Du vet att det finns, Du har läst om det, Hört om det, Hört skräckhistorier och bättre historier. Du vet om att det är vanligt men det är ju sådant som aldrig händer en själv.
Eller hur?

Jag tänker börja med att säga att jag älskar min dotter. Mer än själva livet. Jag älskar min familj. Och innan någon dömer mig för sakerna jag tänker skriva så ska ni veta att tankarna är fullt normala att som mamma få överhuvudtaget. Och att jag lägger ALL MIN ENERGI OCH ORK på att bli bättre.


Jag visste att jag hade en större chans att få det med tanke på (som dom flesta redan vet) att jag lidit av depression i antal år.. För många år. Jag hade jätte svårt att vara glad under tiden jag var gravid för jag mådde så ofantligt dåligt. Vilket också tärde så mycket psykiskt och jag grät mig till söms 7 av 10 nätter HELA graviditeten.
Jag vet inte hur många gånger om dagen dom 29 veckorna jag tänkte "Jag går under", "Jag klarar inte det här" eller "Kommer jag ens kunna vara en bra mamma?"
Och sedan hände allt.
Jag fick migrän, jag spydde..
Hon slutade röra sig.
Dom gjorde akut snitt.
Jag fick inte ens se henne utan dom sprang bara iväg med henne.
Och sen fick jag knappt se något annat än sjukhusets väggar varenda dag i 7 veckor efter det. 7 veckor varenda jävla dag, dygnet runt blev jag påmind om ALLT, och varje dag blev jag sämre och sämre. Men jag ignorerade det. Var stark för henne och bet ihop för att visa för personalen att jag kan det här. Titta på mig. Men det blev svårare och svårare att dölja det och tillslut fick jag erkänna att det känns som jag ska gå under.

Just nu när jag sitter och skriver det här är klockan 08:57 jag har varit vaken 45 minuter.
Har sovit ca 2 h på hela natten. kanske 3.
Jag har Mascara från gårdagen i rinn mönster ner från ögonen nästan hela vägen ner till hakan. Från när klockan var ca 4 inatt. Har inte orkat ta bort det.
Jag fryser för jag är så trött och jag kämpar verkligen i mig min Herbalife frukost. (Som jag börjar med idag i hopp om att må lite bättre om jag får i mig det jag behöver)
Min dotter har skrikit hela natten.
Jag också. I ren panik.

Dagarna är illa men Nätterna och morgonen är värst. Och dom blir bara värre.

När du sitter och försöker mata, barnet bara skriker och du tänker "Men gud ät innan jag trycker ner flaskan i halsen på dig" Maten spottas ut och du får allt i ansiktet, i sängen/soffan.
Bebisen bara skriker.
Du får inte sova.
Du får inte vila.
Du får inte äta (som diabetiker dessutom)
Det finns SÅ MYCKET som ligger bakom varför man kan må dåligt. Och ibland finns det ingenting alls.

Flera gånger har Alex vaknat vid nattmatningen och fått ta henne ifrån mig för jag sitter bara och gråter. Men det är den nivån det har varit på. Nedstämd och ledsen. VÄLDIGT ledsen.
Tills i går natt.

Jag är jätte trött. Haft en jobbig dag med henne där hon bara bråkat och haft sig hela jävla dagen och jag försöker mata henne. Klockan är 01.00 ca då hon alltid äter på natten. Jag hade varit ledsen innan dess. Alex hade varit vaken med mig till tolv ungefär för jag var så otroligt ledsen. Men när jag sitter där med henne. Hon har gråtit hela kvällen och nu börjar hon bråka med mig när jag försöker mata henne så bryter jag ihop totalt. Och när hon skruvar sig och sparkar och har sig så träffar hon mitt snitt. Vilket kan göra ofantligt ont vid tillfällen. Och efter antal sparkar på magen, hon gråter, jag gråter så brister någonting i mig. Kände bara jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill inte ens se henne! Jag la ner henne på sängen med mina ben runtom som skydd liksom, men fick ändå en otrolig panik känsla i hela kroppen bara hon nuddade mig. Jag ville verkligen inte vara där. Jag ville bara bort.
Innan har jag känt att jag ger upp, jag är inte gjord för o vara mamma. Hon hade haft det bättre med någon annan som mamma. osv osv men detta är första gången jag verkligen kände att jag inte ens ville ta i henne. 3 månader har det tagit för mig o hamna där.
Jag gjorde ett försök att ta upp henne och fortsätta mata men fick en sådan panik känsla i hela kroppen. Det bästa sättet jag kan förklara det på är om du tänker dig att du tar upp något du verkligen inte vill hålla i. Som du är rädd för nästan. Och får känslan att du bara släpper eller kastar bort det och typ skakar händerna samtidigt som du får en rysning ner för hela ryggraden (NEJ JAG SKULLE SÅKLART ALDRIG SLÄPPA ELLER KASTA MIN EGEN DOTTER)
Så jag väckte Alex, Bara gav henne till honom och det enda jag kunde få fram var: jag kan inte. Jag kan inte. Och tog på mig kläder och gick ut ur rummet, ut genom lägenheten och stog där ute. Med dåligt samvete över att jag inte ens ville hålla min egen dotter. För att jag hade väckt Alex. MEN tycker det är bättre att jag väcker Alex än att jag gör något jag ångrar eller att hon ska sitta hos mig som hon märker av är uppstressad och ledsen och arg för då kan inte hon heller slappna av. Hon somnade, vi somnade men när jag vaknade på morgonen så kände jag likadant. Jag vill verkligen inte. Men jag gjorde och efter ett tag blev det bättre. Jag var as trött men var tvungen att åka iväg då jag skulle till Barnmorskan och sedan skriva på faderskaps intyget och sen på herbalife träff.
Och när kvällen kom var det inga problem, Vi gick en promenad med henne och hon somnade men jag hade ett OTROLIGT högt blodsocker och mådde redigt dåligt. Jag fick inte ner det först men efter lite bytande av nålar osv så lyckades jag tillslut men kroppen är ju fortfarande lika svag.. Och ännu en gång fick jag väcka Alex och be han lyfta upp henne. Jag kunde inte ta upp henne. Jag kunde knappt gå utan att mina ben vek sig under mig.

och ångesten blev värre och värre för Nessa bara skrek och skrek. Vi turades om att gå upp ( Tror dock inte Alex ens märkte att vi turades om då han sover så djupt men ialf ) När klockan var vid 3 så bröt jag ordentligt. Jag bara grät, och grät. Riktigt panik grät och fick på riktigt PANIK när hon skrek. Ju högre hon skrek jiu mer panik fick jag. Ju mer grät jag och det märktes på Alex att han inte riktigt visste om han skulle trösta mig eller henne först. Såklart tog han henne och bar ut henne. Vilket jag är väldigt glad över. Varje gång hon skrek så låg jag nästan i fosterställning och höll för öronen i verkligen ren panik.
Jag gick ut o rökte. Stog bara där och stirrade framför mig. Satte mig sedan ner på marken typ och bara satt och skakade tills jag kände att jag kunde gå in.
Jag somnade vid halv 6.

