View tracker

Snart ett år har passerat. Tiden går fort, oavsett om man har roligt eller om livet är en ständig nedförsbacke. 
Samtidigt som jag innerst inne vet att det inte hjälper att gråta kan jag inte låta bli. Om åtta dagar är vi framme, ett år exakt. Jag gråter fortfarande. 
Jag genomgår varje år samma känslor för allting, har jag upplevt något speciellt under en tidpunkt ett år bär jag med mig den känslan varje år. Som känslorna över Vinur, det kan spritta, fladdra och nästan sprängas under februari, då han blev min. Det sitter så djupt inne, den där lyckan. Varje år, vid samma tidpunkt, spritter det, fladdrar och nästan spränger i magen på mig och jag är glad. 

Men nu är det inte så. 

Det är bara tungt. 
Jag är arg, tyst, ledsen och förbannad. Det stormar verkligen. Jag är imponerad över att jag klarat ett år så bra, att jag inte fått en härdsmälta och gjort något vansinnigt korkat, till och med för mig. Samtidigt som jag inte vill prata med någon, så känns det skönt att få skriva av sig. Även om det mest är bla bla bla bla så är det för mig en lättnad att kunna skriva fortfarande, att jag har det som terapi. En sjuhelvetes terapi får jag säga, den kan verkligen vara vansinnig. 


Samtidigt som jag är innerligt trött i hjärtat, ledsen och rätt så less så finns det ändå små bitar som är trevliga. Man får bara fokusera på att låta allt ha sin gång. Jag får mörda mitt illamående, piska igång mig själv och bara försöka ta livet för vad det är. Antingen lever man eller dör och jag har inte tid att dö nu. 
Ikväll köper jag lite blommor och försöker tänka lite positivt. Kanske köper lite choklad för att trösta min hjärna som anser att choklad är lösningen på det här. 
Den riktiga lösningen är totalt onåbar, så den låter jag bli.

"Har du sett min lilla katt, lilla katt , lilla katt?
Han är vit och han är svart, han är vit och svart.
​"


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Försiktigt söker sig handen över bröstet och trycker till. Ett dämpat tryck som pressar luften ur varje vind. Ett tryck som kväver den som så ivrigt försöker ta sina andetag. ett tryck som tvingar livet att smita undan för att bereda plats för tomhet och köld.

Att vakna utan att faktiskt vara vid medvetande är en upplevelse som många går miste om, det är så jag skulle vilja beskriva det. Den där känslan av att vara någon annan, att kunna göra det otänkbara vid rätt tillfälle. Minsta rörelse skulle kunna utlösa den djupt begravda personlighet som krafsar på insidan av ett vanligt jag. Bland berusningen av den ljuva sömnen och dimmorna av en ännu ej glömd dröm, finns jag rädd och ensam, kämpandes mot instinkterna som ber mig att överleva trots att hotet egentligen inte finns där.

Under en period i livet vaknade jag ofta upp med ett tryck över bröstet. Jag vaknade utav att en tyngd låg på och den försvann inte ens när jag vaknat. Länge oroade jag mig för att jag var förföljd av något värre än vad en vanlig mardröm skulle kunna skapa i ens tankar. En del tror inte på att det finns något mer än oss, det som lever och andas och faktiskt är. Men varför kan inte något vara utan att finnas i materia inför oss? Trycket avtog så småningom men ersattes med märkliga knuffar. Jag vaknade istället utav känslan av att någon puttade på mig, hårt, skoningslöst. Jag kände ett tryck mot min kropp som var hårt och koncist under ett fåtal stunder. Som om någon knuffade mig och sedan sprang iväg. Jag minns skräcken och mitt krampaktiga tag om täcket som sakta drogs över huvudet på mig, i ett försök att skydda mig.

Under hela mitt liv har jag väckts av mardrömmar som jag knappt kan glömma än idag. En del har etsat sig fast och jag är nog j*vligt hämmad utav det. Jag är faktiskt mer paranoid än vad de flesta anar. Och den paranoida skapelsen inuti mig kommer fram efter de värsta drömmar.
Jag mister uppfattning om tid och rum, jag vet bara att jag är jag men där tar det stopp. Det finns stunder då jag har tvivlat på att människorna som sover under samma tak är pålitliga, att människorna är just människor. Det kan dröja länge innan jag kan komma tillbaka och somna om, ibland gör jag det inte alls.

