Janina

Har gått runt med en klump i magen och varit så nervös idag. Skulle träffa AE, som vänner, och gå ut en snabbis. Men har känt att detta liksom kommer bli en dejt. Vilket det också blev.

Det blev nog den bästa dejt jag någonsin varit på.

Var så nervös när jag mötte upp honom att jag gick runt och hoppades att jag halvt skulle slå ihjäl mig på vägen dit eller att han skulle ställa in i sista minuten. Inte för att det då hände. Vi hittade en lite halvsunkig men mysig bar, satte oss i ett hörn och pratade om allt och ingenting, skrattade, kysstes. Det låter inte som mycket, men man behöver inte mycket när man har varann, hur klyschigt det än låter. Vi avslutade med en promenad, stod i ett gatuhörn och hörde levande Stockholm runt oss medan vi höll om varann. Ren lycka.

Nu ska jag sova.

XOXO, Janina

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Janina

Jag ligger här, i min säng, lite småfull och alldeles för hög på nikotin. Och tänker tillbaka på det där inlägget jag skrev för någon dag sen. Trots min överväldigande kärlek till AE så har det alltid funnits en person som varit nummer ett. Som alltid kommit före alla andra. Som jag vetat aldrig behöver konkurrera med någon av de andra för att han varit så mycket över dem. Jag sa till Pua häromdagen att, han kanske inte var så överlägsen längre, att AE liksom lyckats kravla sig upp och nästan övertagit den platsen.

Jag hade fel.



XOXO, Janina

Likes

Comments

Janina

Idag. Ja, vad har jag gjort idag?

Egentligen inte särskilt mycket. Jag och MT var ute igår och mötte efter det upp en gammal klasskompis, SR, en snabbis och tog en drink innan jag kom hem vid 04.

Imorse åkte jag och mamma och hälsade på mormor. Efter det kom jag hem och kollade på The Crown. Skulle möta upp MT vid T-centralen lite senare då vi skulle på bio så åkte in lite tidigare för att träffa AE.

Det ösregnade såklart så han tyckte att vi kunde gå in i ett *låst* trapphus och hänga där, och fick också den geniala idén om att vi kunde gå ner en eller två våningar i trapphuset. Vilket vi gjorde. Inga fler kommentarer.

Sedan mötte jag upp MT och sprang även på FS, en annan kompis från gymnasiet, innan vi begav oss mot biografen och såg Baywatch.

Nu är jag tillbaka i min säng och ska snart sova. Ville bara få ner kvällens händelser här så jag har dem i framtiden!

XOXO, Janina

Likes

Comments

Janina

Mina inlägg handlar oftast om min vardag, för att det är väl det intressantaste jag har att komma med och... De tankegångar jag har är inte alltid jättelätta för mig att få ner i ord. Oftast rabblar jag bara för mina vänner om dittan och dattan, fruktansvärt mycket information på en millisekund och knappt jag själv hinner förstå vad jag säger ibland. Jag tänker liksom inte, jag bara gör.

Idag jobbade jag klart mina 45h för denna vecka. Dagen i sig har varit ganska trist med det har jag inte ens kunnat tänka på för idag har jag fått umgås med AE, som jag tror är den person på denna jord som gör mig lyckligast just nu. Och jag kan berätta om hur han skrämde skiten ur mig på jobbet eller allt det där men... Det skulle inte spela någon roll för er som läser för att de sakerna skulle ändå inte förmedla för er hur precis hur värdefull han är för mig.