Tankarna som går igenom huvudet vid tillfällen skäms man så otroligt mycket över. MEN just tankarna är lika som MÅNGA mammor tänker. (Om du inte tänker dom skit bra. Tänker du dom, Ingen fara så länge det förblir tankar) Jag har erkänt för folk att tankar kommer. Speciellt till dom som är gravida nu, Att dom ska höra att det är inte rosa fluffiga moln. Det är okej att tänka tankar. det är inget fel på det. För ofta känner jag att jag ville hört det MER. Att det inte är så himla mysigt och gulligt att få barn. Även fast man visste det så är det liksom inte så man föreställer sig ändå.
JAG tror att dom mest hemska tankarna är dom som gör att du orkar. Du utför aldrig sakerna du tänker men jag tror ändå att du nästan MÅSTE tänka en tanke när du bara inte orkar mer. Som "jag trycker flaskan i halsen på dig om du inte äter" " Gud jag vill bara strypa han/Henne" "Jag vill inte" "Gjorde vi fel?" "Ångrar jag mig?"

Ja jag kan känna ibland: Gud, Varför gjorde vi det här? Det hade varit så mycket enklare om vi bara inte behållt..
Ja det hade varit enklare,
Men jag ångrar mig inte.
Sen att man hade velat ångra saker absolut. Men jag skulle aldrig ta bort henne ur mitt liv. Hur dåligt jag än mår.


Det finns mammor som inte klarar av att ta hand om sina barn pågrund utav förlossnings depression. Det finns mammor som skadar sina barn för huvudet får en knäpp liksom. Det finns dom som är rädda för att skada sitt barn. Det finns dom som jag som är rädda att man ska skada sitt barn men vet att man inte gör det.
DETTA HÄNDER PÅ RIKTIGT OCH INFORMATION MÅSTE SPRIDAS.
Folk måste våga vara öppna och berätta!
Våga be om hjälp genom sin barnmorska eller BVC (Jag har bett om hjälp genom BVC och är beslutsam att jag ska må bra. Jag vill inte må såhär)

Visste ni dessutom att Pappor/Partner också kan få förlossnings depression?
Det visste inte jag.
För man får inte den infon.
Chansen för en partner att få är större om mamman har. För du som partner får ta ett mycket större ansvar och dra det mesta lasset själv. (Där är inte vi. Och jag ber till gud att vi aldrig ska hamna där. Alex får dra ett lass när han är hemma det erkänner jag. Men jag drar lasset på dagarna. Men hur länge till jag orkar det är en bra fråga. Min näsa är redan inne i väggen och jag kämpar allt jag har att resten av kroppen inte ska följa med.)

Jag skriver inte ut detta precis som alla mina inlägg om mina sjukdomar osv för att folk ska tycka synd om mig. För att få empati eller uppmärksamhet. Utan för att jag vill säga ATT DETTA HÄNDER! DETTA EXISTERAR! Och kan jag hjälpa bara EN person förstå att den inte är ensam så har jag lyckats!

Och jag måste skriva en gång till. Jag älskar min dotter mer än livet. Jag älskar henne och hon är mitt kött och blod. En blandning av mig och den personen jag älskar mest. Hon är den som gjort att vi sitter ihop resten av våra liv med ett blodsband. Att vi helt plötsligt är en familj. Att Hans familj och min familj helt plötsligt sitter ihop. Och det är så jävla häftigt hur ETT barn kan göra det. Hur ETT barn kan sprida så mycket kärlek.

Men jag vet också att jag har tur. För jag klarar av att känna kärlek och oro för mitt barn. Många mammor som mår dåligt eller har gått igenom det vi har gjort kan inte det.
Det var en tjej i en prematur grupp på facebook som frågade om just detta. Om det var fler mammor till prematurbebisar som inte kände att man fick kontakt ordentligt med sitt barn eftersom man varit så länge på sjukhus och så. MÅNGA svarade på detta. Men en kommentar stack ut och sitter så hårt i min hjärna.

"Det tog 3 år innan jag kunde säga till mina barn att jag älskade dom. Jag önskar att någon hade sagt åt mig att få hjälp"

jag gick sönder när jag läste den. och bestämde mig där och då att jag skulle be om hjälp. Vilket jag nu har gjort. Har en tid för kurator som jobbar för Nessas BVC. Jag har som sagt börjat testa Herbalife för o se om jag mår bättre om jag får i mig mer av det kroppen behöver.
Och jag hoppas att den kombinationen. Med hjälp av Alex. Ska kunna få ur mig ur detta så jag kan ge min dotter all den kärlek och allt tålamod som hon förtjänar,

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Har ju inte ens skrivit att Lilla Nessa är utskriven från sjukhuset! Den 9 Maj var vi i Halmstad på återbesök/Ögonundersökning/Vaccination och då hade hon klarat av att äta så bra själv att hon blev utskriven! Ingen hemvård ingenting, bara vi! Vi har haft en ögonundersökning inne på avdelningen efter det med men det var sista gången vi var där som inskrivna. Och senaste gången vi var där.. Var sista gången inne på själva avdelningen (Hoppas vi, peppar peppar) Nu kommer vi bli kallade till Mottagningen på återbesök.
Och det är så sjukt att stå sär och veta att vi bodde där inne. I ett rum på en avdelning. Det var vårat hem i nästan 2 månader. Och just nu när jag sitter och skriver detta så ligger hon och skruvar på sig i sitt nest i soffan och gnyr lite för hon har ont i magen och det slår mig hur långt vi har kommit och hur otroligt stor hon blivit.

En födelsevikt på 1680 g. 41/42 cm lång.
Igår på Bvc kontrollen: 3880 g och 54 cm lång.
Hon har mer än dubblerat sin vikt och det är så jävla häftigt!

<-- Första gången jag fick hålla henne, 3 dagar gammal. Utskriven från avdelningen, 2 månader & 1 vecka --->

Och vi har det allt annat än lätt, med en Dotter som skriker för hon har ont i magen och börjat vara vaken mer och mer, en Pappa som jobbar och drar in en inkomst samtidigt som han försöker ta hand om sin dotter och hjälpa till hemma, och en mamma med förlossningsdepression, utmattning som gråter sig igenom de flesta dagar så är jag ÄNDÅ så jävla jävla stolt. Vi tar oss igenom det här,
Och trots att jag vid tillfällen tvivlar så är alltid Alex där för att försäkra mig om att vi klarar detta tillsammans.
Jag älskar min familj.
Är stolt över min familj,
Och jag hoppas vi bara blir starkare.