Det värsta är att vakna upp ensam. Men ibland är det också det bästa, för då slipper jag tvivla och oroa mig för vem det är bredvid mig. Att vakna upp ensam resulterar ofta i att jag har ont. Min kropp värker och jag har svårt att röra mig. Det känns som om någon har utsatt mig för flertal knivhugg och bänt med kniven i varje led. Det värker, ömmar och jag kan faktiskt inte röra mig. Har jag tur skakar jag tills jag somnar om, men för det mesta slutar det i tårar och timmar av sömnlöshet. När dagen gryr har jag oftast lyckats somna igen och vaknar senare upp som om ingenting har hänt.

Det finns ingenstans jag funnit svar på varför jag har kvar min nattskräck från barnsben. Och varför den är så illa. En del tror att det beror på stress, mental ohälsa eller något som hänt tidigare i mitt liv. Men tyvärr kan jag inte bekräfta något utav det. Visst är jag en stressad människa i många fall, men sällan att jag drömmer mardrömmar i samband med det. Mardrömmarna kommer nämligen när jag mår som bäst i livet, det är då jag fungerar som bäst och då jag också kan uppskatta livet. Den hemska sidan blir alltså till något positivt för mig. Utan mina drömmar vore jag bara ett skal.

Jag är inte säker på att jag vill ha ett svar. Kanske är svaret alltför skrämmande eller smärtsamt att ta till sig, så jag lever hellre vidare i de mörka drömmarna tills jag faktiskt är redo att släppa allt och stiga ut i ljuset. Kanske vågar jag en dag fråga "vem där?" och kanske kan jag möta svaret utan rädsla i min blick. Kanske kan trycket försvinna.

Fotograf: Thenakedsmith ​

Likes

Comments

View tracker

Puder, foundation, läppstift, ögonskugga, kajal, rouge, läppglans, pennor, borstar och fan och hans moster!

Varför sminkar människan sig? För att undvika att se sig själv? Gömmer vi oss för oss själva, eller gömmer vi vårt sanna jag för andra? 
Vad det än beror på så har det gått för långt! Enligt min åsikt (och min åsikt är ju som den är!) så känns det som om det är bortkastad tid att stå framför spegeln i timmar och plottra med lite puder för att bli "naturligt vacker". 

Ursäkta? "Naturligt"? Att spackla över sina hack och gropar är väl inte att göra sig naturligt vacker? Snarare att dölja sitt ansiktes historia och den charm som varje människa bär med sig. Att skämmas över sitt utseende är att förneka sin existens. Kanske så ni borde börja tänka. 

Smink, jo visst, det har jag väl också nyttjat! Det ska jag inte sticka under stolen med. Även jag har spenderat några timmar där, träget sökandes efter att finna den "perfekta looken".. Men ju mer jag stod där ju mer insåg jag att jag aldrig fann någon look. Jag stod bara där, körde samma skit och lyckades minska timmen till några ynka minuter istället. Men inte fan blev jag snyggare för att jag kletade konstruerad skönhet över min hud. Nej, jag blev faktiskt bara sjuk. För en dag vaknade jag upp med ett öga som var svullet och klibbigt. Jag satt på sängkanten och drog ur slem och annat äckel ur mina ögonfransar, lite mindre snyggt. Huden under mina ögon blev säckig, irriterad och  torr. Att se ut som en medelålders kvinna med tre svåra äktenskap i bagaget när man var fjorton, var knappast drömmen. Men ändå fortsatte jag envist att klottra ner mig med mer skit. Som en missbrukare som tänker "jag fixar mitt liv, bara jag får ta en sil till!". Jag fixade det aldrig. Istället blev det bara fortsatt irritation och jag fick sluta sminka mig. Någon enstaka gång ställde man sig där framför spegeln med kajalen i högsta hugg, som en hungrig grottmänniska med pinne i hand, samtidigt som man petade sig i ögat med spetsen och bara kände sig störd. 

Jag har kvar min sminkväska, med mitt smink från förr. Jag har väl köpt någon enstaka ögonskugga som jag öppnat, tittat på och sen skämts för. Ärligt talat så kan jag inte hantera det där, så lika bra man hoppar över det. Och jag tror inte att det är bra heller. Även om det finns allergivänliga produkter känner jag inte för att lägga mina surt förvärvade pengar på att köpa smink när jag ändå inte gillar det. Jag har fått höra att jag har fin hud, att den ser så naturlig och len ut. Det fick jag höra av jämnåriga klasskamrater för några år sedan, som var helt förundrade över att jag inte var sminkad. "Kan hud se ut så utan smink?" 

