Jag vet att det är giftigt att älta negativa saker för mycket. Men den känns så ledsamt att vara prioritet 577 hos någon man trodde verkligen brydde sig. Det gör ont när man inser att så inte är fallet. När man sedan själv tar upp problemet, så vänds det åt en själv. Att det skulle vara jag som är problemet. Tråkigt. Och jag känner mig sviken.

Har lärt mig att mina känslor är alltid rätt. Med det menar jag inte att de alltid överensstämmer med omvärlden, men det jag känner har jag full rätt att känna. Och även uttrycka, så länge jag gör det med respekt för andra som är inblandade. Det är en viss mental frihet att ha insett det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag har andra människor fått mig att gråta. När jag i min fulla rätt uttryckte mina egna tankar och känslor. Jag fullkomligt hatar när man blir förminskad och klappad på huvudet. Det är nedvärderande och respektlöst. Speciellt i ett sammanhang där alla ska vara lika. Där alla ska anses vara lika betydelsefulla för sammanhanget. Men där så uppenbarligen inte är.

Det är tufft att stå upp för sig själv och sina vänner inför en grupp människor som inte har speciellt höga tankar om en. Som ifrågasätter varje steg man tar. Som märker ord och sedan använder exakt samma ord själva men då inte tycker att det är några som helst problem.

I min värld så agerar man respektfullt mot alla människor. Man har alla kort på bordet och behandlar andra så som man själv vill bli bemött. Men om man lever efter den devisen så gör det tyvärr fruktansvärt ont när man inser att inte alla andra också har de värderingarna. När det är viktigare att rädda sitt eget ansikte än att vara respektfull mot någon annan. När det hos personer i ledande roller är helt okej att ljuga inför en hel grupp, slänga ur sig förminskande kommentarer och inte bry sig om att det sårar. Det gör ont, det svider, det känns som ett fruktansvärt hugg i hjärtat.

Och framför allt förtar det glädjen. Det släcker lågan som har fladdrat energiskt. Det suger ut allt syre ut tillvaron och gör att mörkret tar över. Förbannad. Sårad. Och besviken. På människor jag trodde skulle vara ledare men som visat sig sakna de egenskaperna. Och här sitter jag fast en ganska lång tid framåt. Jag har dock fortfarande en månad på mig att besluta mig för vad jag vill. Vill jag gå i deras ledkoppel, lägga band på mig själv och bara nicka och hålla med. Eller ska jag fortsätta min kamp att arbeta för det jag tror på. Och visa att unga människor har minst lika mycket rätt att vistas i de sammanhang som den äldre generationen anser sig äga.

Det finns så många ord att skriva om det här. Pulsen går upp och tårarna stiger i ögonen. Varför lägger jag tid och energi på något där det inte uppskattas? Där jag blir hunsad och ifrågasatt. Och där mina känslor och åsikter aldrig kommer räknas. Aldrig någonsin. Helvete också.

Likes

Comments

Det skaver så hårt inombords. Som vanligt när det har varit mycket att göra. Jag har jobbat, rest, umgåtts med människor och mått relativt bra. Sedan kommer kraschen, när lugnet infinner sig igen. Ikväll är ångesten skyhög och det känns svårt att andas. Igår roade jag mig med att försöka starta bråk med psykologen, i ett försök att få lite lindring mitt i ångesten. Det är så jag fungerar. Men hon nappade inte på betet. Lugnt och sansat höll hon sig på mattan och lät mig gå på bäst jag ville.

Idag har jag varit irriterad och upprörd. På maktstrukturer. Ett ord jag aldrig trodde att jag skulle använda mig av. Men jag ser mer och mer av det i min vardag och det gör mig frustrerad. Jag blir frustrerad av att vara ung kvinna och bli dissad bara därför. Och tänk, då har jag ändå så otroligt många fördelar jämfört med många andra. Hoppas att morgondagen bjuder på lite mindre irritation.

Inget blir bättre av att sömnmedicinerna är slut och att jag glömt att ta mina antidepressiva två dagar i rad. Kom på det när jag satt och grät till något helt random program på TV. Jag blir väldigt labil när jag inte sköter mina mediciner. Den här gången har det varit helt omedvetet. Har sprungit iväg på morgonen och helt enkelt glömt. Imorgon får jag se till att peta i mig mina vita och gula piller innan jag ger mig ut på dagens äventyr.

Likes

Comments

Jag kämpar på. Dagligen. Biter ihop och gör det jag ska. Väldigt bra till och med. Nöjd med min prestation och jag vet att de jag jobbar med uppskattar mig. Förutom vissa som behandlar mig som deras underordnade. Jag avskyr när ens kollegor inte ser en som likvärdig och anser att de behöver bossa över en hela tiden. När jag själv vet att jag gör allt jag ska och dessutom gör det riktigt bra.

Ibland tar det hårt, lite hårdare än annars. Så pass att man får tårar i ögonen och måste gå undan en stund. Sen får man samla ihop sig igen och återgå till verkligheten. Fortsätta göra ett riktigt bra jobb och försöka peppa upp sig själv.

