View tracker

Ännu en vecka har svischat förbi mig och jag fattar inte hur jag får ihop livet. Fattar verkligen inte. När ska det komma en eller två dagar utan att det går i 190 knyck? Det är banne mig något varje, varje dag.Jag menar inte att gnälla, vad jag istället menar är att nu när jag jobbar här hemma i stan så borde jag väl ha mer tid över? När jag inte längre behöver pendla 15 mil om dagen. Ja, jo, nog har jag väl kanske mer tid men det är knappt det märks.

En helt härlig känsla när när klockan ringer på morgonen, jag kliver upp och gör mig klar för att gå till jobbet och när jag sen är på jobbet så har det gått ungefär 30 minuter sedan jag klev upp. Det är lyx för mig. Förr tog det mig minst 45 minuter bara att åka till jobbet. Och minst lika mycket för att ta mig hem. Så visst har jag vunnit tid på att "flytta hem" jobbet, det är helt klart.

Men det finns mycket att stå i om jag säger så. Å det dåliga samvetet är min ständiga följeslagare. Jag jobbar på att göra mig av med den partnern men det är banne mig inte lätt. Helst borde jag kunna klona mig så jag kunde finnas till på många ställen samtidigt.

Under veckan som gick så var jag en dag till Uppsala med dottern - på ett återbesök på Akademiska sjukhuset. Läkaren var nöjd och glad och positivt överraskad över hur bra allt såg ut. Det var roligt att höra honom säga det. Vi ska tillbaka om tre veckor igen.

Jag hann med lite träning, trots att jag har ont i halsen. Det vill liksom inte bryta ut helt och hållet så jag kände att ,,,, nä, nu kör jag ändå. Det må bära eller brista. Det bar. Halsen gör fortfarande ont, men varken mer eller mindre.

Man är ju inte vidare vacker.. men jag bjuder på det! Nån lär ju visa hur verkligheten kan se ut också. Utan en massa spackel och tillrättalagt hår. Det här är jag... sån här är jag! Take it or leave it!

Så här tomt var det när jag kom dit i fredags. Tur jag kom dit och drog igång maskinerna lite...

Jag hann med att gå på bandy en kväll också. Det var en trevlig match eftersom Saik då vann tredje raka och de är nu klara för semifinalserien. Nästa hemmamatch är på fredag. Får väl se hur det blir med att gå på den. Vem vet?

Igår var jag i Stockholm över dagen på teater med mamma, syster och svåger. Det var en riktigt trevlig dag. Lyckades fynda lite, vilket aldrig är fel.

Har jag hunnit med något mer? Ja, jo,,, jag var på kurs i fredags! Min första kurs som har med mitt uppdrag som invald som ersättare i Omsorgsnämnden att göra. Det var både roligt och spännande. Finns många nya människor att lära känna kom jag på. Och massor att lära sig. Ser fram emot det här.

En liten sak till... jag har hunnit med att träffa en person som ligger mig mycket varmt om hjärtat också. Det är ju liksom aldrig fel det. Inte alls faktiskt. Gullig person snackar vi om. Det går liksom inte att låta bli att tycka om den här människan. Eftersom jag redan har bjudit er på så många bilder redan så ska ni slippa se bild på den här personen. Vill ju inte plåga er allt för mycket. Näää inte jag inte. Omtänksam och snäll som jag är så låter jag er slippa det.

Som ni ser så är det fullt ös mitt i mitt liv. Förutom allt det här som jag har skrivit om så ska ju hus å hem skötas också. Å alla tre barnen med allt vad de behöver. Så jag har inte så mycket problem med att få tiden att gå om ni förstår. Å jag har möjligtvis glömt berätta nåt också... ja, jo det har jag....men så får det vara. Ha det bäst nu allihopa!

Nu ska ni slippa mig! Puss och hej!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Om man vill förändra saker i livet så bör man bland annat försöka vara ärlig mot sig själv, föra inre diskussioner om det som har hänt och varit. Inte lägga över allt på den man är besviken på utan se allt som hänt som att du har blivit en eller flera erfarenheter rikare inför det som komma skall. Det låter jävligt enkelt, dock är det inte alls enkelt att faktiskt tänka på det sättet. Men om vi försöker se det vi har i ryggsäcken som olika sätt att utvecklas så kanske det kan bli lättare?