Många tjejer kletar alltför mycket på sig utan att märka det. Utan att förstå vad dem faktiskt leker med. Att se ut som om du var trettio istället för tretton, tycker du att det är något positivt? Varför ska barn försöka se ut som vuxna, vem försöker dem lura? Vem försöker vi vuxna lura, som bara blundar och tittar bort. Att ta ansvar för sina egna barn och säga nej, sätta en gräns och låta barn vara barn, det verkar vara jävligt svårt. 

Jag har valt att leva den där timmen extra på morgonen, istället för att fixa mitt hår och sminka mig. Istället för att stå där framför spegeln igen som en missbrukare och vara irriterad, så kan jag lägga tiden på att ordna upp de delar i mitt liv som är viktigare. Och jag lever hellre med att ha ett ansikte för min ålder än att ha en ålder för mitt ansikte.

Likes

Comments

Jag är glad att Vinur utvecklas. Trots tusentals motgångar, problem och oändlig oro över min egen förmåga, är vi äntligen halvvägs där! Jag trodde aldrig på mig själv från början, jag ville ha en äldre häst, en som jag kunde träna, tävla och ha kul med på en gång. Tyvärr fanns ingen som passade. Antingen kostade dem skjortan, var för gamla eller så var ägarna så konstiga att det bara blev obehagligt. Någon gång fick jag höra att jag inte var tillräckligt gammal. Ibland var jag inte bra nog, vad jag kunde erbjuda hästen var aldrig bra nog. Visst förstår jag att man kan säga nej till yngre och okunniga. Men ibland handlade det inte ens om det. Ibland blev man bara dömd över telefon och om man inte skulle tävla med hästen så kunde man lika gärna struntat i att ringa. 

Så när Vinurs fd ägare ringde upp oss efter att ha bett oss återkomma eftersom några andra stod först i tur, blev jag chockad. Någon som tyckte att jag lät perfekt, något som trodde på att jag kunde!

Det var aldrig kärlek vid första ögonkastet, men vi hörde ihop, den där musblacken och jag. Även om vi aldrig kommer tävla i VM eller ens placera oss i någon liten lokal strunt tävling, så är jag ändå glad att vi är vi. När tölten kom blev jag överlycklig! Även om det bara var några steg åt gången kändes det bra i magen och Vinur gillade det också. Idag töltar vi långa sträckor och vi har faktiskt rätt bra fart! 

Känns också bra att han börjar bygga mer muskler, att hålväggen håller på att bli bra och att hans arbersvilja är enorm! Jag kan ha gjort tusentals misstag i inridningen av Vinur,  men jag har lärt mig massor och han har varit väldigt snäll. Han har till och med blivit toppen! Och mitt självförtroende är bättre. Som sagt;  vi kommer aldrig bli större än vad vi är nu, men i mitt hjärta är Vinur en riktig vinnare ❤

Likes

Comments

46 dagar sedan jag miste Murre och det påminns jag om med förtvivlan, hopplöshet men samtidigt en lättnad. 

Nu är det morgon och jag är påväg ut till mina hästar för att morgonfodra. Ja, det kanske verkar sent, men jag lyckades sova rätt länge idag. Trots ryckig sömn och oroliga drömmar. Det ska bli skönt att komma upp till stallet och rätta till Vinurs box, få blöta kramar av Gloi, lägga fram foder, preppa för lunch och stövla runt i den blöta terrängen. 

Samtidigt som jag ändå upplever ett lugn inombords känner jag mig fortfarande väldigt ensam och ledsen utan katten min. Jag har Gustav kvar och vi har faktiskt varit och kollat upp en kommande kull katter. Mamman verkade jättemysig, precis som Murres mamma var. Så jag håller tummarna för att kunna träna upp en precis lika go charmknutte. Det är goda förutsättningar iallafall, att mamman var så go, kelen, folkkär och väldigt väldigt söt! Jag längtar med förtjusning, samtidigt som det hugger till i mig av saknad och skam, för att jag längtar efter någon annan än Murre. Det är med skräck jag tänker framåt. Det är inte så stor chans att det blir mer än en hane. Och tänk om HAN blir SVARTVIT??

Jag hoppas att det blir bra. Att kissen kommer snart, och att jag slipper känna  mer ångest. Jag kommer alltid älska och sakna min Murre, men jag tror och vet nästan till och med, att han bara hade blivit nöjd över att jag fått en ny liten parvel att uppfostra, så som vi tillsammans gjort innan. Skillnaden är nu att jag står själv för uppfostringsdelen, med en kärleksgalen hund och en annan katt som inte är direkt "mammig" av sig. 

Jag får hålla tummarna för att katten inte lär sig skälla! 

Likes

Comments

Låt mig klargöra en sak: jag är en tjej, en kvinna, en lady, men jag är inte en feminist! 

I min värld, den jag lever i och jag delar med människor som tycker lika och olika, så är feminism en styggelse. Jag tror på att vi är människor, en del av naturen. Det finns män och det finns kvinnor. Vi är tillsammans i en värld som vi själva har förstört genom miljontals av misstag. Det är inte männens fel, inte heller kvinnornas. Jag skiter fullständigt i vad vi har mellan våra ben eller vilket hormon som än flödar i våra kroppar. Jag kunde inte bry mig mer! Men jag bryr mig om människans rätt att vara. Kvinnor har lika rätt att existera som män, och män har samma rätt att andas som vi kvinnor. 

Jag har aldrig i mitt liv upplevt att män skulle vara mer ondskefulla än kvinnor. Visst, många påstår att "det är inte vad feminism handlar om.." Nä men en del av "feministerna" vill gärna trycka på just den punkten. Och när jag frågat "vad är feminism?" har jag alltid fått olika svar. Så ingen verkar veta vad det faktiskt är! I mina ögon och öron är det trams. 

Visst att feministerna kanske har förbättrat det ena och det andra, men behövs det verkligen nu för tiden? Kanske. Men varför ska det handla om kvinnor? Varför ska alltid vi damer ha det så himla bra och varför ska vi alltid hänga ut mannen? Jag ser ingen skillnad på män och kvinnor förutom att vi är två olika kön. Jag är uppväxt med enbart bröder, och i skolan var det alltid roligare att vara med killarna, för tjejerna snackade så mycket skit och var så elaka. Hade man inte håret si eller så, eller den eller den typen av jeans fick man inte vara med. Då tappade man i rang. Är det jämställt? Nej. Det är mobbning, men det kanske inte är samma sak? Man skulle väl kunna säga att en man som trycker ner en kvinna mobbar henne också. Men tro mig, det finns allt kvinnor som trycker ner män.  Kvinnor som slår, använder verbala hot, styr och ställer och leker sina fula lekar. Jag tror att kvinnor i regel är mer stygga. Visst att män kan vara sådana också, men som sagt, jag bildar min uppfattning på mina egna erfarenheter och jag har aldrig blivit illa behandlad av någon av mina manliga kamrater. Att få komma som man är utan att känna press eller rädsla för hur man ser ut eller är, det är så himla skönt! Och det kan jag bara göra hos det manliga könet.

Att kalla det för "feminism" är väl inte direkt intelligent heller. "Vi kämpar för lika rätt" jo men det finns ju män som också är nedtryckta och har det svårt. Och "feminism" är inte i sig vidare jämställt. Och vad är ens jämställdhet? Alltid snackar man om pengar, men är pengar allt? Är det girighet och för egen skull man käftar och väcker känslor? Eller är det för gruppen, det stora hela? Jag tror på det förstnämnda. Allt handlar om pengar. Så fort man möts av motstånd är man nedtryckt och i underläge. Men vem fan sa att livet skulle vara enkelt?

Självkart finns det feminister som är bra. Människor som i grund och botten vill uppnå att alla ska ha det lika bra. Skitbra, säger jag! Kämpa på. Men så är det resten av idioterna kvar, den grupp av människor som bara ska bråka och jävlas och söka skitdumma konflikter. Det är pågrund av den majoritet av muppar som hatet för feminister har eskalerat. Och även jag, som är accepterande och tålmodig med andra, har börjat att avsky och känna ilska gentemot något som från början kanske var rent briljant!  

Med det sagt och ingenting mer så vill jag bara önska att människor kunde sluta vara så blinda för de gamla konflikter som inte längre finns, och istället ägna tid åt konflikterna som finns idag, 2014. 

//med varmt varma kramar och kanske en enstaka käftsmäll, er alldeles egen Naked Smith ❤

Likes

Comments

Det var inga magiska stötar när man nuddade varandra. Det var aldrig en romantisk idyll med blommor och solnedgångar som omslöt oss som i ett paradis. Inga fyrverkier. Inget vattenfall. Inga romantiska brev. Inte ens en satans enhörning.. Det var bara vi. Enkelt. Simpelt. Ganska bra ändå. Nä. Jävligt bra snarare, jo.. Faktiskt. 

Det är ganska spännande när man ser tillbaka på den dagen vi träffades. Aldrig trodde man väl då att vi skulle vara här där vi är idag! Det är olikt mig att finna en annan person så intressant, att jag fäster mig så enormt vid någon annan. Det är en märklig känsla att älska så intensivt, att varenda millimeter av ens kropp och själ hängivet längtar och saknar. Det är konstigt hur trygg och glad jag är, hur jag för en gångs skull tycker att det är roligt och inte griper hopplöst efter något som inte finns. För det här finns faktiskt, i allra högsta grad och det känns för varje andetag jag tar. 

Jag må kunna vara poetisk om mycket, men mina egna privata förhållanden håller jag helst för mig själv. Men ibland är lyckan för stor och stark för att kunna tystas och stillas. Idag är just en sådan dag där det tar över och jag mer eller mindre inte kan låta bli att le för varje tanke jag ger honom. 

För mig är det här den första verkligheten jag känner på. För mig har han blivit min värld och mitt liv. Han är sagan jag aldrig vågade tro på, men som jag nu lever i. Den stora kärleken är inte stor, den är oändlig och gränslös. Bortom vårt förstånd (framför allt mitt) fortsätter den och jag önskar att jag aldrig lyckas förstå den till fullo. Den är bra som den är, som jag känner den. Vacker och änglalik. Precis som min Muppe. 

En ros som ingen annan. En dröm som är min verklighet. 

Min David. ❤

Likes

Comments

Ridsport.. Så många åsikter och tankar, så mycket ilska och tjafs, allt för hästen! 

Det alla hästälskare jobbar för är att hästen ska må så bra som möjligt men ibland verkar vissa glömma detta och plötsligt handlar det om pengar, utseende och prestation. Köper du en häst som du bara bråkar med men som funkar fint på tävling, behåller du den då? 90 % av tiden är bara tjafs, bråk, ilska och ledsamhet. Verkar det som ett "roligt" liv? Istället är det väl bättre att hitta rätt ryttare till rätt häst. Jag struntar väl i om mina hästar inte har en perfekt takt, en hög aktion eller plockar höga poäng på en bedömning. Huvudsaken är att vi har roligt ihop och att jag får vara med pållarna. För mig är det inte viktigt att ha matchande lindor till vojlocken, eller att mitt spö har samma nyans som mina ridbyxor. Hästens träns behöver inte vara glitter och glamour, när jag ska rida i skogen. Och den där gräsfläcken som täcker Vinurs bakdel, den som jag så innerligt borstat men som vägrar försvinna, inte tänker jag låta den förstöra vår ridtur. Allt måste inte vara som på tv, eller som många hästbloggare eller hästkändisar visar det. Livet med häst är smutsigt, that's it! 

När min foderhäst Hranna vägrade gå in i stallet och var rädd för att korsa bäckar fick jag hjälp av en äldre stallkompis som utövade horsemanship i mindre mängd med sin häst. Kalla det vad ni vill, kalla det dumt, fjantigt, värdelöst, hemskt eller kränkande. Men det funkar faktiskt. Vi är inte ett gäng repviftande idioter. Och horsemanship måste inte vara något speciellt, det är bara rent sunt förnuft i mina ögon. Att hjälpa hästen övervinna sina rädslor och våga genomföra något som verkat omöjligt, det är inte skitsnack eller repvifteri som många påstår. Jag lockade Hranna med godis, smackade, puttade, drog, viftade lätt med piskan bakom henne men hon rörde sig åt alla håll utom framåt. Så tog vi till horsemanship. Voila! Hästen gick in efter två timmar. Stallkamraten lät mig försöka och det var så enkelt. 

Jag provade samma koncept vid vatten. Hon fick titta och känna sig för. Sen drev jag henne framåt och lät henne backa om hon behövde. Jag började med vattenpölar och det gick hur bra som helst. Sen kom bäckarna. Tog mig knappt någon timme innan hon antingen hoppade över eller klev rakt genom vattnet. Så för mig har det fungerat.