Jag tror jag sa det till honom idag faktiskt, att det var skönt att komma ut på min rast och stå en stund med honom för att när jag är med honom så är jag nog så nära mitt riktiga jag som jag kan vara med en annan människa. Jag behöver inte låtsas, utan är jag ledsen, ja... Då är jag ledsen. Är jag glad så är jag glad. Han vet allt som finns att veta, som spelar någon roll. Han har sett mig i mitt värsta och bästa. Han har tagit hand om mig när jag knappt kunnat stå på egna ben, torkat mina tårar, hört mig skrika, se mig helt tom, i panik. Ja, allt. Och det går åt båda hållen. Jag vet att han inte kan se sitt liv utan mig i det, att han tar vara på de små stunderna vi får tillsammans och tar varje chans han får att träffa mig, även om det bara är i 5 minuter. Jag har sett honom förbannad, sårad, panikslagen, så lycklig att hans leende inte kunnat bli större. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, om saker som är lättsamma och saker som är tuffa Jag har känt varenda centimeter av hans kropp mot min hundratals gånger, och ändå kan jag inte få nog.

Jag älskar honom så mycket och han älskar mig. Det syns och känns så tydligt när han är med mig. Och även om vi pratat om en framtid någon gång, och att trots flera månader ifrån varandra i våras, där känslorna är ännu starkare när vi ses nu igen, så vet vi nog båda att det aldrig kommer att bli vi. Och jag vill säga att det gör mig arg. Att det gör mig så otroligt ledsen. För jag skulle göra mycket för att veta att han var min, bara min. Men jag är inte det. Jag är tacksam att han finns i mitt liv. Att han lovat att alltid göra det. Jag är så tacksam för varje lilla stund som jag får där jag kan titta på honom och tänka att "fan, han är så..." och komma av mig, för ord kan inte beskriva hur fantastiskt det är när han ler, när han tittar på mig och inte kan sluta le, Och jag bara står där och ler tillbaka.

"I'm sorry, but I fell in love tonight.

I didn't mean to fall in love tonight.

You're looking like you fell in love tonight.

Could we pretend that we're in love?"

Och så är jag tacksam för att Pua och hennes dåvarande roommate behövde folk för att vakta en hemmafest de skulle ha. Utan dem hade han och jag nog aldrig lärt känna varandra. Så, Tack Pua! <3

XOXO, Janina

Likes

Comments

Pua

Känner att det är extremt stora skillnader i mina och Jeninas inlägg. Mina är nu (tyvärr) väldigt mörka och djupa på ett obehagligt sätt.

Idag har varit en sån där dag när jag inte velat umgås med någon och bara ha koll på mig själv samtidigt som jag sitter och gråter stup i kvarten. För det är ungefär så som dagen har sett ut. Jag har spenderat majoriteten av min vakna tid vid havet sittandes på ett berg. På kvällskvisten satte jag mig där och grät i cirka två timmar. Katastrof. Jag förstår verkligen inte hur ens liv bara kan falera så plötsligt...?

La mig till och med en stund på berget och grät. Kunde seriöst inte sluta. Det är sjukt. Skrev till MS och frågade om han kunde komma över i 5 min och bara ge mig en kram för att jag mådde dåligt. Han tvekade inte ens. Klart han kom trots att han slutade kl 00.00 på kvällen. Fine att jag fick vänta till typ halv 1 på att få en kram menden här känslan att krama någon och bara få gråta ut. Att ha någon som håller om en som man verkligen litar på. Den känslan betyder så mycket för mig just nu. Jag vet helt enkelt att han finns där för mig när det behövs och det är allt jag behöver just nu.

Vi satt på bänken utanför min port medan jag grät. Då frågade han om jag åt någonting. Fan. Svarade att jag verkligen försöker (kan ju påpeka att det kanske trots allt inte är en så bra idé att trycka i sig en flaska pepsi istället för att äta lunch). Då sa han att mina knän såg mycket smalare ut. Det är väl klart att MS ser det. Han kan ju hela min kropp utan och innan, tycker han att dem är smalare så är det typ 99,9% chans att dem är det. Fan. Jag vill inte tunna ut på det sättet. Men det är väl kanske det jag kommer göra? Så kroppen reagerar när den inte mår bra.

Innan MS åkte iväg igen så sa han åt mig att försöka äta. Han bryr sig. Jag är verkligen glad att jag kan ha kvar honom som kompis även fast det var det här som gjorde att vi kunde börja umgås igen. Önskar verkligen att det kunde vara under andra omständigheter,

Nu ska jag svälja alvedon för att sedan sova. Imorgon ska jag nämligen träffa en kompis och sedan ta den sista jävla Hepatit B sprutan (både längtar och inte längtar).

Sov gott.

XOXO Pua

Likes

Comments

Janina

Det var länge sen jag skrev nu, och det har varit en period då det varit så mycket att jag knappt haft tid att andas.

Har jobbat som en sinnessjuk människa och snittat 40h/v, kört dubbelpass nästan varje dag, dvs 5h på ena jobbet och sen 5h på andra. Vart ledig typ en dag i veckan och varit sjuk med feber och ont i lungorna i snart 2 veckorna.

Har iallafall kommit in på min nya utbildning, börjar plugga om drygt en månad. Försöker förbereda min ekonomi på smällen som kommer, iom att jag inte får studiebidrag och inte kommer kunna jobba 700h i månaden. Så har strypt alla mina tillgångar. Ger mig sjuk ångest hahaha. Måste inbilla mig att jag sparar till en Neverfull. Surt men det är livet.

Utöver det så. Ja, det händer inte så mycket. Sagt upp lite vänskaper, efter att mitt ex slog mig på en fest i helgen typ. Bekänt min kärlek för en kille, sagt att jag är kär i en annan. Inget utöver det vanliga liksom. All that drama.

Idag har jag haft bästa dagen. Varit ledig så körde Ikea med brorsan, tvättat och städat, samt gjort matlådor och planerat ekonomi. Känner mig nästan vuxen. Vilket är skönt, för jag är så jävla less på alla omogna, barnsliga och naiva människor runt mig. Så det är jävligt skönt att jag är passé det, och allt som hade med sånt att göra.


Drömmen... (bild tagen från google.se)

Likes

Comments

Pua

Kände för att skriva av mig men så fort jag öppnade det här inlägget och skulle börja skriva så insåg jag att jag inte visste vad jag skulle skriva. Igår grät jag för det mesta. Lyckades hålla mig en gång när MS ringde mig.

Idag har jag inte gjort något. Har ingen lust att göra något. Har ingen lust att äta. Vill inte gå på festerna jag är bjuden på ikväll. Vill inte umgås med människor. Vill inte vara här. Jag vill absolut ingenting. Har ingen livslust alls just nu. Det är inte så att jag vill gå och ta livet av mig men det här ger liksom ingenting just nu. Det är svinjobbigt.

Jag vill bara att SP ska komma hem så vi kan åka lite motorcykel. Det är typ det enda som gör mig någorlunda glad just nu.

Ska försöka sätta mig och sy lite nu så att det åtminstone blir klart någon gång.

XOXO Pua

Likes

Comments

Pua

Så igår var jag hos läkaren igen. Gick hyffsat bra förutom att jag inte alls tyckte om läkaren. Det är svårt när man inte klickar med dem och det inte känns som att de förstår. Trots att min psykolog hade skrivit att jag skulle bli sjukskriven så fick jag sitta och övertyga läkaren om att jag skulle bli det. Det tär så mycket på en att vara tvungen att göra det.

Efter att jag hade varit hos läkaren i en timme så var jag äntligen klar och då hämtade MS upp mig. Sjukt skönt. Vi åkte hans mc ut till Bullandö där jag bjöd honom på glass. Det var så han sa att jag kunde "tacka" honom. Vet faktiskt inte vad jag skulle ha gjort utan honom vid det här laget faktiskt. Känn så bra att ha hans stöd igenom detta. Var borta i kanske fyra timmar totalt. När han skulle skjutsa hem mig så skojade han med mig vilket fantastiskt nog fick mig att skratta. Jag har en tendens att råka skalla honom lite smått med hjälmen liksom när han kör. Så han gasa, bromsa, gasa, bromsa så att jag skalla honom en jäkla massa. Tyckte det var så roligt. Hade en lång raksträcka dessutom som han accelererade upp till 110 km/h. Det var så underbart - att äntligen få känna sig lite levande igen..? Jag märker dock att MS själv tycker att det som hänt är jobbigt men det är ju för att han verkligen bryr sig om mig. Jag vet själv inte hur jag skulle ha reagerat om han kom och berättade något sådant för mig. Är bara glad att jag har hans stöd nu.

