View tracker

Denna dagen har varit mycket rolig och mysig i alla högsta grad. Jag gick upp tidigare än vanligt för att göra i ordning varm choklad, värma bullar i ugnen och lägga ned grill och fika i ryggsäcken. Min syster Cecilia och hennes två barn Kelly och Kian skulle komma vid 11 tiden då vi därefter skulle bege oss med två sparkar och skridskor och en massa mat och fika för att gå ner till sjön för att ha en rolig dag tillsammans med att åka spark och skridskor på isen.

Visst det var lite gnäll ifrån Kians sida då han var övertrött, (Han är inte mer än 2 ½ år). Men bortsett från det så var dagen fantastiskt bra.

Cecilia började med att skotta bort snö så att vi skulle ha en plats att åka skridskor på då det var snö på isen. Men det var lättare att åka på den delen av isen det var snö på så det gjorde vi.

Kian åkte skridskor idag för första gången och han var så duktig. Han är bara 2½ år och kan stå på skridskorna och svänga. Stolt moster :)

Det var en sådan härlig känsla av att glida fram på isen. Jag hoppas att jag hinner åka skridskor en gång till innan det blir plusgrader. Jag har hört att det ska bli regn och 7 plusgrader till på torsdag :( Våren till all ära men låt oss ha vinter ett tag till.

När vi precis hade kommit in i skogen (detta var alltså innan vi hade kommit ner till isen) så mötte vi bonden som brukar ha sina kor i skogen nära mitt hem stod där med sin traktor och skulle åka ned till en annan del av isen och försöka få upp sin döda ko som dog för några månader sedan. Han har inte kunnat få upp henne i och med att marken har varit så mjuk och dyig så han vart tvungen att ta det när det var fruset och is. Hon hade antagligen dött av dödsfall ;) Nej men utav något som heter sommarsjukan eller att hjärtat stannat. Det ska visst hända då och då bland kor.

När jag var ute igår innan psykolog besöket så gick jag ut en promenad på isen och jag hade gått förbi kossan en gång utan att jag hade fattat att det var en ko. Man såg inte huvudet. Det var under isen. Men man såg ena hornet och magen på kon. Jag hade trott att magen var en sten när jag gick förbi första gången. Jag som hade tänkt att sätta mig på den "stenen". Fy tänk om jag hade gjort det. Vad hemskt. Men när jag gick tillbaka samma väg så la jag märke till en gren som såg ut som ett horn. Jag började förstås att pilla på det och vart fascinerad utöver hur likt det var ett ko horn. Sedan började tankarna gå åt att det kanske hade varit en ko som hade tappat ett horn. Men jag tänkte att hur kan en ko tappa ett horn? Då la jag märke till att det var hår längst ner på hornet och då förstod jag att det låg en död ko där. Och jag hade tagit på den. När det gick upp för mig att stenen inte var en sten utan en mage. Då blev jag smått panikslagen. Ni vet känslan man får av att titta på skräckfilm.

Aja i varje fall så frågade bonden om pojkarna ville sitta uppe i traktorn. Han såg fel. Det vart ju en pojke och en flicka. Men det är inte så lätt när alla barn har mössa på sig.

Kian ville upp i traktorn men han vågade inte utan sin mamma. Så det blev att både Kian och Cecilia gick upp i traktorn. Bonden var lite småfräck, ni vet sexhumor. Men det var roligt men lite underligt då vi inte kände honom.

Efter att vi åkt färdigt på isen så åkte vi på våra sparkar över till ön bredvid och tände engångsgrillen och åt korv med bröd. Medans Cecilia grillade underhöll jag barnen. Jag tog en utav sparkarna och barnen satt på den båda två. Vi åkte på isen omkring ön och upp på stora stenar som var i mitten av sjön och så åkte vi till en liten holme. Efter det lekte vi kurragömma på ön. Sedan var det dags för mat. Det är så gott med varm choklad och grillad korv på vintern. Efter vi ätit färdigt gick vi hem.

Det blev en himla lyckad dag. Jag älskar ju friluftsliv och den här dagen passade mig perfekt.

