På onsdagen, dagen efter vi åkte hem, så ringde dom från avdelningen och frågade hur vi mådde. Sa att Alex halsont var borta men min hals kliade ännu mer och jag hade lite ont i mitt öra. Hon sa att då var det bättre att vi stannade hemma en dag till. Trots att det är otroligt jobbigt att vara borta från min valp så var det otroligt skönt att få vara hemma. Innan vi la på frågade hon om vi hade hört att det konstaterats att det fanns en bakterie i Nessas vårdsal. Paniken som slog mig när den frågan kom går inte ens att förklara.
Det visade sig att en mamma som hade sitt barn i samma sal som vi har fått en bakterie som kan vara ganska vanligt att få i avföringen. Den är oftast inte farlig men så små barn och äldre människor kan ha svårt för den eftersom man inte har ett immunförsvar. Så dom tömde hela salen och skulle städa den. Dom hade då inte hittat något på Vanessa än som tur var. Det blir en ny odling på måndag så på måndag eller tisdag får vi antagligen reda på om hon/vi har det eller inte. (Om hon har fått det är chansen otroligt stor att vi har den med isf.) Så nu sitter alla föräldrar på avdelningen i karantän på sina rum. Vi får inte ta saker i skåp. Inte hämta mat. Inte äta i matrummet. osv osv. Så om man vill ha något , Behöver bröstpumpsgrejer, kaffe, Vad som helst. Så måste man ringa på personalen som får gå och hämta det. Otroligt jobbigt och man känner sig VÄLDIGT instängd. Som tur var får vi ändå lämna avdelningen och kan ta oss ut.
Kände en redig ilska när vi kom tillbaka och detta blev förklarat för oss. Kände att om denna Mamma som nu fått bakterien spritade sina händer som hon skulle i vårdrummet så kanske det faktiskt inte hade spridits?! Och tänkte om min dotter blir sjuk för hon inte kunnat sköta hygienen så jävlar. Vid närmare eftertanke så slog det mig dock att det är klart att deras dotter fått det om hon pumpat mjölk som deras barn dricker sen. Men känner ändå lite ilska ialf..

IALLAFALL, onsdag tog vi en tripp till gekås och handlade lite saker vi behövde. Som skötväska och flaskor och så. Vi kommer få åka en gång till minst men skönt att få lite ur vägen. Och jag har ALDRIG i hela mitt liv varit så rädd för baciller! Fick panik och tvingade in Alex på apoteket efteråt så jag kunde köpa handsprit.... Trodde nästan jag skulle börja gråta så äcklig jag kände mig och så rädd jag var att få något jag kunde smitta Nessa med. Fy.

Torsdag: Vi kom tillbaka till sjukhuset vid runt 16 tiden och då fick vi all info om att stanna på rummet osv. Och det var 2 veckor sen våran lilla krigare kom till världen!


Fredag: Alex börjar jobba igen men nu har vi löst det så att Alex får pendla härifrån. Han behöver inte oroa sig för Nessa. Jag behöver bara vara själv på dagen och kan få vila när han kommer tillbaka. Och Vanessa kan få närheten av sin pappa som är så otroligt viktig för henne. Hud mot hud kontakt med både mamma och pappa är ett av det viktigaste hon har för att kunna utvecklas när man är så tidigt född. (ja nyfödd normalt också men ännu viktigare nu). Vilket gör allting lättare för oss alla tre som familj och definitivt för vårat förhållande tror jag.
Jax får bo hos min mamma så länge..
Vanessa får en helt egen säng inne hos oss! Med en värmebädd i. Så hon kan vara inne hos oss på dagarna och så jag kan få gå på toa och sådant fast jag har henne i rummet och är själv.

Man pratade även om att hon kanske skulle få slippa kuvösen helt och bara vara i värmesängen då hon är så envis och visar tydligt redan (!!) att hon inte vill ligga där i. Hon blir dessutom för varm och då går det åt ännu mer energi från henne att försöka kyla ner sig vilket stressar upp henne otroligt mycket.
Så trots att hon är lite "ung" i sina veckor så skulle dom kolla på det efter helgen.
Hon har gått upp och fått et vikt på 1755 g! WIN!

Lördag: Vi kom ut ett tag och försökte sedan hitta någonstans att äta. Alex var så hungrig så han nästan blev förbannad på allt. Satt och klagade på allt och alla och jag satt jämte och bara skrattade, När jag är på sådant humör klagar han på att jag tjurar på folk för dom går ivägen och liknande och nu gjorde han precis likadant, det slutade med at vi åt på biltema...😂
Vanessa blir fortfarande för varm även i värmebädden. Det som brukar gå som en process (Från kuvös, till värmebädd och till ta bort värmebädden och bara få ha sängen) försvann helt plötsligt och dom tog bort värmebädden. Så helt plötsligt bara sådär blev vi av med både kuvös och värmebädd! Envis tös.

Söndag: Vaknar tjugo i 7 av att en sköterska kommer in med Nessa som inte ville ligga i sin säng längre. Så hon fick ligga mellan oss i sängen istället och det var okej.. ett tag.. tills hon blev hungrig.
Hennes syres sättning har varit upp och ner idag och det har larmat mycket. Dock vad jag fattar det som är det normalt att det gör så efter några veckor.
Hon får bada, och bli vägd o mätt.
1810 g och 43 cm lång! Växer på både längd och bredd! Helt underbart!
Man blir så stolt som förälder när man ser dom där grammen stiger!❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Dagarna går och börjar liksom gå in i varandra lite. Ser likadana ut samtidigt som det kommer nya grejer och Vanessa gör framsteg varje dag. Hon blir mer och mer människa och det är redigt häftigt att se. Hon växer vilket är jätte bra. Hennes födelse vikt var 1680 g och som minst har hon varit nere på 1515 tror jag.. Men hon är uppe i vikt igen och vägde igår 1645 så nu är vi på rätt bana och hon äter mer och mer och vi tänkte börja träna amning. Dock känner jag mig otroligt osäker på om jag vill amma henne längre nästan, speciellt nu när det är så viktigt att hon får rätt mängd varje gång, (hon kan ju inte bara ammas nu ändå då så små bebisar inte klarar det än men ändå). Men jag får se hur jag känner när hon kan amma ordentligt.
Tänkte köra en snabb summering av veckan som gått och framstegen som gjorts, dom är inte stora och så mycket har inte hänt som man kan skriva om vilket är anledningen till att jag inte uppdaterat.

Tisdagen: Tog en fika med pappa i cafét fick lite mat osv. Nessa hade en vikt på 1575 g.

Onsdag; Vi fjäskade till oss en mätning då dom inte mätt henne än eftersom dom lagt all tid på att rädda henne, så vi har ingen födelse längd men vid 6 dagars ålder är hon 42 cm lång (!!) och väger 1565 g.

Torsdag: Nessa blir en vecka gammal!💓 (okorr) Kändes så otroligt sjukt att det helt plötsligt gått en hel vecka sen hon föddes, sen allt hemskt hände och att vi varit föräldrar i en hel vecka.
Vi åkte hem vid lunch och sov hemma under natten. Jag har inte känt mig så hemsk i hela mitt liv. Jag började gråta och kände mig som världens sämsta mamma ungefär, Som att jag lämnade henne. Men Alex stöttade och jag visste att den pausen är viktig, Att flera föräldrar som varit med om samma sak sagt åt mig att en kväll i veckan o sova hemma om man kan är VIKTIGT. För att ladda upp sig själv och kunna orka med att ta hand om sitt barn på sjukhus. Och sköterskorna sa åt oss att åka hem. Passa på nu innan hon blir så stor att hon inte accepterar att vi inte är där längre. Så vi åkte och det var otroligt skönt att få komma hem, Ha egentid i soffan tillsammans och äta tacos ungefär. Känna att allt kändes som vanligt några timmar där...

Fredag; Nessa Röntgas och kollas och inga stora problem, allt blir bättre i hennes kropp. Alex får för första gången i hela sitt liv, inte bara på Nessa utan överhuvudtaget, byta blöja. Lite tafatt men gjorde det bra. Sköterskan sa tillochmed till mig när Alex inte hörde att hon var lite imponerad att han klarade det så bra när han ALDRIG gjort det innan.

Lördag: Nessa gått upp igen! 1625 g! otroligt bra nyheter och hon klarat sig utan sin cpap sen kl 13 på lördagen! (Den som hjälper henne andas) annars har hon haft den på nätterna men klarat sig utan hela natten med! VÄLDIGT bra!
Och hon får dessutom sitt första bad! Någonsin! Jag, Alex och en sköterska hjälptes åt, Hon höll och vi tvättade. En dag med otroliga framsteg och man kände sig redigt glad när man sedan åkte ifrån sjukhuset för att äta med Alex föräldrar i husbilen. En väldigt bra dag.

Söndag: Sköterskan som jobbat de senaste dagarna berömmer oss för att vi klarat allt så bra. Att vi lärt oss så mycket och gör det mesta själva. Och frågar om hur vi känner om att ta in henne på rummet i omgångar. Vi blir så klart otroligt glada och jag blir helt överlycklig! Ett till framsteg! Att hon nu är såpass stark så hon får vara med oss på rummet! Även om hon inte kan flytta in än då hon fortfarande behöver ligga i kuvös den större delen av tiden så är det jätte bra.

Måndag: Nessa väger 1645 g och äter nu 40 ml per måltid. börjar bli stor nu min tjej. Alex fjäska till sig en tripp till Biltema och efter det gick vi och hämtade Nessa på hennes rum och tog in henne i vårat så hon fick sin mat där inne. Och fick ligga o sova i mammas säng 😍 Alex somnade bakom henne i sängen jämte och när dom låg där och sov. Nästan exakt likadant. så blev dom väldigt lika helt plötsligt.
Än så länge är hon ganska lik mig med sina stora kinder, näsan, färgerna på hår och även temperament. Men när hon sover, och om man klappar på henne när hon sover(likadant som jag klappar på Alex när han sover) Så är dom jätte lika, Även om det inte syns så mycket än annars.

Tisdag idag..
Alex vaknar upp med halsont. Och jag lite kli i halsen. Men jag vet inte om det kliar för luften är torr och jag inbillar mig för man är så otroligt rädd att man ska bli sjuk eller om det är något. Vi tänkte åkt hem imorgon och sovit hemma men vi tar nog det idag istället efter lite prat med sköterskan. Blir det värre till imorgon så ska vi stanna hemma. (Och jag kommer känna mig hemsk igen) Så vi får åka o se vad som händer. Men det ska bli ganska skönt o få komma hem och andas lite och sova i sin egna säng.

I lördags la vi ut första bilden på Våran lilla Vanessa Alina Michaela.❤
Vi vill inte lägga ut bilder på henne än eftersom hon faktiskt kämpar för sitt liv och alla behöver inte se henne med slangar och sladdar osv. Folk har tjatat om bilder o så och jag kan rent utsagt bli FLY FÖRBANNAD. Spelar ingen roll hur bra vån du tycker att du är med oss. Du kan INTE kräva bilder på VÅRAN dotter. Varför ska DU ha bilder på henne när hon är uppkopplad till maskiner? (Nu är hon inte det längre på samma sätt men var mycket tjat i början)
Vissa människor är ganska tappade.
Vi skickar mycket bilder till våra föräldrar. ungefär varje dag. Men inga fler. Vi bestämmer vilka bilder som ska ut på våran dotter och det ska ALLA respektera. Och som tur var har vi Familjer som respekterar att vi inte vill att andra ska se bilderna.
Men vi fick en fin bild på henne där man inte ser sonden (den man matar henne med) och bara lite av tejpen hon har. Och den bilden var så otroligt fin. Blir så kär varje gång jag ser den bilden (Vilket är ofta då jag har den som bakgrundsbild på telefonen)...

Hon är duktig våran kämpare, Och jag tackar gudarna att hon är så stark som hon är. Har hört både bra och hemska historier från föräldrar som fått prematurbebisar. Hur bra det kan gå. Och hur hemskt det kan gå. Och även för dom det gått bra för så är det ju bumpigt på vägen och ibland känner jag bara vilken tur vi har haft än så länge. Saker kan alltid hända och jag är livrädd för att hon ska få infektion, virus eller något helt plötsligt ska gå fel. Men hon är så stark. Sköterskorna säger också att hon är stark och återhämtat sig fort. Det kom in en sköterska och jobbade här om natten som jobbade första gången vi kom in. Allra första gången jag såg min dotter. Och hon kom och ville se hur vi mådde. Och sa själv att vilken skillnad det är på både Lilla Vanessa och er.
Detta har jag hört från många sköterskor nu. Nessa är nu jätte vaken och tittar, gnäller, skäller, ler och gråter. Och vi gör det mesta själva. Vi kommer och vi öppnar kuvösen, tar tempen, bytar blöja, tar upp henne och matar henne själva. Vilket är anledningen till att dom kände att hon kunde vara på rummet med oss istället för ute i vårdrummet hela tiden. Och jag har även fått beröm för hur fort vi lärt oss.

Kom dessutom en läkare och pratade med oss och förklarade att vissa barn får åka hem innan dom lärt sig äta själva. Så dom åker hem med sonden. När hon inte behöver kuvös och liknande och vi som föräldrar klarar av att ta hand om henne själva så kan hon få åka hem om hon klarar det. och vi.
Vilket sporrade mig ännu mer. Jag vill lära mig allt. NU. Och jag hoppas ju att detta är en möjlighet för oss. Behöver hon sondmatas och ha syrgas hemma. So be it. Jag sitter hellre i karantän hemma i 5 veckor utan att träffa folk (nu i virus tider) Än här. Jag vill bara ta hem min fina dotter och leva mitt riktiga liv. Att vi ska få börja vara en familj. Att jag ska få vara mamma på riktigt.

Likes

Comments

Måndag Började dagen med frukost och sedan sitta i nog över 2 timmar med Nessa på bröstet medans Alex vilade. Så vi fick lite mamma tid tillsammans. Dom kopplade bort den stora tub slangen som hjälper henne andas så hon får andas själv nu när vi håller i henne. Utan problem. Hon är så otroligt duktig! Vilket också betydde att jag kunde se mer hur hon såg ut. Det har ju varit en massa saker i ansiktet på henne hela tiden så jag har ju knappt fått se hennes ögon och ansikte egentligen. Hon skällde lite på mig och klagade över att slangarna var jobbiga, men somnade tillslut och låg där o sov i över en timma hos mig, medans jag sondmatade henne och pratade med henne och tittade lite på telefonen. Ofta så går tiden ganska långsamt inne i hennes vårdrum. Minuterna känns ibland som timmar men just då när jag satt där och kunde koncentrera mig på både telefon och henne, mata och gosa så gick det väldigt fort helt plötsligt.
Gick sedan tillbaka till rummet, pumpade, duschade och tog på mig kläder. Vi tog sedan bilen för o köpa lite amningslinnen och bhar. Även om hon inte ammar än så pumpar jag ju ofta och tänkte att det skulle underlätta. Jag kommer ju ändå behöva dessa kläderna sen ändå. Vi passade även på o köpa en fyll i bok om Nessa. Än kan vi ju inte fyll ai så mycket när hon ligger här men känns ändå skönt att ha och börja fylla i. Ska försöka göra den så bra jag kan och få ner det mesta som händer i boken/almanacka och här i bloggen så jag inte behöver glömma något. Även om dett aär otroligt jobbigt så vill jag sen att jag ska ha det med mig och veta hur stark min familj ör.
Vi passade även på att käka lunch ute. Subway har nog aldrig varit så gott som just igår.

Vi kom tillbaka och fick pratat med en barnmorska som kom upp från förlossningen. Hon skrev ut min journal och kom upp med den och det var faktiskt skönt att kunna läsa EXAKT vad dom gjorde. Inte för att en annan fattar hälften av vad allt betyder men känns ändå otroligt bra. Och när jag sitter o läser dessa papper och vad Joanna/Läkaren har skrivit så tackar jag gud ännu en gång att hon jobbade den dagen, att hon tog mig på allvar och att hon räddade livet på mig och min dotter.❤

Alex fick hålla Vanessa första gången. Hon ser så otroligt liten ut jämfört med honom. Hon ser inte alls lika liten ut jämfört med mig.
Jag vet själv hur rädd jag var dagen innan när jag skulle få hålla henne. Lättnaden när dom skulle lägga tillbaka henne i kuvösen igen. Och jag såg mycket av min egen rädsla speglas i Alex när jag tittade på honom. Det sved till lite och se. Han är så otroligt stark och har hållit sig uppe varje dag. Stöttat upp mig när jag fick mitt bryt och sovit jämte mig varje natt. Inte lämnat min sida i onödan och jag är så otroligt tacksam för att jag går igenom allt detta med honom och ingen annan. Och när jag sedan ser honom sitta där, lite tafatt, med våran dotter på bröstet som helt plötsligt såg väldigt liten ut. Påminns jag ännu en gång vilken tur jag har som har fått en sådan krigar familj, och hur stark våran dotter är trots att hon inte ens är "färdig".
Och även om jag inte känner mig som en mamma än så kommer det mer och mer ju mer jag sitter hos henne och pratar med henne och förklarar för henne att hon får sluta nu så jag kan ta hem henne så hon kan dra katten i svansen och förklarat att hon kommer göra mitt liv så otroligt svårt. Och att det är okej. (Alex kommenterade att så kan du ju inte säga, men det gör väll alla barn? Jag har inte gjort livet lätt för min mamma ialf så det kommer nog o biter mig i röven 😂)
Alex fick även matat henne första gången på kvällen och jag blir så stolt varje gång någon av oss 3 gör ett framsteg.

