Klockan är nu 05.10 och jag har ännu inte somnat.

Kramperna i matstrupen är värre än någonsin och jag har de 2 föregående nätterna till slut fått svårt att andas. Det klämmer från matstrupen på luftstrupen under en kramp, men jag har tidigare alltid vetat varför dessa intensiva kramperna kommit. Oftast har det varit nån medicin som har fastnat eller att jag sväljer vätska och saliv för fort och till och med när jag har gäspat några gånger efter varandra. Det verkar som om det inte behövs särskilt mycket för att det ska trigga igång kramperna längre.


Inatt har jag inte kunnat sova pga att vid de värsta kramperna så dras magfickorna (japp, jag har 2 konstgjorda magsäckar) upp i brösthålan på mig och det är fruktansvärt obehagligt, för att inte tala om hur ont det gör också. Det blir väldigt trångt och magen sväller upp enormt mycket och blir stenhård. Jag ser ut som om jag när som helst ska föda elefanttvillingar eller nåt... Möjligheten att ta djupa andetag under den tiden är minimal.


Dessa dagar blir det bara för mycket med allt, intensiva kramper dygnet runt, smärtorna i hela mag- och tarmkanalen, återkommande infektioner i magen och blodförgiftningar och sen vetskapen om att jag aldrig mer kommer att kunna äta en vanlig måltid i resten av mitt liv. Det finns dagar när allt detta kommer ikapp och slår omkull mig riktigt hårt också.

Dessa dagar vill jag bara krypa ner under täcket och glömma allt för en stund, tillåta mig själv att gråta floder av tårar för att lätta lite grann på sorgen som ligger och trycker inuti mitt bröst. För det är en stor sorg att veta hur mycket jag går miste om, små (och ibland stora) saker som jag tvingas avstå från, saker som alla andra tar för givet...


Alla vet ju hur det är att längta efter sin favoritmaträtt, men jag längtar efter hela den sociala situationen som alltid finns runt ett mat- eller fikabord. Jag kan ju fortfarande sitta med vid bordet, men många känner sig då besvärade över att jag sitter där o tittar på när de äter.

Jag kan förstå det för det är inte så lätt alla gånger för de övriga heller. Mina närmaste vänner och familjemedlemmar vet och förstår, för på sitt sätt lever de ju med mitt "handikapp" också. Jag vet att det inte är lätt för andra att förstå hur de ska hantera detta, Men jag vill bara vara JAG och göra alldeles vanliga saker som jag alltid har gjort förut. Jag vill bara att andra ska komma ihåg vem jag är på insidan av denna skitkropp istället. Jag vill göra det som jag alltid velat göra, prata om andra saker än sjukdomar för de demonerna kämpar jag emot så stor del av mitt liv i vilket fall som helst. Det är inte mitt favoritsamtalsämne direkt, att bara prata om hur sjuk jag är. När jag väl kommer iväg någonstans så kan det vara helande för själen att bara få vara mig själv!

Naturligtvis så uppskattar jag så klart att andra frågar hur det är med mig, detsamma gör ju jag när jag träffar någon jag känner.


Men just nu ska jag erkänna, är jag så in i h*lvete trött på denna förbannade sjuka kropp, så jag skulle vilja skrika rakt ut av både sorg och frustration. Det är så mycket som jag vill göra när vädret är så fint, men jag är totalt utmattad efter dessa dygn utan sömn. Så nu ska jag dra en filt över mig i soffan och lösa lite mordgåtor på TV:n. Sen får jag hoppas att det blir åtminstone en liten tupplur med några timmar av sömn.

Tack mina fina vänner för att ni bryr er om mig. Jag uppskattar det verkligen och jag önskar er en trevlig försommarhelg! <3 <3 <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments