Header

När Sagan om Ringen skulle spelas in och man skulle leta efter inspelningsplatser så började Peter Jackson och hans team att finkamma Nya Zeeland med helikopter efter de perfekta ställena.
Utanför Matamata hittade man så familjen Alexanders farm. Det var en enorm tall mitt på en äng full med får som fångade teamets öga, festträdet för Bilbos 111:e födelsedag.

Ja jag är nördig! Men detta var lika mycket nörderi från Ems sida. Efter en kort resa med husbilen gled vi in i Hobbiton där vi hämtade ut våra biljetter och kunde sedan hoppa på bussen som körde oss in i ”the Shire”. Det är alltså Fylke, den lilla byn där både Sagan om Ringen och The Hobbit har sin början som filmades här.

Det är idel gröna kullar med tusentals får runt omkring. Själva Fylke har byggts upp två gånger. Första gången när Sagan om Ringen skulle spelad in 1997. Då byggde man med MDF och plast och inget behandlat trä. Detta revs sedan efter filminspelningen var klar och återställdes till betesmark. När det blev klart att man skulle göra the Hobbit omkring 2006 så gjorde familjen Alexander en deal med filmbolaget och man byggde en beständig by med ca 40 hobbithålor som utgör byn.

Det var faktiskt magiskt i all sin kommersialism!
En kul detalj, trädet som står ovanför Bilbos håla var från början ett riktigt träd som man sågade i delar och satte ihop igen på plats. Blad handmålades och sattes dit. När man skulle göra the Hobbit, som ju utspelar sig 60 år tidigare, så var trädet sedan länge ruttet och dessutom för stort. Man gjorde därför ett i metall och skickade efter 200 000 handmålade löv ifrån Taiwan. 10 dagar innan inspelningen började så tittade Peter Jackson på trädet och sa att löven hade fel gröna nyans. Alla 200 000 löv togs ner, handmålades och monterades på igen. Detta för ca 3 sekunders medverkan i filmen...

Turen pågick i ungefär 2 timmar och avslutades på the Green Dragon där vi fick öl och cider. En väldigt rolig upplevelse summerat. Och ja, det blev ett besök i souvenirbutiken.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

I måndags var det dags att resa vidare ifrån den fantastiska campingen vi spenderat natten och morgonen på. Istället för att vända direkt söderut igen så hade vi siktet inställt på några enorma sanddyner uppe i Nya Zeelands nordvästra spets. Vi har ju erfarenhet av dessa ifrån Australien med skillnaden att de här var mycket högre och att man därför surfar ner för dem.

En kort resa på ca 10 mil tog oss upp till dynerna utan några missöden.

Vi har sedan Australien body boards till barnen och dessa hade vi tänkt använda på sanddynerna. Det visade sig vara fel sort och hastigheten man kunde nå med dem kan jämföras med den hos en död snigel...
Men vi behövde inte misströsta! För $15 kunde vi hyra en body board med rena teflonytan undertill.
Sagt och gjort.
Efter varsitt provåk nerför de mindre dynerna gav vi oss av till den största. På vägen dit föll Em och Walle bort, det är rätt tungt att trampa upp och ner för sanddyner. Mandis traskade dock på och vi nådde snart fram. Det var högre än vad vi hade väntat oss.
Det går att få lite perspektiv på bilderna nedan men när vi svischade ner tillsammans så kände vi oss inte så tuffa men vi kom ner helskinnade :)
Det blev ytterligare ett åk för mig ensam där jag filmade spektaklet med Mandis hejande vid dynens fot. Vi fann Em och Walle som åkte några gånger till innan vi fick bege oss tillbaks till bilen och den långa vägen ner till Auckland igen. Vi hade nämligen bokat boende två dagar senare strax intill Hobbiton för ett besök på inspelningsplatsen för Sagan om Ringen och The Hobbit.

De två kommande dagarna spenderades mest på vägen men vi hittade bad i havet och även i en flod på vägen ner till Matamata. Floden låg strax utanför Maungatautari, säg det tio gånger fort, och det visade sig vara Nya Zeelands längsta flod som rinner hela vägen ifrån Taupo som vi har planerat besöka senare. Det är en av världens supervulkaner som döljer sig under sjön och det innebär att man hittar gott om vulkan sten längs med floden. Det blev hur som ett perfekt stopp på vägen! Dagen efter väntade Hobbiton!

Likes

Comments

Efter en förhållandevis kort flygresa nådde vi i förra veckan fram till nästa destination på vår resa, Nya Zeeland. Nu är vi så långt hemifrån som man kan komma utan att lämna planeten.

Vi landade strax efter kl 00 lokal tid och efter att ha hämtat vårt bagage, gått igenom tullen och till sist åkt taxi till hotellet så var kl 02. Det var minst sagt skönt att sova en natt på hotell efter tre veckor på en hård bädd i husbilen. Vilan blev dock kort för redan nästa morgon var det dags att åka till Jucy och hämta vår nya husbil och hem för de kommande tre veckorna.

En taxi kom och hämtade oss, nyduschade och med rena kläder. Vi hade förberett oss väl och skrivit ut vår voucher där upphämtningsplatsen var utskriven, vi har ju haft lite ”otur” med sånt tidigare.
Resan till Jucy gick bra och vi stegade in på kontoret och kunde snabbt få konstaterat för oss att vi åkt fel.
Eftersom vi bokat vi en agent hade vi inte fått information om att det kontoret vi var på inte längre hyrde ut husbilar, det sköttes helt av kontoret vid flygplatsen, där vi varit nyss.
Efter lite sura miner från oss och lite good will från dem satt vi iaf i en taxi till rätt plats och med löfte om att få vår taxiresa betald.

Vårt andra försök gick mycket bättre och snart hade vi hämtat ut vår nya Turtles-bil!
Något jag inte nämt är att det regnade på den här annars så medgörliga dagen, det var t o m storm så Jucy varnade oss för att inte åka till stranden, vilket vi kanske inte hade gjort i spöregnet iaf.
Efter lite inköp av mat och annat nyttigt så fick vi leta upp en camping för natten. Det blev såklart en som låg precis vid havet, smart.

Natten kändes som om vi satt på en båt, det var full storm ute och hela bilen gungade. Mercedes A-klass kommer lite i tankarna när jag tänker på vindfånget i vårt lilla hus på hjul.
Morgonen bjöd tyvärr inte på något förbättring av vädret och vi bestämde oss därför för inomhusaktivitet och passa på att vara lite kulturella, valet landade på Auckland Museum som har ett brett utbud med allt ifrån Maori-kultur till dinosaurier.
Det blev en helt ok dag trots skitvädret och vi gick på en kort föreställning med sång och dans ifrån just Maoriska artister som bjöd på den välkända Haka-dansen.

Även andra natten körde vi till Gulf Harbour och samma Freedom Camp som natten innan, dagen efter utlovade äntligen sol!
Det var nog en lyckoprognos men det betydligt bättre även om det fortfarande var väldigt mulet och det då och då kom en liten skur. Vi bestämde oss för att utforska Nya Zeelands västra horn och siktade in oss på Bay of Islands ca 20 mil norrut. Där hittade vi en ok men något överprisad camping. Det fanns dock pool och lekplats så barnen godkände den.

Så kom äntligen solen och med den betydligt behagligare temperaturer. Det är dock en svalare än Australien och det är faktiskt skönt. Efter 37 grader i Cairns så känns 25-26 grader helt perfekt!

I Bay of Islands som är en stor bukt med en massa öar så finns det en mängd olika utflykter att åka på. Vi valde att spara vår valsafari till senare och stannade därför på stranden nästan hela dagen. Det känns väldigt skönt att kunna bada utan att behöva oroa sig för maneter eller hajar för den delen även om det senare finns här med.
Dagen flög förbi och det blev snart dags att åka vidare till kvällens camping. Valet föll på en Freedom Camp uppe i Doubtless Bay några mil norr om Bay of Islands. Det skulle visa sig vara en fullträff! Allra längst ut mot havet körde vi och möttes av en grusväg som ledde ner till en lång strand. Campingen vette mot havet och var enorm. Vi hann knappt parkera innan badkläderna åkte på igen och vi rusade ner till stranden. Här var det långgrunt! Till att börja med fick man gå ca 100 m för att ens bli blöt om hälarna och sedan ytterligare 50 m för att kyla ner knäna. Det var perfekt för kidsen och så även för oss vuxna. Det blev en väldigt fin kväll och förmiddan dagen efter kunde vi bada och leta snäckor. Vi hade nu hittat ett nytt resemål, jättesanddyner!

/Papa Joe

Likes

Comments

Vi reser ut samma väg som väg som vi kom in, dvs via Cairns flygplats. Sedan vi kom hit för några dagar sedan så har det varit minst sagt aktivt men det har också inneburit att vi hunnit se mycket och att iaf jag själv känner mig nöjd med tiden vi haft i Australien.

Vi kan ju börja där jag slutade sist. Vår plan att ta det lite lugnt fram till Cairns ändrade vi när vi befann oss en bit söder om Townsville och när vi blivit lite avskräckta av den trista lagunen inne i Townsville så kändes det som rätt beslut att sträckköra de sista 45 milen.
Vi kom fram till Cairns kring 18-tiden och köpte oss en plats på en riktig backpacker camping som var sen minsta camping vi bott på. Det var egentligen ett motell men det fanns en innegård där 4-5 bilar kunde klämmas in. Vi var nog både äldst och den enda barnfamiljen där.

Vi smidde raskt upp planer för vad vi ville göra i Cairns och först på listan var en tur till Kuranda uppe i bergen. Det går att åka en sk Scenic railway upp och sedan ta sig ner med linbana över trädtopparna.
Kuranda trodde vi skulle erbjuda en inblick i Aboriginernas kultur med en Heritage market bl.a. Det visade sig inte riktigt vara så men det var ändå en fantastiskt utflykt om man ser till utsikten. Bäst var helt klart hemresan med linbanan.
Vi passade på att köpa lite souvenirer i Kuranda så även det kunde checkad av på att göra listan.