Min ryggsäck är både stor, tung och välfylld. Både av acceptans, förnekelse och olika flykter från allt möjligt. Men är det nåt jag har lärt mig längs vägen så är det att sluta fly. För det leder inte till något bra överhuvudtaget. Förr eller senare kommer historien ikapp oss och biter oss i arslet igen. Så jag har slutat fly och istället blivit sjukt ärlig (för det mesta) och kanske hård mot både mig själv och mot mina vänner. Ibland vill de inte höra vad jag har att säga men jag kan som ni vet .. inte hålla tyst ,,, så de blir tvungna att lyssna på mig i alla fall till slut. Det drar mer energi och ork ifrån oss att fly från oss själva eller från det som är obehagligt än det gör att ta tag i det jobbiga. Vi måste nog bli bättre på att ta tag i det jobbiga, våga möta det som gör ont och låta oss få "falla" en stund om det är vad som krävs. 

Kanske kan jag jämföra det med att ge sig ut på en fallskärmstur? Men istället för att hoppa ifrån ett flygplan så hoppar vi bort från det vi vet är tryggt och säkert, ger oss ut på okänd mark och hoppas att vi landar på ett plant ställe utan att bryta våra fötter och ben. Skulle vi falla så vi skadar oss så måste vi låta våra vänner plocka upp oss och lappa ihop det som återstår av oss. Vi behöver inte alltid vara den som är stor, stark och duktig. Det går att komma igen liksom. Svackor har vi alla. 

Jag är delvis inne i en svacka nu, som påverkar mig mycket. Och jag vet att jag förr eller senare måste ta itu med den. Mitt problem är att jag inte vill göra det. Jag vill inte falla så, jag vill inte blotta mig på det viset för den människan det handlar om. Jag vill inte det och så länge jag inte vill det så är jag rädd för att det inte går att göra så mycket - hur ska jag komma någon vart så länge jag själv inte vill? 

För mitt eget bästa borde jag ta tag i saken så fort som möjligt för att sedan kunna droppa dödvikten jag går omkring och bär på nu. Dödvikt i form av dåliga känslor, ledsenhet och ilska. Önskar att det bara vore att säga att nu tar jag tag i det här och droppar det som inte längre behöver bäras på. 


Mycket skräp blir det. 

Även om jag inte är redo direkt nu så har jag ändå börjat rota i det och vet att jag måste göra det på riktigt snart. Kanske kan jag se det som en liten framgång. För två veckor sedan var det otänkbart. Så jag tror att jag sakta, sakta är på väg fram till dagen när jag orkar och kan hantera det här. Kanske. Förhoppningsvis.

Att jag har varit arg och samtidigt tillbakadragen nu är kanske ett litet sätt att försöka dölja att jag egentligen är ledsen, kränkt och sårad? Men det har varit/är mitt sätt att hantera situationen just nu. Självbevarelsedrift tror jag vi kan kalla det. 

Nä, gott folk! Nu räcker det. Tårar renar och stärker har jag hört. Tårarna behöver komma ut ibland. Så är det med all säkerhet. En vacker dag är det dags för att riva dessa murar och blotta mina inre blåmärken. Jag lovar att ni kommer att få höra om det då. Till dess lägger jag ner det här snacket ... ... tror jag. Ska inte tjata livet ur er om tråkigheter!

Nu blir det godnatt inför en lång dag i morgon. En dag som kommer att bestå både av jobb, en resa till Akademiska samt umgänge med en mycket saknad vän! 

Puss på er! Å sov gott!


Likes

Comments

View tracker

​När man inte kan påverka men ständigt blir påverkad. Va fan gör man då? Hur gör man för att förändra sin situation? När man på nåt sätt måste försöka fungera fast man inte gör det egentligen? Kommer på mig själv med att bara sitta och stirra framför mig och försöka förflytta mig från rummet jag befinner mig i. 

En vän sa till mig i ett helt annat sammanhang att det är jag själv som "bjuder in" till att någon får mig att må dåligt. Det kan vara helt sant det. Men det är inte alltid så enkelt att motverka det i alla lägen. 

Jag inbillar mig och tror att vi nog någonstans måste ha bearbetat och på något sätt ha gått vidare eller är villig att gå vidare för att kunna låta bli att få folk att såra oss? Hänger ni med i mina funderingar? Eller är jag ute och cyklar? 

Det som är så störande i det här fallet, som jag inte kan gå in riktigt på, är att det påverkar mig sjukt negativt som människa. Jag blir en människa som jag inte är, som jag inte vill vara. Vill inte vara den som är ledsen, bekymrad, håller sig undan osv. Men jag blir sån. Mitt leende försvinner, mitt skratt försvinner, det känns som om hela jag försvinner. Märklig och sjuk känsla. 


