Jag har haft blogg förut, jag kommer inte ihåg vad den hette eller vad jag brukade skriva om, men nu har jag tänkt att jag ska ge det ännu ett försök. Jag är en ganska privat person, tycker jag själv, och gillar egentligen inte själva idén med att dela med mig av mina tankar och mig själv men på något konstigt sätt så gör jag ändå det och känner ett behov av det emellanåt. Kan hända att denna blogg försvinner lika snabbt som den kom, må så vara, här är M I N blogg.

Jag är i grund och botten en bekväm människa, kanske är vi alla det, en förklädd soffpotatis. Ända sedan jag varit liten har jag hållit på med någon form av aktivitet, lite smått mot min vilja eller egentliga natur har det känts som och mest för att det är en social tillhörighet jag ändå gillar.

Jag har spelat fotboll, frisbee, innebandy, volleyboll, ridit men allt utan egentlig framgång eller mål och inte med någon större entusiasm. I gymnasieåren gav jag upp lite smått och fokuserade på andra saker som utbildning, jobb, familjeliv och barn men plötsligt fick jag för mig att jag skulle börja springa(!!). Varje steg jag tog gjorde att jag kände mig som en elefant och fokus låg på löprundans längd och fart vilket, med mina resultat, aldrig var tillräckligt upplyftande. Vi var ett gäng tjejer som under några år sprang några lopp men det ständiga jämförandet med andra gjorde att den lilla lust jag haft blev ännu mindre. Under några år nu så har jag sprungit för min egen skull för att jag känner att det gör mig gott även om jag hatar varje steg.

Jag har alltid varit rätt klen i kroppen, lång och gänglig, inte hur man tänker sig en atlet direkt och efter en djup depression för några år sedan som slutade i skilsmässa och psykiskt kaos mådde kroppen allt annat än bra och var om möjligt ännu svagare. Trots detta fortsatte löpandet men jag kände att det tärde på kroppen även om det hjälpte hjärta och hjärna att må bättre så jag började fundera på att addera något mer till min aktivitetsrepertoar. När jag sedan deltog i ett träningskonvent för första gången och provade på Crossfit, en träningsform som jag bara läst om, fastnade jag direkt!

Jag hittade ett ställe i stan som erbjöd gruppträning i Crossfit och jag älskar varje minut, jag tränar bara för min egen skull, och det ger mig så mycket att få komma dit och träna några gånger i veckan. Jag var nyfiken på vad ökad muskelmassa/styrka skulle göra med min löpning och ja jag har märkt skillnad. Jag känner att jag orkar mycket mer i löpningen och uthålligheten är mycket bättre M E N det är fortfarande astråkigt och det går så sakta att jag funderar på om jag ens borde kalla det för löpning. Jag är en sån där joggare har jag kommit underfund med nu under min semester, och det var ju inte det jag hade hoppats på direkt. Men jag måste säga att löpningen plötsligt känns mer OK, jag har hittat en fart som tar mig igenom 5km utan att behöva stanna och halvt kräkas för att sedan analysera löprundan och känna ett misslyckande. Nu tänker jag mer att en joggingrunda är bättre än tiden jag säkert annars spenderat stillasittandes och jag känner att den i kombination med Crossfit gör att jag mår toppen.

Och i dag, i alla fall, är det söndag och jag har varit ute och sprungit! Inte en revolutionerande löprunda utan en lugn tantig joggingrunda på ca 5 km, och jag sprang för att jag kände att min kropp ville det, vilket fick mig att fundera... Jag har ofta förhandlat mig ur träningsmöjligheter för att jag är för trött, eller för att det är sent, eller för tidigt, eller jag har ätit för dåligt mm. Men sen jag började med regelbunden Crossfit kan jag inte längre det. Jag blir sur och grinig om jag I N T E rör på mig, jag känner att jag lite smått tränat mig till en släng av ADHD ( och nej, jag vet att det inte är möjligt) men min personlighet som soffpotatis och bekvämlighet som gärna bakar och lagar mat sitter och myser och bara är, letar varje stund till vardagslyx, har fått gett lite vika för mer aktivitet och jag Ä L S K A R det!! Jag har äntligen funnit en träning som funkar för mig och lyckats passa in den i min vardag. Dessutom är det som sagt något jag nu kräver för att må riktigt bra och att klara av resten av livet på ett sätt som gör att jag känner mig nöjd.

Det jag skulle vilja säga med detta och som på något sätt blivit min upptäckt är att man kan inte skylla på att man inte orkar eller har tid, det gjorde nämligen jag väldigt länge, om du hittar en träningsform som du gillar så kommer du att V I L J A göra plats för den i sitt liv och då kommer orken och energin till dig, du kommer vilja börja äta bättre, du kommer vilja träna, du kommer att sova bättre, du kommer orka med allt och alla runt omkring dig bättre. Det är min revolution och den tar jag med mig i höst!

Likes

Comments