Vanessa gör nu sina behov som hon ska, vilket märktes när dom sa åt mig o byta blöja och även sedan när hon fick för sig att lackera hela kuvösen 😝 Precis när vi kom in i rummet ser vi dom 2 sköterskorna som jobbar stå o torka och se lite förvirrade ut och min första tanke var vad fan har hänt.. Det såg inte ut o vara farligt men ändå som om något inte var som det skulle vara liksom.
Tills man ser sidan på kuvösen och dom förklarar att magen funkar nu iallafall! Vilket såklart gjorde att man själv stog o flinade där i flera minuter och var nöjd över att det inte var en själv som bytade blöja den gången och stog ivägen för jag brukar stå där allt hamnade.... Duktig tjej!
Hon gör framsteg hela tiden min krigare, och dagarna går relativt fort ändå. Men jag hoppas pch ber till gud att allt ska gå fortare för nu vill jag åka hem och ta med mig min dotter..


Likes

Comments

Fick äntligen bli utskriven från BB vid ett tiden på dagen och vi fick ett rum med en gång uppe på samma avdelning som Vanessa. Känns otroligt mycket bättre att få vara nära även om man inte alltid är inne hos henne. Det blir som sagt lättare för varje gång man är inne hos henne men är påfrestande ändå att sitta där inne.
Vi fick flyttat upp alla saker på vårat nya rum och sedan gick vi ner o fikade med Alex föräldrar. Skönt att få prata med folk som inte är sjukhuspersonal, och hon har fått en otroligt fin present från sin Farfar, även om hon inte får ha sina presenter (Hon har fått av sin mormor också) Och vi måste tvätta dom innan hon får ha dom så står dom fint i vårat fönster på rummet och väntar på henne, Tillsammans med en massa kort personalen har tagit på henne och oss. Dom engagerar sig verkligen i oss familjer som bor här och det är så otroligt skönt. Dom går runt och tar kort på en och framkallar så du får dom direkt i handen efter en stund. pratar om allt och förklarar, Man känner sig verkligen trygg med att ha dom runt sitt barn.

Innan vi fick flytta upp blev jag dessutom av med förbandet på snittet, vilket var både väldigt skönt och väldigt läskigt, Helt plötsligt är det ju ändå öppet så sätt och bara tejpen som skyddar stygnen. Och båda kommer ramla av när det vill ungefär och jag är lite rädd att det ska göra ont eller man ska fastna med kläderna i det, Mina trosor rullade upp sig igår o satte sig i tejpen, Aj... (VARNING FÖR BILD NEDAN)
Men det läker fint trots att det gör ont tillochfrån men tabletterna hjälper. Magen är fortfarande "flubbig" och jag ser fortfarande gravid ut men jag hoppas det försvinner ganska snart, känns lite taskigt att mina linnen är lite för små fortfarande när man inte en sär gravid längre..😂
Man känner sig inte så fin när man ser sig utan kläder men tror både jag och Alex får stå ut med att jag ser ut som skit ett tag. (har iofs också gjort ett tag) Jag vill inte sminka mig om jag ska ha henne i famnen för hon ska inte få något på sin hud och min hud är otroligt torr efter lustgas osv så allt flagnar, vilket dock nu har blivit bättre efter jag börjat smörja ansiktet 120 ggr om dagen ungefär...

Jag fick även hålla min dotter för första gången, vilket var en lättnad men ett av det läskigaste jag har gjort, Det var OTROLIGT jobbigt att göra samtidigt spm det var så skönt att få känna hur hon andades och hur hon tillslut slappnade av lite. jag Vågade knappt röra på mig. Men var stolt över mig själv när allt var över.

Vi åkte senare hem och hämtade grejer vi behövde, kläder, någon extra filt hemifrån osv, kände på vägen att det var otroligt skönt o få komma ut lite. Att andas frisk luft och vet att jag ÄNTLIGEN får träffa min bebis hemma, Jag saknar den jobbiga katten hemma något så otroligt. Jag visste inte ens att man kunde sakna ett djur så mycket.

Men när vi väl kom hem. Fick packat. Gosat med Jax. Och veta att jag måste åka tillbaka. Och stanna här länge... Bröt jag ihop totalt. Allt blev så verkligt helt plötsligt och alla tankar som man försökt att inte riktigt tänka på kom.
- Inte nog med att jag hade en OTROLIGT svår graviditet. Så kom detta.
- Tänk om hon inte hade överlevt.
- Tönk om jag inte hade överlevt.
- VARFÖR ska JAG behöva gå igenom detta?
- Tänk om detta är ett tecken på att jag inte ska ha barn..
- Hur i hela friden ska jag orka fixa allt detta?
- Varför kan inte jag få ta hem min dotter?
- Jag vill stanna hemma.
- Jag vill inte vara på sjukhus.
- jag vill VERKLIGEN INTE att Alex ska åka hem o jobba om 2 veckor så jag måste klara av detta helt själv.
- jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte att Alex ska åka hem.
- Och mitt i allt detta måste jag fixa med försäkringskassan och försäkringsbolaget och allt annat.
- HUR ORKAR MAN?

