Han är min Valentine alla dagar om året så att ha en specifik dag att fira är för oss överskattat. Kunde dock inte låta bli att konvertera till en 5 åring och bygga en koja som vi spenderade kvällen i när Ben kom hem från jobbet; något jag skulle kunnat göra vilken dag som helst i o för sig. My King!

Likes

Comments

Wow, tiden flyger verkligen! Om två dagar har jag bott här uppe i Norwich i 3 veckor. Det är snart två månader sedan jag lämnade Sverige efter jul och nyår. Det är på tiden dock att jag slutar referera Norwich till "här uppe" då det enbart var uppe i relation till vart jag bodde förut, i förhållande till Sverige är jag fortfarande "här nere".

Vi har inte fått våran lägenhet ännu, i tre veckor nu har vi bott hos Bens föräldrar i väntan på vårt egna lilla hem. Denna vecka är vi dock själva hemma tillsammans med Bens lilla syster som är på lov då deras föräldrar är i Irland. Ben jobbar om dagarna och jag vinner över Becki i Monopol. I mellanakten söker jag lite halvhjärtat jobb då det är något jag åter igen kommer ta tag i helhjärtat när vi flyttat in i lägenheten då jag inte vill behöva ta ledigt det första jag gör för att flytta in. I lördags sa jag upp mig från mitt första jobb här i Norwich.

Fösta dagen jag gick ut och sökte jobb efter jag flyttade hit för tre veckor sedan så blev jag inkallad på tre intervjuer. Jag tog det första jobbet jag blev erbjuden och slängdes in i en värld som Sales Advisor. Det var kul och givande men timmarna var åt helvete rent ut sagt och jag träffade Ben mindre än när jag var Au Pair även om vi bor under samma tak numera. Tjänsten erbjöd stora möjligheter att klättra inom företaget om jag satsade stenhårt 12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan. Det skulle inte hålla. Så efter två veckor klev jag in på kontoret och erkände mig besegrad. Så åter igen är jag arbetslös. Men nu vet jag i alla fall med säkerhet att jobben finns där ute. Det gäller bara att jag hittar något som passar mig och mitt nya liv här nere i Norwich.

Likes

Comments

Kvart i 9 imorse så körde en vit liten Skoda in på uppfarten till The Holt. Det var Anni, en god vän jag fått under min tid i Ashford Hill. Hon kom för att ge mig en lift till tågstation i Newbury där jag skulle påbörja min resa 9.56. Det var lite vemodigt att säga hej då till den lilla pojken som fortfarande var hemma när jag åkte. Han är för ung för att förstå varför jag lämnar eller ens att jag inte kommer tillbaka.

Även om det låter konstigt så kommer jag även sakna Dexter, en av katterna. Han var så blyg och skygg i början, flydde häftiga rörelser och låg hellre ensam på golvet än i soffan bredvid en. Vi blev med tiden vänner och han började följa mig vart jag än gick, mjauade för att få mig att ta upp honom och hoppade upp i mitt knä så fort jag satt mig ner. Han var en special liten filur och jag kommer sakna honom.

Jag är fortfarande på väg, har ännu inte nått min destination. Mitt tåg från London till Norwich var inställd och tåget efter var försenat för att sedan avbryta rutten 1 timme från Norwich där jag tvingades invänta ett ersättningståg för att ta mig vidare. Mina väskor dödar mig, att transportera sig med 2 stora resväskor, en ryggsäck plus en handväska, är verkligen inget jag rekommenderar. Men jag är snart framme och jag har träffat så många trevliga människor på min resa hittills som hjälpt mig med mina väskor när det var tungt och svårt att ta sig fram. Den hjälpsamheten jag mött har verkligen förgyllt min dag trots förseningar. Det är något som förvånat mig något enormt sen jag flyttat till England; människor är extremt trevliga och hjälpsamma mot varandra. Inte så att jag inte förväntade mig det, men kontrasten är verkligen stor från i Sverige.

Likes

Comments

Fjorton dagar går fort i vanliga fall, men dessa två veckor har pågått för alltid känns det som. Varje dag har masat sig fram och den dagen som jag sa upp mig är enbart ett minne numera. Men äntligen är dem över. Jag är barnvakt för sista gången ikväll, efter min sista arbetsdag som Au Pair. Imorgon hoppar jag på tåget i Newbury och beger mig upp till Norwich där Ben väntar på mig. Äntligen är det över!