Nu börjar jag känna att jag kanske skulle ha delat upp det här inlägget då det blev så långt. Men det blir som det blir :)

(I bilderna är det min syster Cecilia och hennes två barn Kelly 8 år och Kian 2½ år)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

De senaste veckorna har jag verkligen fått kämpa emot min ångest med all kraft jag haft. Den 12 december, dagen innan Lucia så blev jag plötsligt yr, och rädd som jag är för att få yrsel blev jag naturligtvis livrädd, och då var en ny ångestperiod igång. Jag var yr i 2-3 veckor och ångest upp till skyarna. Men livet måste ju gå vidare så jag försökte så gott jag kunnat att leva mitt liv så normalt som möjligt. Man har ju en tendens att hamna i en slags "bubbla" och isolera sig när ångesten kommer. Men det är något man inte bör göra då det brukar bli värre. Om man stänger in sig, låser och sväljer nyckeln så brukar man få börja om från noll. Man är rädd för att göra minsta lilla. Det har hänt många gånger att jag har blivit rädd för att gå en kort promenad, gå till affären osv. bara för att jag har isolerat mig.

Men för ungefär 5-6 dagar sedan försvann min yrsel, min ångest lugnade sig och jag började känna mig bättre och tillfreds. Så game on!

Idag var jag hos min psykolog Vanja. Hon är en av de bästa psykologerna jag har haft so far. Hon tar sig verkligen tid till att lära känna mig och försöka förstå sig på hur jag fungerar.

Vi pratade om hur pressad jag känner mig över de så kallade "normer". Som att flytta hemifrån, skaffa pojk/flickvän, gifta sig, skaffa hus, ett bra jobb, barn osv osv. Jag är en person som inte följer dessa så kallade normala normer. Nej! Jag bor inneboende hos mina föräldrar, jag har ingen pojkvän, jag har inget jobb (pågrund av panikångest), jag har inga planer på att skaffa barn i den närmaste framtiden.

Istället för att vara tillfreds med mitt liv så går jag och är rädd för vad andra tänker eller ska tycka om mig som inte följer någon av de "normala " normerna. Det är en fruktansvärd press. Jag skulle vilja koncentrera mig på vad jag vill och vad jag blir lycklig utav i mitt liv istället för att tänka på vad andra tycker och tänker. Jag får försöka öva på att tänka bort vad andra tycker och tänker. Men frågan är hur?

Likes

Comments

View tracker

Idag har jag haft en bra dag som rubriken beskriver. Jag började dagen med att åka till köpingen för att lämna igen en lånekudde som jag skulle testa i en vecka innan jag bestämmer mig om den passar mig, vilket den inte gjorde. Så jag får fortsätta att sova på mina mjuka Ikea kuddar. Jag tycker om de kuddar jag har nu men jag brukar få spänningshuvudvärk varje natt så jag tänkte att byta kudde kunde vara en bra idé.

Efter jag hade lämnat igen kudden så fortsatte jag att handla i hälsobutiken som jag var i. När jag stod i kassan Började jag och kassörskan prata om ångesterfarenheter och annat som är problematiskt i ens liv. Det var så himla skönt och befriande att prata med någon som förstår och som kan komma med bra råd osv.

Visst, jag har pratat med många människor de senaste åren om mina problem och de har försökt att hjälpa mig på bästa sett. Men om personen man pratar med och som ger än råd inte har en aning om vad man lever med och hur det känns så kan dem tyvärr inte hjälpa mig på det bästa sättet som jag kanske skulle behöva.

Efter samtalet med henne gick jag ut till bilen och vi åkte vidare till biblioteket där jag gick in och lämnade igen böcker och tidningar och lånade ytterligare sex stycken tidningar som heter "Allt om mat".

När jag väl var hemma tog jag på mig termobyxor och pjäxor och jacka också förstås, och gav mig iväg mot skogen för att åka längdskidor. Jag tycker att det är så himla mysigt att åka skidor. Jag tänker alltid på filmen Kråkguldet då när dem åker på skidor genom skogen och låten "Guld är inte allt som glimmar...." spelas i bakgrunden.