Och alla känslor som inte kommit ut på dessa dagar kom ut, Jag grät och jag grät och jag grät. Hemma, påväg till bilen, påväg till halmstad, på sjukhuset..
Allt kändes så otroligt hopplöst och jag gick in till Nessa på kvällen. Dom frågade om jag vill eta ut henne men jag orkade verkligen inte.. Ville inte... Men efter lite prat med personalen så kändes det lite bättre och dom förklarade att det är viktigt att man får komma ut och det blir lättare och lättare för varje gång.
Jag grät dock igen innan vi skulle sova. Nu sover vi dock lite närmare med sängarna i detta rummet så Alex kunde ändå krama om mig tills vi somnade, vilket var skönt då jag inte ens kunnat nudda honom nästan dom andra nätterna. Och jag är van vid att vi sover nära, Kramas och att jag får otroligt med stryk av Alex när han sover. (Det sista kan jag dock klara mig utan nu när jag redan har ont)
Men Alex har sträckt sig lite efter mig i sömnen inatt så kunnat sova lite bättre. Men jag vill att smärtan ska försvinna lite så jag kan krypa ner jämte Alex även om det blir otroligt trångt...
Jag längtar hem till en tråkig vardag med sambo, katt och barn. Vill att detta ska vara över och det har knappt börjat...



















Likes

Comments

Vanessa hamnade tillbak ai sin respirator under fredagen igen men allt kändes mer "okej" när man vaknade denna morgon.
Jag personligen känner mig otroligt trygg i både personalen på BB som har hand om mig och personalen på neo som har hand om Nessa. Vi vaknar, hämtar frukost och går sedan upp. Får träffa läkaren som har hand om Nessa under dagarna nu på helgen och han förklarar att hon fortfarande är väldigt livlig och arg på sina slangar och en sköterska säger med att dom 2-3 första dygnen är värst för henne för då tycker hon att det är väldigt obekvämt. (Vem hade inte tyckt det med tuber i näsan och ner i halsen..?) och dom förklarar mer o mer vad maskiner gör, hur man läser av dom och vad som är vad, Vi får lära oss att kunna se på ena maskinen när hon andas själv och när maskinen andas åt henne. Förklarar även att tanken är ju så att dom barnen som hamnar uppe hos dom är det vi föräldrar som ska sköta om med stöd från personalen. Nu är ju våran lite för mycket i riskzonen för att vi ska göra det men det är tanken som ska hända. Jag får börja pumpa för att vi ska få igång min mjölk och jag har aldrig känt mig så mycket som en mjölk ko osm när man sitter i en fåtölj med saker på tuttarna som mjölkar.......😳
Under tiden får Alex sitta och "krama" Nessa på den enda sättet vi kan visa henne att vi är där, med händerna i kuvösen på henne och försöka lugna henne så hon inte sliter i sina slangar. Och dom visar honom hur man tar tempen på henne då detta är något vi ska göra själva senare.

När jag sedan pumpat färdigt så säger en sköterska att vi ska byta blöja på henne och trots att man vill så vågar man ju inte riktigt, man är så rädd att något ska hända, men dom är envisa dessa sköterskorna och man får inte lov o säga nej. Jag frågade Alex om han ville göra det men han såg lite rädd ut och sa gör du det... Så jag stog där med den här PYTTELILLA blöjan och fick hjälpa till med blöjan, Har inte känt mig så tafatt på länge... men stolt över mig själv som klarade det!

Vi åt och vilade lite efteråt och sedan kom mamma och tog en fika i cafét här nere i entrén, Vi får inte ta emot besök på avdelningen och ingen får heller komma in på Nessas avdelning men om folk är friska och vi har ork får vi röra oss i sjukhuset o möta folk där.
Sen var det upp och pumpa och klappa osv, Denna gången fick vi mata henne. Och även denna gången backade vi lite, även jag, eftersom man måste göra det ganska perfekt för hon ska klara av det. Men sköterskan tittade lite argt på mig och sa att det är klart ni ska mata erat barn! så fick svälja lite och fint ställa mig och mata med en liten spruta igenom en slang, 3 ml på ca 10-15 min. Samtidigt som hon tvingade Alex ställa sig på andra sidan och ha handen på henne under tiden. Och jag tror det är bra att dom blir så bestämda för man vågar mer o mer varje dag men man sk aju våga göra mer. När vi kom till avd.17 första gången så vågade man knappt peta på henne. Nu vågar man dra lite i hennes armar så hon inte drar i slangarna och flytta på saker och ge henne nappen osv.

Hennes födelsevikt var 1685 g och på lördagen hade hon gått ner till 1625 men det sa dom var normalt eftersom hon itne kan äta ordentligt för hon har inte lyckats bajsa än men dom skulle försöka stimulera fram det.

Allting börjar kännas lättare och lättare men längtar hem något otroligt..

Likes

Comments

Vaknar upp av att det kommer in en sköterska och ska kolla värden och ge mig tabletter osv, Läkaren som gjort snittet o så kommer in och pratar med oss och förklarar bättre vad som hänt eftersom vi tiden inte fanns under torsdagen. Jag fick en mycket bättre förståelse om vad som faktiskt hade hänt och slappnade av mer. I min migrän och mina kräkningar började jag få en keton förgiftning som diabetiker kan få när kroppen inte tar upp insulinet den behöver. Vilket gjorde att lilla Nessa blev så påverkad av detta att det blev farligt för henne. Jag började fundera på flera olika grejer jag kunnat göra annorlunda för att inte den här förgiftningen skulle bli påbörjad men hindrade mig ganska fort då jag vet att det spelar ingen roll vad jag KUNDE gjort. det som är viktigt är det som jag gör NU. Hon förklarade även att om Akuten hade hjälpt mig när jag kom in på tisdagen med dropp redan då och kontaktat förlossningen så hade det kanske inte heller hänt, hon verkade lite små tjurig på läkarna på akuten för att detta inte var gjort. Men jag personligen känner att jag orkar inte ens lägga energi på det, så länge min dotter mår "bra" i omständigheterna och jag själv så klarar vi detta. Jag är så otroligt tacksam att Joanna (som läkaren heter) jobbade just i torsdags när jag kom in, då hon förklarade att hon jobbar även på östras och där är folk mer vana vid sådana här ingrepp och i varberg är dom inte det så hon fick ensam styra upp allting som behövdes göras och på ett sjukhus som inte ens har en avdelning Vanessa kunde åka in på efteråt. Och snitta mig som var så sjuk med allt och jag skulle klara mig med. Jag fasar över vad som hade kunnat hända om det INTE var hon som jobbade den dagen och jag är så otroligt tacksam att hon räddat livet på både min dotter och handlat på ett sätt som även räddat livet på mig själv. Vi mår bra pågrund utav henne och hon är nu en OTROLIGT viktig människa i vårat liv jag aldrig kommer glömma.💘



Efter ett tag får vi äntligen efter mycket väntande få åka till halmstad. Det kommer en sjuktransport och hämtar mig och Alex får ta egen bil och åka hem o hämta några extra underkläder osv innan han kommer efter och vi får mat. väntar sedan väldigt spänt på att dom ska säga att vi får lov och träffa våran dotter.

