Others

★ [Hårfärg] mörkbrunt med cerisa toppar (=
☆ [Ögonfärg] brun

★ [Civilstatus] Singel
☆ [Läggning] Bi 
★ [Stil] Min egen -> Lite killigt & bekvämt
☆ [Piercingar] Nej, kan dock använda fejk xD

★ [Ogillar] Dryga & elaka människor.
☆ [Gillar] Vänner,Familj och djur xD

★ [Skola] Gymnasiet 3:a året (naturbruk m. Hästintiktning)
☆ [Filmsmak] Ungdom/barn
★ [Dricker, röker, snusar] nej, aldrig
☆ [Längd] 1,59 cm
★ [Vikt] 55 kg

☆ [Musiksmak] Allt utom klassisk & dansband.
★ [Jobb] äldreomsorg (omvårdnadsassistent)

Puss på er!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Just nu är jag på tunnelbanan, på väg till skolan. Det är nu, när jag lämnar gamla stan som ångesten pressar på ännu mer. Just nu känns det som att jag kommer tuppa av, jag får liksom ingen luft. Det känns som att en panikattack är på väg och jag klarar knappt av att stå på benen. Jag har svårt att erkänna sanningen för mig själv och det är för att jag är rädd för sanningen. Jag försöker intala mig själv en falsk typ av sanning, det fungerar ett tag. Men som alltid - sanningen kommer ikapp en förr eller senare.

"..Jag mår bra, jag är bra, jag fixar allt, jag klarar mig själv..."

Det är med min positiva inställning som jag kommit dig jag är idag, oavsett situation så ser jag allt som det ljusa och positiva. Hade jag istället haft en negativ inställning så hade jag aldrig kommit dit jag är idag. Allt handlar om att kämpa sig genom dagarna på ett sätt som fungerar för just mig, vilket jag gör - tack vare min inställning.

Likes

Comments

Dreams & Thoughts

Mardrömmarna och tankarna blir fler och fler. Ångesten blir högre. Jag förstår inte vad som händer, varför det inte bara försvinner när jag pratat om det. Jag vill inte vara kvar i skolan längre. Vill åka hem och bara krypa ned under täcket. Jag vet inte vad jag ska göra längre, frustration och ångest av att ha skurit "sönder" min väster underarm. Jag vet inte längre.. Tröttnat på livet och det känns som att allt är typ emot mig.

Likes

Comments

Incidents

Jag & en killkompis (M) var ute och firade honom. På klubben träffade vi två av hans kompisar (tror jag), vi dansade jag och M, samtidigt som hans kompisar hängde vid baren och söp..

När vi skulle dra så ville M's kompisar ta sällskap och det var la lugnt. Men M glömde jackan när vi hunnit passera husknuten, så han sprang tillbaka med sin garderobs biljett. Jag försökte följa med för att slippa vara själv med dom andra, men en av dom höll fast mig och vägrade släppa.

Precis när M försvunnit runt knuten så slogs jag till marken av en hård smäll i ryggen.

Från början när dom försökte få ned mig på marken så klarade jag av att ta mig loss och försökte ta mig därifrån, men det var två som tog tag i mig - skrek även nej fast dom lyssnade inte. Sen tröcks jag upp mot väggen samtidigt jag sparkade och viftade med armarna för att kunna ta mig loss.. då drog den ena ned mina byxor.. utifrån det läget Så hade jag kämpat som jag vet inte vad för att ta mig loss, vilket resulterade i att jag inte orkade sprattla pga utmattning.

Det var då han tog fram sin penis och tog tag i mina ben och tröck in den.. det gjorde för djävulskt ont, men jag klarade knappt av att göra motstånd. Efter en kortis så togs jag ned på marken, där han åter igen tröck in den, lika ont denna gång - om inte ondare.

Efter en stund (vet inte hur länge tidsmässigt) så hotade den andra mig, samtidigt som han höll fast mina armar.. Då sa han som höll på där nere sa att det räckte och att det var dags..

Jag försökte befinna mig någon annan stans i tanken, men det gick inte. Jag kände och hörde på honom att han fick utlösning, både i mig och på marken..

Jag tänkte bara fan..

Sedan reste dom sig och lät mig ligga där, med byxorna nere. Innan dom gick sparkade dom till mig i sidan precis vid revbenen... jag lyckades hålla tårarna inne fram tills att dom hade gått.

Reste mig, drog upp byxorna och torkade tårarna och åkte hem. Som tur var så var inte mamma eller någon annan hemma...

Likes

Comments

Ja, då ska jag skriva om hur min psykiska ohälsa startade och vad som troligtvis är anledningen till den.

ag mådde bra i flera år och hade alltid min bästa vän, L, vi gjorde verkligen allt tillsammans. Men från förskolan fram till slutet av tredjeklass så fanns det ett elakt litet barn, vi kallar personen för M, som jag skulle kunna säga "hatade" mig. Minns flera gånger som hen gav mig en rak höger, en av gångerna fanns min bror i närheten och han påpekade detta för M och hen skrattade och tittade på honom innan hen sprang sedan iväg till sina kompisar. Sedan var det inget mer med det. Men det var inte sista gången M gjorde något mot mig. M och hens kompisar fnissade samt kommenterade mitt utseende och att jag är adopterad.

Detta pågick fram till tredjeklass när jag var tvungen att byta skola pga att min familj flyttade. Då började jag i fjärdeklass i en närliggande skola. Där började mobbningen att öka och jag höll mig alltid nära de vuxna - för att slippa kommentarer osv. När jag började femman så övergick kommentarerna och fnissandet till knuffar och glåpord. Jag fick flera smeknamn, smeknamn som barn i denna ålder inte borde kunna eller känna till. Det är sådana ord som sätter djupa sår, sår som inte går att lösa med ett "förlåt". Redan då började min psykiska ohälsa växa fram.

Jag försökte komma på saker att göra mot mig själv som straff för att vara en sådan hemsk person. I fjärdeklass började jag då skära mig, jag dolde det såklart för min familj, skola och dom få vännerna jag hade i den åldern. Jag minns inte när jag första gången sökte hjälp, har för mig att det var när jag fyllde 13 och skulle börja sexan. Det började med att jag fick gå till BUP - Barn och ungdomspsykologi - där fick jag träffa en usel psykolog, vi kallar personen för G, hen ville alltid se mina sår för att veta om jag behövde sy. Men jag visste själv att det inte var nödvändigt, då gjorde jag inga djupa sår. G vågade inte lyssna på mig när jag sa att jag bara behövde någon att prata med, utan hen bröt sin tystnadsplikt och ringde min mamma efter varje möte. Vilket både jag och mamma var rasande över, trots detta så gav hen sig inte.

Varje möte så frågade hen "Ska du visa dina sår så jag ringa din mamma?" Ett av mötena drog jag bara därifrån, reste mig upp och gick ut genom dörren. Den situationen kommer jag ihåg så väl - det var första gången tanken att ta mitt liv slog mig. Jag sprang upp till tågperrongen och precis när tåget kommer så tvekar jag och backar undan. Det var då mitt mående blev åt helvete, jag började isolera mig, vägrade prata med folk och började hålla allt inne, vilket inte var en så bra idé. Men det struntade jag i, jag ville inte belasta folk vilket resulterade i att jag började isolera mig ännu mer.

I min isolerade bubbla satt jag och vid behov så skar jag mig. Efter psykolog G så fick jag en ny som jag tyckte var så bra att jag nästan tyckte det var kul/bra att gå till BUP, vi kallar denna person för J och hen var så bra att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag behövde knappt säga något när jag kom in i rummet, hen förstod mig. Efter min egen isoleringsbubbla så kändes det som att jag faktiskt var på väg framåt in i mål och bli skadefri samt må bra. J och jag skrev ett avtal, ett avtal som sa att .."så länge jag träffar J så får jag inte göra något som sätter mitt liv på spel eller utsätter mig för någon slags fara..", detta skrev båda på. Våra samtal fortsatte 1 - 2 gånger per vecka i ca 7 månader, det kändes som att besöken verkligen hjälpte. När vi satt där i rummet så kunde jag slappna av, jag kunde vara mig själv och behövde inte vara rädd för att vara ärlig om måendet.

Det var efter 3 veckor jag vågade erkänna att jag var orolig för att jag kanske hallucinerade. Jag såg en man hela tiden, han dök upp från ingenstans och kunde ibland bara vara, vilket skrämde mig ännu mer. Det löstes ganska snabbt och berodde på en inre stress, det var/är tydligen rätt vanligt att man kan börja hallucinera när man lider av en inre stress.

När jag hade träffat J i ca 5 månader fick jag veta att hen skulle sluta inom 2 månader, då rasade allt igen. . .

Fortsättning i ett annat inlägg!

Vänstra bilden: första dagarna i högstadiet
Högra bilden: Sommaren 2016

Likes

Comments

Presentations

Här har ni då mig. Jag heter Jana och är 19 år, bor i Stockholm tillsammans med min mamma, min pappa och min 22 år gamla bror. Vi bor i ett ganska stort hus och har just nu bara en hund som heter Palle. Palle är en Jack russel Terrier på 10 år.

Jag går sista året på Realgymnasiet i södra Stockholm. Linjen jag går heter "Naturbruk med inriktning häst", jag har praktik en dag i veckan i valfritt stall och rider på Solna ridskola en dag i veckan. (Halva klassen är på Botkyrka ridsällskap och andra halvan är där jag är -> Solna ridskola). Jag tar studenten i Juni 2017 och längtar så mycket. Kommer återkomma om studentsnack i ett eget senare inlägg.

Bloggen kommer att handla om mest mitt liv -> dvs. mina drömmar, fotografering, stallet och tankar samt en övrig kategori.

Puss på er!

Likes

Comments