Samma sak med Vinur. Han som innan inte kunnat longeras går nu runt mig utan problem. Han flyttar sig sidleds genom att jag bara håller ut händerna mot hans sida och huvud, samt att han backar när jag ber honom om det och för handen mot hans bog. Kanske låter som basic things man gör, eller som saker andra också gör fast "utan att använda horsemanship". Visst. Nemas. Men jag hade nog inte kunnat bruka det så som jag gör idag om jag inte hade studerat det och lärt mig se saker ur hästens perspektiv. 

Man måste inte kalla det horsemanship, man behöver ingen repgrimma eller något rep. Du behöver inte stå i en paddock med en carrotstick och springa runt som en dåre. Jag säger inte att horsemanship är något speciellt, jag säger bara att det är sunt förnuft. Det är när en människa förstår en häst och ekipaget jobbar ihop, inte mot varandra. Du kan leda en häst till vatten, men aldrig tvinga den att dricka. 

Jag kunde ha piskat Hranna, jag kunde ha skrikit, skrämt, slitit i hästen och brukat linor och ilska. Men istället lät jag henne ta tag i sig själva och våga. Jag förstod att stallet verkade läskigt, då det var så mycket mörkare där inne och hon inte såg vad som fanns där. Jag gav hästen tid att lära sig och förstå vad det handlade om. Det kallar jag horsemanship. När man förstår varför hästen är rädd, när man förstår att hästen är en individ i sig som också kan känna rädsla, ilska och osäkerhet. Förstår man inte det så kan man nog inte förstå sig själv heller.

Jag tror inte på att man löser problem genom att betsla upp, sätta extra tyglar eller tvinga hästen. Jag tror att vi människor inte hade uppskattat om någon behandlade oss som idioter, gav oss hjälpmedel som kanske gjorde ont, stressade oss eller gjorde oss obekväma. Att lyssna, se och förstå är ibland vettigare än att "bryta ner" hästen. Och genom horsemanship tycker jag att jag har blivit bättre på att se problem hos mina hästar, att jag blivit bättre på att lösa deras rädslor och bygga på deras självförtroende. 

Vad är det för idé att köpa ett träns för dyra pengar, med stenar och fina mönster, när din häst protesterar i ridningen för att du som ryttare bryr dig mer om hur proffsigt det ska se ut än att ni ska funka i samklang? Hur mycket bling bling och matchande prylar du än har när du rider, så ser det inte särskilt proffsigt ut när hästen fläcker med huvudet och du ilsket bankar den i sidorna för att den "inte förstår" eller för att den "fjantar sig". 

Bättre ful och ha kul, än att va pryd och dryg. 

Likes

Comments

Min häst, min alldeles egen springare. Grå som rök, med man och svans svarta som natten. Min häst.  Som vi flyger över stigar i energisk galopp. Som vi dundrar fram genom snön likt en storm av aska. Min häst. Han är fucking awesome! 

Vi började som ett sött par strosande i paddocken utan sadel. Att ta steget utanför grinden och börja knapra in skogsstigar verkade vara långt borta, men skam den som ger sig! Snart galopperade vi ljuvligt över grusstigen som ledde in i skogen, det var härligt. Och det gick fort. För fort. "Stanna då hästjävel!" Men nej.. Rätt ut på den pissiga "ängen" och vidare. Tillslut stannade vi. Unghästar.. 

Sommaren 2011, herrn börjar trotsa och vi blev ordentligt osams. Så illa att vi glömde bort vilka vi var för varandra, kommunikationen dog och rädsla och ilska ersatte vår kärlek och glädje. Tillslut rannsakade jag mig själv och bet ihop, skulle inte mista min bästis såhär! Tillslut lät han mig kliva upp i sadeln igen. På skakiga ben kom jag upp och det bar iväg igen. Jag minns att han skenade. Nedför en brant backe. I full galopp. Jag hörde Amanda ropa efter mig och hur hon försökte lugna Ronja. Jag fick ett skrattanfall, ett skrattanfall som utbröt pågrund utav panik och hopplöshet. "Tjoho!" Tänkte Vinur. Väl på plan mark vet ni vad han gör då? Jo han snubblar. Men nedför hela backen i skengalopp, en backe fylld med stenar och gropar, lös jord och annat bös, där flyger han fram utan problem. Jag förlåter honom för att han några veckor senare tar sina första töltsteg, och vilken tölt! Så underbar. Kanske inte helt ren, men mjuk och ganska ren ändå. 