Likes

Comments

Förlåt.. Som många vet har det varit OTROLIGT mycket o göra och ställa in sig på så bloggen har hamnat lite i andra hand. Ska försöka göra en uppdatering om vad som hänt men får kanske dela upp det så det inte blir för långt..


Fredagen den 14 April vägde lillan 2855g.


Söndagen den 16: Dagen vi hade väntat på. Dagen hon blev 35 fulla veckor. 2925 g och hennes övervakning försvann. Sonden var den enda slangen/sladden som var kvar och hon var helt fri. Vi kunde böra henne utan att få med en sladd och slapp lyssna på plingande apparater osv. Så otroligt läskigt och så otroligt skönt. Vi hade fått veta att vi skulle få åka hem under veckan som kommer. förhoppningsvis i början. Och idag kom nyheten: Ni får åka hem imorgon. Känslorna var överallt och äntligen såg man ett slut. Vi ska få komma hem på hemvård äntligen!

Måndag: Åka hem. Till vårat hem vi knappt hade sett på nästan 7 veckor. Hem till våran katt, få lov att bli en familj på riktigt,
47.5 cm lång.
Lyckan var något så ofantlig men tillslut så kraschade jag, Jag stog där med ett barn. MITT BARN. och allt jag gör kommer påverka hur hon kommer må och bli som person sen. Hur i hela helvete ska jag klara av detta? jag ville öppna ett hål i golvet och aldrig någonsin komma tillbaka. Sen blev det värre. Jag fick så dåligt samvete över att jag inte längre var glad över att vi var hemma. Men jag var så otroligt rädd att jag trodde att jag skulle gå under,

Men det var ändå så skönt att hon var exakt där hon hörde hemma. i sin egen säng. Med sina föräldrar.

Torsdagen den 20 April hade vi våran första hemvård som sedan var 2 gånger i veckan.

Tisdagen den 25 Var vi tillbaka på Avdelningen i Halmstad för återbesök. Och Vi passerade 3 kg sträcket! 3 kg klubben här kommer vi! 3040 g!
När vi sedan kommer hem var lillan trött på sin sond i näsan. Så hon drog ut den. Helt själv... Men när jag ringde tillbaka till avdelningen kom vi överens om att vi ska testa utan sond. Bara flaska. och hon har sedan dess varit utan. Min duktiga tjej ❤

torsdag 27 maj: 3090g

Söndag: 37 fulla veckor och Farmor och Farfar får hålla för första gången.

Tisdag; 2 Maj. 2 månader gammal! 3170 g.

Torsdag: 4 Maj 3245g
Och det kändes på riktigt att det börjar gå framåt.

Likes

Comments

Torsdag: 2600 g!
Fredaag: Dom sänker hennes matdos då dom misstänker att det kan bidra till ökade Apnéer. Så dom sänker från 60 till 50 ml. Jag och Nessa fick för första gången gå ut själva med vagnen❤

Lördag: 2680 g! Hon har nu gått upp exakt ett kg från hennes födelsevikt! Ingen Apné på hela dagen!
Söndag: Hämtade pizza till rummet och låg o tittade på tv. Vi fick en sovmorgon på morgonen. Och jag fick en liten egen promenad. Har börjat ta en egen promenad när jag kan och orkar för att få lite luft och släppa lite tankar. Så jag går ca 4 km per gång. Skönt att släppa lite och få gå där med sin musik i öronen och bara vara jag.

Måndag: 2685 g!
30.8 i huvudomfång.

Vi pratade med läkaren som sa att vi skulle få hemvård efter påsk!!!!!!!🐤 Och ÄNTLIGEN började man se ett litet litet slut på sjukhusvistelsen ialf! Dock visste han inte när det blir möjligt men efter påsk är hon 35 veckor och då börjar det ju närma sig. Så otroligt skönt att veta att det går framåt!
Vanessa fick träffa sin Farmor och Farfar ute på en snabbis promenad. (okej hon sov hela tiden men u get the point)
Det är ju besöksförbud på avdelningen fortfarande men när man är ute och går med henne så springer det ju förbi folk hela tiden på träningsspåret och går förbi osv osv. Man åker hissar med folk så varför skulle då inte hennes farföräldrar kunna gå jämte med vagnen liksom..?
Inga apnéer!

Tisdag: Nessa får sitt allra första påskägg! ett litet rosa hjärta med kläder i, av sin mormor!

Hon fick göra en ögonundersökning som såg jätte bra ut och fortfarande inga apnéer.

Idag vägen hon 2745 g.
Och hennes mamma är sjuk, frossar och kallsvettas, illamående och ont i halsen, som "tur" var så är det inte värre än så. Så länge jag inte blir sämre kan jag fortfarande vara kvar men får inte pussa på henne och ska jag sitta med henne när jag matar henne osv så får jag ha munskydd på mig. men jag hoppas det ska hålla sig såhär.

När jag pratade med ena sköterskan idag så sa hon också att vi skulle få åka hem nästa vecka. Och jag sa att vi hoppas att vi får komma hem så fort som möjligt. Och att hon trodde att vi skulle få komma hem i början av veckan. Så antagligen tisdag eller onsdag då eftersom hemvården kommer på Måndagar och Torsdagar. (Man brukar få åka hem en eller två dagar innan) och jag kände en så otrolig lättnad. Det betyder en vecka eller mindre kvar om allt går som det ska! Äntligen ska jag få lov o ta hem min dotter. Äntligen ska vi få lov o bli en familj.
Jag längtar något så oerhört.💓

Likes

Comments

Nu vill jag bara att tiden ska gå fortare..
I söndags blev våran lilla EN MÅNAD!
En månad gammal.
2425 g.
45,5 cm
29.8 i huvudomfång.
33 fulla graviditetsveckor.


börjar bli "stor" nu den lilla!❤

Vi åkte hem och hämtade våran vagn en snabbis efter dom sagt åt oss att vi är VÄLDIGT nära att få lov att ta ut henne på promenad snart. Den nyheten kändes OTROLIGT stort. Hon gör framsteg varje dag eftersom hon mognar men det är ju dom här stora framstegen som kommer som gör att man faktiskt känner att det går framåt för både henne och oss. Att hon inte kommer behöva ligga här med övervakning för alltid. Vi ska faktiskt få lov att vara föräldrar någon gång.

Igår hade Alex tagit ut VAB (idag och imorgon med) och det känns skönt att få vara tillsammans, få känna att man får hjälp och att jag kan få paus med. Tog en paus själv för första gången sen allt hänt och fick lov att ta på mig mina hörlurar och gå ut o gå, gick ner till Åhlens osv och kom dessutom tillbaka till sjukhuset 600 spänn fattigare (pengar jag egentligen inte kan lägga på det😂) För att jag hittat kläder. Och inga till mig själv helel rutan till Nessa och Alex... Men fick köpt något hon kunde åka hem i när den dagen äntligen kommer.
Och under dagen kommer den OTROLIGA nyheten: " Ni får lov att gå ut på promenad med henne" !
Så vi fick för första gången någonsin ta ut våran dotter utanför sjukhus dörrarna. Otroligt fin, lycklig och läskig känsla. Man blev otroligt exalterad men samtidigt så rädd att "Tänk om något händer, nu har vi ingen personal med oss". Men allt gick super bra och hon sov jätte fint under hela promenaden.