Nästa dag var det nyårsafton och dagen till ära tog vi oss ner till hamnen och bordade en båt till Green Island. Ön ligger på det stora barriärrevet och är en liten sandö som enligt uppgift går att promenera runt på 45 minuter.
Det var ca en timmes båtfärd till ön men väl där bjöds det på väldigt många upplevelser. För vår del valde vi glasbottenbåt och snorkling.

Det var på dessa två turer som jag så ”äntligen” kunde konfrontera min hajskräck...
Att se en haj ifrån båt var inte så farligt, vi korsade runt över revet och såg sköldpaddor, rockor, småfiskar av alla de slag och jättemusslor. Och en revhaj då. Det var häftigt och vi trodde nog att vi inte skulle se någon mer efter det.

Väl iland tog vi oss raskt till dykcentret där vi förutom snorkelutrustning även lånade såna där superhjältedräkter i lycra. Stinger suites helt enkelt och de täckte oss från topp till tå och skyddar helt enkelt emot maneter. Sen att man ser ut som en ninja eller i mitt fall som en lakritspipa i dem är ju ingen nackdel.
Jag hade faktiskt trott att vi skulle få turas om att snorkla och att i bästa fall Walle skulle kunna följa med ut men med varsin flytväst blev det lätt även för de små att hänga på. Em och Walle följdes åt först och jag och Mandis simmade lite för oss själva. De börjar bli så vattenvana nu att det inte känns så svårt och när även Mandis fick grepp om hur snorkeln fungerade så var det hur bra som helst.
Under en paus simmade Em ut ensam för att kunna ta sig en bättre titt och det var då som hon strax kom tillbaks i ilfart, hon hade stött på en haj!
Efter ett lugnande samtal med en badvakt som konstaterade att ja här kan det finnas hajar så tappade Em lite suget på snorklingen. Själv ville jag få en chans att nu möta min största rädsla öga mot öga...
Efter en fruktlöst försök där jag vara sett småfiskar och en sköldpadda pratade jag med badvakten igen och han tipsade vart jag skulle ta vägen för att få se haj.
I ett fall av rädd dåligt omdöme lät jag Walle följa med, jag trodde ju inte att vi skulle få se något. Han hade inte sitt cyklop med sig men låg på min rygg med flytvästen på för att vi skulle hålla oss tätt tillsammans. Efter ungefär 10 minuter gav det utdelning! Nu var det inte en vithaj ifrån hajen-filmerna jag stötte på utan en liten revhaj på någon meter men det var trots allt väldigt häftigt och pulsen höjdes några slag. Men uppdraget slutfört kunde vi simma iland igen och nu kasta oss en stund i poolen innan det var dags att ta båten tillbaks till fastlandet och vårt nyårsfirande.

Kvällen avrundades med känguruburgare till mig och barnen. Det smakade faktiskt inget speciellt, gott men inte helt olika vanlig burgare på nöt.
Ingen av oss orkade stanna uppe till 12-slaget. Vi ungefär halv packade jag och Em in oss med de redan sovande barnen och sov igenom resten av nyårsaftonen.

Nyårsdagen spenderades helt vid Cairns egna lagun som alla större städer verkar ha gratis tillgänglig för sina invånare. Den bjöd på sandstrand och var oändligt mycket fräschare än den soppa till pool som fanns i Townsville. Jag vill även skryta lite om min fantastiska dotter. Vi har varit så glada över Walles simkunskaper och den trygghet som det ger men Mandis har varit lite mer reserverad i vattnet och vill inte gå på djupt vatten. Efter Green Island där hon hade flytväst lossnade det dock lite för henne och när vi så badade i Cairns lagun släppte det helt och hon dök och simmade under vattnet lika mycket som sin bror. Nu ska vi bara få henne att simma över ytan också :)

Så var vi framme vid idag, sista dagen i Australien resan imorgon borträknad.
Efter en natt på en väldigt spartansk camping utmed en krokodilbebodd flod i Gordonvale en bit söder om Cairns så gick ekipaget till Hartley’s Crocodile Adventures. Vi kände att det var vår sista chans att få se några av de djur som vi inte har sett i det vilda och på det här Zoot är bl.a djur som vårdas innan de släpps tillbaks i det vilda så det fick vara bra nog.

Em tyckte att det var resans mest lyckade utflykt och även om jag inte håller med så var det perfekt för vår del. Det var inga långa avstånd och det var lätt att få se alla de djur vi ville se.
Det fanns dessutom en massa tama Wallabys som var keliga så barnen var lyriska. Själv fick jag se krokodiler så det räckte och blev över och sist men inte minst fick Em hålla en koala. En perfekt avslutning på den här delen av vår resa.
Imorgon åker vi som sagt vidare och nu står Nya Zeeland på tur.
Det är med lätta steg vi kommer lämna husbilen bakom oss även om det har gått väldigt bra så är inte just den här husbilen en favorit. Hoppas att den vi hyr på Nya Zeeland är mer i vår smak...
Den fick iaf ett värdigt slut när vi spenderade vår sista lunch där regnskog möter havet norr om Cairns.

