View tracker

Hej hörni. Evelina här.

Tänk om det någon gång bröt ut ett virus i världen. Ett virus som sprider sig värre än vad clownerna gör.

Tänk er om det här viruset förändrade människor? Gjorde så att dom fick en hunger som dom inte kunde kontrollera?

Tänk om... En freakin zombie invasion skulle hända?

Jag skulle dö på första dagen.

Hur som helst, så tänker jag idag skriva ett ispeciellt inlägg. Nämligen som en dagbok, om hur mitt liv kanske hade sett ut om det hade brutit ut ett sånt här virus i Svergie.

Let's do this.

P.S. Texten kanske är lite... Mycket för vissa av er. Läs den på egen risk...

**********

18 Oktober 2017

Kära dagbok.

Det är skitkallt ute, och jag fryser röven av mig. Imorgon så måste jag nog fara in till nån stad för att skaffa lite vinterkläder.

Jag saknar hur det var förr. Då man kunde beställa hem vinterkläder ifrån Tyskland om man ville med bara ett knapptryck. Nu så måste jag ju först bryta sönder ett fönster med en sten eller så, och sen klättra in, ta vad jag behöver och sen sticka fort som fan innan... dom kommer.

Jag fattar inte det här. Varför i hela helvete sitter jag och skriver en dagbok? Det finns absolut ingen anledning bakom det. Jag har börjat förlora känseln i mina händer pågrund av den jävla kylan, men ändå måste jag sitta och skriva ner det här.

Jag kanske gör det för att det är vad jag brukade göra. Förr, innan hela världen blev till ett helvete, så älskade jag att sitta och skriva. Jag kunde ju sitta och skriva långa böcker, då jag tyckte om att "drömma" mig bort. Jag skrev om övernaturliga monster, vampyrer, varulvar, häxor... En gång skrev jag till och med även en bok om en jävla zombie apocalyps.

Snacka om ironi.

Men, det var då. Egentligen, så är det här första gången på länge som jag faktiskt skriver. Vilket är korkat, då jag egentligen borde sätta upp tältet som jag stal ifrån sportaffären. Jag sitter mitt ute i skogen just nu. Det är inga zombier så här långt ifrån bostäderna. Det är bra.

Helst undviker jag dom. I böcker och filmer från innan världen försvann så var det alltid att karaktärerna där bara dödar zombierna och sen går vidare med livet.

Men jag klarar inte av det. Att döda dom alltså.

Jag är väl bara en jävla mes, för att jag vet att dom inte är människor längre. Men ändå när jag ser på dom så ser jag bara vad dom var. Människor.

Förra veckan så drog jag ner till den närmaste byn för att hämta mer mat. Det mesta av maten har ju blivit för gammalt, men konservburkar... Alltså det är guds gåva ju.

I matbutikerna luktar det som... Ugh. Det är ju det gamla köttet, frukterna och mjölken som luktar som lik. Men, tyvärr så döljde den lukten av riktiga lik.

När jag stod och kastade ner chili con carne burkar i min väska så hade en zombie kommit upp bakom mig.

Jag minns exakt hur zombien såg ut, nästan som om den bilden är ingraverad i min hjärna. Han såg ut som att vara runt 50 år gammal, och han hade lite hår på huvudet. Han hade färgglada kläder, vilket var skrattretande då han, tekniskt sett, var död.

Han attackerade mig. Det var för sent för att springa, så jag hade bara två val.

Val nummer ett: Låta honom döda mig.

Val nummer två: Döda honom.

När hans orörliga kropp låg på golvet så sprang jag ut ifrån matbutiken. Jag satt i flera timmar och försökte få bort blodet och smutset ifrån mina händer och kläder. Jag skrubbade så hårt att min hud nästan skulle fara av, men ändå var blodet kvar. Som en påminnelse om att jag hade dödat någon.

Men man kan väl inte kalla sig själv för mördare, om personen redan var död?

Jag vet inte.

Jag vet ingenting egentligen.

Dne där mannen, zombien... Han hade kanske barn. En familj, ett jobb, en framtid, vänner... Han hade ett liv.

Fan, nu sitter jag och gråter också. Det kommer bli fläckar i den här dagboken.

Jag vet inte om jag klarar av det här. Det här livet.

Men vad finns det för alternativ? Jag tänker då inte följa min familjs exempel och bli en zombie.

Jag dör hellre.

**********

Okej, vad tyckte ni?

(Svara ärligt nu.)


Hur som helst... Bye.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så, idag ska vi på en teater.
Jag vill bara varna om att detta inlägg kommer bli kort.

Vi ska åka klockan 9. Vart säger jag inte hihi #evilbitch

Sedan så ska vi kolla på en teater (No shit) och efter det åker vi hem igen.
Roligt, va?

Och jag försöker prioritera saker, typ prov och sånt skit.
Därför kmr det inte så mycket från mig. Jag prioriterar inte bloggen först, vilket jag hoppas ni förstår.

Men nu ska jag gå till skolan om 5 minuter så hejdå haha

//Amanda

Likes

Comments

View tracker

Idag så föll den första snön.

Eller, kanske inte direkt. Det var snarare frost som flög runt som snöflingor i luften.

Detaljer, detaljer.

Jag har fått en gigantisk julkänsla. Jag vill börja se på julfilmer, äta pepparkakor och lyssna på hemska jullåtar.

Men samtidigt, vill jag att allt ska sakta ner. Allt gå så fort ju. Det känns som om det var ett litet tag sen jag gick runt och var nervös över att börja nian. Och så bam bom så är det nästan jul.

Eller nästan och nästan, det är typ två månader kvar?

Hur som helst, så längtar jag till det.

Lite.

Vad tycker ni, anonyma läsare? Längtar ni till julen?


//Evelina

Likes

Comments

Hej och välkommen till den första delen utav min novellskola!

Okej. Alla noveller har en början, eller hur? Det vet alla.

Men om början är bra eller inte är ju en annan sak.

Man kan börja en novell på flera olika sätt. En bra början fångar in dina läsare direkt, och gör så att dom fortsätter läsa. Ingen läser vidare om början var tråkig att dom somnade.

Förutom det kan du börja din bok hur du än vill.

Men för guds skull, börja inte din novell med en väckarklocka.


Klockan ringde och signalerade för mig att gå upp. Solskenet sken in genom fönstret och träffade mig rakt i ansiktet. Jag stönade högt (misstolka inte) och slängde täcket åt sidan och reste mig upp. Jag gick till spegeln och tittade in i den. Framför mig såg jag en tjej med naturligt vågigt, blont hår som gick till midjan, och himmelsblåa ögon.

Herrejävlar vad ful jag är.

Shrek kan ju slänga sig i väggen.


Jag vet inte hur många av er som läste det där, men väckarklockan? Den är så... Ugh.

Huvudkaraktären vaknar upp, sminkar sig, tar på sig kläder, äter frukost och går till skolan.

Det är tråkigt. Det är förutsägbart. Det är gjort.

Låt istället din karaktär vakna upp till att huset brinner. Det borde sätta fart på berättelsen.


Man kan börja en bok med att direkt hoppa rakt in i spänningen. Som det här med det brinnande huset, sånt är spännande. Såna saker får läsarna att fortsätta läsa.

Jag bruka ofta starta mina böcker så. Brukar funka bra.


Men var bara försiktig, så att din början inte är förvirrande för läsaren. Ingen gillar att inte förstå vad som händer, capishe?


Och börja inte eller med en jättelång beskrivning av din karaktär, eller ännu värre: Att dom presenterar sig själva.

​Hej! Jag heter Felicia och jag är femton år gammal. Mitt hår är brunt, och mina ögon är också brunt. Jag älskar att rida, och att strypa valpar. Jag bor i ett fint hus och min mamma är en strippare.

​Hur många av er läste det där?

Inte så många antar jag.

Börja aldrig din bok med en presentation eller med en karaktärsbeskrivning. För att det är tråkigt.


Kolla så att din början är medryckande, spännande och lätt att förstå.

För att då blir det en bra början :D


Likes

Comments

Okej, hörni!

