Det har gått framåt!
Jag har mått mycket bättre även fast jag inte riktigt än mått liksom bra! Med hjälp av Herbalife och att Alex har hjälpt till så mycket med Nessa så har jag orkat mer och jag mår bättre.
Min tanke i helgen var: Nu kan det ju bara gå framåt för oss!
Trodde jag.
Jag jinxade det..

Jag sitter här i soffan med min shake. Ska ta på mig kläder för att åka till vårdcentralen.
Igår valde min kropp att säga STOPP! Den slutade fungera.
Benen vek sig och jag kunde inte längre hålla min balans. Jag lutade mig mot väggen och gjorde allt jag kunde för att inte falla ihop. En RIKTIGT hemsk känsla när man är hemma själv med en bebis..
Mamma fick komma hit. Hjälpa till.
Jag kunde knappt gå.
Jag hade ingen balans.
Jag skakade.
Jag kunde inte bära upp Nessis.
Jag kunde inte ens hålla hennes fjäril över hennes huvud en längre tid. (Väger ingenting) Jag orkade liksom inte hålla uppe armen.
Jag tog en shake, en N.R.G tablett och kände mig lite bättre. ytterst lite.. Och efter lite vila så klarade jag av att röra på mig igen, men på kvällen kom det tillbaka. Slutade med att jag kräktes och gick o la mig..
Och imorse kände jag det med, Jag känner inte lika starkt idag men jag känner det så fick ringa vårdcentralen..
Jag hoppas på att det "bara" är utmattning och inget annat..
och tankarna att vi absolut inte har tid eller råd med att detta ska hända går i mitt huvud hela tiden...













Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

9Gårdagen spenderades i Göteborg, information, gästtalare och inspiration hela dagen med Herbalife gänget! Väldigt givande!
Tänk att Herbalife kan hjälpa en att må så otroligt mycket bättre och har så många produkter. Visste ni dessutom att Herbalife grundades redan 1980 och finns nu i över 80 länder i världen! Att dessutom se siffrorna på hur det ser ut är hemskt och påminner en varför man vill göra detta!
49 % av vuxna är överviktiga.
14 % av vuxna har fetma.
38 % av vuxna äter inte frukost.
60 % av barn (!!!) får inte i sig en ordentlig frukost innan dom går till skolan.
68 % av vuxna lider av sjukdomar du kan för enkla om du sköter din kost.
därför finns vi!
Därför är JAG här!
Så glöm inte bort att du kan göra av dig till mig om du vill bli piggare, må bättre och ha en bättre livsstil, jag finns här för o hjälpa!🌿👑
Och förutom inre näring har vi yttre näring för hud och hår också! Och en hel sport serie!

Likes

Comments

Herbalife är ett globalt näringsföretag, vars mission är att hjälpa människor att uppnå en sund och aktiv livsstil. Våra forskningsbaserade produkter är av toppkvalitet och älskas av våra kunder, som har satt upp målet att bli den bästa versionen av sig själva. Miljontals människor har redan nått och lyckats hålla fast vid fantastiska resultat, och vi vill hjälpa dig att göra samma sak.

Herbalifes näringsprodukter är ingen trenddiet eller snabb lösning och handlar inte om att utesluta vissa livsmedelsgrupper. Vår metod bygger istället på att skapa en stöttande gemenskap som hjälper dig att göra livsstilsförändringar på ett kul, effektivt och hållbart sätt. Det som gör Herbalife annorlunda är din personliga coach som är en oberoende Herbalife Medlem. Han eller hon kommer att stötta dig under din resa.

Hur går det till? Tillsammans med dig sätter vi upp konkreta mål och formulerar en plan för en sund och aktiv livsstil som är skräddarsydd efter dina mål, oberoende av om du vill gå ner i vikt, få en bättre kost eller må bättre.

Så varför ska jag använda Herbalife?

1) Om du vill gå ned i vikt och må bättre!

2) Om du inte har tid att laga invecklade måltider bara för att få i dig bra näring varje dag!

3) Om du vill få mer energi, behålla din idealvikt och känna dig starkare!

4) Om du vill lägga på dig muskelmassa och främja uthållighet - Herbalife har till och med produkter speciellt för dig som idrottar!

5) Det är gott! - Den vanligaste feedbacken vi får från kunder är just "wow, det här var ju faktiskt gott också!"

Det finns lika många svar på "Varför?" som det finns produkter i Herbalifes sortiment - det finns något för alla.

Med Herbalife har du möjlighet att nå de resultat du vill nå så hör av dig till mig IDAG och börja må bättre!😍

Gör mitt livsstilstest så hör jag av mig till dig!
www.livsstilstestet.se/lini

Likes

Comments

I ett tidigare inlägg har jag skrivit att jag hade börjat med märket Herbalife i hopp om att få i mig mer näring och orka med livet som mamma med förlossnings depression bättre.
Och vet Ni?
wow! Vilken skillnad!
Jag mår fortfarande dåligt.. Både psykiskt och fysiskt efter allt men jag mår ändå mycket bättre.
Jag börjar VARJE morgon med en shake och ett glas iste.(örtdryck blandat med aloe Vera vatten) och även nu tabletter som heter N.R.G.
Det mesta av mitt sötsug är borta och mitt blodsocker är mycket stabilare.
Jag har mer energi (även fast det inte är mycket) och mitt humör är bättre med.
Jag var utan nu i ca 2 veckor och vilken skillnad det var.. Blodsockret blev lågt hur många gånger som helst på dagarna. jag var så söt sugen så jag trodde jag skulle dö (ungefär som när jag var gravid  😅) jag hade extremt ont i huvudet och jag var förbannad dygnet runt. Nu när jag fortsatt med det så är dom problemen inte alls lika jobbiga längre. och jag har bättre tålamod när Nessa skriker och bråkar.
Jag har dessutom gått ner alla mina graviditets kilon (magen hänger ju fortfarande men det går ju inte att komma undan) och jag skulle inte kunna vara mer nöjd!
Jag skulle rekommendera Herbalife till ALLA jag känner.

Nu har jag dessutom blivit medlem för att kunna hjälpa andra att må mycket bättre! Att orka mer!
Så vill du gå ner i vikt? Gå upp i vikt? Få bättre träningsresultat? Eller bara få en hälsosammare livsstil?
Skriv till mig! greppa tag i mig så hjälper jag dig!
Må inte dåligt i onödan som jag gjorde. Det finns hjälp att få!

Du har chansen att få testa Herbalife och mig! (som coach) gratis i 3 dagar!

Vad gör du idag för att må bättre? 👏

Likes

Comments

Feminist eller inte feminist?
Feminister är manshatare.
Nä.