Vi får papper om hur man kollar hennes sond osv så nu får vi mer och mer göra det själva, Vilket också betyder att vi blir mindre och mindre beroende av personalen. Också en fin känsla.

Idag kom ännu en nyhet! Dom har nu plockat bort hennes EKG övervakning. Hon behöver ju ingen hjälp med något längre men har ju ändå varit uppkopplad till en liten monitor som syns lite på vagnen på bilden. Där EKG och Syre/puls övervakning visat sig. Så nu har hon bara syresmätning egentligen. En liten sak som sitter runt hennes fot som mäter henens puls och syressättning. men den sitter liksom inte fast på henne på det sättet så den plockar man bort när man bytar blöja o sådant (Hon har ju kvar sonden i näsan också men jag räknar inte den i allt som ska bort då man kan få hemvård med den i fortfarande)
Samtidigt som det känns otroligt overkligt och långt borta att vi ska få komma hem någon gång. Så känns det nu så otroligt mycket närmare.❤

Likes

Comments

HEJE!
(Alla som känner mig ordentligt hörde PRECIS hur jag sa det där!..)

Asså, jag började typ skriva ett inlägg FÖRRA tisdagen, men avslutade aldrig det och sen..typ..rann allt ur sanden och jag blev sjuk och så har bloggen hamnat lite bakom typ.. Nessa växer så det knakar så all energi och tid läggs på henne så inte riktigt känt att jag hunnit lägga energi (eller haft energi dessutom) att lägga på att skriva. Men JUST PRECIS JUST NU så känner jag mig på lite bättre humör även fast jag är trött så får se om jag hinner få ut detta innan det försvinner!
Tänkte försöka summera dessa 2? är det 2..? veckor? vi kör på det..

Måndag 20 Mars: Nessa får testa att äta ur flaska för första gången, det är ju dock lite jobbigt och hon sätter lite i halsen osv.. Men får använda kläder för första gången! (hon har haft en mössa på sig en gång innan men det räknar vi inte) Det blir ju deras tråkiga bodys som det står Region Halland på men ändå bara grejen att hon får ha kläder för första gången NÅGONSIN är lite härlig känsla!

Tisdag 21: Väger 1885 g. På testerna dom tar på henne en gång varje vecka visade sig nu hennes blodvärden vara lite låga och det blev prat om att nya tester ska tas om ca 2 dagar då hon låg PRECIS på gränsvärdet för för lågt. och detta kan isf betyda en blod transfusion..
Pappa och Farmor kommer o fikar med mig och senare på kvällen får vi svar på den dör bakterie odlingen jag skrivit om i förra inlägget. den kom där på tisdagen tillbaka negativ så DÅ äntligen fick ma lov att börja röra sig på avdelningen som man vill igen! härligt..

Onsdag 22: Dom bestämmer sig för att ta nya blodvärden på henne och tänker då under tagningen sätta en nål så att dom kan sätta blodtransfusionen om den behövs. Men alla kärl spricker när dom sticker och dom får inte in nålen.. Så dom säger att dom måste avvakta med att sätta den nålen och sticka henne igen när blodtransfusionen ska göras istället. Mitt mamma hjärta värker något så otroligt när jag hört henne gråta av stickena och får ont igen när dom säger att dom måste sticka en gång till sen.. Efter ett tag kommer läkaren in springandes och öppnar dörren och utbrister: MIRAKEL!!!!! varpå jag sitter som ett fån och tittar på honom?
Då har hennes blodvärden gått upp så hon behöver inte blodtransfusionen! där jag istället för att först liksom: Åh vad bra! frågar istället: Över natten? Kan det göra så!?😂 det kunde tydligen det.. uppenbarligen..! så dom ska ge henne lite mer medicin istället.
Hon fick använda sitt första EGNA plagg som hon fått av sin mormor som det stog I ❤ DAD på!
Behövde syrgas under dagen för hon dippade i syret otroligt mycket och jag och Alex fick lära oss att vissa människor ska INTE jobba inom detta yrket och fan idioter finns ÖVERALLT, då det kommer en sköterska med JÄVLIG attityd. Som av någon anledning fick för sig att klanka ner av någon anledning för att sedan komma in IGEN och påpeka och göra ett försök att Disskutera? Där blev jag dock less och blev otrevlig tillbaka och då gick hon. Tänk vad hemskt det är att behöva göra sitt jobb? fy....😉
Nessa får äta 45-50 ml per måltid.

Torsdag: väger 1950 g och vi börjar nästan fira att snart är hon ÖVER 2 KG! helt otroligt! 3 veckor gammal! Och vi säger att innan söndag så väger hon nog 2 Kg!

Fredag: Vi skulle ta en natt hemma (vilket dom varnade kunde vara våran sista innan vi får åka hem..) och under dagen börjar jag få OTROLIGT ont i magen..illamående..ont i öron och hals...

Lördag: Vi fortsätter stanna hemma då jag verkligen inte känner att jag mår bra.. Men när jag pratade med sköterskan på morgonen i telefon säger hon att dom vägt Vanessa.. 2025 g!! VI GICK ÖVER 2 KG STRÄCKET! jag var så överlycklig att jag skuttade in i sovrummet och upp i sängen och väckte Alex! Vi hade rätt! 2 kg innan söndagen!

Söndag: Vi fortsätter att stanna hemma. Vanessa blir 32 fulla veckor! (Graviditetsveckor asså).
Vi åker förbi en barnloppis och får med oss ett par byxor hem. Åkte och fika hos Åsa och Niclas. Hem till mamma där Alex bytade däck och sen hem och pratade med Pichis hemma hos henne.

Måndag: Hemma fortfarande och vi bestämmer att vi ska åka tillbaka under tisdagen.
Nessa väger 2125 g. vi börjar i någon av dagarna disskutera att hon hamnar nog på 2500 innan söndag!
Jag spenderar dagen i sängen och tvättandes av bebissaker som alla gosedjur och filtar osv. När Alex kommer hem får jag ett bryt i all stress där jag bara gråter och är helt förstörd. Dåligt samvete att jag inte är på sjukhuset och tar hand om min dotter. Och dåligt samvete över att jag ABSOLUT INTE vill åka tillbaka. Och sen dåligt samvete för att det faktiskt känns precis. som. vanligt. att vara hemma. Som om att sakerna som händer här på sjukhuset aldrig hänt. som att vi inte har fått barn än. utan det är precis som det alltid varit... Sen gråter jag ännu lite mer för att jag stressar mig SÅ MYCKET över att vi inte har köpt allting än som hon kanske behöver när vi kommer hem. Så när vi sitter där och jag gråter och är förbannad på livet tröttnar Alex o bara: DÅ ÅKER VI TILL GEKÅS SNABBT!
jaha. det blev dock en VÄLDIGT kort tripp då mitt blodsocker blev lågt och vi var tvungna att avsluta.. SÅ VI FICK JU INTE KÖPT GREJERNA ÄNDÅ.. men jaja...

Tisdag: Vi kommer tillbaka till sjukhsuet på kvällen och sen..var det inte mer med det..?

Onsdag: 2200 g!
Sköterskan Björn! (Typ en av världens skönaste människor, om Alex inte friar till mig så ska jag fria till Björn!!) och jag börjar diskutera hemvård. Jag har ju diskuterat detta med typ. ALLA sköterskor men det är det som får mig att hålla uppe hoppet att efter hon blivit 35 fulla veckor kan man få rätt till hemvård om vi klarar det och om hon är stark nog.
Och många i dagpersonalen har skällt lite på mig under dagarna (dom sköterskorna som haft oss ett tag) att jag är ensam, (att Alex jobbar eller att jag inte har en annan anhörig som hjälper mig oftare) så nu SKULLE jag! Planera 3 veckor framåt hur jag ska få avlastning osv. För sen KANSKE FÖRHOPPNINGSVIS VI FÅR HEMVÅRD. överlycklig. men som det är just nu så orkar inte Vanessa det än. men han frågade vad jag tyckte om den möjligheten och jag typ skrek JA! NU TACK! PÅ EN GÅNG! SKICKA HEM MIG FÖRFAN. han skrattade dock bara åt mig o sa att jag fick vänta.....
Nessa fick träna med flaskan nästan varje måltid.
Och vi matade henne för första gången under natten själv. (snark.)

Torsdag; Fick testa att kolla hennes sond själv (Slangen som hon äter från) där man kort typ, kollar om det finns mat kvar i magen och kollar så slangen ligger rätt så du ska få upp lite matsyra typ. Dock får jag inte lov att göra det helt själv än då man tydligen ska få typ.. Massa skriftlig information om detta..?

fredag IDAG: 2310 g! Vi hinner nog med det där 2500 sträcket till söndag ( hennes 1 Månader dag! jesus kristus) Nya blodvärden visade nu för lågt.. En blodtransfusion har gjorts och vi får hoppas detta blir bra nu. Vill helst ta hem min bebis och få vara mamma. Känner mig fortfarande inte som mamma, sjukhuset kommer emellan såpass mycket...
Sen har det hunnit hända mer..än.


oj vilket långt..
Jag har OTROLIGT mycket tankar och åsikter om VÄLDIGT mycket just nu. Och jag ska försöka få ner dom i bloggen med. Men inte i detta inlägg det blir alldeles för långt och jag har en bebis som ska både bytas blöja på äta nu. Men en snabb och lång uppdatering på händelseförloppet hittils ialf. Tack ni som följer våran resa, ni som hör av er och frågar, trots att jag ibland verkligen inte orkar svara..

Likes

Comments

På onsdagen, dagen efter vi åkte hem, så ringde dom från avdelningen och frågade hur vi mådde. Sa att Alex halsont var borta men min hals kliade ännu mer och jag hade lite ont i mitt öra. Hon sa att då var det bättre att vi stannade hemma en dag till. Trots att det är otroligt jobbigt att vara borta från min valp så var det otroligt skönt att få vara hemma. Innan vi la på frågade hon om vi hade hört att det konstaterats att det fanns en bakterie i Nessas vårdsal. Paniken som slog mig när den frågan kom går inte ens att förklara.
Det visade sig att en mamma som hade sitt barn i samma sal som vi har fått en bakterie som kan vara ganska vanligt att få i avföringen. Den är oftast inte farlig men så små barn och äldre människor kan ha svårt för den eftersom man inte har ett immunförsvar. Så dom tömde hela salen och skulle städa den. Dom hade då inte hittat något på Vanessa än som tur var. Det blir en ny odling på måndag så på måndag eller tisdag får vi antagligen reda på om hon/vi har det eller inte. (Om hon har fått det är chansen otroligt stor att vi har den med isf.) Så nu sitter alla föräldrar på avdelningen i karantän på sina rum. Vi får inte ta saker i skåp. Inte hämta mat. Inte äta i matrummet. osv osv. Så om man vill ha något , Behöver bröstpumpsgrejer, kaffe, Vad som helst. Så måste man ringa på personalen som får gå och hämta det. Otroligt jobbigt och man känner sig VÄLDIGT instängd. Som tur var får vi ändå lämna avdelningen och kan ta oss ut.
Kände en redig ilska när vi kom tillbaka och detta blev förklarat för oss. Kände att om denna Mamma som nu fått bakterien spritade sina händer som hon skulle i vårdrummet så kanske det faktiskt inte hade spridits?! Och tänkte om min dotter blir sjuk för hon inte kunnat sköta hygienen så jävlar. Vid närmare eftertanke så slog det mig dock att det är klart att deras dotter fått det om hon pumpat mjölk som deras barn dricker sen. Men känner ändå lite ilska ialf..

IALLAFALL, onsdag tog vi en tripp till gekås och handlade lite saker vi behövde. Som skötväska och flaskor och så. Vi kommer få åka en gång till minst men skönt att få lite ur vägen. Och jag har ALDRIG i hela mitt liv varit så rädd för baciller! Fick panik och tvingade in Alex på apoteket efteråt så jag kunde köpa handsprit.... Trodde nästan jag skulle börja gråta så äcklig jag kände mig och så rädd jag var att få något jag kunde smitta Nessa med. Fy.

Torsdag: Vi kom tillbaka till sjukhuset vid runt 16 tiden och då fick vi all info om att stanna på rummet osv. Och det var 2 veckor sen våran lilla krigare kom till världen!


Fredag: Alex börjar jobba igen men nu har vi löst det så att Alex får pendla härifrån. Han behöver inte oroa sig för Nessa. Jag behöver bara vara själv på dagen och kan få vila när han kommer tillbaka. Och Vanessa kan få närheten av sin pappa som är så otroligt viktig för henne. Hud mot hud kontakt med både mamma och pappa är ett av det viktigaste hon har för att kunna utvecklas när man är så tidigt född. (ja nyfödd normalt också men ännu viktigare nu). Vilket gör allting lättare för oss alla tre som familj och definitivt för vårat förhållande tror jag.
Jax får bo hos min mamma så länge..
Vanessa får en helt egen säng inne hos oss! Med en värmebädd i. Så hon kan vara inne hos oss på dagarna och så jag kan få gå på toa och sådant fast jag har henne i rummet och är själv.

