli mer regelbunden (fortfarande väldigt oregelbunden jämfört med hur den ska vara) har jag ändå börjat leka allt mer med tanken och "utmanat ödet". Jag började med NC igen och denna gång på "Plan", dvs att planera en graviditet. I augusti i år hade jag och min sambo för första gången sedan jag slutade med p-piller oskyddat men jag visste att det i appen stod "sannolikt ej fertil" på de dagarna och vågade bara för att jag visste att sannolikheten att det skulle bli något var minimal. De dagar där det stod "högst fertilitet" lät jag honom inte komma nära mig så helt där med att våga testa var jag inte. 

När jag nu i veckan har fått indikationer i appen på att jag har ägglossning på gång har jag brottats med tanken och känslan. Den praktiska delen av mig börjar räkna på att blir jag gravid nu, ja då kommer bebis i juni vilket innebär att jag skulle kunna kombinera semester med föräldraledighet och därmed inte behöva vara borta från jobbet lika länge. Skruvat, jag vet. Jag är helt ärlig här, för det är så jag känner även om jag vet att den dagen jag står med en bebis i min famn så kommer det vara det viktigaste i världen. Jag har bara, inte helt och fullt vågat acceptera att jag vill göra detta nu. I förrgår sa appen, "högst fertilitet" men då kände jag mig inte redo, i går stod det "sannolikt inte fertil" och jag vart besviken över att tåget gått och ångrade att vi inte tagit chansen. Eftersom min mens fortfarande är något oregelbunden vet man ju inte när nästa möjlighet kommer. Idag när jag vaknade fick jag igen meddelandet "högst fertilitet" och idag hände det. Vi gjorde ett första försök. 

Min sambo är fantastisk som orkar med mig i detta. Han har varit redo längre än jag men har lugnt väntat in mig och förstår att det kan svänga. Kanske vågar jag inte försöka igen om det inte blir något denna gång (och sannolikheten att det sker på 1:a försöket är ju rätt låg dessutom) och kanske dröjer det ytterligare ett år till nästa sommar innan jag vågar försöka igen. Men jag känner att något inom mig har hänt. Min målmedvetenhet att göra detta har kickat igång och trots att jag är livrädd för vilka konsekvenser det får för mig i min karriär men också i mitt liv (hallå är ju ett helt nytt liv som börjar när man får barn!!!) så känns det bra just nu. 




Likes

Comments

Första inlägget, var börjar man?
Tanken med denna blogg är att dokumentera min resa mot att förhoppningsvis en vacker dag bli förälder. Men det är inte en helt spikrak väg. Som karriärfokuserad ung kvinna i Stockholm är barn inte alltid en självklarhet, inte när man är 27 och har hela världen framför sina fötter. Här kommer jag därför skriva om mitt liv, mina tankar och förhoppningsvis ändå resan mot att två blir tre. Jag hoppas att du som läser vill följa med mig på resan. Kanske gör du samma resa, kanske har du redan gjort denna resa, funderar på att göra eller så vill du bara ha ett perspektiv till din egen resa. Oavsett vilket, välkommen!

Vem är jag då?
Den ena foten på jorden och den andra någonstans långt ut i universum. Ja, det är nog ett bra sätt att beskriva mig och mitt liv. Jag har under hela mitt liv slitits mellan att vara den högpresterande tjejen som ständigt strävar efter att bli framgångsrik och som aldrig nöjer sig och tjejen som älskar att bara strosa runt i skogen, känna doften av gran och höra ljudet av fågelkvitter. Den ena delen av mig drömmer om att göra skillnad i världen, att bli framgångsrik och att vara en inspiration. Den andra delen av mig drömmer om att aldrig någonsin sätta min fot på ett kontor igen utan istället bo på en hästgård, bygga familj och bara ta varje dag som den kommer. Att vara nöjd med livet och kunna vara här och nu, och inte ständigt söka efter nästa mål att krossa.

​​Ni kan ju tänka er att det sliter mycket med två så olika drömmar och visioner i en och samma kropp.

Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har sedan barnsben haft denna slitning i mig. Jag har alltid haft tusen bollar i luften, presterat och jagat nya utmaningar och mål samtidigt som jag har älskat att bara i lugn och ro få göra saker jag älskar. Som att rida, resa, träffa kompisar, kolla serier, spela fotboll eller umgås med min familj. Fram till idag har jag gjort en fantastisk karriär där jag genom hårt jobb fått väldigt stora möjligheter och jag vet att det bara är början. Samtidigt som jag står här, med ett smörgåsbord av möjligheter i karriärlivet framför mig och helt otroligt kär i mitt jobb är det en stor del av mig som längtar efter familj. Många vänner och bekanta i min närhet har börjat bilda familj, några har till och med hunnit med två barn och det är en stark längtan som slår mig varje gång vi ses. Jag vet att där jag står nu i karriären, med detta smörgåsbord framför mig, skulle det inte vara helt optimalt att bilda familj. Jag är mitt i uppstarten av ett bolag med enorm potential där jag fått chansen att spela en nyckelroll. Jag vet att om jag inte är med, behöver någon annan ta min plats. Den resa vi gör nu kan inte vänta och det är allt för mycket jag är livrädd för att gå miste om, jag är livrädd att någon ska duka undan smörgåsbordet. Det har stoppat mig från att följa min andra dröm, att skaffa barn, bli mamma, bilda familj, och leva familjeliv. Behöver verkligen dessa två drömmar utesluta varandra? 

​​Jag har många gånger från olika håll, både av personer som är föräldrar och av karriärister, fått frågan om när jag ska skaffa barn. Det intressanta är att jag blir lika ledsen och provocerad när båda sidor frågar. De människor som frågar som själva har barn menar på att det är helt sjukt att jag är så karriärfokuserad och barn är meningen med livet. De som inte har barn å andra sidan, frågar nästan fördömande för att säkerställa att jag inte ger upp min karriär nu när jag är så framgångsrik och har så många möjligheter framför mig. Det kanske låter hårt och som att dessa personer är dåliga människor. Så är det inte. Den passion jag känner för mitt jobb och det jag gör vet jag att dessa personer också känner och jag vet att det är för att de tror på mig, är stolta över mig och bara vill mig väl som de undrar. Därför känns det som att det skulle vara ett svek att bli förälder nu samtidigt som jag också blir sjukt frustrerad över att folk ifrågasätter varför jag inte skaffat barn än. Det är min kropp, mitt liv och mitt och sambons val huruvida vi vill försöka bli föräldrar. Det är inte ens en självklarhet att vi kan bli föräldrar. Det är det många som inte förstår och det gör mig stundtals förbannad även om jag här också vet att dessa människor bara vill mig väl. Det som dock är tuffast är att jag själv slits så mycket mellan de båda drömmarna. Karriär vs. barn. 

Men låt oss vara ärliga för en sekund. Jag är 27 år gammal och med andra ord inte alls gammal, särskilt inte för att vara kvinna i Stockholm utan barn. Det är med andra ord inte bråttom för mig och skulle inte vara hela världen om jag väntade två år med att bilda familj för att stabilisera min karriär. Å andra sidan, är det så sjukt att jag ens ska behöva fundera och vara rädd för att förstora min karriär, allt det jag byggt upp, för att jag skaffar barn. Det mest naturliga i världen. Jag är själv medveten om att jag själv bidrar till att skapa denna problematik när jag resonerar såhär, men faktum är att verkligheten faktiskt ser ut så. Som kvinna drabbas karriären hårdare än som man. Det är kvinnan som bär barnet, det är kvinnan (om hon ammar) som behöver vara hemma de första månaderna. Okej, nu har jag glidit iväg lite... Som ni ser heter inlägget den inte helt spikraka vägen till plusset och trots resonemangen ovan har jag beslutat för att börja testa. Min längtan efter familj och att tillsammans med människan jag delar mitt liv med få skapa en människa som är 50% honom och 50% mig är stor och får vi till ett pluss nu, ja då är det meningen. Då får jag ta fram den starka drivkraft jag har inom mig och visa världen att det går att vara framgångsrik och följa sina drömmar. Det går att bli mamma utan att hamna efter i karriären. Jag kanske missar en väldigt rolig resa med företaget jag arbetar på nu, men kommer timingen någonsin att bli rätt? 

Jag vet inte och kommer aldrig få veta det heller. Det jag vet är att jag hellre ångrar något jag gjort än något jag inte gjort. Nu kör vi. 







Likes

Comments