Jag gjorde det. Äntligen. Jag gjorde det. Om du inte går i mina skor så tror jag inte du förstår hur nervös, orolig och nästan rädd jag var innan eller hur lättat, glad och tillfreds jag känner mig nu efter.

Jag sa äntligen upp mig som Au Pair, något jag som sagt gått och funderat på under en tid nu. Det var helt enkelt inget för mig. Idag påbörjar min två veckor långa uppsägningstid. 14 dagar.

Jag och Ben har dock inte någon lägenhet än, vi har ansökt om en som vi båda älskar men vi har ännu inte fått något besked. Jag har några arbetsintervjuer de närmsta dagarna och har skickat in mitt CV till lite olika företag i Norwich men jag har inte något fastställt ännu. Jag kunde inte vänta längre, det kliade i hela kroppen på mig, jag behövde påbörja mina 14 dagar.

Om 14 dagar slutar jag som Au Pair. Om 14 dagar är jag arbetslös. Om 14 dagar är jag hemlös. Mycket kan lyckligtvis hända på 14 dagarna. Det är bara att hålla tummarna och ha lite hopp. Allt löser sig till slut! Om inte annat kan jag alltid åka hem till Sverige några veckor medan jag ordnar något hållbarare här borta, förhoppningsvis kommer det inte till det.

Likes

Comments

Jag kommer inte säga upp mig idag, det kommer tyvärr få vänta ytterligare några dagar. Jag åkte upp till Norwich i fredags kväll utan några vidare förväntningar att kunna säga upp mig idag, vad förändrades? Lördagens visning blev inställd och fredagens visades sig vara ett klassiskt fall av att bilder kan bedra.

Vi hittade dock sent fredag kväll en till synes perfect lägenhet för oss som verkade nyrenoverad och med nya möbler som skulle ingå. Vi ringde på den lördag morgin, helt överlyckliga, för att mötas av beskedet att den eventuellt redan var uthyrd. Humöret sjunk rätt så snabbt efter det men vi ville inte ge upp så vi begav oss till agenturen för prata med dem ansikte till ansikte. Vi möttes av goda besked, lägenheten var tillbaka på marknaden. Vi vet dock inte om vi är först på tur på den så vi väntar idag, spända och förväntade, på ett telefonsamtal, att vi kan komma och titta på den. Det lutar mot ett nej men vi vill så gärna att det ska vara ett ja!

Likes

Comments

Lov är det gått om om du är 9 år gammal här i England. Min stora pojke har väldigt långa dagar i skolan vanligtvis så jag tycker verkligen han förtjänar de många lediga dagarna han får. Dock innebär det mycket arbete på min front. Jag och föräldrarna har lite delad uppfattning på vad gäller arbetstid och därmed följs inte riktigt kontraktet som vi skrivit på. Jag jobbar mellan 7-11 timmar under lovdagarna istället för mina normala 6 timmar långa dagar utan extra betalning.

På något vänster så anser mamman att dessa timmar är "frivilliga" om jag vill hitta på något med pojken även om jag är fast i huset för att hålla koll på honom. Så ska det det inte gå till enligt organisationen på den svenska sidan eller enligt kontraktet. Det som gör det extra svårt för mig att acceptera detta är hur familjen kan så enkelt nekar min extra betalning (den som enligt kontrakt ska tillämpas för varje extra timme) när dem inte har några problem att slänga ut 40-50 pund för att pojken ska få gå på bio flertal gånger per lov. *suck* Även efter att jag pratat med mamman om detta så ser situationen nästintill detsamma ut.

Kanske är detta vad det innebär att vara Au Pair. Jag försökte i alla fall tänka i dem banorna de första 3 loveckorna jag hade med pojken. Men efter att ha pratat med STS, som varit extremt stöttande och hjälpande, så vet jag nu att det istället är ett kontrakts brott.

Ännu har jag inte sagt upp mig då jag ännu inte har någonstans hållbart att ta vägen efter mina 2 veckors uppsägningstid är över. Ben ska idag gå på två lägenhetsvisningar åt oss och imorgon har vi eventuellt en tredje. Kanske är en av dem vårt nya hem och på måndag kanske jag äntligen kan säga det jag nu längtat så länge väntat på att få säga till mina värdföräldrar; Jag slutar!

