View tracker

Har gått med en del tankar i huvet på sista tiden gällande vad jag har för relation till folk runt omkring mig.
Jag är väl inte alltid den mest sociala människan som orkar umgås med folk hela tiden, men vill gärna göra det ibland.
Usch varför ska jag tänka så mycket för? Detta grubblande slutade ju bara med att jag känner mig utanför och ensam, särskilt när det kommer till mina relationer till familjen. Känns som att jag hela tiden måste bjuda in mig själv för att få träffa familjen. Förutom födelsedagar så är det sällan någon som frågar mig om jag vill komma och umgås. Jag är väl inte så jätteduktig på det heller så det är ju delvis mitt fel också. Men det fanns en period för ett par år sedan då jag försökte behålla en bra kontakt med en av mina systrar som jag upplevde när hon bodde hemma fortfarande pratade med mig om mycket och en hel del personliga saker. Men det dog ut, och jag frågade flera ggr om hon ville komma och umgås men det fanns hela tiden nåt annat ivägen. Så jag kände väl till slut rakt av att hon helt enkelt inte vill umgås med mig. Min stora syster där emot har jag väl aldrig stått riktigt nära. Skulle dock gärna vilja försöka. För ett tag sedan så frågade hon faktiskt om jag ville komma och umgås och grilla lite korv. Så jag blev ju överlycklig o satte mig på bussen direkt och åkte dit. Men sedan dess har det varit tyst med inviter. Från mitt håll också för den delen, men jag är så rädd, rädd för att bli avvisad. Dessa 2 systrar bor ju i samma område så det är väl helt naturligt att de umgås lite mer. Men så långt bort bor jag inte så det är jobbigt eller svårt för mig att ta mig dit. Så ja, jag har också svårt nu mera för att höra av mig och fråga om vi ska umgås. Men det bottnar i en rädsla för att det bara ska bli artighetsinviter och planeringar som sedan rinner ut i sanden. Att de ska säga att de inte har tid men att vi ska höras om saken o så händer inget sen. Då kommer jag ju sitta och känna mig ännu mer avvisad av min egen familj. Jag har sett flera ggr att de lagt upp statusar och bilder på facebook att de umgås, och jag blir bara mer och mer ledsen för varje gång och känner mig extremt utanför. Jag har alltid känt att jag haft problem att passa in, men ska man verkligen behöva känna att man inte passar in i sin egen familj? Jag får ju till och med bjuda in mig hos min egen mamma. Vet inte när hon ringde o ville träffas sist? Jo när jag fyllde år i Oktober. Den syster jag stod närmast förr bor i Finspång så det suger ju för vi ses inte alls ofta på grund av avståndet. Men det är ju i alla fall förståeligt. Så just nu så kan jag säga att jag står närmare mina vänner än någon i familjen. Och det gör mig riktigt deprimerad. Jag har folk runt om mig men känner mig ändå riktigt ensam och oönskad. Det är ytterst få jag har omkring mig som blir uppriktigt glada när de ser mig, som jag känner av i alla fall. Jag älskar alla i min familj och skulle gärna vilja umgås med dom mer. Önskar bara de ville det samma med mig. Vill inte behöva bjuda in mig själv bara. Och framför allt ses mer än bara på kalas när någon fyller år. Träffas man bara då så känns det ju ännu mer som att man bara blir bjuden för att man ska bjudas för att man tillhör familjen. Men just nu så känns det bara som att vi delar samma blod, men inte att jag tillhör familjen. Och åter igen, jag lägger inte hela skulden på dom. Jag måste också bättra mig, men jag måste bara komma förbi min rädsla om att inte vara önskad, att bli avvisad.😔❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kolla min nya fina orm jag fick hem idag. Den behövde ett nytt hem så den fick komma till mig😊 Jag har döpt den till Zigge, och han är så fin😊

Likes

Comments

View tracker

Kom ihåg.....

DU bestämmer ditt eget öde.

Nöj dig aldrig med tillvaron om den är något annat än det du vill ha.

Inbilla dig aldrig att du måste nöja dig med det du har för att du tror att du inte kan få det bättre.

Det finns inte många som får sitt drömliv serverat på ett silverfat, de flesta kämpar för det.

Klart det kan uppstå hinder på vägen, men det är din egen uppgift att inte ge upp, kämpa vidare om du vill komma till ditt mål.

Den enda som verkligen kan sparka dig i röven är du själv.

Våga ha höga ambitioner.

Omge dig med människor som gör dig gott, som pushar dig till att vara ditt bästa jag.

Våga ställa krav på livet, ställa krav på dig själv, ställa krav på den du lever med.

Men kom också ihåg att du måste acceptera att livet ställer också krav på dig tillbaka, den du lever med också.

Fundera på, vem vill jag vara? Och gör allt du kan för att bli den personen.

Var självkritisk och ändra på det du inte gillar med dig själv.

Skit i alla andra i det avseendet, det är du själv som ska älska dig själv i första hand, inte alla andra. När du blivit den människa du vill vara så får den övriga världen helt enkelt själva bestämma sig för om de gillar dig som du är eller inte och finna sig vid läget eller söka sig till någon annan.

Alla har vi olika uppfattning om vad en bra människa är, för mig är det en människa som....

*Är ödmjuk

*Ärlig

*Icke dömmande innan alla fakta ligger på bordet

*Opartisk när någon frågar om råd

*Omtänksam

*Generös

*Vänlig

*Positiv

*Tacksam för det lilla

*Inser alla människors lika värde

*Accepterande mot alla människors olikheter

*Visar respekt mot sin omgivnng

*Visar uppskattning

*Kan stå för sina misstag och be om ursäkt för de

*Vågar vara sig själv

*Inte hakar upp sig på småsaker

*Inte är bitter

etc....


Man brukar säga att ingen är perfekt, men om man lyckas bli den människa man vill vara, då är man väl åtminståne perfekt för sin egen räkning, eller?


Och en människa som besitter alla dessa egenskaper skulle jag i alla fall älska :) <3

Likes

Comments

Alltså, hur underbart är inte detta mirakel verktyg?
Lockarna blir ju helt fantastiska!!😄
Gjorde precis min dotters hår så nu ser hon ut som en docka i håret😄💗💗❤️❤️👍👌

Likes

Comments

Samhället fungerar så fruktansvärt fel många gånger när det kommer till ens sexuella läggning.

Är man något annat än hetro så blir man många gånger definerad som person och hur man är efter sin sexuella läggning. Det är ju bara så fel det kan bli. Alla bögar exempelvis är inte femenina, och alla flator är inte maskulina.

Många människor tänker så skevt kring detta.

Jag känner människor av alla dess slag, homosexuella, transsexuella, bisexuella, transvestiter, pansexuella, poly, etc.

Visst är detta en del av dem precis som det är en del av er som är hetrosexuella. Men var och en av oss oavsett läggning har ju en personlighet. Och det är den som borde definera oss för vilka vi är.

Jag själv är pansexuell. Vilket innebär att jag kan bli förälskad i alla människor, för jag blir förälskad i en person och inte i ett kön. Ens kön är ju bara ett yttre skal. Passar du mig som person och vi klickar rätt så spelar det inte mig nån roll om du är man, kvinna, transexuell etc. Alla är vi människor med olika personligheter, och har du den personligheten som passar mig i smaken så är jag kapabel till att kunna älska vem som helst oavsett.

Klart jag fortfarande har min "typ" som jag dras till rent utseendemässigt och i de flesta fall så har jag en tendens att bli mer attraherad av kvinnor än män.

Nu är jag ju lyckligt gift och älskar min man, men förklarar bara med detta inlägg hur jag fungerar.

Endless love!

Likes

Comments

Denna mascara må vara dyr men är värd varenda krona.

Love it!

Testade bokstavligen att stå med huvudet under vattnet i duschen utan att den släppte eller rann. Helt magiskt bra tycker jag denna är.
Separerar otroligt bra, klumpar inte, ger volym och längd.

Håller vad den lovar helt klart😄👍


Likes

Comments

Vet du dina dåliga vanor?

Jag måste nog säga att jag troligen inte vet om alla mina egna dåliga vanor. Men ärligt så tror jag inte att jag har så många som drabbar andra, utan mest mig själv. Men jag kan ju ha fel.

Många gånger så är man ju inte ens medveten om sina dåliga vanor förens man får de påpekade för sig.

Jag vet att jag har en förmåga att avbryta folk mitt i ett samtal med saker som inte ens har med ämnet att göra, men jag är lite knäpp sådär att jag kan helt ut ur tomma intet komma på saker som hänt som jag genast blir exalterad över och vill berätta det på en gång.

Min kära syster skrev en gång att ett samtal med mig kan vara typ...

- Den här glassen är jättegod, den måste du testa...

Varpå jag kan avbryta med......

- På tal om glass, de bygger nya hus i stan. HAHA!!

Vart i helvete kom de där i från??!! Har jag fått höra ett gäng gånger hahaha!!

Men min hjärna går ju konstant på högvarv så vid detta exempel samtal, så har min hjärna hunnit tänka följande så snart som du nämnde glass.......

Glass, kulglass är gott, det staplar man i våningar, hus är i våningar, ah just det, de bygger nya hus i stan!! HAHAHAHAHA!!!

Så funkar min hjärna konstant hela dagarna utan break, ja jag har ADHD no shit sherlock! hahaha!!

Så eftersom min hjärna konstant går på högvarv så har jag ju också den där dåliga vanan, mest på grund av konsentrations svårigheter att jag har en tendens att börja dagdrömma om jag måste lyssna på någon som pratar lite för länge om en grej.

Vet inte hur många gånger jag fått höra....

- HALLÅ!!?? Jorden anropar :P

Men en dålig vana som jag stör ihjäl mig på själv är att jag känner mig väldigt obekväm att tvingas prata med nytt folk, särskilt myndigheter, arbetsintervjuer etc. Där det krävs att man svarar på alla frågor som ställs och att du håller ögonkontakt samtidigt. Och det som är såååååå irriterande under dessa samtal är att typ efter varje svar så får jag till ett nervöst fnitter.

VA FAN ÄR DET FÖR NÅT LIKSOM!!!??

Och jag kan ta mig fan inte få bort det hur mycket jag än anstränger mig! Jag sitter bokstavligen och tänker mitt i samtalet....

Börja inte fnittra, börja inte fnittra......

Men lik förbannat så kommer det där jävla fnittret fram som en ren reflex. Jag måste ju verka och låta som ett jävla mongo! HAHA!!

Vad finns de mer då??.....

Jag börjar bli bättre på detta, men jag har en tendens att ge vika för andras vilja för att undvika sura miner. Då blir ju inget roligt för någon om det blir så tänker jag. Men det har ju många gånger slutat med att jag inte har fått min vilja igenom, och jag har ofta gått med på att göra saker jag egentligen finner dötrist. Men jag har väl de senaste åren börjat få lite mer ballar av stål kan man väl säga. Men lite mer viljestark och ledaregenskaper skulle ju inte skada om jag fick. Jag anser att är man flera inblandade i en situation och ska avgöra vad man ska göra eller vad som ska hända så ska man kompromissa fram en lösning som passar alla på nåt plan. Går inte det, jag då är det ju majoriteten som får avgöra, sen får resten som inte vill detta göra va fasen de vill. Det är det mest logiska och rättvisa enligt mig.

See ya!


Likes

Comments

Idag blev de att hjälpa dottern med håret inför skolavslutningen.

Aldrig gjort e hår rosett förut men tror jag lyckades rätt bra eller vad tycker ni? :)

Likes

Comments