Måste komma på nåt sätt att hantera det här. Men det är jävligt svårt när man inte är redo att bearbeta det som ligger till grunden för det som får mig att må så dåligt. Dumma, dumma mig! Jag som tycker att jag i mångt och mycket är en ganska smart person... men uppenbarligen inte... 

Take care gott folk! Sänd kärlek omkring er istället för mig idag. Min är på sparlåga efter en märklig eftermiddag. Pussen och kramen till er!




Likes

Comments

I måndags åkte jag å min lilla Loppa ner till Uppsala för att besöka Akademiska sjukhuset. Där skulle det göras ett hörseltest och pratas med läkare och narkosläkare. Det tog några timmar att få allt gjort. Hörseltestet avbröt de för det gick inte att genomföra. Hon hörde helt enkelt inget på sitt vänstra öra. I övrigt gick allt bra och när vi var färdiga där så åkte vi hem till min kusin Tomas och hans Carina. Där skulle vi sova över natten och vi blev bjudna på god mat, roliga samtal och det visade sig att världen är bra liten ändå.
Sjukt mycket tack för att vi fick komma och bo hos er. Underlättade så mycket för oss.

Tisdagmorgon var vi på Akademiska halv åtta och en timme senare var hon nedsövd och jag fick lämna henne på operationsbordet. Har ni varit med om det någon gång? Lämna ett sövt barn? Det är en hemsk känsla. Fast man vet att hon bara sover så känns det oerhört jobbigt att bara gå. Man blir liksom så ledsen. Ledsen djupt in i mammasjälen. Spelar ingen roll hur många gånger jag blir tvungen att göra det så kommer det ändå alltid att göra ont i mig. Samtidigt väcks en djup känsla av oro. Oro över hur allt kommer att gå med operationen och hur hon kommer att må efteråt.

Under tiden hon låg där och var helt omedveten om vad som hände så satt jag i cafeterian och fikade, läste en betygshandbok, sprang på toa och umgicks med mitt X som hade kommit för att träffa Loppan. Det var några ansträngande timmar för jag var sjukt orolig och när klockan tickade iväg så steg oron och pulsen i kroppen. Nästan fem timmar tog det innan de ringde och sa att vi fick komma upp till uppvaket.

Lättnaden var stor då kan jag lova! Väntan var olidligt lång och jobbig. Man hinner tänka väldigt många saker och känna ännu flera. Det här var en av det jobbigaste dagarna jag har genomlevt på senare tid. När vi kom upp dit så var hon verkligen jätteledsen, grät och skrek och ville ha oss nära. Hon fick extra syrgas och jag gjorde verkligen allt för att lugna ner henne. När de hade lagt på henne ett värmetäcke så kröp jag ner i sängen bredvid henne för att hon skulle känna närheten. Hon lugnade ner sig och somnade så småningom om igen. Det var det hon behövde mest av allt.

Sen när hon vaknade till igen var hon törstig och ville ha isglass. Vilket hon fick omgående!

Hon är så tapper min lilla underbara tjej! Tuff trots sin sårbarhet. Hon fick jättemånga fina kommentarer från personalen där, både de inne på operation och de på uppvaket. De pratade om vilken vacker tjej hon är och om att hon verkar vara en vacker person i sitt sinnelag också. Tänk om de bara visste hur rätt det har när de säger så. Hon är sjukt klok och smart den här tjejen. Ni som inte känner henne, ni har missat nåt! Det är helt sant!

Tisdag kväll fick vi åka hem igen. Hon sov hela vägen i bilen hem. vilket hon fortsatte att göra när vi kom hem igen.

Sömn är det hon behöver mest av allt just nu. Och se till att få i sig lite att äta. Hon är lite dålig på det för hon mår illa ganska ofta. Men hon försöker peta i sig lite ibland i alla fall.

Nu ikväll har vi tagit bort det stora bandaget och satt på ett lite mindre. Hennes öra ser inte jättefräscht ut just nu men det kommer att bli jättefint när det har läkt ihop. De har byggt upp ett helt nytt inneröra på henne och för att kunna komma åt bra så har de lyft bort en del av örat på henne. Låter groteskt men jag är så imponerad över allt de kan lyckas göra för henne.

Nu håller vi tummarna för att det läker fast rätt där inne i örat och att hennes hörsel kommer tillbaka. Samt att hon slipper lida så som hon har gjort länge nu. Älskade lilla ungen min!

Kanske är det överflödigt att skriva det....... men jag ÄLSKAR DIG UNGEN MIN! Du är min kämpe och hjälte! Alla dagar året runt! Utan dig och dina bröder vore jag noll och intet! Det är ni, mina tre ungar som gör mig till den jag är! 

Ni är mitt liv å jag kan inte tänka mig ett liv utan er! Aldrig! ​

Likes

Comments

Igår var det fredag. Inte vilken fredag som helst för det råkade vara den enda fredagen det här året som jag fyllde år! Japp. Hela 22 år blev jag. Inte? Nääähää inte det inte. Men om ni gångar det med 2 då så får ni fram rätt siffra om det nu är viktigt. Trivs med att vara i den ålder jag är jag. Fast jag känner mig inte som en dag över 22. Tror jag? Sen att jag kanske ser lite äldre ut än så är inget märkvärdigt. Nopp! =)

Där har ni en pigg och glad 22-åring.

Här är en annan sida av mig. Totalt tömd på både ork och glädje. Alla mynt har två sidor eller hur? Här ser ni mina.

Bjöd mina underbara kollegor på tårta gjorde jag och den var uppskattad och hade en rykande åtgång. Inte för att jag är överraskad över det för finns det fika på jobbet så försvinner det fort! Slurp säger det liksom. Helt underbart så här i alla diet och antisockertider.

Efter jobbet åkte jag å hämtade min kompis! Min goa kompis "Maxi"!!

När jag kom till hans "jobb" så kom en ur personalen fram och berättade att "Maxi" pratat om mig hela dagen. Talat om för alla där att hans bästa kompis Therese skulle komma och hämta honom.

- Å då ska vi åka bil hem!
- Nä, det kan ni väl inte göra?
-Joho! För min kompis kan köra bil hon! Så det så!

Nämnde jag att "Maxi" är fyra år å går på dagis?

Underbara unge! Å underbara kompisar han har. Som såg saken ur barns perspektiv. När han pratade om sin bästa kompis så såg de för sitt inre en annan fyra-åring. Inte en vuxen människa. Men för "Maxi" är det jätteviktigt att jag är hans kompis. Inte mammas. Det påpekar han varje gång vi ses.

Lämnade av honom hos sin storasyster och sen for jag hem och tog reda på jordens disk. Lyckliga jag! Ni anar sarkasmen hoppas jag. Ungarna var så upptagna så och diskmaskinen funkade inte sades det. Nåja, det ringde på dörren och där stod ett blombud! Tjooohooo! Vackra tulpaner till vackra mig! Tjossan! Då blev jag glad på riktigt. Sen kunde jag fortsätta diska med en helt annan glädje.

Klockan 19 gick jag å Loppan över till Liselotte för vi var inbjudna på middag där. Vilket var en fet lögn! Jag blev mot min vilja bortförd genast jag kom in genom dörren. Är det något jag har svårt för så är det när jag inte har kontroll. Men det var bara att försöka hänga med.

Färden gick hem till Annie! Där blev det bubbel, presenter och tjejsnack.

Sen blev det vidare färd ner till Charlys för middag och en supertrevlig kväll. Lite jobbigt blev det när de började sjunga Ja må hon leva å så där. Pinsamt i min värld! Rosor fick jag också. Vackra!

Jättegod mat och oerhört underbar efterrätt! Ååå my good!

Tack för en underbar kväll alla ni som var inblandade i det här. Jag vet att ni är flera stycken. Å jag älskar er alla. Tack, tack, tack!

Likes

Comments

Vet ni vart jag mår som allra bäst? Jo, i min egen inre värld. När jag kan vara glad och känna glädje. Det kan vara glädje över både små och stora saker. Över bagateller eller stora omvälvande händelser. Över något som händer i min absoluta närhet eller över något som hänt på andra sidan jorden. Det spelar inte så stor roll, jag är nog ganska duktig på att hitta saker att vara glad över. Ofta. 

Jag gillar att le, jag gillar att skratta, att skoja, att busa, roa andra, sprida glädje omkring mig. Det kan vara genom både stort och smått. Jag är ganska bra på att veta vad som gör var och en lite gladare. Men med detta sagt vill jag även förklara att jag inte är någon glädjefanatiker. Jag kan även känna av när någon inte mår bra eller när någon behöver tröstas eller lyftas lite, då gör jag det istället. Om jag kan och har möjligheten till att göra det. 