Nu tänker jag nog mer på detta än vad jag någonsin har gjort innan. Jag har helt plötsligt en dotter som ska växa upp i denna värld,
Manshatare? Nej det är jag absolut inte, långt ifrån. Mina bästa vänner har nästan alltid varit killar. Jag har den mest underbaraste sambon du kan önska dig. Jag har 2 småbröder jag skulle göra allt för. Både min pappa, min sambos pappa och min mammas sambo som är som en pappa för mig är 3 stycken otroliga män.
Det är INTE män i allmänhet som är problemet. Problemet är OFTAST (jag säger OFTAST!!) hur dom är uppfostrade. Hur stereotypen ser ut. För det är la så det ska vara? Du flyttar. Du träffar en partner. Du som kvinna ska städa, laga mat, helst så ska du ju jobba också så mannen inte behöver försörja dig, och tvätta.. Sen ska du bära på barn men du får inte lov att må dåligt under tiden för "Att vara gravid är ju inte precis en sjukdom" så du ska trots illamående, kräkningar, foglossning, osv osv som faktiskt kan göra att du inte FÅR röra dig vara glad, älska livet och vara super LYCKLIG för livet du har inom dig. Sen när barnet kommer ska du amma, fyfan för dig om du inte ammar ditt barn. Vara hemma med barnen i minst 1,5 år men sätter du barnen på dagis TROTS att du är hemma några timmar fyfan. För man måste vara med sina barn dygnet runt! eller hur? så du ska hinna allt detta varje dag, har man hund ska man gå ut med den med. Och när mannen kommer hem ska han sätta sig i soffan, framför tv:n, bli serverad mat och gärna en öl medans du som kvinna diskar med barn i famnen.
Right?


Jag vill uppfostra min dotter till att hon ska veta att hon är lika mycket värd som någon annan, hon ska vara stark, drivande, självsäker och veta att hon har alla möjligheter i världen!

Varför ska vi lära våra döttrar att när pojkar slåss, drar dig i håret och är elaka så är det bara för han tycker om dig. Detta är det vi lär oss! Är det konstigt att kvinnor i vuxen ålder stannar kvar hos män som misshandlar både psykiskt och fysiskt?
Jag kommer ALDRIG tillåta att man säger så till min dotter. Jag vill att hon ska lära sig att tycker man om någon så visar man det..
Jag vet själv när man ändå var äldre och detta var vad man fick höra av lärare osv i skolan. Nej dom var inte kära i mig, dom var på mig för att jag inte var som dom! Jag har alltid varit lite annorlunda jämfört med dom jag gick i skolan med och det syns fortfarande. och efter prat med lärare, rektor, föräldrar osv, INGET fungerade och ingen gjorde något, tillslut sa min pappa till mig att om en kille kommer fram och är elak mot dig vet du vad du gör? Du sparkar honom rakt mellan benen.
Vilket var EXAKT det jag gjorde. Dom lugnande ner sig och även fast dom fortfarande var på mig så backade dom när jag både gjort detta och hoppat på en kille bakifrån när han gått skrattande ifrån mig. Och vet ni vad som hände? JAG fick problemen. JAG fick samtal hem! JAG fick prata med läraren, han fick ingenting..
Är detta rättvist?

Feminism är att alla kön ska ha samma rättigheter. Inget kön är mer värt än något annat. Manshat är en helt annan sak.
Feminist? Ja det är jag. Det är något jag tycker alla människor ska vara. Varför är det manligare könet mer viktigt än vårat?
Det är det INTE.
Och det är upp till oss att bevisa detta. (Ärligt talat jag hade lätt kunna låtsats vara jätte dum och inte kunna någonting och bara ligga i soffan hela dagen för jag är bara en dum kvinna, men någon kom ju på att vi skulle köra ett WE CAN DO IT!!!!! så det där är ju redan förstört😂)
Skämt åsido, ska vi vara påväg mot en bättre framtid så behöver ALLA engagera sig! För ska vi tjejer bevisa att vi kan göra samma saker. GÖR DET DÅ!
peace.

Likes

Comments

nästan ialf..

Nessa har börjat lära sig att man kan ge ett leende när någon tittat på en, än så länge så blir det väldigt blandat med magonts grimaser och svarsleenden men det har ändå börjat komma några. Även börjat "prata" lite. Man blir så glad när det kommer att du glömmer allt. Hon kan sitta och skrika och bråka och en annan bara gråter och känner jag orkar Inte. Men så lugnar hon sig lite, tittar på en, ler lite och lägger fram ett "aoo" och man sitter där med tårar i ögonen och börjar le mot henne istället. Man känner liksom mer av den där mamma kärleken. Det lugnar mig lite att känna den då jag verkligen får bekräftat för mig att jag verkligen KAN känna den. Jag LÄNGTAR tills hon ler ordentligt och kan skratta. Och längtar till att få fåna mig och dansa runt i vardagsrummet med henne precis som min mamma alltid gjorde. (och fortfarande gör)
Jag kommer ihåg hur lycklig man var när mamma höjde volymen på party musiken och hoppade runt tillsammans med mig. Jag längtar så efter att få visa Nessa hur musik och dans kan göra ditt liv mycket enklare. Hur dåligt du än mår.❤

Likes

Comments

VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG! men snälla läs ändå.

Precis som många andra mammor är jag med i olika mammagrupper på facebook vilket är både bra och dåligt. Jag brukar säga att mammor är dom värsta människorna som existerar på jordklotet och dom har så extremt mycket åsikter om hur en annan gör med sitt barn. MEN jag måste erkänna att då det blir mycket påhopp osv så kan man få extremt bra stöd och varna andra föräldrar för saker en annan kanske faktiskt inte har tänkt på.
KAUSTIKSODA! Ett namn på ett medel man inte kan skriva om för ofta. KAUSTIKSODA!!!!

Jag fick läsa en otrolig skräckhistoria och mamman bad om hjälp att sprida hur farligt något som många hem har i sina skåp hemma kan göra sådan OTROLIGT STOR SKADA!
Jag frågade mamman om lov att få dela med mig i min blogg och fick hennes godkännande. Mamman vill vara anonym men hennes historia ska bli känd. Så snälla ta er tid att läsa den! Det kan rädda ett liv.


Det här inlägget är långt, men väldigt viktigt!

Så ta dig tid att läsa, speciellt om du är förälder.

Det jag ska berätta nu är fruktansvärt jobbigt att skriva om.

Det är lika fruktansvärt att läsa om.

Men det är så otroligt viktigt att ta del av.

Jag har förstått att det finns så himla många föräldrar där ute som inte ens vet vad det jag kommer att skriva om är för något. Och det är riktigt skrämmande eftersom just den här typen av olycka är så fruktansvärt vanlig.

Jag är med i en Facebook grupp som heter ”Mammor United”. Där delade jag min historia i syfte om att ge en extra tanke, och för att varna.

Responsen jag fick där var helt fantastisk.

Hundratals mammor skrev till mig och stöttade mig så otroligt mycket.

Det var inte en enda negativ kommentar från någon.

Jag trodde verkligen att högafflar och facklor skulle plockas fram från alla möjliga hörn.

Och att känslokalla ord om vilken ur usel mamma jag är skulle flöda från höger till vänster.

Jag var så himla rädd att dela min historia, men jag tog mig i kragen och gjorde det mitt hjärta bad mig att göra.

Informera, utbilda, varna.

Om det gör att jag räddar ett barn från döden så är det värt alla negativa kommentarer i världen.

Jag gör det utan att tveka.

INGEN ska behöva uppleva det vi tvingades uppleva i mitten av November 2016. INGEN, inte ens min absolut värsta fiende!

Den enda anledningen till att jag väljer att dela med mig av detta är för att jag som mamma känner en viss skyldighet att varna andra föräldrar.

En del mammor har hört av sig till mig från Facebook gruppen för att berätta sin egen historia.

Det enda som skiljer våra historier åt är våra namn.

Inget annat.

Hundratals mammor har tackat mig för mitt inlägg som gjorde att de rensat ur sina städskåp.

Chockerande många skrev att de inte ens viste vad det var för medel jag skrev om.

De vet inte att detta säljs i en helt vanlig mataffär.

Den står liksom där, på städhyllan och är totalt j*vla livsfarlig!

Jag kan bara inte hålla detta för mig själv.

Det bara går inte!

Jag tar ALLA tillfällen jag får, och varnar så många föräldrar jag kan.

Jag vill inte ha några åsikter om hur ansvarslös jag är som förälder.

Jag vill inte veta vad du tycker, och inte tycker om att man ska ha, och vad man inte ska ha i hemmet när man har barn.

Jag har redan den kunskapen.

Och jag har redan gett mig själv miljontals psykiska lavetter över det som hänt.

Jag kommer aldrig förlåta mig själv, och jag kommer aldrig komma över det.

Jag har en smärta i mitt hjärta som aldrig någonsin kommer försvinna.

Det är straff nog, så spara dina ord.

Jag vill berätta om min son.

Min skatt, mitt liv, mitt ALLT!

I 5 år kämpade vi med att bli gravida.

Missfall efter missfall.

Tårar av smärta efter varje gång vi förlorade det som skulle ha blivit vårt barn.

Jag hade väntat länge på att få bli hans mamma.

Och den dagen jag såg pluset på stickan, så visste jag.

Jag visste att denna gång skulle det gå hela vägen.

Jag visste att det var en pojke, och jag visste vad han skulle heta. Jag bara visste!

Han skrämde oss riktigt ordentligt när jag var i vecka 7.

Fick en blödning och blev så fruktansvärt orolig över att jag höll på att få ytterligare ett missfall.

-"Nej nej nej, stanna hos mig!”

Men han ville bara skrämmas lite.

Allt såg bra ut.

Och det var då jag fick se min lilla ”böna” för första gången.

Ett pyttelitet hjärta som slog som att den blev jagad av något. Så otroligt fort!

Jag fällde ett par kärleksfulla lyckotårar när jag såg honom.

Mitt lilla lilla barn!

Första riktiga ultraljudet var så fantastisk att jag knappt kunde ligga still!

Jag ville bara ta ut den där sprattlande lilla bebisen och pussa, pussa, pussa.

Min Sambo ville inte att vi skulle ta reda på kön.

Så det gjorde vi inte.

Men jag visste, jag visste att det var en underbar liten pojke som låg och växte i min mage.

Många sa att det var en flicka.

Det var nästan så jag blev irriterad.

Det är ju en pojke!

Min SON!

Hela graviditeten gick som en dans.

Jag mådde hur bra som helst, och jag kunde knappt vänta ut hela graviditeten.

-"Herregud, jag ska bli mamma! Jag ska bli världens bästa mamma!"

När jag födde honom den 30:e november 2014, så var det precis som att hans ankomst gjorde att allt stod still..

Alla röster runtomkring mig tystnade.

Personerna runtomkring mig var som bortblåsta.

Hans varma, pytteknytte lilla kropp, hans ansikte, små fötter, och oerhört söta små händer var allt jag kände och såg.

Det var som att kika genom ett litet ihoprullat papper. Tunnelseende.

Jag såg bara honom.

Hans röst var det enda jag hörde.

Det absolut finaste jag hört!

Allt annat spelade ingen roll längre.

Det var bara han som existerade.

Min son. Mitt liv!

Plötsligt öppnas ett par pyttesmå ögon som kisar av ljuset.

Vi fick ögonkontakt, och en stor explosion av känslor smällde i mitt bröst!

Kärleken som växte fram inom mig var så kraftfull och så pass stark, att jag hade kunnat springa igenom en betongvägg hur lätt som helst.

Så pass kraftfull att det smärtade i mitt bröst, precis som att den inte riktigt fick plats där inne.

-"Min fantastiske SON. du är ju helt perfekt !"

Jag lovade att skydda honom från ALLT!

Inget skulle någonsin få hända honom.

Ingen skulle någonsin få skada honom.

Jag lovade honom det.

Så länge jag lever, så kommer jag skydda honom mot allt!

Det var vad jag lovade honom.

Men mitt löfte skulle brytas knappt 2 år efter.

I mitten av november 2016,vänds vår värld helt upp och ner.

Mitt löfte var brutet och min själ strimlades sönder.

Min älskade son hade haft vinterkräksjukan och kräkts hela dagen innan.

Hans lilla mage var tom, men han vågade inte äta något.

Han var så slö i kroppen av att inte få behålla något han åt, att jag började bli riktigt orolig.

Min annars pigga och jätte busiga son, var inte alls sig lik.

Jag måste få i honom något.

-"Vi ska göra Chokladbollar älskling. Vill du baka med mamma?"

-"aa, baka mamma"

Sen ser jag det igen.

Det där j*vla handfatet som är fyllt av äckligt vatten för att det är stopp nånstans djupt in i nått rör.

Jag kan inte släppa det.

Det är fjärde dagen jag ser det.

Försökte med ALLT i flera dagar men inget löste upp Proppen. Jag kunde inte släppa det, så jag ringde ett företag som hanterar avlopp.

Det pratades om en summa på 6000 kr.

För att det var jour, och för att det var så nära jul.

Nära jul?!

Det var ju i mitten av november.

Vadå nära jul?!

Jag blev irriterad och sa att jag minsann kunde lösa det själv. Min sambo, som är på väg hem från jobbet, får ett samtal från mig.

Jag ber honom köpa hem KAUSTIKSODA.