Vi får sedan komma upp på avdelning 17, Neo avdelningen. Och jag får för första gången se min dotter. Hon ligger där i en kuvös men dom hade tagit bort respiratorn. Hon slutar dock andas ibland vilket i princip alla prematur bebisar gör. Så det första vi ser när vi kommer in är att hon slutar andas och dom lyfter upp henne och hon blir as förbannad. Jätte bra. men synen var inte rolig.. Allt piper och varenda ljud som kommer från maskinerna skrämmer ju slag på en. Och vi stannade inte mega länge. Såg på Alex att han tyckte det var väldigt jobbigt och vara där uppe och jag hade väldigt problem att hålla tårar inne. Så man ville egentligen bara gå därifrån men samtidigt verkligen inte gå för man ville stå där o se så allt var bra.. Men vi valde och gå ner till våran egen avdelning igen och få vila lite.. Det tar väldigt mycket på krafterna. Men ju mer man går upp ju mer vänjer man sig. Vi var uppe 2-3 gånger innan vi valde att gå o lägga oss vid 22-23 och lyckades båda två sova oss igenom natten relativt bra. Var skönt att veta att hon mådde bra och skönt att se Alex ligga jämte och sova. Och jag vet att ett av det sista jag tänkte på innan jag lyckades somna var vilken krigar familj vi är. Är faktiskt stolt över mig själv som klarade av pressen under operationen och efter. Stolt över Alex som kommer in och ställer upp. Står vid min sida när allt känns som det ska gå åt helvete. Att han står ut med all skit och verkligen försöker hjälpa till så mycket han orkar och ligger på sjukhus med både sin sambo och dotter. Men mest av allt är jag så otroligt stolt över min lilla flicka som kämpar otroligt varenda sekund och är så OTROLIGT kaxig redan. Sköterskan klagade lite på att hon var lite FÖR stark för att vara i hennes situation. Hon är beslutsam redan och vägrar ligga där med sina slangar osv. Dom är i vägen tycker hon. Vilket inte är så bra för hon sliter i slangarna men bra för det visar att hon är livlig. Men också betyder att dom får ge henne morfin och mediciner för att lugna ner henne. Så ingen tycker det är konstigt när jag sagt att jag inte fått sova på nätterna för hon skulle slå kullerbyttor i magen.
Mammas envisa krigare 😍