Jag har tänkt att börja med en liten mini-serie på den här bloggen.

Ett av mina största intressen är att skriva böcker och noveller. Och då jag (inte för att skryta eller så) inte är så urusel på att skriva noveller, så hade jag tänkt att ha en liten skola för alla nykokta författare där ute.

Jag har delat upp novellskolan i 7 blogginlägg.

1. Hur man börjar en bok.

2. Karaktärerna.

3. Miljö.

4. Hur man kommer på en story.

5. "Show, don't tell."

6. Handlingen.

7. Slutet.

Förresten, allt i den här serien kommer handla om vad jag personligen tycker om skrivandet. Om ni inte håller med, så är det helt okej. Om ni tycker jag har fel, är det också helt okej.

Första inlägget, om hur man börjar en bok kommer i övermorgon, alltså på fredag.

Bye :D

Likes

Comments

Är jag den enda som fryser hur lätt som helst?
Så fort jag går ut så blir mina händer som isbitar.
Det är sjuukt irriterande för mina händer blir så stela hahah😂 (inte roligt jag vet)

Men igår så var jag iallafall med en kompis.
Vi gick ut med hennes kaniner och snart kommer vi även flytta min kanin.
(Han ska bo där över vintern)
Så vi pratade lite om det osv.

Jag har märkt att dom senaste dagarna så blir jag sur över allt typ, stör mig på allt och alla.
No me gusta.
Näe, jag bryr mig inte hahah #imnotabitchokay

Och det känns heller inte så bra när man måste ha slöjd på slutet av dagen. Jag har sovmorgon nu, så varför kliver jag upp kvart i 7??

Aja, måste gå.
Ska kolla en sak på ett spel heheh.

Hejdå!

//Amanda

Likes

Comments

​Vill ni veta en sak som jag stör mig så jävla mycket på?

Människor.

Jag stör mig på alla.

//Evelina

Likes

Comments

Hej hörni!

Jag (Eve) har typ en håltimme just nu. Så jag passar på att skriva :P

Okej, men i tisdags så lovade jag att skriva om då jag blev förföljd.

Så let's begin, shall we?


Det här hände för rätt så länge sen, kanske ett år eller så? Det var på hösten. Jag minns det för att träden hade börjat förlora deras gröna färg och bli röda, orangea och gula.

Klockan var... Ja alldeles för sent iallafall. Mitt på natten, typ? Det var då beckmörkt ute, och jag minns att jag tittade på stjärnorna.

Ja, jag gillar stjärnor. Problem?

Sen när jag var på väg hem så märkte jag en sak. Varje gång jag tittade över axeln skulle jag alltid se en röd bil, bara några meter ifrån mig.

I början brydde jag mig inte så jättemycket. Den skulle säkert bara skulle åt samma håll som mig.

Men då jag ändå inte kunde skaka bort känslan av av att vara förfölj, så svängde jag av och gick ett helt annat håll än vad jag först tänkte. Jag tänkte testa om bilen också skulle svänga in, eller om den skulle fortsätta köra framåt.

Jag minns fortfarande den iskalla känslan då bilen svängde in på samma väg som jag hade tagit.

Fast jag skakade bort det, och testade att svänga in igen.

Bilen följde fortfarande efter.

Jag fortsatte att gå. Fast nu tvingade jag mig själv att inte börja springa, även fast jag ville göra det.

Men då kom jag på en ide.

Jag svängde bredvid en byggnad, och jag minns inte exakt var jag gömde mig, men jag gömde mig någonstans där.

Jag minns att jag tänkte att jag bara hade varit paranoid då jag såg den röda bilen köra förbi. Men den tanken försvann direkt när bilen vände sig om och körde upp och ner längst de gata jag hade försvunnit ifrån.

Det var nästan som om den letade efter mig.

Jag vet inte hur länge jag stod där, men efter ett tag försvann bilen. Och jag gick hem.


Nu i efterhand inser jag att jag alltid bara kunde ha inbillat mig. Jag kanske inte ens minns det rätt. Det var ju ändå för typ ett år sen.