Just nu går jag dessutom för det mesta och känner typ ingenting. Det är väldigt jobbigt då jag själv anser att jag är en svartvit människa. Antingen är jag glad eller så är jag det inte. Att inte känna någonting. Hur som helst så inser jag att jag stundtals kommer ifatt mig själv och inser vad som har hänt. Typ idag. Har träffat RE och sedan UR. Efter det var jag själv och då brast det. Jag grät och somnade sedan på golvet samtidigt som jag kramade min stora nalle. Jag känner mig så ensam just nu. Det är sjukt jobbigt. Börjar bara gråta av att skriva detta.

Jag önskar att jag kunde känna något. Att jag kunde vara arg, att jag kunde slå sönder något, att jag kunde gråta hejdlöst eller vad som helst. Men det är inte så. Jag har bara en klump i bröstet, ångest och har nu fått Atarax utskrivna igen. Andra gången på cirka ett år. Jag börjar nästan fundera på hur jag ens ska kunna ta mig igenom det här. Hur är det möjligt liksom? Jag vet att snart kommer den här perioden av att inte känna någonting att gå över och då kommer jag må så jävla dåligt. Det är nästan som att det här värsta inte ens har varit än för att jag inte är vid medvetande än.

Ska till psykologen imorn så borde sova nu.

XOXO Pua

Likes

Comments

Pua

Trots att jag har varit vaken större delen av dagen så har jag inte gjort så mycket - har bokfört, skickat polisanmälan till försäkringsbolaget, lagt ut en annons, planerat in en brunch med Janina och läst hela boken som Therése Lindgren har skrivit. Jag visste redan i julas när jag fick boken att jag skulle kunna identifiera mig mycket med henne då det var ett av hennes youtube-klipp som fick mig att inse att jag var deprimerad förra året.

Idag öppnade jag för att läsa den och jag tror inte att jag skulle ha kunnat läsa den vid en bättre tidpunkt. Det känns bara som att jag håller på att falla tillbaka på exakt samma spår igen och det skrämmer skiten ur mig. Den där känslan i bröstet, svårt att sova, koncentrationssvårigheter, oförmågan att känna något osv. Jag vill inte falla tillbaka dit men i min situation så är det stor sannolikhet att jag kommer göra det.

Therése Lindgren skrev mycket om sexuella övergrepp i sin bok - vad gills som sexuella övergrepp? Sexuella övergrepp är något som man ska polisanmäla. Sexuella ävergrepp är inte endast våldtäkt. Det kan vara:

- att någon tar på dig mot din vilja
- att någon tvingar dig att ta på den personen mot din vilja
- att någon visar sina könsdelar för dig mot sin vilja
- att någon säger något till dig via text eller muntligt som du uppfattar som obehagligt
- att någon du är tillsammans med vill ha samlag men inte du

Det finns mycket som ingår i de här kategorierna. Att läsa den här boken gjorde att jag insåg att jag varit med om en hel del sexuella övergrepp som borde ha polisanmälts.

Första gången jag var med om ett sexuellt övergrepp var när jag var cirka 14 år. Jag hade msn och tyckte att det var så spännande att prata med människor som jag inte kände. De flesta var så trevliga. En person skrev sexuella saker till mig och ville att jag skulle sexta med honom. Det ville väl inte jag heller så blev inte mycket mer snack med den personen.

Några månader senare blev jag usatt för nästa sexuella övergrepp. Någon öppnade sin webcam och visade när han runkade av sig själv.