2014... Han har varit min i snart 3 år. Tiden har gått fort. Vi har tagit det lugnt och jag har låtit honom ta allt i sin takt. Tölten är här. Traven och rida lätt börjar vi få grepp om. Trava kan vi, men rida lätt, det är bra konstigt ännu tycker herrn. Galoppen går allt, men fattningarna är bara dumt påhitt. Och det där med att rida på bana och fjanta runt är bara för tjejhästar, tycker herrn. Men skänkelvikning har vi allt lärt oss. Och att kröka lite tjusigt på nacken, så att matte kanske blir nöjd. 

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lita på min stormvind igen, efter vårt dumma missöde 2011. Men jag gör det, även om det går lite fort ibland, och han inte lyssnar på mig till 110% alla dagar i veckan, så litar jag ändå på stollen väldigt mycket. Med Gloi, min mammas häst som är mycket äldre och som dessutom är MER förståndig och lugn, så rider jag bara på de vanliga stigarna. Hästen jag borde utforska de farligare stigarna med, de högre bergen och de brantaste backarna med, låter jag lunka på plana stigar. Men min häst som alltid ska flyga fram i 280 km/h om det är möjligt, han litar jag på mer att prova i de höga bergen, farligaste stigarna och de brantaste backarna. Jag vet att han är säker på foten och även om han ramlar så gör han det bästa för att ordna situationen och rädda mig. För han har förtroende för mig till 110%. Och då är det väl klart att jag har detsamma för honom. 

Även om han är en riktig stolle ibland, och han aldrig kommer bli någon superstjärna inom någon gren avsedd för islandshästar, så älskar jag honom ändå oändligt. Så länge jag får se honom lycklig när vi brötar oss igenom kalhyggen, eller pulsar genom djup snö, så är det mer värt än alla prisrosetter och utmärkningar i världen. Och alla de minnen jag beskrivit ovan, är starka minnen jag tänker på ofta som har gjort att jag älskar honom för den han är. 

Min häst, min alldeles egen springare. Grå som rök, med man och svans svarta som natten. Min häst. Som vi flyger över stigar i energisk galopp. Som vi dundrar fram genom snön likt en storm av aska. Min häst. Han är inte bara fucking awesome.. Han är galet briljant! 

Likes

Comments

Människan..

Ännu ett mysterie som är ganska så svårt att förstå. Vi kanske inte verkar så komplicerade och egentligen är vi väl inget annat än en väloljad maskin som trampar på i maklig takt. Men så har vi den där fantastiska hjärnan som lyckas skapa mängder av intressanta ting som påverkar, tillverkar och utvecklar oss. För vad vore vi utan en hjärna? 

Det som intresserar mig mest är det som nämns som känslor. Exakt hur fungerar det egentligen, hur kan vi få ihop att vi känner saker utefter vad vi ser, hör, rör, upplever eller tänker. Du kan känna smärta, ilska, hat, glädje, lycka, lugn, harmoni, frustration, njutning, kärlek, oro, svartsjuka och förvirring. Som om det inte vore nog kan du uppleva än mer känslor som vi antagligen aldrig skulle kunna namnge, eller ens få plats med på ett A4 ark om vi listade varenda en vi kom att tänka på. Dagligen upplever vi så många olika varianter av EN känsla. Det finns olika nivåer. Intensiviteten kan variera beroende på situation och koppling. Du kan känna värme och kärlek till en person på ett lite lagom sätt, men annan människa känner du istället en annorlunda typ av kärlek, kanske en mer passionerad sådan eller en mer familjär typ. Olika grader av hat och ilska kan slå igenom oss likt en storm och en liten irritation som gnager innanför vår hud kan knappast mäta sig med den fullt utslagna aggressionen som ibland släpps lös likt en rabiat hund mot något/någon. 

Det fascinerar mig att det kan påverka oss så extremt. Att vi kan bli så fyllda av hat att vi blir blinda för sanningen. Att svartsjukan kan tära så enormt inombords att den logiska tankebanan raderas, att vi kan älska så intensivt att vi offrar annat för illusionen av kärlek och att vi kan känna så stor sorg att vi låser oss för andra och tynar bort i intet. 

Människan... Ett universum i sig. 

Likes

Comments