Gott nytt år!
/Papa Joe

Likes

Comments

Okej, nu har vi så kommit till gränsen för när lek övergår till allvar. Vi har nått de mer tropiska delarna av Australien och det är inte enkom bra. Det medför nämligen risken att simma på en sk kubmanet, box jellyfish eller Irukandji, kärt barn har många namn.
En kort beskrivning av detta lilla djur. Det är ca 1 cm stort med ungefär 1 meter långa bränntrådar. Bränner du dig är det först lite obehagligt, sen dör du. Jag läste någonstans på webben att gifter är 100 gånger starkare än en kobra och 1000 gånger starkare än en tarantella. Även om det är rätt sällan som folk blir brända så har detta lilla djur hållet oss ifrån havet några dagar nu.

Vi spenderade två dagar i staden Mackay som inte har något mer att bjuda på en en väldigt fin vattenpark som är gratis för alla. Den finns av ovan nämnda anledning. Barnen har haft det toppen och vovvar kunnat slappna av lite vilket har varit väldigt skönt.
Inte för att låta paranoid men sista dagen i Mackay var jag övertygad om att jag såg en krokodil. Något dök under utan och jag försökte locka fram det genom att kasta stenar en bit ifrån den, plask lockar till sig krokodiler har jag sett på krokodiljägaren. Efter ungefär 30-40 minuter hade jag gett upp och tidvattnet skulle snart visa att min krokodil var en kundvagn som någon slängt i floden... men se bilderna nedan till mitt försvar!

Ifrån Mackay styrde vi västerut. Jag hade på en tidigare camping pratat med en man som var något av en självutnämnd expert på campingplatser och han kunde på rak arm namedroppa ställen att stanna på resten av vår resa.
Ett tips han gav oss och som vi nappade på var Broken River som ligger 8 mil väster om Mackay. För en gångs skulle visade sig ett tips vara något bra!
Vid Broken River kan man nämligen ifrån campingen se näbbdjur och sköldpaddor i floden!
Det är en väldigt brant backe upp för berget där regnskogen tar vid och det bjuds på en fantastisk utsikt. Själva campingen var en blygsam gräsplan som ligger granne med en bondgård förutom floden. Det var som vid tidigare besök i bergen väldigt skön luft. En promenad ca 40 m ifrån campingen börjar ett vandringsstråk där man ser näbbdjuren in action. Och ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att vi såg dem för mobilen gjorde det inte...
Redan första vändan ner till floden gav utdelning och även om det är korta 5-10 sekunders glimtar man får av djuren så känns det skithäftigt att se dem i det vilda.
De är ute mest tidigt på morgonen och framåt skymning så efter lite kvällsmat gick vi till sängs för att gå upp tidigt och spana på nytt.

Kl 05.40 vaknade både jag och Em och gjorde oss iordning innan barnen vaknat. Sen klädde vi raskt på dem och gav oss ut. Även nu fick vi utdelning och såg iaf 3-4 olika näbbdjur som dök upp och ner i floden.
När vi tröttnat på att ta gryniga foton så gick vi en vända i regnskogen.
Vi testade på att hänga i lian och Walle samlade på olika sorters blad som han skulle undersöka hemma i Sverige. ”Tyvärr” blev de kvar i djungeln när vi kom till husbilen.
Det blev en hel del nya djur som vi inte sett tidigare. Populärast var en av kalkonerna som lever vilt i regnskogen. Den visste med sig att tigga både kvällsmat och frukost och fick namnet Kalle kalkon av barnen.

Den här utstickande kan jag varmt rekommendera alla som kör sträckan mellan Cairns och Sydney eller Brisbane.

Efter Broken River vände vi öst igen och körde upp till Airlie Beach. Vi är då bara 60 mil ifrån Cairns och vårt slutmål. Dagen spenderade vi i Airlie Beach Lagoon som ligger intill stranden. Även den är både manet och hajfri och det blev en bra avslutning på dagen.
Vi har nu slagit läger för natten i Home Hill på en sån där gratiscamping mitt inne i ett samhälle. Nu väntar några timmars sömn i värmen innan vi fortsätter. Imorgon väntar Townsville!

Natti!
/Papa Joe

Likes

Comments

Efter vårt besök på Fraser Island har vi fortsatt röra oss norrut. Efter en rätt händelsefattig dag med bad och lite julklappsshopping hamnade vi på en av de där stoppen som ligger tätt intill motorvägen och där det sällan är mer än ett par andra besökare. Den enda spänning vi fick smaka på var mötet med Agapaddor eller Cane Toads som de heter här. De här rätt stora paddorna importerades till Australien i ett försök att bekämpa en sorts skalbagge som åt på sockerrören. Det hela gick ”lite” snett. Paddorna kunde för det första inte klättra i sockerrören för att nå skalbaggarna och fyllde därmed ingen uppgift. De är dessutom dödligt giftiga vilket är det stora problemet. En orm eller annat rovdjur som tar ett bett på en padda dör fort.
På den här rastplatsen hade vi ca 20 st paddor kring toaletten efter mörkrets inbrott.

Morgonen efter var dan före dopparedan! Vi hade planerat ett köra en bit för att på så sätt komma till en bra camping till julafton. Vi hamnade på Tannum Sands, lite västkustvibbar för den som varit i Tanumshede och badat. Där stannade emellertid likheterna. På vägen ner till stranden varnas man för brännmaneter och krokodiler...
Det blev trots det en fantastisk skön dag och lite mycket sol om det nu är möjligt. Vi satte oss lätt ömma i skinnet i campervanen och körde en bit in från kusten för natten, vår plan var att stanna på en gratiscamping vid en BP-mack. Väl där kändes det helt fel. Lyckligtvis hittade Em en camping bara några kilometer bort som verkade lovande. Den var klockren!
Ett par i 45 årsåldern drev en liten camping på sin gård och för $20 kunde vi stanna över natten. En av barnen på gården skjutsade runt våra barn på en kärra efter en fyrhjuling och de hade hästar, hundar och kor kring tomten som man fick gå runt och klappa. En perfekt avstickare ifrån stranden helt enkelt! Här fick vi även se vår första orm, någon form av snok som var helt ofarlig.
Hoppas att vi slipper se fler...

Så kom så julafton! Före kl 06 på morgonen vaknar Mandis och utbrister ”nej, det är ingen snö så tomten har inte varit här” :,(
Snart märker hon att det faktiskt ligger ett paket vid fotänden och då är allt frid och fröjd.
Vi äter en för oss lång frukost där vi passar på att socialisera med de övriga gästerna på campingen. Vi har fått många bra tips på det sättet och den här morgonen pratar vi med ryssar och kanadensare som är på väg nord och syd.
Vi har bokat plats på en camping ute vid kusten och är därför måna att komma iväg för att hinna njuta av julafton utan stress. I ett spur of the moment så byter vi dock camping. Den vi bokat känns lite dyr för en natt, tre gånger mer än vi normalt betalar. Vi hittar en annan camping i Emu Park ca 10 mil från där vi befinner oss och de visar sig ha gott om plats, pool och ligger granne med havet!

Efter en händelselös bilresa är vi framme. Vi parkerar och kopplat in bilen och förbereder oss direkt för att bada. Barnen vill bada i poolen, vi kan ha skrämt dem lite i onödan med allt prat om maneter den senaste tiden. Ungefär här börjar en ond cirkel...
Framme vid poolen är det uppenbart att den inte tillhör campingen. Inträdet kostar lika mycket som mellanskillnaden till den andra campingen. Vi har dessutom inte pengar med oss. Efter lite konfliktlösning med barnen styr vi därför om till havet. Där väntar ovälkommen överraskning nummer två. Havet är brunt och stranden är täckt av ett grönt illaluktande skum! Vi går längs den långa stranden för att se om det finns fler stränder bortom en udde, det gör det inte. Vi är nu alla väldigt varma och trötta och tålamodet hos både barn och vuxen är som bortblåst.
Vi ger upp och går och hämtar pengar för att bada i poolen. Efter ännu en lång promenad står vi i kassan och ska betala. Men nej, de tar inte emot kort. Vi hade inga kontanter. Och det är här den onda cirkeln bryts.
Kvinnan i kassan ser nog på oss att vi sitter på koderna till all världens kärnvapen och att ett tredje världskrig snart bryter ut om vi inte svalkar oss. Hon säger då de förlösande orden, äh gå och ta ett dopp. Hon berättar om när hon fick hjälp av en busschaufför i Rom och nu sa hon att det var hennes tur. Jag tror att hon där och då räddade vår julafton. Vi hade strax innan diskuterat om att begära tillbaks våra pengar och åka till en annan camping, men nu vänder det!

Det visar sig att vi bor på en väldigt speciell camping mot de vi besökt tidigare. På eftermiddag anordnar personalen godisjakt för alla barn och kl 17 är det Happy Hour i form av att alla tar med mat och dryck och träffas vi den centrala grillplatsen. När vi kommer dit sitter det tre pantertanter och dricker vin och lyssnar på rock. Vi börjar såklart prata då de spelar sånt som jag själv brukar lyssna på hemma. Det är ett kompisgäng som alltid träffas på den campingen varje julafton och de har barn och barnbarn med sig och snart sitter hela deras gäng runt oss och vi har verkligen en superbra kväll, barnen är nöjda, vi är nöjda.
Ett äldre par är utklädda till tomtar och de berättar att de bott i sin husvagn i 13 år och att de varit på den här campingen sen påsk. Människorna här är verkligen otroligt öppna och trevliga.
När mörkret lägger sig kommer de flygande hundarna utflygande över himlen och det är nästan så att man glömt bort att det är julafton och inte en ovanligt lyckad midsommarfest.

/Papa Joe

Likes

Comments

Vi gjorde igår comeback på playan och det var på Rainbow Beach det skedde. Stranden ligger strax söder om Fraser Island och har en väldigt lång fin strand.
Vi hade verkligen längtat efter svalkande bad efter vår avstickare inåt landet. Jag skulle tippa på att temperaturen i vattnet låg på 27-28 grader så så värst svalkande var det inte.
En av mina farhågor sen innan vi åkte är att vi ska stöta på farliga djur i havet och igår var så nära vi kommit hittills. På stranden låg den portugisiska örlogsmannen och bara väntade på att någon skulle stiga på den.
För alla som läst Billy och monstret vet ju att man då är dödens!
Det hela dementerades dock av en badvakt som sa att visst det gör ont att bli bränd men du dör inte. Tji fick jag. Men han berättade att det är kubmaneten som man dör av så tack för hjälpen.
Dödlig eller inte så ligger nu resterna av örlogsmannen inslagen i korsord i en soptunna.