Visst livet jag lever i är inte alltid det lättaste och jag hamnar i perioder när jag är ledsen och mår dåligt. Då är jag inte alls så bra på allt det jag skrev här ovanför. Då går jag in i mig själv och försöker klara av livet som det kommer, dag för dag. Det är vid dessa tillfällen min glädje ger tillbaka till mig för de människor jag har omkring mig försöker på allra bästa sätt att få mig att bli glad, stark och hitta orken till att klara av det som för stunden har "sänkt" mig. 

De försöker visa mig vägen uppåt och framåt igen. Så som jag gör för dem i vanliga fall. 

Just nu hittar jag inte fram till glädjen i mitt inre rum. Det är både tomt, tyst och tråkigt där inne. Ingen ler mot mig när jag tittar in. Ingen ger mig förmågan att hitta glädjen i det jag har runt mig. Å jag saknar det. Jag saknar mig själv faktiskt. Mitt glada jag. 
Hur jag ska hitta nyckeln tillbaka dit eller när, det vet jag inte. Ingen aning. Men jag hoppas verkligen att jag hittar både nyckeln och rummet igen. 

Sköt om er vänner och var rädd om er själva och era inre rum. Ni saknar dem när ni inte hittar in i dem. Det lovar jag er. 

Sov gott. Vi hörs och ses i morrn. Puss & kram!






Likes

Comments

Har fått en fråga flera gånger idag. Frågan är: Hur orkar du? Hur orkar du ens stå på benen och kämpa om och om och om igen?

Svaret? Jag vet inte riktigt. Jag bara gör det för jag har inget annat val. Allt jag gör här i livet gör jag för att mina barn ska ha det så bra det går. Jag når inte alltid så långt som jag vill men jag försöker i alla fall. De få gånger jag inte kämpar för barnens skull så är det en kamp för min egen skull. 

Där har jag hamnat idag. Nu har det uppkommit en situation där jag måste fokusera och uppbåda all min kraft till att överhuvudtaget kunna fungera. ​

Har ni någon gång blivit så sårade eller så kränkta att ni knappt fattar vad som händer? När allt bara faller en ur händerna och man nästan måste ha hjälp för att ta sig framåt? Det har hänt mig några gånger genom åren (å ja, min x-make är en av dem... men nä, han är inte inblandad i det här)

De människor som gör så mot oss, de håller man sig sedan borta ifrån för man orkar inte eller vill helt enkelt inte vara i deras sällskap. Man försöker rättfärdiga sig själv, borsta av sig och gå vidare med det som passar en själv bäst. När man möts någonstans så undviker man varandra så gott det går, möjligtvis säger man hej. På sin höjd. 

Sen går tiden och var och en sköter sitt. Förhoppningsvis kan man lägga saken bakom sig och kanske förlåta och en dag närma sig den som gjort en illa? Inte alltid. Långt ifrån. Det beror på vad som skett och vem som har gjort det mot dig.

Ibland hinner man inte lägga tillräckligt mycket tid bakom sig och det som har hänt innan man står inför faktumet att man av någon anledning är tvungen att förhålla sig till att helt plötsligt träffa vederbörande människa varje dag. Man har inget val liksom. Det går inte att backa, det går inte att ändra. 

Hur gör man då? Jag vet inte. Jag har inget svar på den frågan. Men det är vad som har hänt mig idag. Jag måste nu möta och kunna tackla en människa som sårat mig djupt, som på riktigt har kränkt allt jag står för som både människa och mamma. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Hur jag ska klara av det. Jag vet bara att jag verkligen måste klara av det. Men vilket ben ska jag stå på? 

När jag blev medveten om det här idag så blev jag själv väldigt förvånad över min reaktion. Den blev så oerhört stark. Jag tappade verkligen allt och alla gamla sår revs upp till ytan igen. Tårarna har verkligen trillat i tusental idag. Hade inte trott att jag skulle reagera så starkt men jag blev verkligen tagen på "sängen" så att säga, när jag fick höra det här.

Nu är jag totalt sopslut som människa efter en sjukt ansträngande dag och ska försöka sova på mig lite ork och styrka inför morgondagen. Jag kommer att fixa det här också, för att jag måste det och för att jag väl är en sån person men jag behöver tid och jag behöver få vara ifred, göra det på mitt sätt. 
Nåt som slår mig när jag är så här ledsen är hur jag längtar efter någon annan som gjort mig ledsen. Hur kan man vara funtad på det sättet? När man behöver stöd och kraft från någon annan, varför längta efter någon som inte alltid är så bra för en? Jag vet inte svaret på det heller. Nån annan som vet?

God natt kära alla ni! Massor av kärlek från mig. Nu ska jag gömma mig under mitt tjocka täcke och "självdö" över natten. Puss!







Likes

Comments

Ni som följt mig ett tag ni vet att jag har bekymmer med att få min grabb att kunna ta sig till och från skolan. Han började ju gymnasiet i augusti och det visade sig att kommunen inte har något som helst ansvar för att han ska kunna ta sig fram och tillbaka till skolan. Att han sitter i rullstol är inget som de räknar in i sin utredning. Det enda som räknas är att gymnasiet är en frivillig skolform och att vi bor för nära skolan. Där har ni de två stora anledningarna till att han inte får skolskjuts. Under sommartid så klarar han av att rulla dit själv men under höst, vinter å en del av våren så går det inte. Allt är beroende av vädret. 

 

Nu är jag en sån där dryg och jävlig morsa som liksom inte vill ge mig i första taget, även fast jag kanske borde lägga mig ner och bara acceptera faktum och beslut som tas ovanför mitt huvud. "Kommunen" gav mig ett erbjudande om att han får åka färdtjänst till och från skolan - om jag betalar 1500 spänn i månaden. Eller söker om bidrag hos försäkringskassan för att kunna betala delar av den summan. Men jag ställer frågan: hur många föräldrar måste göra det i den här kommunen? Jag har inget svar på det. Men jag har varit i kontakt med ett par "gamla" elever på Bessemer och i deras fall har kommunen löst bekymret. Dock inte i mitt fall. Det verkar verkligen vara helt kört in i värsta betongväggen som finns. 

Som sagt var,, jag är ju inte den morsan. Nä, jag måste utforska alla sätt som är möjligt. Fick hjälp med att lämna in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen i ärendet. I fredags fick jag deras svar. Och svaret var att de INTE kommer att ta upp ärendet. Det är inte någon som helst form av diskriminering att min grabb inte får möjligheterna att ta sig till och från skolan som andra ungdomar kan göra. 
När det gäller den här bestämmelsen om skolskjuts är det en fråga där vardera kommun själva får bestämma hur de ska hantera frågan. Våra grannkommuner löser det med respektive elev/förälder men inte Sandviken tydligen. 

Så med brevet i handen från DO så kan jag bara konstatera att Sandvikens kommun agerar helt rätt och riktigt. Nu hade jag inte trott att jag skulle få något annat utslag heller, samtidigt blir jag nog lite förvånad eftersom vi från 1/1-15 har skärpt lagen om tillgänglighet och så vidare. Men icke! Den gäller inte hur man tar sig till och från skolan. 

Så Sandviken, ni har inget att skämmas över. Ni gör helt rätt! Underbart! 

Så här har jag fått slagits för grabben sen allra första början när han hamnade i rullstol för snart 13 år sedan. Han skulle från början inte ens få gå tillbaka till sitt dagis pga sin rullstol och handikapp. 

Underbart! Suck!

Nu är det inte bara kommunen jag har slagits mot och kämpat för sonens skull utan även mot Försäkringskassan, Landstinget och hans grundskola (skolan var/är inte kommunal). Så kommunen är inte ensamma här i stan om att råka ut för den här hemska morsan!

När han skulle börja gymnasiet var jag så jävla nöjd för äntligen skulle allt tjafs vi har haft med grundskolan vara över. Äntligen skulle det bli lättare och mindre att tjafsa om. Ni som finns i min närhet vet hur glad och nöjd jag var över det. Ni vet också att jag anmälde skolan till Skolinspektionen efter att han inte kom in i skolans lokaler. Skolan anmälde i sin tur mig som "olämplig" förälder till Soc. Den utredningen lades ner samma möte som vi var dit allra första gången. Det gjorde dock inte Skolinspektionen. De gjorde en utredning och skolan fick tre anmärkningar och en rullstolsramp! Jag kallar den "LexEmil-rampen". Ser den dagligen när jag passerar skolan. 


Nåja, glädjen blev inte så långvarig som ni förstår. Men, nu är det så här och tillsvidare är det vår underbare granne som sitter och kör sonen till och från skolan. Hur länge han orkar och vill det återstår att se. Men ska det behöva vara så här? Ska livet vara en ständig kamp för allt så fort en familjemedlem har ett funktionshinder? Hur länge ska man orka? Jag vet inte hur men jag vet att jag kommer att orka tills den dag jag stupar. För så är det bara. 