Man pratade även om att hon kanske skulle få slippa kuvösen helt och bara vara i värmesängen då hon är så envis och visar tydligt redan (!!) att hon inte vill ligga där i. Hon blir dessutom för varm och då går det åt ännu mer energi från henne att försöka kyla ner sig vilket stressar upp henne otroligt mycket.
Så trots att hon är lite "ung" i sina veckor så skulle dom kolla på det efter helgen.
Hon har gått upp och fått et vikt på 1755 g! WIN!

Lördag: Vi kom ut ett tag och försökte sedan hitta någonstans att äta. Alex var så hungrig så han nästan blev förbannad på allt. Satt och klagade på allt och alla och jag satt jämte och bara skrattade, När jag är på sådant humör klagar han på att jag tjurar på folk för dom går ivägen och liknande och nu gjorde han precis likadant, det slutade med at vi åt på biltema...😂
Vanessa blir fortfarande för varm även i värmebädden. Det som brukar gå som en process (Från kuvös, till värmebädd och till ta bort värmebädden och bara få ha sängen) försvann helt plötsligt och dom tog bort värmebädden. Så helt plötsligt bara sådär blev vi av med både kuvös och värmebädd! Envis tös.

Söndag: Vaknar tjugo i 7 av att en sköterska kommer in med Nessa som inte ville ligga i sin säng längre. Så hon fick ligga mellan oss i sängen istället och det var okej.. ett tag.. tills hon blev hungrig.
Hennes syres sättning har varit upp och ner idag och det har larmat mycket. Dock vad jag fattar det som är det normalt att det gör så efter några veckor.
Hon får bada, och bli vägd o mätt.
1810 g och 43 cm lång! Växer på både längd och bredd! Helt underbart!
Man blir så stolt som förälder när man ser dom där grammen stiger!❤

Likes

Comments

Dagarna går och börjar liksom gå in i varandra lite. Ser likadana ut samtidigt som det kommer nya grejer och Vanessa gör framsteg varje dag. Hon blir mer och mer människa och det är redigt häftigt att se. Hon växer vilket är jätte bra. Hennes födelse vikt var 1680 g och som minst har hon varit nere på 1515 tror jag.. Men hon är uppe i vikt igen och vägde igår 1645 så nu är vi på rätt bana och hon äter mer och mer och vi tänkte börja träna amning. Dock känner jag mig otroligt osäker på om jag vill amma henne längre nästan, speciellt nu när det är så viktigt att hon får rätt mängd varje gång, (hon kan ju inte bara ammas nu ändå då så små bebisar inte klarar det än men ändå). Men jag får se hur jag känner när hon kan amma ordentligt.
Tänkte köra en snabb summering av veckan som gått och framstegen som gjorts, dom är inte stora och så mycket har inte hänt som man kan skriva om vilket är anledningen till att jag inte uppdaterat.

Tisdagen: Tog en fika med pappa i cafét fick lite mat osv. Nessa hade en vikt på 1575 g.

Onsdag; Vi fjäskade till oss en mätning då dom inte mätt henne än eftersom dom lagt all tid på att rädda henne, så vi har ingen födelse längd men vid 6 dagars ålder är hon 42 cm lång (!!) och väger 1565 g.

Torsdag: Nessa blir en vecka gammal!💓 (okorr) Kändes så otroligt sjukt att det helt plötsligt gått en hel vecka sen hon föddes, sen allt hemskt hände och att vi varit föräldrar i en hel vecka.
Vi åkte hem vid lunch och sov hemma under natten. Jag har inte känt mig så hemsk i hela mitt liv. Jag började gråta och kände mig som världens sämsta mamma ungefär, Som att jag lämnade henne. Men Alex stöttade och jag visste att den pausen är viktig, Att flera föräldrar som varit med om samma sak sagt åt mig att en kväll i veckan o sova hemma om man kan är VIKTIGT. För att ladda upp sig själv och kunna orka med att ta hand om sitt barn på sjukhus. Och sköterskorna sa åt oss att åka hem. Passa på nu innan hon blir så stor att hon inte accepterar att vi inte är där längre. Så vi åkte och det var otroligt skönt att få komma hem, Ha egentid i soffan tillsammans och äta tacos ungefär. Känna att allt kändes som vanligt några timmar där...

Fredag; Nessa Röntgas och kollas och inga stora problem, allt blir bättre i hennes kropp. Alex får för första gången i hela sitt liv, inte bara på Nessa utan överhuvudtaget, byta blöja. Lite tafatt men gjorde det bra. Sköterskan sa tillochmed till mig när Alex inte hörde att hon var lite imponerad att han klarade det så bra när han ALDRIG gjort det innan.

Lördag: Nessa gått upp igen! 1625 g! otroligt bra nyheter och hon klarat sig utan sin cpap sen kl 13 på lördagen! (Den som hjälper henne andas) annars har hon haft den på nätterna men klarat sig utan hela natten med! VÄLDIGT bra!
Och hon får dessutom sitt första bad! Någonsin! Jag, Alex och en sköterska hjälptes åt, Hon höll och vi tvättade. En dag med otroliga framsteg och man kände sig redigt glad när man sedan åkte ifrån sjukhuset för att äta med Alex föräldrar i husbilen. En väldigt bra dag.

Söndag: Sköterskan som jobbat de senaste dagarna berömmer oss för att vi klarat allt så bra. Att vi lärt oss så mycket och gör det mesta själva. Och frågar om hur vi känner om att ta in henne på rummet i omgångar. Vi blir så klart otroligt glada och jag blir helt överlycklig! Ett till framsteg! Att hon nu är såpass stark så hon får vara med oss på rummet! Även om hon inte kan flytta in än då hon fortfarande behöver ligga i kuvös den större delen av tiden så är det jätte bra.

Måndag: Nessa väger 1645 g och äter nu 40 ml per måltid. börjar bli stor nu min tjej. Alex fjäska till sig en tripp till Biltema och efter det gick vi och hämtade Nessa på hennes rum och tog in henne i vårat så hon fick sin mat där inne. Och fick ligga o sova i mammas säng 😍 Alex somnade bakom henne i sängen jämte och när dom låg där och sov. Nästan exakt likadant. så blev dom väldigt lika helt plötsligt.
Än så länge är hon ganska lik mig med sina stora kinder, näsan, färgerna på hår och även temperament. Men när hon sover, och om man klappar på henne när hon sover(likadant som jag klappar på Alex när han sover) Så är dom jätte lika, Även om det inte syns så mycket än annars.

Tisdag idag..
Alex vaknar upp med halsont. Och jag lite kli i halsen. Men jag vet inte om det kliar för luften är torr och jag inbillar mig för man är så otroligt rädd att man ska bli sjuk eller om det är något. Vi tänkte åkt hem imorgon och sovit hemma men vi tar nog det idag istället efter lite prat med sköterskan. Blir det värre till imorgon så ska vi stanna hemma. (Och jag kommer känna mig hemsk igen) Så vi får åka o se vad som händer. Men det ska bli ganska skönt o få komma hem och andas lite och sova i sin egna säng.