Fast det var då skrämmande då. Jag minns hur jag låste ytterdörren, och flera gånger under kvällen kontrollerade jag att den verkligen var låst.


Så... Budskapet den här gången är att inte vara ute mitt i natten ensam.

För att du vet aldrig om du verkligen är helt ensam där ute.





Nu är jag trött. God natt.​

//Evelina

Likes

Comments

​Så känns det med allt just nu #deep 

Jag orkar inte med skolan.. Ja det var typ det hahha.

"Kunde ju ha varit värre"

Och som vanligt så har jag INGA ideer *stav* över vad jag ska skriva om.. 

Bloggtorka, heter det så? :D

Just nu sitter jag iallafall i skolan och har tråkigt, vi hade nyss idrott. Dom bytte "ställe" med No och idrott vilket, rent utsagt, suger. Hur kan man hinna duscha på 20 minuter??

Ojdå, börjar om 2 minuter. Fick till världens längsta inlägg.

Och nej jag kunde inte vänta och skriva mer sen.


Hejdå

//Amanda

Likes

Comments

Jag försöker äta samtidigt som jag skriver.

Och det går åt helvete.


Hej bananer!

Det är Eve. Men det visste ni kanske, då Amanda inte brukar kalla folk för bananer.

Hur som helst så hade jag tänkt att ha en liten storytime. Men inte vilken storytime som helst, utan om Knackmadamen.

Om ni läste Amandas inlägg så vet ni redan vad som hände.

Men eftersom jag inte vet vad jag ska skriva om så tänker jag också skriva om Knackmadamen.

För att det är det enda intressanta som har hänt i mitt liv.

Hehe nä skämta. Det var en gång då jag blev jagad mitt i natten av en okänd bil... Men det är en saga för en annan gång :D


Okej. Det började en mörk, mörk, mörk natt.

Klockan var sent, sent, sent.

Nämen helt allvarligt...

Jag och Amanda gick till ett möte med kyrkans unga. Det är lite som en grupp för ungdomar. Vanligtvis brukar vi sitta och fika, prata och ibland gå ut på äventyr.

Men det här mötet var inte ett vanligt möte....

*Spännande bakrundmusik*

Vi var inte så många på mötet. Jag, Amanda, en vän till oss och en äldre dam som håller i kyrkans unga.

Det var sent, så det hade hunnit bli mörkt utanför. Vi alla satt och pratade och små-ät lite på godis.

Det var mysigt, helt enkelt.

Men så plötsligt hörde vi hur någon knackade på ytterdörren på övervåningen. Knackningarna var... Alltså det var som om någon bankade med knytnäven mot dörren.

Den äldre damen gick upp på övervåningen, medans vi andra stannade kvar i soffan.

När damen kom ner igen så sa hon till oss att vi inte skulle öppna upp för dom som var utanför. Hon hade låst alla dörrar (det finns två på övervåningen och en på undervåningen) och hon sa åt oss att hålla oss borta ifrån fönstren.

Så därför satte vi oss i en korridor. Korridoren hade inga fönster, så därför kunde ingen se att vi var där.

Amanda och våran vän kikade runt hörnet. Och då så såg Amanda henne. Knackmadamen. Hon var på väg mot fönstret, och hon tittade rakt in i Amandas ögon.

Amanda och våran vän backade snabbt undan.

Så då satt vi i korridoren. Amanda och vår vän hade smått panik. Enligt Amanda så flinade jag bara xD

Men plötsligt upphörde knackningarna. Men dom skulle snart starta igen, men den här gången knackade det på dörren på undervåningen.

Dörren som dom var utanför... Vi satt bara några meter ifrån den.

Sekunder efter att dom knackade där, så knackade dom igen på dörren på övervåningen.

Knackningarna kunde höras från alla håll. Men snart så upphörde det.

And that's it. Vi började kalla tjejen som Amanda och vår vän såg för Knackmadamen.

Så... Now you know.


På torsdag så kommer jag lägga ut en ny storytime! Den kommer handla om natten jag blev förfölj av någon i en bil...

Bye!

Likes

Comments