Varför gör man såna här saker då? Varför kämpa mot väderkvarnar? Jo dels för att man vill att sonen ska ha samma förutsättningar som övriga kommuninvånare, värdighet i livet. Dels för att man på många olika sätt känner sig förnedrad och stampad på. Och det är ingen skön känsla. Inte alls. 

Hade det inte varit för att jag är så djupt rotad i den här staden så hade vi kanske flyttat på oss för många år sedan - för sonens skull då. Men vi sitter kvar här och det är pga mig. Men inte ska ni tro att han vill bo kvar här den dagen han har möjlighet att flytta hemifrån. Han vill härifrån för här finns inget för honom. Han faller ständigt och jämt mellan alla olika "stolar" som finns. Så är det bara! Och så har det alltid varit. Han kommer att dra som en flyttfågel mot nya breddgrader, förhoppningsvis mot något bättre bemötande än han har fått i den här kommunen. Vilket jag tycker är jättesynd men jag förstår honom till fullo!

Varför stanna kvar där man liksom inte räknas? Där man på så många olika sätt inte är välkommen i samhället? Där det alltid ska kämpas för allt möjligt och omöjligt. I alla skolors Likabehandlingsplaner står det att eleverna ska behandlas lika och ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra även om de har någon sorts funktionshinder. Det gäller dock bara om de lyckas ta sig till skolan. 

Nu tror jag att jag har tjatat klart på er för idag. Hoppas ni har stått ut. Vi hörs och ses igen. 



Likes

Comments

Jaha,,, då blev jag återigen tvingad av dottern att åka till Valbo för att shoppa. Jag avskyr verkligen sånt. Tycker inte alls att det är roligt. Men det var väl bara att gilla läget eftersom barnet behövde byxor. Vi startade shoppingen med att käka på IKEA. Dock blev jag lite störd över att de uppenbarligen gått över till papperstallrikar, pappmuggar och plastbestick. Kändes inte så roligt. Ingen stor grej kanske men jag störde mig verkligen på det.

Nåja, mätta blev vi i alla fall och sedan blev det lite inköp av glas, ljus och speglar. Givetvis lyckades det lilla barnet krascha ett glas när hon packade påsen. (Kommentar: Jag ska aldrig mer gå på IKEA med en mamma som har ont i armen!)
Hrmpfff... lite får hon väl tåla? Hon fick gå och hämta ett nytt glas istället för det som gick sönder. Det var väl snällt så säg.

Över till Köpis för att leta brallor åt henne. Men där kom ytterligare en kommentar från det lilla barnet: Mamma, du har ju tjatat i evigheter om att du behöver byxor, låt dem hjälpa dig att hitta ett par nu när vi ändå är här och du har chansen!

Hrmpfff... unge!! Det slutade med att det var jag som tog längst tid på mig i provhytten och den stackars tjejen i butiken fick jobba sig svettig på mig.

Det slutade med ett par byxor till ungen och hela TVÅ par byxor till mig. Käre värld så det kan bli! Jag som avskyr shopping! Tjejen i butiken tyckte jag var så modig som valde ett par brallor som hon tyckte att jag skulle ha. Tighta och sitter som en smäck! Gud så sköna! Men inte riktigt min stil. Men jag tog dem med för nog ska man väl kunna frångå sina ångesttankar? Det är ju bara ett par brallor det handlar om. Kära nån, vilket "fuss" över hur man ser ut och råkar vara "skapt". Nä, på med brallorna och visa vad du går för Therese! De sitter ju skitskönt! Så det så!

Aldrig förr har världen skådat denna snygga bakdel! Det tog så gott som 44 år innan den kunde visas upp för allmänheten! Hahahhaaaa... förlåt... jag kunde inte låta bli!

När vi gick från butiken råkade jag springa på en kofta som jag blev kär i vid första ögonkastet! Så det slutade med att även den fick följa med mig hem ikväll! Herregud!

Mycket blev det. Kostsamt blev det. Men nöjd är jag! Jepp! Men påminn mig om att aldrig mer shoppa med denna unge! Never!

En liten present fick följa med hem också. Den avlämnades på Pellesvägen på väg hem. Grattis i efterskott kära vän! Hoppas det smakade!

Nu blir det soffan och lite avkoppling och "botaarmenochryggenvärken" tills det är dags att sova! Imorgon är det ytterligare en intensiv och lång dag. 

Men vet ni? Jag älskar livet! Å jag är inte lika ledsen som jag var i helgen längre. Näpp! Har inte tid att vara deppad. Det tar för mycket energi! Så jag försöker minimera sådana känslor. ​

Gå å krama nån! Det är hälsosamt! Pussen, kramen och godnatt!

