Nu har vi gjort vårt första FET, känner mig förväntansfull, lite nervös, otålig och jag har mycket hopp.. Precis så kände jag första dagarna efter ET också :)


I onsdags förra veckan hade vi tid för FET på eftermiddagen, kände mig helt lugn dagarna innan men sen samma dag satt jag som på nålar hela dagen, jag var sååå nervös att embryot inte skulle klara upptiningen och att vi skulle få vänta ytterligare en månad, men oron var onödig, den klarade upptining och allt gick toppen vid insättningen :)


Nu är det bara vänta och se, spännande och läskigt. Det har gått en vecka nu, borde få min mens närsomhelst men har inga tecken alls på att den skulle dyka upp, har egentligen testdag om 1,5 vecka men jag har bestämt mig för att tjuvtesta imorgon, har liksom en annorlunda känsla, kan inte riktigt sätta fingret på det men jag känner mig hoppfull i alfafall <3


<3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det här med att möta andra, glädjas åt andras lyckade ligg när ens egna schemalagda, kravfyllda och lustlösa sexliv inte resulterar i något annat än en känsla av misslyckande. Det är tusan inte enkelt, för vad händer när man inte känner den där genuina lyckan för någon annan, eller måste gå hem & gråta efter ett gravidbesked från en vän? Jo, mer ångest! det är en förbjuden känsla och kopplas ihop med missunnsamhet och egoism, men ändå har jag aldrig pratat eller hört om någon ofrivilligt barnlös som inte känner på detta sätt. Det måste väl vara okej att inte bli upprymd av andras lycka när ens egen känns så långt borta, när det dom har är det enda man vill ha och det enda man kan tänka på. Det svåra är nog bara att få skulle förstå, så man får klistra på det där fejkade leendet och ge sig ut bland alla bebisar och gravidbesked, gu vad jag hatar det!

Man är inte mindre glad för andras skull, man gynnar inte andra mindre. Och det är ju inte deras barn vi vill ha, vi vill ju ha vårt barn, vi vill bli gravida. Men hur glad man än är för någon annan, hur nära den en står än så är det riktigt jobbigt att vara nära den lyckan, den lyckan som är det enda man längtar efter, det enda man vill ha, det enda man kan tänka på. När det känns som att inget annat är värt något, att livet inte riktigt har någon mening förens den lyckan kommer till en, då är det tungt att vara nära den lyckan när ens egen känns så långt borta.


Vi är ju också i en ålder där ultraljusbilder och nyfödda små knyten poppar upp titt som tätt från alla håll och kanter, det är svårt att ha en distans utan att distansera sig. Det tycker jag personligen är det tråkigaste med den här situationen, att hur gärna man än vill så är man inte sig själv.


Att något som är förknippat med så mycket lycka kan vara förknippat med en sån enorm sorg, jag hade ingen aning.


<3

Likes

Comments

Många kommer med tips & trix, i all välmening, jag förstår, men senaste tiden har jag fått så mycket uppmaningar och tips att jag bara vill skrika. För det första känner jag mig lite omyndigförklarad, jag kan ta ansvar för att ta tag i saker. För det andra, jag har varit i den här situationen i snart 2 år, jag är desperat, jag vet och kan allt som går att kunna om olika koster, orsaker, ökade chanser osv, jag vet att det bara är av omtanke men det sätter bara mer press på mig, som att jag faktiskt kan göra mer än vad jag gör?! 2 år senare, mitt i IVF-härvan är det nu utom min kontroll, det är en rent medicinsk process som pågår och jag får snällt vänta på ett resultat.


Jag är helt övertygad om att kroppen mår bättre av en bra kost, undvika vissa självklara gifter, träna lagom & må bra, det är en självklarhet för mig och va redan innan jag ville skaffa barn, så om man redan lever som alla tipsen säger då tror jag att det bara är att göra så att man mår ännu sämre genom att lägga på ytterligare "krav" om hur man ska leva som till slut blir omöjligt att leva upp till, ja förstås om man inte säger upp sig och ägnar sig heltid åt olika typ av kroppsligt och själsligt helande aktiviteter. Det skulle jag iförsig mer än gärna göra, jag undrar då bara, vad är lönen för det?


Det kanske är obekvämt för andra att hantera andras bottenlösa sorg och tårar, men man måste få vara ledsen, man är ledsen när livet är hårt mot en, det är inte något farligt eller fel att gråta ut. Jag har så många gånger i det här ansträngt mig mer än vad jag egentligen orkat för att få andra att känna sig bekväma i min sorg, varför egentligen undrar jag ibland...


<3


Likes

Comments

Ibland kan jag känna mig lite smått galen & undrar ibland hur tusan hjärnan fungerar..