Likes

Comments

Tankarna snurrar och jag velar fram och tillbaka hela tiden, ska jag, ska jag inte? Osäkerheten om vad som komas skall gör mig nyfiken, exalterad men också rädd, detta var inget jag räknat med men jag vägrar se det som ett misslyckande eller att jag ger upp, jag byter bara riktning. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag vill inte fortsätta som Au Pair länge till. Jag har inte velat bloggat på ett tag då jag inte velat måla upp en falsk fasad mot verkligheten, men nu när jag mer eller mindre bestämt mig tycker jag det är viktigt att berätta.

Jag har varit här i Ashford Hill i 3 månader nu och allt har flytit på väldigt bra ändå. Till en början var jag supernöjd med min familj och jag tyckte det var kul att gå upp varje morgon. Jag har skaffat mig några kompisar i närheten och jag klickar bra med barnen. Men jag vill inte fortsätta. Jag vet inte riktigt vart det vände, och jag förstår att det kommer se ut som ett slag av hemlängtan då detta beslut fattades på riktigt, även om jag gått i tankarna sen vecka 7, på hemmaplan i Sverige under jul.

Jag känner mig tom och nedstämd, dagarna flyter samman och det känns sällan som jag har någon tid att ladda batterierna. Under loven jobbar jag dubbla timmar utan extra betalt och jag får förklaringen, där jag står med ett otåligt, och uttråkat, barn om halsen, att det är "frivilliga timmar". Konceptet med att vara "en i familjen" utnyttjas då jag ständigt blir tillbedd att springa ärenden för föräldrarna i sista minuten vilket sätter egna planer och planering på is. Bristen på tacksamhet när jag går de extra milen för barnen gör att det känns omotiverande att fortsätta sträcka sig längre och jag kan inte riktigt slappna av när jag befinner mig i huset, det känns som om jag alltid jobbar på något sätt även när föräldrarna är hemma, som om att jag är i beredskap dygnet runt. Det är något som stressar mig mer än jag trodde.

Att vara Au Pair är inte bara ett jobb; det är en livsstil. Jag har beslutat att det är en livsstil som inte passar mig. Jag behöver känna mig fri, jag behöver en viss kontroll över mitt liv för att jag ska kunna slappna av, jag behöver kunna mentalt förberedda mig för att göra vissa saker. Jag behöver ha en större kontrast mellan mitt arbete och mitt liv. Jag vill inte längre och en större anledningen än så behövs inte. Det finns ingen vits för mig att kämpa mig igenom detta år fast besluten att avsluta det jag påbörjat om det gör mig olycklig. Det är som att klamra sig fast i ett destruktivt förhållande som är dömt att misslyckas. Det är varken rättvist för familjen eller mig,

Jag trivs i England och vill stanna här efter att jag säger upp mig. Jag har börjat leta lägenhet och jobb uppe i Norwich tillsammans med Ben. Ben har varit min klippa och jag känner mig som lyckligast när jag får spendera min tid med honom så för mig är det uppenbart att jag beger mig till Norwich istället för att flytta tillbaka till Sverige. Oavsett vad så kommer jag möta bostadslöshet och arbetslöshet efter mitt liv som Au Pair så varför inte pröva lyckan i detta land istället för i Sverige där det verkar vara extrem brist på såväl bostäder som arbeten?

Likes

Comments

Nej, detta inlägg kommer inte handla om fartdårar som gör omkörning efter omkörning i vänsterfilen. Nej, detta inlägg handlar om att använda högerfilen i omkörningarna.

I både England och Nya Zeeland, som var de två länder jag valde mellan när jag beslutade mig för att åka som Au Pair, så kör man i vänstertrafik, något som i hela mitt liv har tyckts vara både orimligt och otänkbart. Att vi i Sverige har använt vänsterfilen som den "normala" är så avlägset på något sätt då högertrafikomläggningen skedde redan på 60-talet.

Att köra i vänstertrafik är som att köra på andra sidan i en spegel

I min roll som Au Pair så kör jag barnen till och från skolorna om dagarna så att ge sig ut i vänstertrafiken skulle bli min vardag när jag anlände och nog var jag nervös! Dock insåg jag rätt så snabbt att det inte var så stor skillnad trots allt, det handlar bara om att vända om tänket i skallen. Den största utmaningen var nog i alla fall för min del att lära mig placeringen av bilen då hela bilen numera helt plötsligt befann sig på andra sidan om mig.