I lördags la vi ut första bilden på Våran lilla Vanessa Alina Michaela.❤
Vi vill inte lägga ut bilder på henne än eftersom hon faktiskt kämpar för sitt liv och alla behöver inte se henne med slangar och sladdar osv. Folk har tjatat om bilder o så och jag kan rent utsagt bli FLY FÖRBANNAD. Spelar ingen roll hur bra vån du tycker att du är med oss. Du kan INTE kräva bilder på VÅRAN dotter. Varför ska DU ha bilder på henne när hon är uppkopplad till maskiner? (Nu är hon inte det längre på samma sätt men var mycket tjat i början)
Vissa människor är ganska tappade.
Vi skickar mycket bilder till våra föräldrar. ungefär varje dag. Men inga fler. Vi bestämmer vilka bilder som ska ut på våran dotter och det ska ALLA respektera. Och som tur var har vi Familjer som respekterar att vi inte vill att andra ska se bilderna.
Men vi fick en fin bild på henne där man inte ser sonden (den man matar henne med) och bara lite av tejpen hon har. Och den bilden var så otroligt fin. Blir så kär varje gång jag ser den bilden (Vilket är ofta då jag har den som bakgrundsbild på telefonen)...

Hon är duktig våran kämpare, Och jag tackar gudarna att hon är så stark som hon är. Har hört både bra och hemska historier från föräldrar som fått prematurbebisar. Hur bra det kan gå. Och hur hemskt det kan gå. Och även för dom det gått bra för så är det ju bumpigt på vägen och ibland känner jag bara vilken tur vi har haft än så länge. Saker kan alltid hända och jag är livrädd för att hon ska få infektion, virus eller något helt plötsligt ska gå fel. Men hon är så stark. Sköterskorna säger också att hon är stark och återhämtat sig fort. Det kom in en sköterska och jobbade här om natten som jobbade första gången vi kom in. Allra första gången jag såg min dotter. Och hon kom och ville se hur vi mådde. Och sa själv att vilken skillnad det är på både Lilla Vanessa och er.
Detta har jag hört från många sköterskor nu. Nessa är nu jätte vaken och tittar, gnäller, skäller, ler och gråter. Och vi gör det mesta själva. Vi kommer och vi öppnar kuvösen, tar tempen, bytar blöja, tar upp henne och matar henne själva. Vilket är anledningen till att dom kände att hon kunde vara på rummet med oss istället för ute i vårdrummet hela tiden. Och jag har även fått beröm för hur fort vi lärt oss.

Kom dessutom en läkare och pratade med oss och förklarade att vissa barn får åka hem innan dom lärt sig äta själva. Så dom åker hem med sonden. När hon inte behöver kuvös och liknande och vi som föräldrar klarar av att ta hand om henne själva så kan hon få åka hem om hon klarar det. och vi.
Vilket sporrade mig ännu mer. Jag vill lära mig allt. NU. Och jag hoppas ju att detta är en möjlighet för oss. Behöver hon sondmatas och ha syrgas hemma. So be it. Jag sitter hellre i karantän hemma i 5 veckor utan att träffa folk (nu i virus tider) Än här. Jag vill bara ta hem min fina dotter och leva mitt riktiga liv. Att vi ska få börja vara en familj. Att jag ska få vara mamma på riktigt.

Likes

Comments

Måndag Började dagen med frukost och sedan sitta i nog över 2 timmar med Nessa på bröstet medans Alex vilade. Så vi fick lite mamma tid tillsammans. Dom kopplade bort den stora tub slangen som hjälper henne andas så hon får andas själv nu när vi håller i henne. Utan problem. Hon är så otroligt duktig! Vilket också betydde att jag kunde se mer hur hon såg ut. Det har ju varit en massa saker i ansiktet på henne hela tiden så jag har ju knappt fått se hennes ögon och ansikte egentligen. Hon skällde lite på mig och klagade över att slangarna var jobbiga, men somnade tillslut och låg där o sov i över en timma hos mig, medans jag sondmatade henne och pratade med henne och tittade lite på telefonen. Ofta så går tiden ganska långsamt inne i hennes vårdrum. Minuterna känns ibland som timmar men just då när jag satt där och kunde koncentrera mig på både telefon och henne, mata och gosa så gick det väldigt fort helt plötsligt.
Gick sedan tillbaka till rummet, pumpade, duschade och tog på mig kläder. Vi tog sedan bilen för o köpa lite amningslinnen och bhar. Även om hon inte ammar än så pumpar jag ju ofta och tänkte att det skulle underlätta. Jag kommer ju ändå behöva dessa kläderna sen ändå. Vi passade även på o köpa en fyll i bok om Nessa. Än kan vi ju inte fyll ai så mycket när hon ligger här men känns ändå skönt att ha och börja fylla i. Ska försöka göra den så bra jag kan och få ner det mesta som händer i boken/almanacka och här i bloggen så jag inte behöver glömma något. Även om dett aär otroligt jobbigt så vill jag sen att jag ska ha det med mig och veta hur stark min familj ör.
Vi passade även på att käka lunch ute. Subway har nog aldrig varit så gott som just igår.

Vi kom tillbaka och fick pratat med en barnmorska som kom upp från förlossningen. Hon skrev ut min journal och kom upp med den och det var faktiskt skönt att kunna läsa EXAKT vad dom gjorde. Inte för att en annan fattar hälften av vad allt betyder men känns ändå otroligt bra. Och när jag sitter o läser dessa papper och vad Joanna/Läkaren har skrivit så tackar jag gud ännu en gång att hon jobbade den dagen, att hon tog mig på allvar och att hon räddade livet på mig och min dotter.❤

Alex fick hålla Vanessa första gången. Hon ser så otroligt liten ut jämfört med honom. Hon ser inte alls lika liten ut jämfört med mig.
Jag vet själv hur rädd jag var dagen innan när jag skulle få hålla henne. Lättnaden när dom skulle lägga tillbaka henne i kuvösen igen. Och jag såg mycket av min egen rädsla speglas i Alex när jag tittade på honom. Det sved till lite och se. Han är så otroligt stark och har hållit sig uppe varje dag. Stöttat upp mig när jag fick mitt bryt och sovit jämte mig varje natt. Inte lämnat min sida i onödan och jag är så otroligt tacksam för att jag går igenom allt detta med honom och ingen annan. Och när jag sedan ser honom sitta där, lite tafatt, med våran dotter på bröstet som helt plötsligt såg väldigt liten ut. Påminns jag ännu en gång vilken tur jag har som har fått en sådan krigar familj, och hur stark våran dotter är trots att hon inte ens är "färdig".
Och även om jag inte känner mig som en mamma än så kommer det mer och mer ju mer jag sitter hos henne och pratar med henne och förklarar för henne att hon får sluta nu så jag kan ta hem henne så hon kan dra katten i svansen och förklarat att hon kommer göra mitt liv så otroligt svårt. Och att det är okej. (Alex kommenterade att så kan du ju inte säga, men det gör väll alla barn? Jag har inte gjort livet lätt för min mamma ialf så det kommer nog o biter mig i röven 😂)
Alex fick även matat henne första gången på kvällen och jag blir så stolt varje gång någon av oss 3 gör ett framsteg.