Något jag glömde skriva tidigare var att innan vi åkte ner till stranden igår så bokade vi en endagstur på Fraser Island. Det är världens största sand-ö och den bildades av resterna ifrån en bergskedja som fanns på nuvarande Antarktis. Den är ca 400 000 år gammal så det tog ett tag att bryta ner och byggs upp.
Hur som helst!
Imorse blev vi hämtade utanför vår camping med buss. Vår campervan fick gott vänta på gatan och det var nog för allas trevnad att vi fick lite tid isär.
Bussen gick ner till River Heads där en färja väntade. Det var ca en timmes båttur över till Fraser Island och underhållningen bestod i att klappa skeppskatten Flinders och jaga barnen över halva båten. Vi kom iaf fram helskinnade allihop.

På kajen väntade så vår buss med fyrhjulsdrift för att ta oss runt ön. Vi hade nog alla trott att det skulle bli en stillsam resa men efter bara någon kilometer proklamerar Mark var guide att nu börjar berg-och-dalbanan! Det kan man lugnt säga...
Lite som att köra en buss ner för en puckelpist. Och det höll på så kanske 3-4 timmar under dagen när vi flyttade oss mellan olika sevärdheter.

Vårt första mål blev en promenad i regnskogen. V fock följa en liten å som rann igenom skogen och som senare rann ut i havet. Vattnet var så klart att det ser ut som ån är torrlagd på korten. Vattnet är regnvatten som filtreras i sanden och som tar närmare hundra år att rinna igenom ön och ut i havet.

Efter den inledande promenaden slussades vi i rask takt vidare med bussen via seventyfive mile Beach till några ytterligare stopp som innefattade ett gammalt båtvrak, bad i ån där den rann ut i havet samt ett kort stopp där man kunde få köpa en flygtur över ön. Tyvärr blev det mycket tid på bussen och bara korta stopp på platserna vi åkte för att se.
Det sista stoppet var Lake Mckenzie som är en stor sjö mitt på ön. Den består helt av regnvatten och alla ombeds att bads utan solkräm för att hålla sjön ren då den inte heller har någon avrinning. Vi var alla överens om att vi kunde varit hela dan vid sen sjön, nu fick vi bara 30 minuter så det kändes lite bittert när vi åkte därifrån mot färjan hem. Som plåster på såren såg vi iaf en dingo på vägen tillbaks.
Nu ligger vi återigen i vår lilla husbil och vilar upp oss inför vad som nu händer imorgon!

/Papa Joe

Likes

Comments

Nu har vi rullat i vår husbil i över en vecka och har väl börjat utveckla någon form av hat-kärlek till plåtburken.
Sist jag skrev så låg vi i skogen och var halvt uppätna av mygg. Men den uppmärksamme kan se att publiceringen skedde i närheten av Lightning Ridge. Jag får återkomma till varför!

Efter vårt skogsäventyr så rullade vi så sakta ut igen i snigelfart, vi tar förbudet av grusvägar med husbilen på stort allvar! Vi styrde vårt lilla ekipage till närmaste kuststad i det här fallet Port Macquarie och hittade där en fin strand med jättebra bad och möjlighet till utforskning av klippor. Tyvärr tog vi inga bilder på stranden men jag tror den heter Flynns Beach.

Framåt eftermiddag körde vi till nästa camping som var Bellingen strax väster om Coffs Harbour.
Än en gång log fru fortuna emot oss! En hyfsat billig camping med el! Vi skymningen såg vi en mäktig syn, flygande hundar eller någon annan stor fladdermus! Jag har några taffliga mobilbilder på dem nedan som kräver mer än ett tränat öga för att utröna motivet.
Damen som ägde campingen berättade att det morgonen efter var marknad i stan och att vi inte behövde ha bråttom iväg ifrån campingen ifall vi ville stödja den lokala affärsnäringen. Det ville vi såklart.
Marknaden bjöd på 100-200 knallar med allt ifrån maskfarmar till panamahattar. Mitt fynd bestod i en minigitarr som jag prutade ner till $10, den låter skit men går iaf att spela på.
Marknaden kan rekommenderas om ni har vägen förbi den hålls den tredje lördagen i varje månad.

Det var faktiskt en av knallarna som fick oss att kasta om våra planer. Vi hade egentligen tänkt köra norrut till Brisbane dagen efter men en försäljare av mineraler och fossiler var så trevlig och inspirerande att vi bestämde oss för att åka till opalgruvorna i Lightning Ridge eller rättare sagt Grawin på farbrorns inrådan. Vi tänkte att det troligtvis är enda gången i livet vi kan höra detta och tänkt om vi skulle bli rika opaljägare på kuppen! Sagt och gjort, vi styrde västerut!

I Australien bryter man opaler på flera olika platser men den i Lightning Ridge är hem åt den svarta opalen som anses vara den vackraste. Enda problemet är att Lightning Ridge och Grawin ligger ca 60 mil väster om Bellingen. Vi hade inte ork att sträckköra men kunde iaf tillryggalägga ca 40 mil innan vi stannade för natten på en rastplats mitt i ingenstans. Vi hade då korsat bergen med Campervanen och det var någon den skarpt ogillade! Nu fick vi dessutom stifta bekantskap med den bensinslukande motorn. Efter 20 mil hade halva tanken gått.
På vägen dit drog en storm in och vädret bjöd på betydligt svalare luft och vår första nära döden upplevelse med kängurus. En troligtvis självmordsbenägen hoppetossa valde att hoppa mot bilen just som vi skulle köra om den. Lyckligtvis ångrade den sig i sista sekund och vände tillbaka. Regn och hagel var en skön omväxling mot de 35-40 graderna som följt oss de senaste dagarna.
Morgonen efter kunde vi köra vidare västerut. Vi följde då marknadsfarbrorns råd och siktade in oss på Grawin. Det var ett misstag.
Var 100 m låg det kängurus i olika grader av förruttnelse och värmen gjorde att vissa så närmast mumifierade ut. Det var dessutom stora ägor med får, kor och getter som fritt fick springa på vägarna vilket resulterade i att vi även såg ett par av dem överkörda. När vi närmade oss Grawin byttes så asfalt mot grus och vi insåg sent att vi aldrig skulle kunna ta oss fram till staden och det lilla vi såg var deprimerande. Små övergivna skjul och gamla rostande bilar trängdes med kaktusar och buskage. Vi fick snopet vända och köra mot betydligt mer exploaterade Lightning Ridge.
Där hittade vi iaf en toppencamping och vi hann precis ta ett bad och äta kvällsmat innan stormen som följt oss kom ikapp.

Hitta opaler i Lightning Ridge kan göras på två olika sätt. Den riktige gruvarbetaren gräver hål i marken ner till så djupt som 30 meter för att komma till det lager i jorden som för miljontals år sedan var hav och under det flytande kisel. Högt tryck och värme fick kisellagret att tränga upp och in i stenar och annat som det fick fäste i och efter några miljoner år hade vi så opaler. Det är en liten industri där man jobbar med små medel. Det som är restprodukten av gruvbrytningen är lera och sten. Eftersom det ofta är ensamma personer eller mindre grupper som arbetar i en gruva så har de inte möjlighet att helt fingranska allt de bryter och det bildas därför stora högar med sten och lera dit men med en gruvägares tillåtelse kan få gå igenom resterna och se om något missats. Detta kallas fossicking och är det andra sättet att hitta opaler på.
Tyvärr är det inte längre någon gruvdrift i Lightning Ridge men det finns en camping och en turistattraktion dit turister kan få gå och prova på. Vi hade naturligtvis tagit in på ovan nämnda camping. Frågan var, hur många har gått igenom deras högar med sten tidigare?!
Kl 06.30 sket jag i vilket och gick bort för att börja leta. Em klädde på barnen och de anslöt snart.
Efter ca 30 sekunder hittade jag min första bit Opal! Den var stor som min lillfingernagel men var utan tvekan en opalbit eller potch som det också kallas.
För alla som dragit i en enarmad bandit så känner ni igen känslan av att nästan ha vunnit. Sådär kändes det och det var den känslan som gjorde att vi satt kvar i 3 timmar i strax närmare 40 graders värme. Det resulterade iaf i ett 10-tal mindre stenar utan annat värde än som souvenir.

Efter att ha slängt i barnen frukost i panik innan vi skulle lämna campingen så körde vi till nästa ställe där man får utföra fossicking och även få gå ner i en gammal gruva.
Det blev en höjdare, mannen som drev stället var otroligt trevlig och kunde titta på våra ”fynd”. Gruvan var sval och skön men vi fick snart gå upp i värmen igen när naturen kallade för en viss liten dam. Det betydde att vi nu kunde hugga in i den andra gruvhögen för dagen!
Vi gjorde betydligt fler fynd där och bl.a en sten som enligt mannen på gruvvisningen skulle gått att sälja för ca $100.
Till slut tog värmen överhanden och vi fick åka ner till stans utomhuspool för att svalka av oss. Till vår stora glädje så har Walle äntligen lärt sig simma. Det är en helt egen stil där han sommar en blandning av bröstsim med armarna och sparkar med benen och gör detta med hela kroppen under ytan. Han simmar sen upp och tar luft innan han dyker ner igen och fortsätter. På det sättet kan han ta sig över kortsidan på en bassäng. Det känns väldigt skönt och ger en viss trygghet när vi är så mycket i och runt havet.