Jag har gått i några veckor nu & väntat på ägglossningen (som aldrig kom, iallafall inte enligt stickorna) och därefter ville jag bara att mensen skulle komma, så att ägglossningen kan komma igen och vi kan få göra vår första FET. Ja för första gången på 2 år så kan man väl säga att jag typ längtade efter mensen, den som jag de senaste 2 åren fruktat.

Men vad händer nu då när mensen dyker upp idag, tidigare än väntat dessutom, jag blev sådär otröstligt ledsen, utan att jag ens hann fundera så mycket av att det faktiskt var ytterligare ett misslyckat försök, då kände jag bara att kan jag nu inte bara få vara glad för att mensen kom som jag gått och väntat på :) och att vi ju nu förhoppningsvis kan göra vårt FET inom inte alltför lång framtid, nä det är inte alltid så logiskt det här med känslorna, men jag försöker verkligen vända det här till nått positivt nu så att jag ska få känna mig lite peppad, inte riktigt där ännu men kämpar på :)


<3

Likes

Comments

Jag har läst varenda ord som finns skrivet på nätet om fertilitet & graviditet, på gott och ont. Jag kan så mycket om kroppen som jag inte hade en susning om, varför får man inte lära sig det, det som man fick med sig från skolans biologilektioner känns idag som helt onödig info, jag tror att man även utan en lektion hade varit medveten om att oskyddat samlag kan leda till graviditet, men man får inte veta något alls om hur svårt det kan vara, hur mycket som kan påverka fertiliteten, hur mycket sorg, ångest och psykisk stress det kan innebära. Hur det kan tära på eller stärka en relation och hur ett sexliv helt kan försvinna.

Men utöver att jag kunnat lära mig hur ägglossningen fungerar, att man faktiskt kan få mens trots utebliven ägglossning och att kroppens tecken på mens kan förändras trots att det sett likadant ut de senaste 15 åren så är allt annat som internet gett mig sådär. Om man grottar ner sig på alla sidor så får man veta att man ska leva på ett sätt som känns omöjligt att hinna med, man ska köpa vitaminer, utesluta viss kost, man ska inte ligga för sällan men inte heller för ofta, man ska slappna av, inte stressa för mycket på jobbet, träna lagom, sova mycket, äta avocado och ägg varje dag, hålla killens killar kalla, aldrig ta ett glas vin, inte äta ipren, och trots att man innerst inne förstår så greppar man i varenda lite grej som kan öka sina chanser, man tar sig an allt, allt man själv kan göra för att påverka..

Middagarna är inte lättkomponerande längre kan man säga :)


<3

Likes

Comments

Jag väntar nu på & få ägglossning efter vårt första IVF-försök men den lyser med sin frånvaro, jag hoppas att den kommer nästa gång för då blir det FET av en va våra två nedfrysta embryon.


Hursomhelst så ska det ändå gå en cykel till innan det blir FET, den här väntan känns olidligt lång, vill bara köra igång direkt..

Jag ska börja gå hos en akupunktör nu tänkte jag, någon som har provat det i samband med IVF eller FET?


Känner mig helt okej, mår helt okej, hade en fantastisk nyårshelg men det är ändå som att jag lever i någon sorts töcken, och så kommer det säkert vara så länge man lever i den här karusellen. Vad gör ni för att göra vardagen så bra som möjligt?


<3

Likes

Comments

"Slappna av", "tänk inte så mycket på det, du blir bara stressad", "ni kanske ska pausa ett tag och göra nått kul" - återkom om 10 år, då kanske jag har förlåtit dig tillräckligt för att inte vilja skrika och hoppa på dig.

Nä skämt åsido, är säker på att ni alla har hört någon av dom, och det gör så jäkla ont. Personen som säger detta vet, kan och förstår ingenting, jag dömer ingen för det egentligen, hur ska man veta när man inte varit där... å andra sidan hade jag aldrig kommit på tanken att säga något liknande ens innan jag hamnade i den här situationen själv.


Jag tror bannemej det kan vara ett av de sämsta grejjerna man kan säga till en barndrömmande person mitt i sitt livs värsta kris.

<3

Likes

Comments

Googleträsket, man både älskar och hatar det. Suget kan vara så starkt, det är nästan som ett beroende :)

Även fast man de senaste 7 månaderna förmodligen googlat "mens trots gravid" och "är onda bröst ett tidigt tecken" varje månad och läst allt som finns skrivet så sitter man likförbannat där nästa månad igen, man kör en liten googling på morgonen vilket oftast leder till en strimma av hopp, man får liksom lite det svaret man vill ha när man googlar med så ledande frågor. Men det kan ju ha kommit något nytt under dagen, kanske får man ett annat resultat 8 timmar senare på väg hem från jobbet, så man drar en liten googling igen, och läser allt det där som man läste 8 timmar tidigare. Det är först sen när man träffar sin bligravidkompis och pratar om det som man inser hur sjukt det beteendet är och man kan skratta åt det när det visar sig att man gör exakt samma sak, det är så skönt att kunna få den distansen ibland, att kunna skratta åt saker som bara är okej att göra med någon som vet, någon som själv är där.

Men det här med att ha en bligravidkompis, det tror jag räddar dom mest djupa svackorna. Jag upplever att de som inte varit där själva inte riktigt förstår, inklusive mig själv innan detta så att ha någon som vet precis, som är precis lika otröstligt ledsen ibland, som gör precis lika sjuka googlingar och som vet precis hur längtan känns, det är guld värt <3

<3

Likes

Comments

Även fast jag visste att det var kört, mensen hade kommit ordentligt, ingen tvekan om att det var en riktig mens, jag hade också tjuvtestat efter att mensen kom på RD 13 ungefär, trots det, trots att jag verkligen visste att det hade misslyckats fanns konstigt nog någon typ av hopp.

För när jag sen testar dagen innan testdag för att sen ringa till kliniken så känns det som att hela min värld rasar samman när testet är negativt, jag blir förvånad över min egen reaktion för jag visste ju, men omedvetet sitter det ett så starkt hopp inom mig som trots alla motgångar inte verkar slockna, och tur är väl det, för i de värsta svackorna så känns inget värt det, då vill jag bara skita i allt, min kämparglöd och livslust är borta, jag är övertygad om att den här resan kommer påverka mig resten av livet även efter att det kommer gå vägen för oss, tror man kommer vara ärrad för livet, på gott och ont. När vi sitter där på andra sidan och vår största sorg har bytts till vår största lycka, då tror jag att jag kommer vara tacksam för den här resan,, jag kommer vara ödmjuk och jag är helt övertygad om att vi kommer vara ännu bättre föräldrar än om detta inte drabbat oss.

Det här var utan tvekan det jobbigaste under dessa nästan 2 år, jag föll verkligen handlöst, rakt ner i ett kallt mörker, under den första veckan grät jag konstant, jag var också väldigt bitter och kände mig besviken på att jag inte kände stöd från håll där det borde ha funnits, jag gick igenom det tyngsta jag någonsin upplevt och det fanns dom som inte ens hörde av sig trots att dom visste precis hur läget var, jag blev liksom ledsen för det också, det var så himla ledset bara.


I skrivande stund har det gått lite drygt två veckor sen testdagen, imorgon är det nyår och jag hoppas att jag ska få vända blad, få lägga det värsta året i mitt liv bakom mig och påbörja det nya, bästa året i mitt liv <3


I slutet av januari/början av februari blir det ET för oss, känns som oändligt med tid tills dess..


Likes

Comments

Tre dagar senare låg jag i samma rum, i samma stol med samma läkare, skillnaden var nu att dom skulle stoppa tillbaka ett befruktat ägg, även denna upplevelse lite surrealistisk, och spännande, det här var det närmsta en graviditet vi kommit liksom.

Vi åkte därifrån lite pirriga och nervösa och nu var det bara att vänta och jag var nu en ruvare, lite gulligt ändå, ruvare. Jag hade läst så mycket om att de här 3 veckorna av väntan är den värsta delen av en IVF-process, att den psykiskt är så otroligt påfrestande, jag kunde inte förstå det. När vi åkte hem kände jag mig så lugn och tillfreds och bara längtade till att få göra testet. Tills ruvardag 10 kom och de bruna flytningarna var ett faktum, jag blev ledsen, förstod någonstans att det för mig var ett dåligt tecken, men hade ändå hopp. Tre dagar senare när mensen kom var misslyckandet ett faktum.



När blödningarna började testade jag också negativt, känslan av tomhet och sorg var då nästan ohanterbar, ville bara krypa ur mitt eget skin, säga upp mig från allt i mitt liv. Ville inte jobba, träffa någon eller göra något annat än att ligga hemma i sängen och gråta. Meningslösheten man känner är överväldigande, stundvis visste jag inte vart jag skulle ta vägen och om jag någonsin skulle känna mening med livet igen. Spenderade otaliga timmar på olika diskussionsforum, sökte väldigt ledande på ämnen för att få det svar jag önskade, läste med en känsla blandat av hopp men samtidigt tankar om värsta tänkbara utgång, jag kommer aldrig bli gravid, och då finns det faktiskt ingen mening att leva, det gör inte det. Tänk om det aldrig händer, tänk om det tar flera år, hur ska jag klara av att må såhär, att leva i detta helvete i flera år när varje dag känns som en livstid.

Jag vaknade på morgnarna och undrade hur jag skulle överleva den här dagen, då förstod jag precis varför den jobbigaste delen av en IVF inte är allt man gör inför, det är när allt är skört och drömmarna kan krossas igen som man får känna att man lever.


Trots mens och negativt test ville kliniken att jag skulle fortsätta med vaginalpillrena och ta test på den utsatta testdagen..

<3

Likes

Comments