Vanessa gör nu sina behov som hon ska, vilket märktes när dom sa åt mig o byta blöja och även sedan när hon fick för sig att lackera hela kuvösen 😝 Precis när vi kom in i rummet ser vi dom 2 sköterskorna som jobbar stå o torka och se lite förvirrade ut och min första tanke var vad fan har hänt.. Det såg inte ut o vara farligt men ändå som om något inte var som det skulle vara liksom.
Tills man ser sidan på kuvösen och dom förklarar att magen funkar nu iallafall! Vilket såklart gjorde att man själv stog o flinade där i flera minuter och var nöjd över att det inte var en själv som bytade blöja den gången och stog ivägen för jag brukar stå där allt hamnade.... Duktig tjej!
Hon gör framsteg hela tiden min krigare, och dagarna går relativt fort ändå. Men jag hoppas pch ber till gud att allt ska gå fortare för nu vill jag åka hem och ta med mig min dotter..


Likes

Comments

Fick äntligen bli utskriven från BB vid ett tiden på dagen och vi fick ett rum med en gång uppe på samma avdelning som Vanessa. Känns otroligt mycket bättre att få vara nära även om man inte alltid är inne hos henne. Det blir som sagt lättare för varje gång man är inne hos henne men är påfrestande ändå att sitta där inne.
Vi fick flyttat upp alla saker på vårat nya rum och sedan gick vi ner o fikade med Alex föräldrar. Skönt att få prata med folk som inte är sjukhuspersonal, och hon har fått en otroligt fin present från sin Farfar, även om hon inte får ha sina presenter (Hon har fått av sin mormor också) Och vi måste tvätta dom innan hon får ha dom så står dom fint i vårat fönster på rummet och väntar på henne, Tillsammans med en massa kort personalen har tagit på henne och oss. Dom engagerar sig verkligen i oss familjer som bor här och det är så otroligt skönt. Dom går runt och tar kort på en och framkallar så du får dom direkt i handen efter en stund. pratar om allt och förklarar, Man känner sig verkligen trygg med att ha dom runt sitt barn.

Innan vi fick flytta upp blev jag dessutom av med förbandet på snittet, vilket var både väldigt skönt och väldigt läskigt, Helt plötsligt är det ju ändå öppet så sätt och bara tejpen som skyddar stygnen. Och båda kommer ramla av när det vill ungefär och jag är lite rädd att det ska göra ont eller man ska fastna med kläderna i det, Mina trosor rullade upp sig igår o satte sig i tejpen, Aj... (VARNING FÖR BILD NEDAN)
Men det läker fint trots att det gör ont tillochfrån men tabletterna hjälper. Magen är fortfarande "flubbig" och jag ser fortfarande gravid ut men jag hoppas det försvinner ganska snart, känns lite taskigt att mina linnen är lite för små fortfarande när man inte en sär gravid längre..😂
Man känner sig inte så fin när man ser sig utan kläder men tror både jag och Alex får stå ut med att jag ser ut som skit ett tag. (har iofs också gjort ett tag) Jag vill inte sminka mig om jag ska ha henne i famnen för hon ska inte få något på sin hud och min hud är otroligt torr efter lustgas osv så allt flagnar, vilket dock nu har blivit bättre efter jag börjat smörja ansiktet 120 ggr om dagen ungefär...

Jag fick även hålla min dotter för första gången, vilket var en lättnad men ett av det läskigaste jag har gjort, Det var OTROLIGT jobbigt att göra samtidigt spm det var så skönt att få känna hur hon andades och hur hon tillslut slappnade av lite. jag Vågade knappt röra på mig. Men var stolt över mig själv när allt var över.

Vi åkte senare hem och hämtade grejer vi behövde, kläder, någon extra filt hemifrån osv, kände på vägen att det var otroligt skönt o få komma ut lite. Att andas frisk luft och vet att jag ÄNTLIGEN får träffa min bebis hemma, Jag saknar den jobbiga katten hemma något så otroligt. Jag visste inte ens att man kunde sakna ett djur så mycket.

Men när vi väl kom hem. Fick packat. Gosat med Jax. Och veta att jag måste åka tillbaka. Och stanna här länge... Bröt jag ihop totalt. Allt blev så verkligt helt plötsligt och alla tankar som man försökt att inte riktigt tänka på kom.
- Inte nog med att jag hade en OTROLIGT svår graviditet. Så kom detta.
- Tänk om hon inte hade överlevt.
- Tönk om jag inte hade överlevt.
- VARFÖR ska JAG behöva gå igenom detta?
- Tänk om detta är ett tecken på att jag inte ska ha barn..
- Hur i hela friden ska jag orka fixa allt detta?
- Varför kan inte jag få ta hem min dotter?
- Jag vill stanna hemma.
- Jag vill inte vara på sjukhus.
- jag vill VERKLIGEN INTE att Alex ska åka hem o jobba om 2 veckor så jag måste klara av detta helt själv.
- jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte att Alex ska åka hem.
- Och mitt i allt detta måste jag fixa med försäkringskassan och försäkringsbolaget och allt annat.
- HUR ORKAR MAN?

Och alla känslor som inte kommit ut på dessa dagar kom ut, Jag grät och jag grät och jag grät. Hemma, påväg till bilen, påväg till halmstad, på sjukhuset..
Allt kändes så otroligt hopplöst och jag gick in till Nessa på kvällen. Dom frågade om jag vill eta ut henne men jag orkade verkligen inte.. Ville inte... Men efter lite prat med personalen så kändes det lite bättre och dom förklarade att det är viktigt att man får komma ut och det blir lättare och lättare för varje gång.
Jag grät dock igen innan vi skulle sova. Nu sover vi dock lite närmare med sängarna i detta rummet så Alex kunde ändå krama om mig tills vi somnade, vilket var skönt då jag inte ens kunnat nudda honom nästan dom andra nätterna. Och jag är van vid att vi sover nära, Kramas och att jag får otroligt med stryk av Alex när han sover. (Det sista kan jag dock klara mig utan nu när jag redan har ont)
Men Alex har sträckt sig lite efter mig i sömnen inatt så kunnat sova lite bättre. Men jag vill att smärtan ska försvinna lite så jag kan krypa ner jämte Alex även om det blir otroligt trångt...
Jag längtar hem till en tråkig vardag med sambo, katt och barn. Vill att detta ska vara över och det har knappt börjat...



















Likes

Comments