Från och med imorgon är jag arbetslös men jag kommer inte vara hemlös som jag till en början befara; Ben och jag har hittat och fått en lägenhet(!!!) Från början var tanken att vi skulle flytta in direkt när jag slutat, alltså imorgon, och vi skulle fått nycklarna idag. Dock kommer det inte riktigt gå till så längre. Varmvattenberedaren gick inte igenom besiktningen så dem måste byta ut den innan vi flyttar in vilket kan ta några dagar extra. Men nu vet vi i alla fall att vi har en lägenhet och det är det viktigaste, tills dess bor vi hemma hos Bens föräldrar.

I helgen ska jag söka jobb, det är något jag hittills lagt helt åt sidan efter att jag fick två intervjuer jag inte kunde gå på. Eftersom jag enbart har kunnat åka till Norwich under helger så har det försvårat sökandet men i helgen ska jag börja söka på riktigt!

Likes

Comments

Jag gjorde det. Äntligen. Jag gjorde det. Om du inte går i mina skor så tror jag inte du förstår hur nervös, orolig och nästan rädd jag var innan eller hur lättat, glad och tillfreds jag känner mig nu efter.

Jag sa äntligen upp mig som Au Pair, något jag som sagt gått och funderat på under en tid nu. Det var helt enkelt inget för mig. Idag påbörjar min två veckor långa uppsägningstid. 14 dagar.

Jag och Ben har dock inte någon lägenhet än, vi har ansökt om en som vi båda älskar men vi har ännu inte fått något besked. Jag har några arbetsintervjuer de närmsta dagarna och har skickat in mitt CV till lite olika företag i Norwich men jag har inte något fastställt ännu. Jag kunde inte vänta längre, det kliade i hela kroppen på mig, jag behövde påbörja mina 14 dagar.

Om 14 dagar slutar jag som Au Pair. Om 14 dagar är jag arbetslös. Om 14 dagar är jag hemlös. Mycket kan lyckligtvis hända på 14 dagarna. Det är bara att hålla tummarna och ha lite hopp. Allt löser sig till slut! Om inte annat kan jag alltid åka hem till Sverige några veckor medan jag ordnar något hållbarare här borta, förhoppningsvis kommer det inte till det.

Likes

Comments

Jag kommer inte säga upp mig idag, det kommer tyvärr få vänta ytterligare några dagar. Jag åkte upp till Norwich i fredags kväll utan några vidare förväntningar att kunna säga upp mig idag, vad förändrades? Lördagens visning blev inställd och fredagens visades sig vara ett klassiskt fall av att bilder kan bedra.

Vi hittade dock sent fredag kväll en till synes perfect lägenhet för oss som verkade nyrenoverad och med nya möbler som skulle ingå. Vi ringde på den lördag morgin, helt överlyckliga, för att mötas av beskedet att den eventuellt redan var uthyrd. Humöret sjunk rätt så snabbt efter det men vi ville inte ge upp så vi begav oss till agenturen för prata med dem ansikte till ansikte. Vi möttes av goda besked, lägenheten var tillbaka på marknaden. Vi vet dock inte om vi är först på tur på den så vi väntar idag, spända och förväntade, på ett telefonsamtal, att vi kan komma och titta på den. Det lutar mot ett nej men vi vill så gärna att det ska vara ett ja!

Likes

Comments

Lov är det gått om om du är 9 år gammal här i England. Min stora pojke har väldigt långa dagar i skolan vanligtvis så jag tycker verkligen han förtjänar de många lediga dagarna han får. Dock innebär det mycket arbete på min front. Jag och föräldrarna har lite delad uppfattning på vad gäller arbetstid och därmed följs inte riktigt kontraktet som vi skrivit på. Jag jobbar mellan 7-11 timmar under lovdagarna istället för mina normala 6 timmar långa dagar utan extra betalning.

På något vänster så anser mamman att dessa timmar är "frivilliga" om jag vill hitta på något med pojken även om jag är fast i huset för att hålla koll på honom. Så ska det det inte gå till enligt organisationen på den svenska sidan eller enligt kontraktet. Det som gör det extra svårt för mig att acceptera detta är hur familjen kan så enkelt nekar min extra betalning (den som enligt kontrakt ska tillämpas för varje extra timme) när dem inte har några problem att slänga ut 40-50 pund för att pojken ska få gå på bio flertal gånger per lov. *suck* Även efter att jag pratat med mamman om detta så ser situationen nästintill detsamma ut.

Kanske är detta vad det innebär att vara Au Pair. Jag försökte i alla fall tänka i dem banorna de första 3 loveckorna jag hade med pojken. Men efter att ha pratat med STS, som varit extremt stöttande och hjälpande, så vet jag nu att det istället är ett kontrakts brott.

Ännu har jag inte sagt upp mig då jag ännu inte har någonstans hållbart att ta vägen efter mina 2 veckors uppsägningstid är över. Ben ska idag gå på två lägenhetsvisningar åt oss och imorgon har vi eventuellt en tredje. Kanske är en av dem vårt nya hem och på måndag kanske jag äntligen kan säga det jag nu längtat så länge väntat på att få säga till mina värdföräldrar; Jag slutar!

Likes

Comments

Tankarna snurrar och jag velar fram och tillbaka hela tiden, ska jag, ska jag inte? Osäkerheten om vad som komas skall gör mig nyfiken, exalterad men också rädd, detta var inget jag räknat med men jag vägrar se det som ett misslyckande eller att jag ger upp, jag byter bara riktning. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag vill inte fortsätta som Au Pair länge till. Jag har inte velat bloggat på ett tag då jag inte velat måla upp en falsk fasad mot verkligheten, men nu när jag mer eller mindre bestämt mig tycker jag det är viktigt att berätta.

Jag har varit här i Ashford Hill i 3 månader nu och allt har flytit på väldigt bra ändå. Till en början var jag supernöjd med min familj och jag tyckte det var kul att gå upp varje morgon. Jag har skaffat mig några kompisar i närheten och jag klickar bra med barnen. Men jag vill inte fortsätta. Jag vet inte riktigt vart det vände, och jag förstår att det kommer se ut som ett slag av hemlängtan då detta beslut fattades på riktigt, även om jag gått i tankarna sen vecka 7, på hemmaplan i Sverige under jul.

Jag känner mig tom och nedstämd, dagarna flyter samman och det känns sällan som jag har någon tid att ladda batterierna. Under loven jobbar jag dubbla timmar utan extra betalt och jag får förklaringen, där jag står med ett otåligt, och uttråkat, barn om halsen, att det är "frivilliga timmar". Konceptet med att vara "en i familjen" utnyttjas då jag ständigt blir tillbedd att springa ärenden för föräldrarna i sista minuten vilket sätter egna planer och planering på is. Bristen på tacksamhet när jag går de extra milen för barnen gör att det känns omotiverande att fortsätta sträcka sig längre och jag kan inte riktigt slappna av när jag befinner mig i huset, det känns som om jag alltid jobbar på något sätt även när föräldrarna är hemma, som om att jag är i beredskap dygnet runt. Det är något som stressar mig mer än jag trodde.

Att vara Au Pair är inte bara ett jobb; det är en livsstil. Jag har beslutat att det är en livsstil som inte passar mig. Jag behöver känna mig fri, jag behöver en viss kontroll över mitt liv för att jag ska kunna slappna av, jag behöver kunna mentalt förberedda mig för att göra vissa saker. Jag behöver ha en större kontrast mellan mitt arbete och mitt liv. Jag vill inte längre och en större anledningen än så behövs inte. Det finns ingen vits för mig att kämpa mig igenom detta år fast besluten att avsluta det jag påbörjat om det gör mig olycklig. Det är som att klamra sig fast i ett destruktivt förhållande som är dömt att misslyckas. Det är varken rättvist för familjen eller mig,

Jag trivs i England och vill stanna här efter att jag säger upp mig. Jag har börjat leta lägenhet och jobb uppe i Norwich tillsammans med Ben. Ben har varit min klippa och jag känner mig som lyckligast när jag får spendera min tid med honom så för mig är det uppenbart att jag beger mig till Norwich istället för att flytta tillbaka till Sverige. Oavsett vad så kommer jag möta bostadslöshet och arbetslöshet efter mitt liv som Au Pair så varför inte pröva lyckan i detta land istället för i Sverige där det verkar vara extrem brist på såväl bostäder som arbeten?

Likes

Comments