När jag kom hem tog jag mig ett bad och la i en massa badbomber (jag älskar badbomber). Så nu doftar jag som en nyponros haha :)

Sedan tvättade jag kläder och dammade, dammsugade och tvättade golvet. Så jag har varit väldigt effektiv och duktig idag. Jag får ge mig själv en klapp på axeln :)

Nästa vecka på torsdag ska jag och min syster Cecilia slänga på oss träningskläder och åka till gymmet Puls & Träning för att prova på. Om allt går bra och vi känner oss nöjda så ska vi börja på det gymmet den här månaden.

Det känns lite som att jag går emot mig själv genom att ens fundera på att börja på gym då jag alltid har tyckt att man lika gärna kan gå en promenad och göra hemmagympa. Men det ska bli roligt att börja på gym. Jag håller tummarna för att ingen av oss ångrar oss (haha det har hänt förut). Så nu ser jag fram emot att köpa träningskläder och skor.

Likes

Comments

Idag vaknade jag med ångest. Det kröp i hela kroppen och jag kände lite lätt panik. Men det gick om rätt så fort så jag tänkte att jag skulle ge mig ut och cykla. Jag tänkte att jag skulle förbi och hälsa på hos min mormor.

Hennes sambo dog i slutet av år 2015 och det har varit väldigt jobbigt för oss alla men i och med att hon är alldeles ensam nu så försöker vi vara där för henne ofta. Så jag tänkte att jag cyklar hem till min lilla mormor och tar med henne till biblioteket.

Det byggdes ett nytt sprillans mycket större bibliotek i min hemma ort som mormor ännu inte har besökt så jag tänkte att jag skulle ta med henne dit. Men ju närmre jag kom till mormor desto mer kände jag paniken stiga mig över huvudet. När jag väl var framme så klev jag av cykeln. Men mina ben kunde knappt bära mig. Jag fick en rejäl panikattack. Benen började skaka och det spred sig sedan över hela kroppen. Jag fick svårt att andas.

Jag parkerade min cykel och låste den och fortsatte sedan upp för mormors trapp och jag ringde på dörren. Då började jag gråta av panik och jag bad till Gud att hon inte skulle öppna dörren. Jag ville ju inte att min mormor som behöver mitt stöd ska behöva öppna dörren och se mig stå där i tårar. Efter en stund i väntan på att hon skulle öppna dörren så vände jag och gick. Tack och lov att hon inte öppnade. Jag fick reda på senare att hon var och handlade, som tur var.

Jag cyklade vidare till Konsum då jag skulle hämta ut ett paket från posten. Hela jag skakade på vägen dit och vägen hem. När jag väl var hemma så lugnade jag ner mig. Det är så typiskt att när jag väl kommer hem så är panikångesten som bortblåst. Men det är inte så konstigt då jag förknippar mitt hem med trygghet.

Jag får väl se det positiva i situationen. Jag klarade att ge mig ut och cykla och åka till affären. Jag får ta det där med mormor någon annan dag i veckan. Kanske när det är ljust ute. Ångesten brukar vara bättre när det är ljust.

Ibland vill jag bara sparka mig själv för att jag inte klara av saker i den takt jag vill. Men som jag skrev förut. Man får helt enkelt försöka leva med det. Det är ju en jäkla tröst när man mår som man gör.

Likes

Comments

Vad gör man när man är så uttråkad att allt du vill göra är att äta. Jo, du bakar en kaka (skämt åsido). Det är något som verkligen är typiskt mig. Jag vill äta och äta och äta när jag är uttråkad. Precis som om det skulle få tiden att gå eller att man plötsligt fyller dagen med positiva ting. Nej. Det är bara ett sätt som lurar hjärnan för en stund men sedan sitter du där igen och har absolut inget att göra.

Härom dagen så var jag just i denna sits. Vet ni vad jag gjorde då?! Jag bakade en kaka. Inte vilken kaka som helst utan "Theréses chokladkaka". Jag ville baka något med Philadelphia ost då jag hade så mycket kvar efter julbaket. Så jag mixtrade och experimenterade med olika ingredienser och utav det blev det världens godaste chokladkaka (enligt mig). Så jag tänkte att jag skulle dela med mig utav mitt recept på just denna himmelska chokladkaka med glasyr.