Likes

Comments


​Många människor säger att jag är en snäll person och det stämmer nog väldigt bra det. Jag är snäll. Jag försöker ta hand om de människor jag har i min närhet. Ibland mer än jag nog borde, det händer att jag sätter mig själv åt sidan kanske lite för mycket ibland. Men jag har blivit mycket bättre på att ta hand om mig själv nu för tiden. Men fortfarande är jag nog en snäll person. Lite som Bamse kanske?
Stor, stark och snäll. Fast jag vet inte om jag är så stark längre. Var nog starkare förr...?

Det är lätt att bli utnyttjad när man är snäll. Det är lätt att man tas för given och kanske överkörd liksom. För folk i omgivningen tänker inte på att man faktiskt kan bli både ledsen, arg och sårad men man är för jävla snäll för att våga säga något om det. Man bara fortsätter att ställa upp och hjälpa till och försöka lösa saker. De flesta i omgivningen är snälla människor men alla är vi egoister någonstans inom oss och utan att tänka oss för så försöker vi själva underlätta vårt liv och på samma gång kanske vi utnyttjar den som vi redan inom oss kommer att ställa upp även om den rätta tiden och orken för personen inte alltid finns där.

Ibland händer det att folk drar gränsen för långt. Kanske utan att vara riktigt medveten om det. Kanske helt medvetet? Jag vet inte, det varierar nog. Igår råkade jag ut för en situation där jag kände mig sjukt utnyttjad, att jag har varit alldeles för snäll, snäll så jag varit dum kanske? Finns ju ett begrepp: DUMSNÄLL. Kanske är jag det ibland. Möjligt! Ja, jo så är det nog till och från.
Men igår var liksom måttet rågat. Jag hoppas att det här var sista gången jag har varit snäll mot vederbörande för personen både sårade mig och gjorde mig oerhört arg och ledsen.

Jag vet inte vem jag var mest arg på? Hen eller mig själv? Mig själv för att jag tillåtit mig att vara snäll, förstående och tillmötesgående, eller hen för det hen gjorde och har gjort? Ibland är det faktiskt svårt att veta vem man är mest arg på. Jag borde banne mig ha fattat långt tidigare och det kanske jag har gjort också men valt att inte se det på det sättet. Jag vet inte.

Om jag hade varit dum eller taskig kanske jag hade haft större förståelse för vad du gjort men det enda jag har gjort är att jag velat prata och försöka komma vidare eller lösa situationen. Till ingen nytta uppenbarligen. Synd men sant. Ledsen för att jag fått dig att må dåligt. Vet att du har svårt att prata och svårt för att fixa jobbiga situationer men jag ville bara ha svar. Antar att jag har fått dem nu.

Ledsen att det blev som det blev. Att bli utnyttjad och sårad känns aldrig bra. Att jag är snäll innebär inte att någon får sätta sig på mig eller att jag är dum! Nä för dum, det är jag inte. Jag fattar och förstår väldigt många saker. Jag förstår det här och att jag måste sluta vara snäll mot dig för jag måste vara snäll mot mig själv istället. Ibland blir det inte som man vill eller har tänkt sig. Men så är det här i livet. Det går upp och det går ner. Man stöter alltid på överraskningar längs vägen.

Det sorgliga är att du verkligen inte har en aning om vad du har gått miste om eller vad du kunde ha haft om du hade "mött mig längs vägen". Så blev det inte. Hoppas du har det bra ändå.

Å fast sådana här saker gör att man drar sig för att lita på människor eller att vara snäll och tillmötesgående så tänker jag nog banne mig fortsätta vara snäll mot dem jag håller kär. Jag kommer att gå på fler nitar men det får jag leva med för jag är helt enkelt en sån människa. Jag tycker om människor och jag är en social människa som inte vill sitta ensam.

Jag går vidare och jag gör det så gott jag kan och oftast är det med ett leende på läpparna, även om jag har mina tunga stunder även jag. Men som sagt var, oftast med ett leende. Som tydligen påverkar folk i min omgivning mer än jag har fattat. Det är ju trevligt.

Till alla er som finns här och som älskar mig för den jag är och låter bli att såra och utnyttja mig vill jag bara säga följande:

Puss, kram och all kärlek till er. Å hörrni,,,, fortsätt vara snälla och glada! Det kommer vi nog längst på ändå tror jag. Vad tror ni?

Likes

Comments