Men snart har jag gjort mitt. Sommaren börjar närma sig sitt slut. Jag har massor av spännande saker i kalendern och är så nöjd över min prestation de senaste två månaderna. Jag ska njuta av de kommande äventyren. Och ta med mig känslan av triumf.

Likes

Comments

Jag har återhämtat mig lite senaste dagarna. Haft några intensiva dagar på jobbet och sedan umgåtts med fina vänner. Tänk vilken skillnad det gör. Och framför allt en vän som vet allt och som vågar fråga hur det är. Det betyder så mycket.

Som vanligt har psykologen rätt när hon säger att jag bör hålla mig sysselsatt. Så att hjärnan får mindre tid att tänka.

Likes

Comments

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här. Hur jag ska andas mig igenom denna svackan som vill ta livet ur min kropp. Det gör så ont. Så obeskrivligt ont. Vill gråta, dygnet runt. Flasharna slår mig till golvet och jag kräks av ångest. Bara låt mig gå, snälla?

Likes

Comments

Fredag. Har jobbat idag och ska göra det ytterligare fem dagar. Innan jag lämnat landet för några dagars äventyr. Livet rullar på, även om det är påfrestande.

Jag vill så gärna njuta av livet. Känna mig tillfreds. Inte vara i behov av att ständigt fly mina känslor. Igår pratade jag med en terapeut (inte min ordinarie) som på ett sätt bekräftade mina känslor, och samtidigt kändes det som om hon inte fattade någonting. Men hon sa till mig att jag inte skulle prata om det som skaver. Och det kan ju låta väldigt konstigt, men hon hade en viktig poäng. Jag är så van vid att prata om det som gör ont och den skiten jag har varit med om. Jag har gått i terapi länge, bytt terapeuter och psykologer. Träffat mängder med läkare och massa personal inom slutenvården. Jag har fått vänja mig vid att prata om mina trauman i diverse olika situationer. Och gör det numera utan att riktigt tänka efter.

Jag pratar, beskriver, redogör. Men jag känner inte. Jag stänger helt enkelt av. Och kvinnan jag pratade med igår menade att det inte är bra. Det är mina upplevelser, och inte någonting som någon annan äger eller över huvudtaget har någon rätt till. Och det var så fint sagt. För befinner du dig i en situation inom vården så förväntas du prata. Men det kanske inte är så bra alla gånger. För när jag pratar om det där som skaver så river jag hål på sårskorpan, men får allt för ofta försöka plåstra om mig själv efteråt. Jag förväntas prata, men lämnas sedan ensam med efterdyningarna.

Självklart var jag välkommen att prata om det svåra igår oxå, men jag skulle inte göra det för hennes skull. Hon hade inget egenintresse i att veta detaljer. Och jag kan bara säga tack. För att hon tänkte på mig i första hand.

Dock längtar jag efter måndagens samtal med psykologen. Jag behöver henne nu. Har hållit ihop mig alldeles för länge och behöver bara få en möjlighet att bryta ihop lite. Det är så många känslor inombords som jag hållit på halster nu sedan i början av juni. Orkar helt enkelt inte hålla emot mer.

Likes

Comments

Jag sliter som ett djur. Jag gör verkligen det. Vägrar låta smärtan stoppa mig. Men jag börjar brytas sönder nu. Falla ihop psykiskt. Vet inte hur jag ska orka hålla ut några dagar till tills psykologen är tillbaka.

Jag har så mycket minnesbilder och mardrömmar och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom skiten.

Likes

Comments

Jag sliter verkligen. På flera sätt. Är inne i ett väldigt svårt skov av smärta och det tar ner mig både fysiskt och psykiskt. Samtidigt har sommarjobbet dragit igång. Det jag har fasat för sedan jag skrev på anställningsavtalet. Men det går bra. Jag börjar komma in i det och känner mig lite tryggare i rollen för var dag. Vet att det är en fantastiskt bra erfarenhet inför framtiden. Men jag undrar hur mycket jag gör det på bekostnad av min psykiska hälsa.

Häromdagen träffade jag en ny person inom psykiatrin. Skulle försöka förklara min livssituation och hen säger att "du ser väldigt välmående ut". Och där satt jag med smärta i varenda kroppsdel, självhat och ångest som hade kunnat ryka ur öronen på mig. Med en dödslängtan som var lika stark som Bamse. Det är skrämmande hur det yttre kan dölja den psykiska smärtan. Kände mig besvärad, för den här gången hade jag verkligen önskat att man såg igenom fasaden.

Sommaren är min bästa tid på året. Höst och vinter är depressionens tid. På våren börjar hoppet återvända. Men vad händer om jag resan nu, mitt i sommaren, längtar efter döden? Kommer jag överleva den kommande hösten?

Likes

Comments

Befinner mig utomlands. I sol och värme. Det gör gott för själen. Även med fantastiskt ressällskap som lugnar ångesten och dödslängtan. Skulle gärna stanna ett tag till.

Likes

Comments