Recept:

Kakan

* 200 g matfett/smör

* 4 st ägg

* 4 dl socker

* 2 dl mjöl

* 1 ½ dl kakao

* 2 tsk vaniljsocker

* 75 g ljus blockchoklad (smält chokladen)

* 1 tsk bakpulver

Gör såhär

Sätt på ugnen på 175 grader. Smält matfettet medans du vispar ägg och socker pösigt. Rör ner matfettet. Blanda de torra ingredienserna och tillsätt i den blöta smeten. Smält sedan chokladen och tillsätt det i smeten. Klä in en avlång bakplåt i bakplåtspapper ca 34x22 cm. Grädda kakan längst ner i ugnen i ca 30 minuter. Låt sedan kakan svalna.

Glasyr

* 100 g Philadelphia ost

* 60 g rumsvarmt smör

* 2 tsk vaniljsocker

* 5 msk kakao

* 4 dl florsocker

Gör såhär

Blanda Philadelphia osten i en bunke tillsammans med smör, vaniljsocker och sikta kakao. Mosa med en gaffel. Sikta ned florsocker och vispa alltsammans med elvisp tills du har en tjock härlig glasyr. Man kan få vispa en stund innan resultat. När kakan är sval ska du bre på glasyren försiktigt så inte kakan går sönder. Man får ha lite tålamod. Sedan strör du över flingsalt. Om ni inte tycker om salt på bakverk så kan ni byta ut det mot något annat som ni föredrar. Sedan när glasyren är något fast så skär du upp kakan i rutor. I utseende kommer den att likna kärleksmums men smaken separerar de olika kakorna något oerhört.

Jag hoppas att det ska smaka! 





Likes

Comments

Jag hade en trevlig och mysig nyårsafton med dem jag älskar, mamma, pappa och mormor. I vanliga fall så brukar jag avsky nyårsafton.

När jag blev äldre så skulle alla kompisar och mina syskon ut och festa på nyårsafton något som jag aldrig har tyckt om. Jag har aldrig varit någon partygirl och har hellre undvikt fester och alkohol.

Jag hängde med kompisar samt min syster ut flera gången förr, i hopp om att jag skulle lära mig att tycka om det. Men det slutade alltid med att jag drack för mycket av nervositet och blev lite halv galen något som jag inte var i dagsljuset. Jag var alltid väldigt blyg och tillbakadragen och när jag drack så blev jag motsatsen, något som många omkring mig tyckte var roligt, det kan jag förstå. Men jag har aldrig tyckt om tanken att jag skaffade nya vänner när jag var den här andra personen och dagen efter så fattade jag knappt vem som hade tagit över min kropp haha. Konstig beskrivning kanske. Nu när jag är äldre kan jag relatera till den alkoholpåverkade Therése. något jag inte kunde då. Inte för att jag är komplett galen nu, men lite halv galen får jag väl lov att säga att jag är, om du lär känna mig. ;)

I alla fall så så firade jag med mamma, pappa och min mormor och vi hade så himla mysigt. Vi åt middag (fläskfilé, potatisgratäng och champinjonsås, med tillbehör) Efter det tittade vi på en spännande film och vid 19.55 plingade det på dörren som en tok. 

Det var vår granne Gösta som frågade om jag ville följa med in till grannen där dem firade och ta ett kort tillsammans med en man som dem skulle skicka vidare till några bekanta för att lura att jag och den här mannen var förlovade och hade träffats på hjärtkliniken. Snacka om att jag blev misstänksam. Men snäll som jag är följde jag med och satt där på sängen med denna mannen och blev fotograferad. Haha dem är ju helgalna mina grannar.

Jag kom hem i lagom tid till bingolotto som vi spelade till 22.00 tiden. Efter det åkte min mormor hem.

Vid tolv sköt vi raketer.

Det var den bästa nyårsafton på länge!