När han kommer hem, så häller jag ner hela burken i avloppet efter att jag öst ut det där vidriga vattnet.

Jag kokar upp vatten i vattenkokaren och häller rätt ner i avloppet.

Det börjar bubbla och gurgla och jag ser att det är på väg ner.

-"Bra.. där släppte skiten. Nu gör vi chokladbollar Pluttskrutt"

Jag vänder mig om i 2 sekunder för att hämta havregrynen en meter bort. TVÅ sekunder!!!!!

På den korta stunden hinner mitt älskade barn dra stolen mot bänken, ställa sig på den, doppa sin leksaksvisp i vasken, och sen in i munnen!

PANIK!!!

Han försöker skrika men kan inte.

Jag ser hans smärta, jag ser dödsångesten i hans ögon, han står och hulkar.

Precis som att han har satt i halsen och håller på att kvävas. Redan när jag såg honom hulka på stolen så skrek jag till min sambo att ringa ambulans.

Mitt mammahjärta var tydlig mot mig om att det här var allvarligt.

Jag slänger honom över mina ben och dunkar honom över ryggen allt vad jag kan.

Flera gånger.

Inget kom ut.

När jag vänder honom mot mig för att se om jag ser föremålet han satt i halsen, så ser jag att det inte ens handlar om något föremål.

Han svullnar upp i munnen, läpparna blir så pass svullna att de spricker.

Det bildas neongult, tjockt slem i hans mun och hals.

Han kan inte andas.

Det var då jag såg att det bubblade i hans mun.

Det var då jag förstod vad som hade hänt.

Det var då jag fick panik i varje cell av min kropp!

Jag slogs med mig själv i mitt huvud för att absolut inte visa min panik för min son.

Ser han min panik, så är det kört!

Jag måste andas lugnt.

Jag måste ta en sak i taget.

Jag måste hjälpa honom!

Och nu, va F*n gör jag nu !!!!!???

-"älskling, titta på mamma, du får inte svälja, hör du mig, titta på mig, du får inte svälja, spotta......”

Hur f*n talar man om för en snart 2 årig liten pojke som är totalt panikslagen i fruktansvärd smärta, att han absolut inte får svälja.

HUR?!

Jag måste agera snabbt.

Det hänger på mig nu!

Jag slet av honom kläderna och satte honom i badkaret.

Iskallt vatten.

Kyler ner honom.

Framkallar en kramp.

Då sväljer man inte.

Jag vet, för jag har ramlat ner under isen en gång.

Ni vet, första doppet i sjön, när man stelnar till.

Också en bra jämförelse.

Det var den krampen jag ville få fram.

Spolade hans lilla mun.

Hela tiden med paniken som misshandlar mig psykiskt.

Jag trycker ner mig själv till botten och kväver mig själv med den absolut värsta känslan..

Det dåliga samvetet...

-"hur kunde jag vara så j*vla dum i huvet! Jag har dödat mitt barn!! "

Ambulansen kommer.

Två Ambulanssköterskor kliver in och säger att min son ska dricka mjölk.

-”Va?! Han har fått i sig KAUSTIKSODA. Inte tvättmedel. Det här fräter ALLT i dess väg och vi måste åka NU! Han DÖR!”

Min sambo hade ringt giftcentralen innan och de hade sagt att vi inte skulle göra nått alls.

Vi skulle alltså stå där och se på när vår son plågas till döds. Tack, gode gud för att jag inte lyssnade!

Jag får ta alla beslut.

Helt sjukt.

Det är en annan historia, men jag är så jävla tacksam över att jag lyckades slå ner paniken och hålla mig skärpt.

Det räddade min son.

Svälja mjölk?

I h-vete heller!

Vet man att barnet har svalt kaustiksodan så är det bra att ”späda ut”.

Men nu handlar det om en helt tom mage som dagen innan haft en influensa.

En pytteliten mage som redan är utsatt.

Det hade dödat honom.

Kaustiksoda får INTE under några som helst omständigheter, spolas ner i magen.

Mer om det senare…

När vi väl kommer in till Akuten i raketfart så är jag fortfarande lugn utanpå.

Inombords skriker jag i fruktansvärd panik.

Mitt barn, som jag lovade så dyrt och heligt att skydda mot och från allt och alla.

Han slets från mina armar, pressades ner mot en brits med jätte många okända ansikten mot honom.

Han får panik, nu kan han skrika!

Hela Sverige måste ha hört hans desperata och panikslagna skrik efter mig.

De håller fast honom, han försöker vrida sig loss, slåss för sitt liv, sparkar med sina ben, och skriker efter mig.

Där….

Där och då kom mina första riktiga tårar.

Jag gick sönder.

Allt brast för mig.

Jag tappar känseln i mina ben.

Min moder instinkt skriker åt mig att kasta iväg alla från honom för att rädda honom.

Samtidigt som mitt förstånd försöker tysta ner skriket genom att övertala mig att det är för hans bästa.

Jag känner att jag hyperventilerar, jag börjar få panik.

Jag blir arg.

Narkosläkaren som tog emot oss bör överhuvudtaget inte få jobba inom vården!

Men även det är en annan historia.

En undersköterska försöker leda mig ut.

Jag vill inte gå!

Hon tvingar mig ut.

Jag vänder mig om och ser honom fortsätta kampen att slita sig loss för sitt liv.

Älskade barn.

Jag vill vara hos dig!

-"snälla, stäng inte dörren, jag måste se honom. "

Pang....

En dörr smälls igen rakt framför mitt ansikte.

Sekunder efter Tystnar hans lilla panikslagna skrik.

Jag Bryter IHOP.

Totalt…

Han dog.

Han dog, och jag var inte hos honom!

I ena handen höll jag hans små stövlar, och i andra bar jag hans lilla jacka.

Jag kramar dom hårt för att känna hans doft.

Jag har förlorat honom!

Det absolut viktigaste i mitt liv är borta!

Jag vill inte mer!

Det tog en evighet att få honom.

En evighet!

För att på ett kort ögonblick förlora honom.

Dörren som slogs igen innan öppnades, ut rullas han med 3 personer vid sig.

In i en ambulans som försvinner bort med blåljus.

Jag kommer aldrig mer få se min son….

Jag får reda på att de ska ta honom till Jönköping.

De frågar om jag vill ha en taxi dit...

-"nej, min sambo är på väg"

Efter lång väntan så kommer han, min sambo.

Vi kramas HÅRT och länge.

Tårarna sprutar.

Jag förklarar att vi måste ta oss till Jönköping.

Att han är på väg dit.

Vi åker iväg och när vi kommer fram leder en sköterska oss till intensivvårdsavdelningen.

In till Sal 10 som alltid har varit mitt lyckonummer.

Kändes definitivt inte som det då.

Där låg han.

Livets mening.

Med Miljontals slangar, helt naken och kopplad till en Respirator. Hans pyttelilla kropp syntes knappt i den där jättestora sängen.

Det var fruktansvärt!

INGEN förälder ska behöva se sitt barn så.

INGEN!

Jag ber om ärlighet och raka rör.

Jag vill veta ALLT de tänker.

Jag frågar rakt ut.

– ”håller vår son på att dö här. Kan han dö nu?! Svara ärligt!”


-” eftersom du frågar rak ut och vill ha raka svar så, ja. Han kan dö nu. Vi vet inte hur stor skadan har blivit då vi inte kan gå ner i magen och titta förens 24 timmar passerat. Gör vi det innan så puttar vi ner ytterligare Kaustiksoda och då överlever han inte. Vi vet som sagt var inte hur det ser ut, och därför vet vi heller inte om han kommer överleva detta.”


Jag kunde helt ärligt känna hur mitt hjärta brast.

Det gjorde så fruktansvärt ONT!

Jag vill inte leva utan honom!

Nu, tillbaka till att man absolut inte får svälja ner Kaustiksodan. Den får inte komma ner till magsäcken!

Och ambulanspersonalen ville att han skulle dricka mjölk.

Alltså skölja ner det.

På giftcentralens hemsida så står det att man ska ta till med mjölk.

Men när vi ringer dit, så ska vi inte göra något alls. (!?)

Behöver jag förklara min ilska ?!

Jag var rätt säker på att min son inte svalt något då jag agerade blixt snabbt för att försöka undvika det.

Och jag tänkte heller inte chansa.

Innan jag och sambon kom dit så hade de varit nere med en kamera och kikat i strupe och magmun.

Det var väl där och då läkaren inte kunde ge mig raka svar då magmunnen var ganska attackerad av Kaustiksodan.

Jag hade inte berättat om vad jag gjort hemma för att försöka rädda honom än.

Jag hade lite annat att tänka på antar jag.

Och just nu minns jag inte hur jag sa det.

bara att det kom fram innan han skulle vidare till operation.

Mer om det längre fram.

24 timmar var vi tvungna att vänta.

Det var alltså då vi skulle få veta ifall han skulle överleva.

För det ligger och fräter i 24 timmar och för att man omöjligt kan veta hur stor skadan har blivit innan det frätt färdigt.

USCH, bara tanken att min son ligger och blir totalt sönder frätt i sin kropp, var väldigt svår att hantera.

Det var ju mitt fel.

Hur F*N kunde jag låta det hända!

Jag skulle ju skydda honom från allt!

Jag har misslyckats totalt!

Det var det absolut värsta jag varit med om.

Att behöva vänta så fruktansvärt länge för att få reda på ifall min son skulle överleva var inget annat än tortyr!

Jag vet inte hur många gånger jag grät.

Jag vet inte hur många gånger jag sa att jag älskar honom.

Jag vet inte hur många gånger jag sa förlåt.

Varje gång jag eller min sambo pratade med honom så höjdes hans puls.

Och vid ett tillfälle, när jag viskade i hans öra.

-”förlåt älskling, mamma älskar dig jätte mycket”

Så tryckte han sitt underbara lilla huvud mot mig.

Precis som att han förlät mig.

Jag behövde det. Sååååå mycket !!!

Älskade, underbara, lilla lilla pojke!

När tortyr timmarna hade passerat så rullades han upp till operation.

Nu skulle man ner i magsäcken och titta hur det såg ut.

Om han skulle vidare till Lund eller Göteborg eller om han ens skulle överleva.

Han rullades iväg.

Vi bestämde oss för att ta en promenad medans han var på operation.

Vi gick hand i hand, knäpptysta.

Utan att säga ett ord till varandra på väldigt länge.

-"nu måste dom ju va färdiga, vi går tillbaka"

sa jag.

Men när vi kom tillbaka upptäckte vi att vi bara varit borta i 20 minuter och att dom inte ens börjat med honom på operation. USCH!!!!

Jag orkar inte mer!

Efter en låååång väntan, så kom äntligen 2 läkare in till oss.

Den ena tar fram sin mobil och börjar visa bilder på hur det såg ut inuti våran älskade son.

Hon verkade ganska Chockad.

För på bara 24 timmar så hade han läkt otroligt mycket.

-"han kommer klara sig, han kommer inte ens få några men när han läkt" sa hon och tittade på oss, precis som att det inte var det hon hade förväntat sig.

Innan blev vi förvarnade om att detta kunde ta flera månader. Sambon kastade sig över henne och kramade henne hårt.

Jag bröt ihop där jag satt.

Jag hade svårt att greppa mina känslor.

Det var så himla mycket att ta in att jag bara bröt ihop och storgrät.

-”jag vill bara säga en sak, det är ett ögonblicksverk. Var inte hård mot dig själv.” sa hon, läkaren med mobilen och alla bilder.

Strax innan vår son rullades upp till operation, så berättade jag och sambon för sjuksköterskan vad jag hade gjort hemma för att försöka rädda honom.

Jag skämdes eftersom jag hade gjort tvärt emot det dom sa åt oss på giftcentralen.

Jag var orolig att jag kanske hade skadat honom mer än vad som hade blivit annars.

Jag fick inget annat än beröm från den andra Överläkaren.

Jag hade tydligen gjort enligt bokens alla regler.

När vi berättade vad giftcentralen hade sagt till oss så blev han (överläkaren) förbannad.

Även om han försökte dölja det så syntes klart och tydligt.

En näve knöts ihop.

-”skit i vad dom sa, du har gjort precis exakt vad man ska göra. Det är ingen annan än du som har räddat din son. Vi gör bara efterarbetet här.”

Tack men..

Jag känner mig inte riktigt som en hjälte just nu.

Han hade inte behövt gå igenom allt det här om jag bara tänkt till en extra gång.

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta mig själv för det som hände min son.

ALDRIG!

Dom fortsätter med att berätta att svullnaden hade lagt sig så pass bra att om det fortsatte i den här takten, så kunde dom ta bort tuben och koppla bort honom från respiratorn redan dagen efter.

WOOOOOOW!!!

Som jag längtade efter att få hålla om min son tätt intill och snuffsa honom i nacken så han kiknar av skratt.

Ingen i hela världen värmer mitt hjärta mer än just han och hans helt underbara lillasyster.

Inget i hela världen är viktigare för mig än mina helt perfekta skruttungar!

Det här är något som hade kunnat sluta i total katastrof.

Vi var så fruktansvärt nära att mista vår son!

Och är det något jag vet, så är det att jag aldrig någonsin hade blivit hel igen.

Och så är det nu också.

En stor del av mig tog hans plats där vid respiratorns alla slangar, pumpar och maskiner.