Likes

Comments

Onsdag morgon, klockan är 4 morgonen och jag vaknar upp med vörldens huvudvärk och tänker typiskt, vaknar sedan varje timme tills jag ska gå upp vid 7 tiden då jag ska iväg på ett tillväxtultraljud kl 10. Har fortfarande en väldans huvudvärk och förstår att det är migrän. Försöker äta och dricka och ta tabletter men ingenting fungerar. Skriver till pappa att jag har bajs ont och han erbjuder sig o köra mig istället så jag slipper ta bussen. Så vi åker in till Mödravården och gör detta ultraljudet där dom mäter huvud, vadben och mage för o se att allt är i normal storlek. Huvud och ben är normala men hon är tjock om magen. Så hon ligger +20%. Alltså 20 % större än vad en "Normal" bebis ska vara vilken antagligen är pågrund utav min diabetes blandat med att Alex var en Väldigt stor bebis när han kom. Fick otroligt dåligt samvete men kunde dessutom inte släppa att allt var på magen så hon var en liten tjockis! Inte visste jag att nästa gång skulle jag tacka gudarna för att hon var just såpass stor... Åkte hem igen och la mig när jag efter några timmar börjar spy. Mamma ringer 1177 där dom säger att jag ska åka in till akuten om det blir värre eftersom jag är både diabetiker och gravid såpass långt gången. Japp sagt o gjort åkte vi in till akuten vid 19 tiden, helt förgäves. åkte hem igen vid 22 utan hjälp för "vi kan inte ge dig något för du är gravid".. Hopp.
Spydde sedan som en kalv HELA natten och fick därför dra ner mitt insulin.. Nessa levde rövare i magen fram tills 23 ca och sen blev hon tyst. Tänkte inte så mycket på det men när klockan började bli morgon började jag fundera på varför jag inte känt henne sparka en enda gång när hon annars brukar sparka på ALLT hon kan sparka på. gärna revben och blåsa och ligament osv.
Vid åtta tiden skriver jag ännu en gång till min pappa o ber honom ringa förlossningen och förklara allt. Fråga vad jag ska göra men jag spydde för mycket för o ringa själv. Dom tyckte åka in till akuten. igen... Alex skjutsar in mig till akuten (han jobbar ju inte långt hemifrån nu) och jag möter upp pappa där. Vi går in och dom kopplar CTG kurva på magen men den vill inte riktigt vara bra.. När sköterskan sen visar upp denna för läkaren tycker hon att jag ska upp på förlossningen ialf (Man vill inte ta in mig dör ifall jag spyr för magsjuka) så hon får göra ett ultraljud. Vi går upp till förlossningen och hon tittar på valpen inne i magen, "Hjärtat slår fint men du har rätt hon rör sig inte mycket".. Vi får komma in på ett rum där jag spyr ännu en gång och sen kopplar dom på en CTG kurva igen och jag får ligga där i en 10-15 min och föröska att inte spy när läkaren helt plötsligt kommer inspringandes stressad och halv skriker: "Det här ser inte bra ut! vi får ta ut ungen NU! förklarar mer sen!" och sen var hon borta. Jag sitter där i sängen med världens chock , Möter min pappas blick som ser lika chockad ut som min och jag frågar: VAD SA HON?! SA HON PLOCKA UT UNGEN?! fick svaret, jag vet inte.. ja jag tror det..
Sköterskan kommer in och tar av mig kläderna och jag fattar verkligen ingenting samtidigt som hon säger: Nu kommer det gå fort, väldigt fort. Så du vet, Men det kommer gå bra. och jag bara nickar och lyder och känner paniken som verkligen börjar bubbla upp mer o mer, jag säger i denna veva innan sköterskan kommer in till pappa att Alex får komma hit från jobbet NU! och pappa säger att han ska ringa honom.
När jag sitter där o sköterskan försöker få av mig mina kläder (Jag var nog inte mycket till hjälp i mitt lilla chocktillstånd) så kommer det in flera stycken sköterskor och hämtar hela sängen och kör in mig i snittsalen. Jag skakar av rädsla och är verkligen super rädd. Pappa får inte följa med in och jag kände mig otroligt ensam när jag visste att inte Alex är där och jag börjar gråta fast utan tårar, jag hulkar och vill verkligen inte vara med men det kommer inga tårar. Sköterskan klappar på mig och säger att det kommer gå bra, jag ska inte oroa mig. Det kommer flera olika läkare och sköterskor och presenterar sig och jag lägger inte någon på minnet överhuvudtaget, jag är ledsen, förvirrad och otroligt jävla förbannad.. En Narkosläkare som jag sedan fick lära mig hette Kalle, (tror jag) blev min räddning under operationen. Han pratade med mig otroligt lungt och skojade och frågade frågor innan han var tvungen o sätta en morfin spruta i ryggen (Detta är ett av det värsta jag har varit med om , gjorde ont som fan och jag både skrek o svor och ville mörda någon) Sen väntade dom bara på att bedövningen skulle gå in ordentligt innan dom snittade upp mig och tog ut henne. Jag hör hur någon frågar om hon lever och om hjärtat slår men hör inget svar. Men det kommer senare en sköterska och förklarar för mig att hon mår bra och rör sig och har skällt lite på dom. Under hela tiden står narkosläkaren Kalle och håller mig i handen och pratar med mig och är jätte lugn. Förklarar att Alex är på väg in i salen och dom bytar sedan plats och Alex tar mig i handen istället. Och förklarar att han fått se våran dotter och att hon mår bra. Sedan håller han mig i handen medans dom syr ihop mig.
Vanessa blir sedan skickad direkt till Halmstad och vi blir inlagda på Intensiv avdelningen i Varberg där dom övervakar mig i ca 8 timmar innan jag får komma till förlossningen. Där dom fortsätter med koller och barnmorskan blir imponerad över att jag vill bort med kateter och allt för jag vill röra på mig själv. Och man fattar fortfarande inte att man blivit förälder när man inte ens fått se sin dotter än...

Likes

Comments

Det är nog frågan alla ställer sig själva när man skaffar första barnet. När du verkligen inte har någonting hemma. Så jag tänkte dela med mig av min egen lista. Då folk dessutom frågat vad det är vi behöver så ser man ju det på denna lista med om man undrar vad som blir bra presenter osv. Så här är MINA listor av vad jag vill ha eller vad jag tycker behövs och folk behöver inte tycka som jag. Men man kan hålla sina åsikter för sig själv isf, detta är bara ett tips för er och min aegna tankar och allt som jag skrivit på min lista är inte säkert att jag ska köpa utan mina tankar på vad som kan behövas. Helt enkelt tips till er som vill ge oss presenter eller till er som själva undrar vad man kanske ska tänka på att få hem..
Jag kommer även bocka av det vi redan har köpt eller fått med ett OK märke.

Bebis:

  • Barnvagn 🆗
    -Bäddning (lakan,kudde,filtar)
    -Skötväska 🆗
    -Åkpåse (Nu ska vi få barn i maj då behövs ingen åkpåse för det är redan ganska varmt)
    -Regnskydd 🆗
    -Myggnät🆗
    -Reflexer
  • Babyskydd 🆗
  • Skötbord 🆗
    -Salva
    -Blöjor
    -Tvättlappar/Våtservetter 🆗
    -badbalja 🆗
    -olja
    -Febertermometer 🆗
    -Nagelkit 🆗
    - Badlakan
    -Näsdroppar/Koksalt
    -Nässug
    - Frottéhanddukar
    -Bomullspinnar 🆗
  • Spjälsäng 🆗
    -Madrass 🆗
    -Bäddning (Filtar osv)
  • Babynest (ska vi få )
  • Babysitter (ska vi få)
  • Bärsele
  • Bärsjal 🆗
  • Badtermometer
  • Flaskor
  • Nappar 🆗
  • PlastFrottéer
  • Blöjhink 🆗
    -Påsar 🆗
  • Blöjpåsar för skötväska osv.🆗
  • Andningslarm


Mamma:

  • Amningsbhar/tröjor
  • Amningsinlägg och kupor 🆗
  • Purelan-salva
  • Amningskudde 🆗
  • Förlossnings/Nattbindor 🆗
  • Smärtlindring 🆗
  • Stora och bekväma underkläder.
  • Amningsnappar

Likes

Comments

I söndags när jag vaknade gick vi in i v 27. (26+0). Och vi är nere på 2 siffrigt på dagarna, allt känns som det gick så fort helt plötsligt.
Hade lite molande värk i livmodern (precis som mensvärk) och la ingen energi på det för tänkte växtvärk. För det känns likadant. Jag åkte till mamma och tjata och tog en kopp te och det kom lite då o då värken men ingen fara, inte något som gjorde jätte ont eller så. Åkte hem och efter ett tag fick jag ett så otroligt illamående.. Låg i soffan och ville knappt röra mig. Värken blev värre och kom o gick. I samband med värken så behövde jag ibland gå på toa med dessutom. Efter ett tag gjorde det såpass ont att jag ringde förlossningen och frågade vad jag skulle göra. Fick svaret att avvakta, ta en alvedon och gå o lägga mig. Ringa tillbaka om det blev värre. Hade barnmorske tid dagen efter så kunde ju prata med henne om det inte blev bättre på natten.
Smärtan gick över med tanke på alvedonen (har sådana 665 g utskrivna jag ska ta 2 varje kväll för foglossningen) och jag kunde somna.