Nu är det nya året här och nya mål och löften är skrivna

Mina mål 2016 är:

1. Att gå ner ytterligare 6 kilo innan årets slut. (Om jag lyckas att gå ner mer än så är det ett plus i kanten)

2. Att utmana mig själv mer

3. Ät mer Ekologiskt och ännu hälsosammare

Mer än så har jag inte skrivit ned. Jag vill inte skriva ner för mycket för då är chanserna stora att man tar vatten över huvudet.

God fortsättning på det nya året!

Likes

Comments

För de som känner mig vet att det knappast är någon hemlighet att jag har problem med min vikt och hälsa. Jag har sedan jag var 11 år haft en ohälsosam syn på hur man borde se ut och väga. Jag minns fortfarande hur jag stod där på vågen när jag var 11 år och grät av resultatet som visades. Jag vill påpeka att jag inte var något överviktigt barn. Men det var just i elva års åldern då min kropp förändrades. Mina höfter blev bredare jag fick bröst i tidig ålder och jag såg det som att jag blev tjock. Men det är ju så kroppen ska förändras när man börjar närma sig tonåren. Men det var inte lätt när mina klasskompisar och mina bästa vänner fortfarande var platta och pinnsmala.

När jag kom upp i 16 års åldern började jag med viktväktarna även att jag låg bra till på BMI skalan. Jag gick ner 5 kilo under en kort tid och var glad och stolt över mig själv tills skolsköterskan fick det att låta som något dåligt. Då sjönk mitt självförtroende igen.

Så man kan säga att jag har jojobantat från och till sedan jag var 16 år.

När jag var runt 22 år så fick jag en sköldkörtel sjukdom som gjorde en hel del med min kropp. Jag hade svårare att gå ner i vikt och lättare att öka i vikt än andra. Men det är absolut ingen omöjlighet att gå ner i vikt, det tar bara längre tid för mig än för andra.

I samband med att min sköldkörtel inte fungerar, dåligt självförtroende och problem med panikångest började jag att äta mer än vanligt och det resulterade i att jag ökade i vikt. Men under bara det senaste två åren har mitt självförtroende ökat en hel del och jag försöker att äta hälsosammare, så på rätt spår borde jag bli ett hälsosammare jag.

Likes

Comments

Jag heter Therése och jag är 26 år och bor i en liten rosa något nött villa tillsammans med min familj. Jag har mycket mål och drömmar och vill gärna nå dem så fort som möjligt och när inte det händer tillräckligt fort kan jag lägga det på hyllan och sedan påbörja något nytt för att sedan en lång tid därefter damma av den där dröm/mål hyllan och återgå till det gamla.

Jag har under nästan hela mitt liv lidit av ångest men har kunnat kämpa mig igenom livet ändå. Men 2012 dök jag ner i ett mörkt hål och har inte tagit mig ur det ännu. Jag sa upp mig från mitt arbete av rädsla att jag skulle dö. Självfallet var jag inte döende men panikångest kan lura hjärnan ett spratt många gånger innan man inser att det inte är något farligt man genomgår. Hur som helst har ångesten påverkat mitt liv oerhört men man måste helt enkelt lära sig att leva med det. Något som är fruktansvärt svårt att lära sig.

Jag har en stor kärlek till djur och har under åren hjälpt till med andras hundar och har därefter lärt mig en hel del om just hundar. Själv har jag 5 hankatter.

Jag har även en STOR kärlek till kameror och fotografering men tar inte så mycket kort som jag hade velat. När min första smartphone var inköpt så har det blivit att jag har tagit nästan alla bilder med den istället för min systemkamera. Det är ju något smidigare att ta med sig sin mobil istället för en stor systemkamera. Men bilderna blir inte detsamma vill jag lova.

Här ska jag dela med mig av mitt liv, mina drömmar och mål och alla roliga händelser och erfarenheter jag tar del av i mitt liv.

Välkommen in och ta del av mitt liv!

(På bilden nedan är det jag, mina syskonbarn Kelly 8 år och Kian 2 år)​

Likes

Comments