Efter detta så dröjde det länge innan jag blev utsatt för något sexuellt övergrepp igen. Jag hade blivit tillsammans med min dåvarande pojkvän. Hade tagit studenten, flyttat till Luleå och han var på besök. Jag var då 19 år gammal. Han ville ha sex men det ville inte jag. Men han tog det inte på allvar, brottade ner mig i sängen. Jag kommer ihåg hur han försökte att hålla fast mina armar så att jag inte kunde göra något motstånd samtidigt som jag sa att jag inte ville. Jag sa "nej", jag sa "sluta" och jag sa "jag vill inte". Ändå fortsatte han att försöka dra av mig kläderna och ta på mig tills jag började gråta. Tårarna bara rann ner för mina kinder. Då slutade han.

Nästa sexuella övergrepp var nog när jag var 22 år. Jag hade varit på en fest och det var en kille som var extremt efterhängsen. Han skulle bara ha mig liksom. Tillslut var det som att han jagade mig och jag tyckte att det är en bra idé att gömma mig i garderoben. Han kommer såklart efter mig och jag känenr hur jag är instängd och han bara kommer mot mig. Han tar tag i mig och kysser mig. Hans andedräkt luktar alkohol och jag känner mig så himla äcklad. Lyckas ta mig ur hans grepp. Jag gick hem efter det.

Vi är nu inne på det femte sexuella övergreppet. Det var av en kille som jag var lite intresserad av men just den kvällen var jag så extremt trött på livet. Jag var så tydlig med att om han skulle sova hos mig så skulle vi bara sova för jag behövde få lite sömn. Nej. Såklart inte. Han tar tag i mig och försöker att få mig att ta på honom. Jag kommer ihåg hur jag inte ville och sa emot. Men han var så "bestämd". Jag kommer ihåg hur jag tänkte att om jag runkar av honom så att han kommer så kan jag sova sen så slipper jag tjafsa för det tar bara mer tid. Jag kommer ihåg hur äcklig jag kände mig dagen efter. Lakanen byttes på en gång och killen träffade jag aldrig igen.

Sjätte gången var nu för ett tag sen och tyvärr det värsta.

Jag har alltså varit med om 6 sexuella övergrepp. Endast ett har jag anmält. Det är rätt dålig statistik faktiskt.

Har ni inte läst den här boken så uppmanar jag eratt göra det. Den lär er mycket psykisk ohälsa. Tyvärr kanske jag ska säga så hade jag extremt mycket att identifiera mig med henne. Men utan henne och hennes youtube-kanal hade jag aldrig förstått att jag var deprimerad förra året. Jag är henne evigt tacksam för det. Lika mycket som jag är henne tacksam för att ha skrivit den här boken för det får mig att hoppas. Hoppas och veta att jag kommer må bra bara jag fortsätter att sträva efter det. Men...

Ibland mår jag inte så bra.

XOXO Pua

Likes

Comments

Pua

Så för en vecka sedan så tog jag den första sprutan för vaccinet som skyddar mot hepatit B. Jag tog även blodprov då. Så två nålar på en dag sög med tanke på min trypanofobi (sprutfobi). Det enda som roade mig var nog att MS satt och retades om att det var kul att se skräcken i mina ögon. Lite tur att han satt och fick mig att tänka på annat då.

Idag var jag tillbaka och tog alltså den andra sprutan av detta vaccin. Har sån fruktansvärd fobi alltså. Jag förstår verkligen inte. Pulsen går verkligen upp och jag sitter och känner hur rädslan speglar sig i mina ögon när jag säger att jag är extremt spruträdd. Det är bara jobbigt att skriva om dem.

Hur som helst så har jag faktiskt bara en spruta kvar nu. Men jag har så ont i armen Så ska nog fortsätta se film och snacka med SP. MS skulle ringa men han har inte tid just nu och jag är för deppig för att snacka i telefon.

Fortsätt ta hand om er!

XOXO Pua

Likes

Comments