På vägen till barnmorskan så fick jag lite värk igen men ingen större. kom dit. gjorde alla tester som ska göras och vägde mig och prata och förklarade att jag hade haft ont och även fått ett tryck i bröstet. Hon förklarade att ibland sätter förlossningar igång så men det var ju antagligen inte det som hände men det är inget ovanligt, Men skulle försöka hålla koll på så att det inte var sammandragningar eller förvärkar typ. (jag visste redan detta men sådant kan man ju inte gå runt o tänka) hon sa att jag kanske var känslig i livmodern bara o det kanske var därför det gjorde ont men jag skulle hålla koll på det. Blev det värre eller mer regelbundet så skulle jag ringa förlossningen.

Hon lyssnade på valpens hjärta och tyckte att hennes puls var lite för hög så kopplade på ctg mätaren som mätte henne istället och även mäter sammandragningar/värkar. Dock var det ingen fara i stort sett så blev hemskickad med order om att vila! (inte mig emot som var as trött) Men mätarna på magen var inte roliga för valpen, hon tyckte inte alls om dom och sparkade som en tok, hon rörde sig fint så jag visste att hon mådde bra.

Åker hem och vilar, tar en kopp te med Andrea och bråkar med katten, en normal dag typ. Smärtan började komma oftare och kännas mer men var fortfarande inte mer än kvällen innan så la inte mycket energi på det.
Men på kvällen sen kom det mer regelbundet. Det gjorde inte ondare, det gjorde ondare kvällen innan, men ändå mer regelbundet. Efter mycket vajande fram o tillbaka om jag skulle ringa förlossningen eller gå o lägga mig valde jag att ringa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Ringde och förklarade att jag hade ringt igår, vad min barmorska sagt och försöka förklara hur det kändes. Efter mycket tänkande så sa barnmorskan i telefonen att hon skulle fråga sina kollegor vad dom tyckte (här börjar jag tänka att det kanske inte är så bra det här..) och jag får vänta.. Hon svarar igen och säger att dom visste inte heller.. Att hon ville ringa till deras läkare och sa att hon ringer upp mig efteråt. Jaha.. Gör du det.. Hon ringer upp o säger att läkaren vill att jag kommer in så han kan undersöka mig så får vi se om det inte är någon fara och jag kan åka hem igen eller om det behövs göras något...
Så jag och Alex sätter oss i bilen och åker in, Blir uppkopplad till ännu en ctg mätare, sen ett snabbt ultraljud och sedan ett vaginalt ultraljud. Han visar vart livmodertappen är och den är bra, inga problem. sen kom det där ordet man inte vill höra. MEN.
MEN här ser ni ett litet fenomen.. Det är antagligen sammandragningar du har. För dom trycker på barnet. Så om ni ser det dör timglas liknande formen (en svart grej som ser ut som en trekant pekar han på) Det ör din lovmoder som börjar öppna sig inneifrån.

HAHA VA?! nej.. Jag kände hur hela mitt mod gick rakt ner i golvet. Vad händer nu då? jag kan ju inte öppna mig. Hon ska inte ut än! hon ska vara dör inne ett tag till tack så mycket. Limma ihop livmodern på mig.

"Det är inte vanligt att en förlossning startar i din vecka men det händer, Så vi får kontrollera dig igen så inget mer händer. Blir något värre eller något mer händer så ringer du och kommer in med en gång! "

Jaha.. Fick en ny tid om vaginalt ultraljud onsdag. Och kroppen känns lite spänd. Jag vet att chansen inte är stor att något händer, och skulle något hända så är hon såpass stor att hon klarar sig ute i "världen" men hon är inte färdig än. Så hon får gärna vara där inne och bråka med sin mamma lite till. I skrivandes stund så börjar det göra ont i livmodern igen och jag ska äta och gå o lägga mig i sängen tänkte jag. där jag kan stänga om mig så katten inte stör mig. (jag älskar min kisekatt men fyfan vilken jobbig sak) .

Jag tvivlar inte en sekund på att det är en riktig krigare jag har där inne men. Hon får gärna växa till sig lite till..
Min dotter är redan en douchebag. Redigt kaxig och uppenbarligen en stark bebis. Hon kommer klara sig fint när hon växer upp.❤


Likes

Comments

Fick hem ett armband idag på posten från www.bynorth.org Så otroligt nöjd! Har tittat på dessa armband länge och tycker dom är så fina!

Det finns ju inte bara Diabetes smycken utan så mycket mer, personliga smycken, Så otroligt snygga och jag ahde gärna köpt upp hela lagret..
Mycket i läder.
Jag kommer ju definitivt beställa därifrån så fort ekonomin är lite mer i balans igen.
Man kan kontakta henne med sina egna idéer och det är det som gör det så speciellt, halsband med namn osv, alla stansade ytor är gjorda av aluminium.

Detta armbandet är ju dessutom gjort efter mina egna mått runt handleden vilket gör att det sitter perfekt!

kom i plastpaket, öppnade, Inslaget i ett otroligt fint paket. kändes lite lyxigt att få öppna ett paket en måndag kväll när man kommit hem 👼


Så gå in och kolla hennes sida, facebook och instagram. det är så otroligt värt!

http://www.bynorth.org

https://www.facebook.com/BY-NORTH-225345890983678/

Instagram: Lbbynorth



Likes

Comments