En väldigt stor del av mig dog istället för honom.

Jag kommer aldrig mer bli helt hel igen.

Men det kan jag ta.

Bara jag får behålla min son vid livet.

När det kommer till mina barn, så offrar jag ALLT, bara för att deras liv ska bli så bra som möjligt.

Jag är fullt medveten om att man absolut inte kan skydda sina barn mot allt.

Jag vet det.

Man kan inte heller styra över barnens öde.

Jag vet det också.

Men, det man KAN göra, är att styra över vad som finns i hemmet.

Behöver du verkligen alla dina kemikalier?

Vart står dina disktabletter?

Och vart förvarar du dina batterier?

Tänk aldrig –”det händer aldrig oss.”

Det kan det visst göra.

När du minst anar det!

Är det något jag lärt mig efter allt det här, så är det just att det kan hända precis vem som helst.

Det här är min historia.

Och jag har valt att vara anonym.

Just för att jag inte fixar högafflar och åsikter om mig som förälder.

Jag vill bara inte vara med om det.

Men jag vill, mer än något annat, göra ett helhjärtat försök att rädda ditt barn.

Så som jag hade velat att du tänkt om mitt barn.

Dela min historia så mycket du bara kan.

Det är så oerhört viktigt !

Ta hand om varandra och kramas mycket.


// Mamma till 2 helt fantastiska barn

Likes

Comments

klockan är halv 4.
och jag sitter ute på en bänk i Väröbacka med tankar som flyger åt alla håll.

har du någonsin känt känslan av att inte räcka till? Att varenda sak du gör och varenda sak du säger bara blir fel?
Du kommer aldrig riktigt känna den ordentligt innan den dagen du blir förälder.

i natt är en sådan natt där jag verkligen känner mig som världens sämsta mamma och världens sämsta flickvän.
Jag satt idag hos min kurator, hon som ska hjälpa mig med min förlossningsdepression, och pratade om exakt detta. Hur jag läst att folk som säger att bara för man röker är man inte värd att skaffa barn om man röker när man fått barn. tex. Då jag själv röker för jag behöver den pausen och behöver få lugna ner mig. Hon skakade på huvudet och frågade mig: " vad gör en egentligen till en bra förälder?"
Hon frågade mig när jag kände mig som en bra mamma, och när jag kände mig som en dålig mamma och min hjärna blev blank. Jag visste inte vad jag skulle svara först. Inte på frågan om en bra mamma.
Jag funderade en stund och svarade: "Jag är där. Jag har inte gett upp trots att jag så många gånger hade velat. Jag var på det jävla sjukhuset dygnet runt i 7 veckor. Lärde mig allt och ville lära mig allt trots att man så många gånger kände att jag orkar inte. Jag åker hem. Jag tar hand om min dotter när hon bara skriker och jag är hemma med henne varje dag."
Hon ler lite och nickar men säger inte mer om det.

Fick dessutom höra från en så kallad vän här om dagen när jag inte svarat på hans meddelanden (då jag visste att det skulle bli en diskussion och jag hade varken ork eller vilja för det) och så att jag prioriterade min familj innan att svara på meddelanden att "Gör det ordentligt då istället så Wisén slipper se så sliten ut"
Det var längesen jag skakade så mycket av ilska. Jag gör så gott jag kan och vi gör något med vårat liv. Vi lägger hela vårat liv åt våran dotter, Att hon ska växa och må bra. Dag som natt och hon är en aktiv bebis. Vill vara vaken vilket då gör att vi inte sover.  Konstigt om någon av oss ser sliten ut? Nej. Utmattade är nog rätt ord.
Jag har Valt att vara med Alex. Han är personen jag valt att skaffa familj med. Att ha ett band med resten av våra liv. vare sig vi lever ihop eller inte i framtiden. För att jag älskar honom. Varför ens kommentera detta? Att kämpa så mycket med att hålla sig själv uppe och ta hand om en familj är svårt. och vi är 2. Vi tar hand om varandra.

Nu är klockan kvart i 4. Och jag fryser men vill samtidigt inte gå hem. Jag är inne på säkert min 6 cigarett på 2 timmar efter försökt trösta en bebis som panik skriker och sparkar så mycket och allt träffar mitt kejsarsnitt som gör ordentligt ont. Vilket gjorde att jag tillslut blev förbannad och slutade med att jag och Alex rök ihop. Inte i ett bråk men ändå. Men tillräckligt för att jag ska känna att jag bara vill härifrån. Eftersom vi inte bråkar osv så blir sådana små grejer stora istället. Och gjorde också att jag kände mig mer otillräcklig än någonsin.

Jag vet mycket väl att vi klarar allt detta tillsammans så länge vi båda kämpar. Och trots att jag så många gånger sagt att jag inte orkar. inte vill. Inte kommer klara det så vet jag att jag inte kommer ge upp. Och Alex har aldrig visat att det finns i hans tankar heller.
Men vi kommer behöva hjälp. Av familj och vänner. Man behöver mycket stöttning med ett så aktivt barn. Pauser. Vi kommer inte lämna henne till vänner eftersom det är så mycket o tänka på men hör av er. Prata med oss. om ALLT. allt från oss till vad som händer i era liv. Jag vet att folk jag inte ens känner läser min blogg. Hör av er. Jag är jätte nyfiken på vad ni är för några och lyssnar mer än gärna på era livs historier. Jag svarar så fort jag kan. om det är inom en sekund eller 1 månad. Jag svarar så länge man är trevlig.

Det är ljust ute nu. klockan är 4. Och efter fått skriva lite och sedan pratar med en vän som skickade lite uppmuntrande Snapchats så ska jag gå in.
försöka sova lite.
Men jag tänker avsluta med detta.

När jag och min kurator var färdiga med vårat samtal så hon: När jag pratar med folk här och frågar vad som gör en bra förälder så vet som inte. Men det är precis som du säger att uthållighet. Man ger inte upp och man står bredvid och gör så gott man kan. Med tanke på allt du gått igenom med detta är det inte konstigt att du mår dåligt. Du har koll på vad som gör dig till en bra mamma och det tycker jag verkligen du ska ta med dig.
Ger mig ett leende och säger hejdå.

så ni föräldrar som kämpar där ute varje dag.
Ni räcker till.
Ni är bra föräldrar.
Ingen har det lätt.
Det är okej att inte orka.
Det är okej att gråta och undra vart ens liv tog vägen.
NI ÄR TILLRÄCKLIGA.
Och glöm ALDRIG bort det.
Ni är inte ensamma.

Likes

Comments

Du vet att det finns, Du har läst om det, Hört om det, Hört skräckhistorier och bättre historier. Du vet om att det är vanligt men det är ju sådant som aldrig händer en själv.
Eller hur?

