Jag saknar visioner i den politiska debatten. Ja, för en stor del av organisationssverige. Sjävklart finns de, men de är inte så högljudda. Lyssnade på underbara Gunhild Stordalen och blev helt rörd över hennes brinannde vilja. Sommarpratare kan få mig att komma loss i tanken. Gillar när hjärnan blir lite filosofisk.

Så här tänker jag;

Branschglidning som positivt inslag har vi vant oss vid i näringslivet. Det är i mixen mellan olikheter som spännande nya affärer uppstår. Nu är det på tiden att också organisationer inser att förändringstakten gör att de måste kliva ur komfortzonen. Med blick för nya behov konkurrerar annars nya aktörer snabbt ut de stora kollektiva lösningarna - om de inte börjar agera helt annorlunda och hittar sina nördfrågor.


Har du tänkt bli medlem i PRO eller Sveriges Pensionärer när du fyller pension? Jag tror inte många känner behov av det. En organisation som tar på sig att driva frågor som skulle förena oss bara vi fyllt 65 år? Det känner nog allt färre sig berörda av. I stället har tidningen M som Amelia Adamo startade för sk Mappisar tagit över uppdraget att uppmärksamma angelägna ämnen på ett framgångsrikt sätt. Ett annat exempel är Alexandra Charles nätverk 1,6 miljonersklubben som får stort genomslag för forskning om kvinnors hälsa. För att inte tala om Arthur Ringarts satsning på News55 som förutom nyheter också startar med sociala aktiviteter som resor. Det är bara en tidsfråga innan fler inser att dessa tre exempel kan få större politisk inverkan och förmåga att ena grupper än en seg pensionärsförening.


Politiska partier har också problem. De tror att vi väljare skall vara lojala med deras värderingsgrund fastän det är sakfrågorna som driver engagemang. Många orkar inte specificera parti längre, utan känner mer eller mindre för någon av allianserna. Väljare känner sig trängda när de måste bestämma sig för ett parti som har otydliga gränser för vad de står för. Här behövs nördar som Alf Svensson - som kan brinna för sakfrågor, men ändå behålla glöden för att beskriva det samhälle som målbild de vill bidra till.


Det är här min spaning på nördens betydelse får relevans. Vi gillar de övertygade, specialister som kan sin sak. Tänk Hans Rosling. Personer som vet, som vågar stå för en sak men också bjuder in till samverkan, till det oförväntade, det kloka. Se på våra fackliga organisationer. Nästan utan undantag svåra att skilja från varandra. A-kassor, medlemsstöd, tidning, kurser. Men vad gör dem unika? Vad är deras grej egentligen? Varför ska jag år ut och år in vara med där? Särskilt när det finns en massa mer intressanta hubbar och nätverk som är bra mycket roligare att hänga med.


De flesta partier och organisationer och fackföreningar har slipat på sina loggor, flyttat kontor, bytt ledningsgarnityr. Men det saknas insikt för att börja jobba med nya sätt att tillfredsställa behov och förutse de viktiga frågorna som berör. Varför skall de finnas kvar - förutom därför att de själva vill det?


Här finns en jättemarknad med stor förändringspotential. Det nya Sverige som växer fram är ett Sverige som aldrig blir klart. Det är inte en berättelse om någon ny typ av slutstation typ Folkhemmet vi behöver. Vi behöver lockande visioner om vad det progressiva Sverige ska stå för. Ett Sverige i ständig förändring!


Vi behöver kloka idéer om nya lagar och regelverk konstruerade för ett samhälle i förändring, inte baserade på svunna tiders verklighet som nu snabbt blir fel. Organisationssverige måste förändras. Ritas om utifrån att vi gjort något fantastiskt för att kollektivt driva de mångas frågor, till att nu hitta engagemanget som driver fram lösningar som de många individualisterna känner igen sig i. Och som passar det Svenska samhället som växer fram och som är bättre förberett för migrationsförändringar, klimatpåverkan, delningsekonomi och annat oundvikligt.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments