Fredag. Har jobbat idag och ska göra det ytterligare fem dagar. Innan jag lämnat landet för några dagars äventyr. Livet rullar på, även om det är påfrestande.

Jag vill så gärna njuta av livet. Känna mig tillfreds. Inte vara i behov av att ständigt fly mina känslor. Igår pratade jag med en terapeut (inte min ordinarie) som på ett sätt bekräftade mina känslor, och samtidigt kändes det som om hon inte fattade någonting. Men hon sa till mig att jag inte skulle prata om det som skaver. Och det kan ju låta väldigt konstigt, men hon hade en viktig poäng. Jag är så van vid att prata om det som gör ont och den skiten jag har varit med om. Jag har gått i terapi länge, bytt terapeuter och psykologer. Träffat mängder med läkare och massa personal inom slutenvården. Jag har fått vänja mig vid att prata om mina trauman i diverse olika situationer. Och gör det numera utan att riktigt tänka efter.

Jag pratar, beskriver, redogör. Men jag känner inte. Jag stänger helt enkelt av. Och kvinnan jag pratade med igår menade att det inte är bra. Det är mina upplevelser, och inte någonting som någon annan äger eller över huvudtaget har någon rätt till. Och det var så fint sagt. För befinner du dig i en situation inom vården så förväntas du prata. Men det kanske inte är så bra alla gånger. För när jag pratar om det där som skaver så river jag hål på sårskorpan, men får allt för ofta försöka plåstra om mig själv efteråt. Jag förväntas prata, men lämnas sedan ensam med efterdyningarna.

Självklart var jag välkommen att prata om det svåra igår oxå, men jag skulle inte göra det för hennes skull. Hon hade inget egenintresse i att veta detaljer. Och jag kan bara säga tack. För att hon tänkte på mig i första hand.

Dock längtar jag efter måndagens samtal med psykologen. Jag behöver henne nu. Har hållit ihop mig alldeles för länge och behöver bara få en möjlighet att bryta ihop lite. Det är så många känslor inombords som jag hållit på halster nu sedan i början av juni. Orkar helt enkelt inte hålla emot mer.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag sliter som ett djur. Jag gör verkligen det. Vägrar låta smärtan stoppa mig. Men jag börjar brytas sönder nu. Falla ihop psykiskt. Vet inte hur jag ska orka hålla ut några dagar till tills psykologen är tillbaka.

Jag har så mycket minnesbilder och mardrömmar och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom skiten.

Likes

Comments

Jag sliter verkligen. På flera sätt. Är inne i ett väldigt svårt skov av smärta och det tar ner mig både fysiskt och psykiskt. Samtidigt har sommarjobbet dragit igång. Det jag har fasat för sedan jag skrev på anställningsavtalet. Men det går bra. Jag börjar komma in i det och känner mig lite tryggare i rollen för var dag. Vet att det är en fantastiskt bra erfarenhet inför framtiden. Men jag undrar hur mycket jag gör det på bekostnad av min psykiska hälsa.

Häromdagen träffade jag en ny person inom psykiatrin. Skulle försöka förklara min livssituation och hen säger att "du ser väldigt välmående ut". Och där satt jag med smärta i varenda kroppsdel, självhat och ångest som hade kunnat ryka ur öronen på mig. Med en dödslängtan som var lika stark som Bamse. Det är skrämmande hur det yttre kan dölja den psykiska smärtan. Kände mig besvärad, för den här gången hade jag verkligen önskat att man såg igenom fasaden.

Sommaren är min bästa tid på året. Höst och vinter är depressionens tid. På våren börjar hoppet återvända. Men vad händer om jag resan nu, mitt i sommaren, längtar efter döden? Kommer jag överleva den kommande hösten?

Likes

Comments

Befinner mig utomlands. I sol och värme. Det gör gott för själen. Även med fantastiskt ressällskap som lugnar ångesten och dödslängtan. Skulle gärna stanna ett tag till.

Likes

Comments

Jag vet inte hur jag mår. Det har varit kaos i ett par veckor. Inombords alltså. Men även utanför. Så mycket på gång samtidigt att jag har blivit alldeles matt. Försöker fly ifrån känslorna. Jag vill dö. Men gör mitt bästa för att inte göra just det.

Likes

Comments

Det skaver. Som tusan. Men jag ska resa runt jorden och må bättre än någonsin.

Likes

Comments

Tänkte att bilden passade bra. För döden får vänta. Det är så svårt att andas just nu, men jag måste kämpa mig igenom även den här svackan. Det kommer bli bättre, för det var det alltid blivit tidigare. Det är allt annat än lätt, och jag imponeras över min egen styrka och envishet. Kliver upp på morgonen och släpar mig till jobbet trots kraftig sömnbrist och krävande värk här och var.

Men jag vill ju någonting på lång sikt. Jag vill leva och jag vill uppnå saker. Då kan jag inte falla nu. Jag har definitivt inte kämpat såhär hårt de senaste åren för att ge upp nu. Kasta in handsken för att det känns lite tufft några veckor. För trots allt så är det okej att känna. Att känna att livet är skit och att hela världen är emot en. Men det viktigaste är att plocka upp sig själv igen och fortsätta framåt.

Det kan ju inte bli mycket värre än hur det var förra veckan. Kan ju vara en tröst i sig att tänka så.

Likes

Comments

Livet, livet...
Det är så enkelt ibland, och så otroligt fruktansvärt svårt i andra stunder. Jag vill ha tillbaka mig själv, min inneboende glöd. Jag vill VILJA leva. Istället för att vilja dö.

Den här veckan har jag varit ett as mot en person som betyder enormt mycket för mig. Jag vet varför jag agerar så. Och det är kanske komplicerat för andra men så himla enkelt för mig. Jag provocerar. Dels för att få bekräftelse. På att någon bryr sig om mig. Å andra sidan provocerar jag henne för att få henne att bli arg på mig. Förbannad. För det är vad jag förtjänar. Jag är ju en vidrig och hemsk människa.

Blir så less på det ständiga självhatet.

Likes

Comments

Den här bottenlösa känslan av uppgivenhet. Jag hatar den så innerligt. Och det kanske är en bra sak. Att hata en så tom känsla. För jag vill inte känna såhär. Jag vill inte känna att döden är en utväg. Den får aldrig vara en utväg.

Försöker ta vara på de fina stunderna. Som fikapausen med en väldigt fin människa. Suger åt mig av de fina orden som sägs. Försöker ta in att människor bryr sig. På riktigt. De vill att jag ska leva. Och jag vill oxå att jag ska vilja leva.

Likes

Comments

Man ger sin tilltro till personalen inom vården som borde veta bäst. Men det blir så fel. Jag ringer i ångest och panik. Säger att jag har starka suicidtankar och planer. Att jag vill bli inlagd för att jag inte litar på mig själv. Skötaren ställer knappt några frågor. Och läkaren föreslår att jag tar 15mg Oxascand och sen försöker sova.

Det är så otroligt fel. Jag grät, jag förklarade att jag bara ber om hjälp om det verkligen behövs. Nu sa jag att jag behövde bli inlagd. Jag känner mig själv. Och kontaktpersonen gör oxå det väldigt väldigt bra. Jag borde inte vara hemma.

Jag bad verkligen om hjälp. Och det sket sig fullständigt.

Likes

Comments