Jag tänker börja med att säga att jag älskar min dotter. Mer än själva livet. Jag älskar min familj. Och innan någon dömer mig för sakerna jag tänker skriva så ska ni veta att tankarna är fullt normala att som mamma få överhuvudtaget. Och att jag lägger ALL MIN ENERGI OCH ORK på att bli bättre.


Jag visste att jag hade en större chans att få det med tanke på (som dom flesta redan vet) att jag lidit av depression i antal år.. För många år. Jag hade jätte svårt att vara glad under tiden jag var gravid för jag mådde så ofantligt dåligt. Vilket också tärde så mycket psykiskt och jag grät mig till söms 7 av 10 nätter HELA graviditeten.
Jag vet inte hur många gånger om dagen dom 29 veckorna jag tänkte "Jag går under", "Jag klarar inte det här" eller "Kommer jag ens kunna vara en bra mamma?"
Och sedan hände allt.
Jag fick migrän, jag spydde..
Hon slutade röra sig.
Dom gjorde akut snitt.
Jag fick inte ens se henne utan dom sprang bara iväg med henne.
Och sen fick jag knappt se något annat än sjukhusets väggar varenda dag i 7 veckor efter det. 7 veckor varenda jävla dag, dygnet runt blev jag påmind om ALLT, och varje dag blev jag sämre och sämre. Men jag ignorerade det. Var stark för henne och bet ihop för att visa för personalen att jag kan det här. Titta på mig. Men det blev svårare och svårare att dölja det och tillslut fick jag erkänna att det känns som jag ska gå under.

Just nu när jag sitter och skriver det här är klockan 08:57 jag har varit vaken 45 minuter.
Har sovit ca 2 h på hela natten. kanske 3.
Jag har Mascara från gårdagen i rinn mönster ner från ögonen nästan hela vägen ner till hakan. Från när klockan var ca 4 inatt. Har inte orkat ta bort det.
Jag fryser för jag är så trött och jag kämpar verkligen i mig min Herbalife frukost. (Som jag börjar med idag i hopp om att må lite bättre om jag får i mig det jag behöver)
Min dotter har skrikit hela natten.
Jag också. I ren panik.

Dagarna är illa men Nätterna och morgonen är värst. Och dom blir bara värre.

När du sitter och försöker mata, barnet bara skriker och du tänker "Men gud ät innan jag trycker ner flaskan i halsen på dig" Maten spottas ut och du får allt i ansiktet, i sängen/soffan.
Bebisen bara skriker.
Du får inte sova.
Du får inte vila.
Du får inte äta (som diabetiker dessutom)
Det finns SÅ MYCKET som ligger bakom varför man kan må dåligt. Och ibland finns det ingenting alls.

Flera gånger har Alex vaknat vid nattmatningen och fått ta henne ifrån mig för jag sitter bara och gråter. Men det är den nivån det har varit på. Nedstämd och ledsen. VÄLDIGT ledsen.
Tills i går natt.

Jag är jätte trött. Haft en jobbig dag med henne där hon bara bråkat och haft sig hela jävla dagen och jag försöker mata henne. Klockan är 01.00 ca då hon alltid äter på natten. Jag hade varit ledsen innan dess. Alex hade varit vaken med mig till tolv ungefär för jag var så otroligt ledsen. Men när jag sitter där med henne. Hon har gråtit hela kvällen och nu börjar hon bråka med mig när jag försöker mata henne så bryter jag ihop totalt. Och när hon skruvar sig och sparkar och har sig så träffar hon mitt snitt. Vilket kan göra ofantligt ont vid tillfällen. Och efter antal sparkar på magen, hon gråter, jag gråter så brister någonting i mig. Kände bara jag orkar inte! Jag vill inte! Jag vill inte ens se henne! Jag la ner henne på sängen med mina ben runtom som skydd liksom, men fick ändå en otrolig panik känsla i hela kroppen bara hon nuddade mig. Jag ville verkligen inte vara där. Jag ville bara bort.
Innan har jag känt att jag ger upp, jag är inte gjord för o vara mamma. Hon hade haft det bättre med någon annan som mamma. osv osv men detta är första gången jag verkligen kände att jag inte ens ville ta i henne. 3 månader har det tagit för mig o hamna där.
Jag gjorde ett försök att ta upp henne och fortsätta mata men fick en sådan panik känsla i hela kroppen. Det bästa sättet jag kan förklara det på är om du tänker dig att du tar upp något du verkligen inte vill hålla i. Som du är rädd för nästan. Och får känslan att du bara släpper eller kastar bort det och typ skakar händerna samtidigt som du får en rysning ner för hela ryggraden (NEJ JAG SKULLE SÅKLART ALDRIG SLÄPPA ELLER KASTA MIN EGEN DOTTER)
Så jag väckte Alex, Bara gav henne till honom och det enda jag kunde få fram var: jag kan inte. Jag kan inte. Och tog på mig kläder och gick ut ur rummet, ut genom lägenheten och stog där ute. Med dåligt samvete över att jag inte ens ville hålla min egen dotter. För att jag hade väckt Alex. MEN tycker det är bättre att jag väcker Alex än att jag gör något jag ångrar eller att hon ska sitta hos mig som hon märker av är uppstressad och ledsen och arg för då kan inte hon heller slappna av. Hon somnade, vi somnade men när jag vaknade på morgonen så kände jag likadant. Jag vill verkligen inte. Men jag gjorde och efter ett tag blev det bättre. Jag var as trött men var tvungen att åka iväg då jag skulle till Barnmorskan och sedan skriva på faderskaps intyget och sen på herbalife träff.
Och när kvällen kom var det inga problem, Vi gick en promenad med henne och hon somnade men jag hade ett OTROLIGT högt blodsocker och mådde redigt dåligt. Jag fick inte ner det först men efter lite bytande av nålar osv så lyckades jag tillslut men kroppen är ju fortfarande lika svag.. Och ännu en gång fick jag väcka Alex och be han lyfta upp henne. Jag kunde inte ta upp henne. Jag kunde knappt gå utan att mina ben vek sig under mig.

och ångesten blev värre och värre för Nessa bara skrek och skrek. Vi turades om att gå upp ( Tror dock inte Alex ens märkte att vi turades om då han sover så djupt men ialf ) När klockan var vid 3 så bröt jag ordentligt. Jag bara grät, och grät. Riktigt panik grät och fick på riktigt PANIK när hon skrek. Ju högre hon skrek jiu mer panik fick jag. Ju mer grät jag och det märktes på Alex att han inte riktigt visste om han skulle trösta mig eller henne först. Såklart tog han henne och bar ut henne. Vilket jag är väldigt glad över. Varje gång hon skrek så låg jag nästan i fosterställning och höll för öronen i verkligen ren panik.
Jag gick ut o rökte. Stog bara där och stirrade framför mig. Satte mig sedan ner på marken typ och bara satt och skakade tills jag kände att jag kunde gå in.
Jag somnade vid halv 6.

Tankarna som går igenom huvudet vid tillfällen skäms man så otroligt mycket över. MEN just tankarna är lika som MÅNGA mammor tänker. (Om du inte tänker dom skit bra. Tänker du dom, Ingen fara så länge det förblir tankar) Jag har erkänt för folk att tankar kommer. Speciellt till dom som är gravida nu, Att dom ska höra att det är inte rosa fluffiga moln. Det är okej att tänka tankar. det är inget fel på det. För ofta känner jag att jag ville hört det MER. Att det inte är så himla mysigt och gulligt att få barn. Även fast man visste det så är det liksom inte så man föreställer sig ändå.
JAG tror att dom mest hemska tankarna är dom som gör att du orkar. Du utför aldrig sakerna du tänker men jag tror ändå att du nästan MÅSTE tänka en tanke när du bara inte orkar mer. Som "jag trycker flaskan i halsen på dig om du inte äter" " Gud jag vill bara strypa han/Henne" "Jag vill inte" "Gjorde vi fel?" "Ångrar jag mig?"

Ja jag kan känna ibland: Gud, Varför gjorde vi det här? Det hade varit så mycket enklare om vi bara inte behållt..
Ja det hade varit enklare,
Men jag ångrar mig inte.
Sen att man hade velat ångra saker absolut. Men jag skulle aldrig ta bort henne ur mitt liv. Hur dåligt jag än mår.


Det finns mammor som inte klarar av att ta hand om sina barn pågrund utav förlossnings depression. Det finns mammor som skadar sina barn för huvudet får en knäpp liksom. Det finns dom som är rädda för att skada sitt barn. Det finns dom som jag som är rädda att man ska skada sitt barn men vet att man inte gör det.
DETTA HÄNDER PÅ RIKTIGT OCH INFORMATION MÅSTE SPRIDAS.
Folk måste våga vara öppna och berätta!
Våga be om hjälp genom sin barnmorska eller BVC (Jag har bett om hjälp genom BVC och är beslutsam att jag ska må bra. Jag vill inte må såhär)

Visste ni dessutom att Pappor/Partner också kan få förlossnings depression?
Det visste inte jag.
För man får inte den infon.
Chansen för en partner att få är större om mamman har. För du som partner får ta ett mycket större ansvar och dra det mesta lasset själv. (Där är inte vi. Och jag ber till gud att vi aldrig ska hamna där. Alex får dra ett lass när han är hemma det erkänner jag. Men jag drar lasset på dagarna. Men hur länge till jag orkar det är en bra fråga. Min näsa är redan inne i väggen och jag kämpar allt jag har att resten av kroppen inte ska följa med.)

Jag skriver inte ut detta precis som alla mina inlägg om mina sjukdomar osv för att folk ska tycka synd om mig. För att få empati eller uppmärksamhet. Utan för att jag vill säga ATT DETTA HÄNDER! DETTA EXISTERAR! Och kan jag hjälpa bara EN person förstå att den inte är ensam så har jag lyckats!

Och jag måste skriva en gång till. Jag älskar min dotter mer än livet. Jag älskar henne och hon är mitt kött och blod. En blandning av mig och den personen jag älskar mest. Hon är den som gjort att vi sitter ihop resten av våra liv med ett blodsband. Att vi helt plötsligt är en familj. Att Hans familj och min familj helt plötsligt sitter ihop. Och det är så jävla häftigt hur ETT barn kan göra det. Hur ETT barn kan sprida så mycket kärlek.

Men jag vet också att jag har tur. För jag klarar av att känna kärlek och oro för mitt barn. Många mammor som mår dåligt eller har gått igenom det vi har gjort kan inte det.
Det var en tjej i en prematur grupp på facebook som frågade om just detta. Om det var fler mammor till prematurbebisar som inte kände att man fick kontakt ordentligt med sitt barn eftersom man varit så länge på sjukhus och så. MÅNGA svarade på detta. Men en kommentar stack ut och sitter så hårt i min hjärna.

"Det tog 3 år innan jag kunde säga till mina barn att jag älskade dom. Jag önskar att någon hade sagt åt mig att få hjälp"

jag gick sönder när jag läste den. och bestämde mig där och då att jag skulle be om hjälp. Vilket jag nu har gjort. Har en tid för kurator som jobbar för Nessas BVC. Jag har som sagt börjat testa Herbalife för o se om jag mår bättre om jag får i mig mer av det kroppen behöver.
Och jag hoppas att den kombinationen. Med hjälp av Alex. Ska kunna få ur mig ur detta så jag kan ge min dotter all den kärlek och allt tålamod som hon förtjänar,

Likes

Comments

Har ju inte ens skrivit att Lilla Nessa är utskriven från sjukhuset! Den 9 Maj var vi i Halmstad på återbesök/Ögonundersökning/Vaccination och då hade hon klarat av att äta så bra själv att hon blev utskriven! Ingen hemvård ingenting, bara vi! Vi har haft en ögonundersökning inne på avdelningen efter det med men det var sista gången vi var där som inskrivna. Och senaste gången vi var där.. Var sista gången inne på själva avdelningen (Hoppas vi, peppar peppar) Nu kommer vi bli kallade till Mottagningen på återbesök.
Och det är så sjukt att stå sär och veta att vi bodde där inne. I ett rum på en avdelning. Det var vårat hem i nästan 2 månader. Och just nu när jag sitter och skriver detta så ligger hon och skruvar på sig i sitt nest i soffan och gnyr lite för hon har ont i magen och det slår mig hur långt vi har kommit och hur otroligt stor hon blivit.

En födelsevikt på 1680 g. 41/42 cm lång.
Igår på Bvc kontrollen: 3880 g och 54 cm lång.
Hon har mer än dubblerat sin vikt och det är så jävla häftigt!

<-- Första gången jag fick hålla henne, 3 dagar gammal. Utskriven från avdelningen, 2 månader & 1 vecka --->

Och vi har det allt annat än lätt, med en Dotter som skriker för hon har ont i magen och börjat vara vaken mer och mer, en Pappa som jobbar och drar in en inkomst samtidigt som han försöker ta hand om sin dotter och hjälpa till hemma, och en mamma med förlossningsdepression, utmattning som gråter sig igenom de flesta dagar så är jag ÄNDÅ så jävla jävla stolt. Vi tar oss igenom det här,
Och trots att jag vid tillfällen tvivlar så är alltid Alex där för att försäkra mig om att vi klarar detta tillsammans.
Jag älskar min familj.
Är stolt över min familj,
Och jag hoppas vi bara blir starkare.

Likes

Comments