Övning ger färdighet, är det inte så man brukar säga?

Likes

Comments

Nog är jag allt lite nere att jag missar allt jul relaterat i Örebro iår; alla julmarknader och dylikt. Idag är det till och med Lucia, något som inte ens en kotte vet vad det är för något här borta.

Jag vill äta Donats och strosa runt i Wadköping ute i snön. Jag vill lyssna på julsånger sjungna av örebros Luciatåg och äta lussekatter. Jag lyckades dock hitta en väldigt fin julmarknad här, och varenda stad jag varit i sen 1:a december är klädd med ljus och liknande, framförallt London.

I Lördags så följde jag med familjen till en julmarknad på den stora pojkens skola. Det var verkligen super mysigt och gav mig lite mer efterlängtad julkänsla, och även om jag inte köpte några brända mandlar, det stereotypiska för alla julmarknader som jag ändå aldrig fattat tycke för, så kändes det ändå lite som hemma i Örebro. Jag köpte massa julkort, lite choklad, en supergod ost och lite annat krimskrams.

Likes

Comments

Jag har nu varit Au Pair i två månader, herre vad tiden gått snabbt! Det innebär också att jag bott i England i 70 dagar; vilket är det längsta jag någonsin varit hemifrån lilla Ervalla. Det är snart ett halvår sedan jag beslutade mig för att åka som Au Pair men det känns verkligen som att det var igår som min framtid bestämde sig för att ta en ny riktning. När jag kommer tillbaka till Ashford Hill efter Nyår kommer jag redan vara 3 månader in i programmet. Rätt som det är så är jag väl gammal o grå om det ska fortsätta i den här takten..

Likes

Comments

Med Driving Home for Christmas och Hey Ho i högtalarna så spenderades de sista dagarna innan jul, julen 2015, i en minibuss för min del, ett äventyr som sent kommer glömmas, och jag kom inte hem förrän sent den 22:e december för att fira jul med familj och släkt. I år ser upplägget lite detsamma ut. Jag kommer visserligen inte köra runt i en minibuss i Norge men jag kommer flyga hem två dagar innan julafton och landa lagom innan midnatt den 22:a december. Bättre sent än aldrig som man brukar säga!

Jag är så sjukt taggad på att komma hem över jul och nyår och idag är det enbart 15 dagar kvar!! Hoppas stenhårt också på en vit jul nu när snön lyser med sin frånvara så som den gör här i England. Enbart 10 Jobbdagar kvar på schemat innan det är 2 veckor betald ledighet!

Likes

Comments

När beslutet väl var fattat att jag skulle åka som Au Pair så återstod bara ett, men stort, frågetecken att räta ut. Vart?

När du söker som Au Pair för STS så har du 4 destinationer att välja mellan. (1) USA, en dröm för många, (2) Frankrike, matälskarnas rike, (3) Nya Zeeland med dess vyer, och sist men inte minst (4) England, ett land som jag personligen drömde om.

USA har i mina ögon aldrig riktigt lockat, och fransmännens brist på engelska kombinerat med min brist på franska gick aldrig riktigt ihop. Nya Zeeland är ett land som med sina vyer alltid tilltalat mig och är ett land jag fortfarande planerar att besöka, men i samband med att jag lärde känna en person, olik alla andra människor jag träffat, så tog nyfikenheten överhand och tyngde ner vågskålen lite extra till Englands fördel. Med min beslutsångest så var det skönt att få en knuff åt någon riktning överhuvudtaget som kunde få mig att fatta ett beslut, hade jag dessutom beslutat mig för att åka till Nya Zeeland så hade jag behövt gå igenom en längre och mer komplicerat process med visum och körtest på plats (vilket inte är något jag tycker ska påverka ens val i vanliga fall då det är värt det i slutändan men eftersom England och Nya Zeeland stod så lika så var det en faktor i mitt beslut)

Jag ångrar inte mitt val för fem öre och sen jag fattade mitt beslut, och jag vågade satsa, så växte även intresset för en unik personlighet till en stark vänskap, till kärlek under loppet av några månader och många flygbiljetter. Om jag hade vetat 2014 hur framtiden skulle utspela sig hade jag skakat på huvudet och skrattat, inte en chans skulle jag sagt samtidigt som jag hade bett för de resultatet de gav.

Likes

Comments