Header
View tracker

Denna perioden bestod till mestadels utav att vila, vila och vila. Emellanåt tränade vi på att promenera, med tanke på att de snart skulle in från betet och då måste alla i stallet kunna ta honom ut och in från hagen. Jag började ta med honom på korta ridturer som handhäst med Perre, men det gick inte speciellt bra vill jag minnas. Han höll på o slita armen av mig, så mycket fick jag dra med honom framåt. Stackars Perre blev helt förvirrad av mitt smackande och "whoa"-ande. Det lades därför på hyllan och lillkillen fick ett kort sommarlov för att bearbeta allt knäppt han hade lärt sig under början av sommaren.

Efter viloperioden började vi smått med longering. Det var lättare sagt än gjort, nu när jag hade lärt honom att gå bredvid mig lugnt och sansat. Han tryckte sig emot mig och desto mer jag föste undan honom ut på volten, desto mer förtvivlad blev han. Det tog nog 20 minuter innan vi fick till det, och då gick det helt klart över förväntan!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Den 4 juni klockan 12:00 anlände jag och min vän Linda till Ekholmens Ridsport utanför jönköping för att titta på ett sto. Hon gick i en flock med omkring 15-20 stycken ett- och två-åringar. Dessa hade importerats från Danmark bara några veckor tidigare och var mer eller mindre helt ohanterade. Flocken med dessa vilda små bebisar bestod mestadels utav skäckar, och blandningen av alla möjliga färger. De galopperade runt och man fick absolut inte komma nära- då brast det och de kutade iväg allihop. Stoet var tanig men graciös. Jag försökte närma mig henne, men hon hade fullt upp med att styra och bestämma över alla små bebisar. Rätt som det var såg jag honom. I denna galna, vilda flock gick Mastermind. Vid det tillfället visste vi inte hans namn, men han hade en blå grimma på sig så vi kallade honom för "Den Blåa" när vi pratade om honom. Stoet hade jag glömt bort för länge sedan. Jag blev så fäst vid denna lilla, ett år gamla varelse. Han var helt klart den coolaste och mest nyfikna av dem alla. Svartskäck valack, blandning mellan Frieser och Tinker, alltså en så kallad "Gypsian".

Bara två veckor därpå var vi där igen. Den 15 juni åkte jag, min vän Camilla och stallägaren Sonja tillbaka för att besiktiga och hämta hem min drömhäst. Han stod inne i en box, så liten och ynklig! Jag minns att hans mule var väldigt solbränd och att jag nästan blev lite förskräckt av de fula blåsorna. Besiktningen och hemresan gick suveränt. Vi fick lyfta in honom i transporten dock, vilket var lite spännande. Jag minns hur Sonja föreslog att vi skulle stanna och kolla så han fortfarande levde- så stilla stod han!

Grabbarna hemma i hagen tog emot honom med nyfikenhet och glädje, och alla blev stormförtjusta i honom! Fina Eddie tog till sig honom lite extra, och de två var som plåster på varandra i ett par veckor framöver.

Jag insåg snabbt att han var totalt ohanterad när jag köpte honom, och därmed kom inlärningen av allt jag kunde hitta på. Att bli ledd var det jag började med som först. Med tanke på den starka Tinker-mentaliteten blev problemet inte att hålla honom lugn, utan tvärtom- att få honom att röra sig. Framåt, bakåt, åt sidorna. Det spelade ingen roll, bara han rörde sig var jag nöjd! Första dagen slet han sönder två grimskaft genom att helt enkelt vägra följa med mig.

Bara att vara inne i boxen var träning i sig. Han var van vid lösdrift och minimal människokontakt. Därför blev boxen något stressigt, och jag fick agera mamma i många lägen för att lugna. I början hade han alltid en kompis bredvid sig. Det fick bli min medryttarhäst Perre som har sin box bredvid. För att göra boxen mer spännande blev mycket av träningen i den. Och när jag säger "träning" syftar jag på mys, klappar, bli borstad och även få ha en vojlock med täckesgjord på sig.

Att ta allt i en lugn och harmonisk takt var det viktigaste för oss båda. Jag umgicks med honom bara några minuter varje dag. Efternågon månad kunde vi promenera fint tillsammans. Det hände fortfarande att han då och då stannade upp och vägrade följa med, men jag kom i underfund med att det är bättre att bara vänta ut honom än att börja bråka. Han behövde betänketid och att ta in allt som hände omkring honom. Att promenera och tänka samtidigt kunde han definitivt inte!

Likes

Comments

View tracker

Det omöjliga i att berätta allt jag och Mumin varit med om under våra första tio månader tillsammans är enormt. Jag tänker därför dela upp perioderna i fem olika inlägg- två månader åt gången. Det känns som en bra strategi till att försöka förklara min tid tillsammans med min urgulliga mördarmaskin- haha.

Likes

Comments