Efter vår snabbvisit i Lightning Ridge beslutade vi oss för att återgå till planen och har därför långkört under två dagar så att vi nu befinner oss 10 mil norr om Brisbane. Ett kort stopp hos vår uthyrningsfirma löste ett antal problem med vår campervan.
Tutan var trasig, myggnäten var trasiga, torkarbladen smetade bars ut döda flugor istället för att ta bort dem och vi fick även en större stol till Mandis. Ett bra besök även om vi innan hade hoppats få byta bil...
Nu hägrar sängen och nya äventyr imorgon då vi äntligen ska bada i havet igen!

/Papa Joe

Likes

Comments

I måndags påbörjades del tre av vår resa då vi bytte den lilla stugan i Stanwell Tops mot den mycket mindre Husbilen Paradise.
Varken jag eller Em är några vana campare, räknar man bort lån av husvagn någon gång i slutet av 80-talet och alla nätter i tält på festival så har vi rent ut sagt noll erfarenhet.
Med det i bagaget hoppade vi in i husbilen i Sydney för att återlämna bilen vi haft de två senaste veckorna.
Em körde bilen och jag själv körde husbilen. Någonstans halvvägs till bilfirman signalerar Em att hon ska svänga in en fil, jag tolkar det som att hon vill att jag ska köra om då vi bestämt att jag skulle köra först men så var det inte. Hon ville att vi skulle stanna och leta upp bensinstation. Än idag vet jag inte vart hon tog vägen. Vi stod i 30-45 minuter och väntade, till råga på allt hade vi ställt in fel adress i våra GPSer. Jag hade åkt fram i taxin på vägen dit så jag hittade ändå. Till slut fick vi hoppa in i husbilen och back tracka och då hittade vi henne. Bilen kunde återlämnas och vi kunde börja köra ut ur Sydney och vårt första stopp i Blue Mountains.

Blue Mountains ligger ca 8-10 mil öster om Sydney och där finns en hel del vackra vyer och av dessa hade vi speciellt siktet inställt på en stor bergsformation som heter The Three Sisters. Vi kom tyvärr iväg rätt sent ifrån Sydney så innan vi kunde resa hela vägen till de tre systrarna så stannade vi på en camping för att övernatta.
Det var en väldigt opretentiös camping med mest unga människor som bodde i olika kreativa varianter på bilar med campingmöjligheter. Två killar framför oss sov t.ex i bagaget på en kombi på liggunderlag. Vi var de enda som hade en liten husbil och barn.
Vi sov iaf helt ok och kunde vakna till ljudet av sikador och fåglar.
Så fort vi ätit frukost fortsatte vi mot Katoomba där vårt mål för dagen ligger.
Vilken utsikt! Vi fick se varför bergen kallad Blue Mountain, de ser blå ut helt enkelt. Med en viss risk för svindel stegade vi omkring och tittade oss omkring och via en liten stig kunde vi komma över till den vänstra av systrarna över i bro. Snart fick vi iaf åka vidare för att börja dra oss norrut.

Ifrån Blue Mountains körde vi tills vi kom till Morisset Showground där man kombinerar hundkapplöpning och camping. Det var inga tävlingar när vi var där utan endast några turister och vi.
Framåt skymningen kom en kvinna ifrån husbilen bredvid bort till oss och berättade att det var kängurus uppe på ängen vi campingen. Snabbt rusade vi dit och mycket riktigt, en liten familj kängurus satt där och mumsade gräs.
Barnen skuttade runt och smälte troligtvis in bra för de var väldigt oskygga så vi kom ungefär 20 m ifrån dem. En väldigt bra avslutning på den dagen!

Dagen efter var det dags för bad igen tyckte vi alla! För att komma åt rätt håll körde vi nordost till Newcastle, vi hade på morgonen fått tips om en fin stand av en kvinna vi satt bredvid på McDonalds. Hennes dotter och våra två pluttar lekte och vi satt och pratade. På hennes inråd körde vi till Nobbys Beach i Newcastle.
Väl där blåste det halv storm men det var långgrunt vilket gjorde att vågorna inte störde så värst. Det var kanske inte den mest minnesvärda stranden vi sett så efter ett par timmar bestämde vi oss för att köra vidare. Vi har använt en app som Ems systerdotter tipsat om som heter CamperMate, där kan man hitta billiga och gratis campingar. Valet föll nu på Emerald Tiki i Anna Bay en bit norr om Newcastle. Det skulle visa sig vara ett riktigt lyckodrag!

Utan att veta om det hade vi snubblat på en camping som låg granne med södra hemisfärens största rörliga sanddyner. Lite annat att komma med än Europas grönaste stad...
Kvinnan som drev campingen tipsade om solnedgången även sanddynerna. Laddade med en flaska bubbel och lite pepparkakor gick vi dit och firade en rätt annorlunda Lucia.
Det var fantastiskt, i mitt huvud hade jag föreställt mig en lite bredare strand, typ som när man kommer till Mellbystrand eller något sånt. Efter en liten bit tornade dynerna upp sig som små berg, eller den största sandlåda vi sett som Walle utryckte det. Ännu en toppenkväll, inte ens sand i Cavan kunde ge smolk i bägaren.

Efter en uppsjö av hoppbilder och rosa solnedgång fick vi försöka hitta vägen tillbaks till campingen. Vårt lokalsinne är verkligen värdelöst så till slut fick vi kolla Google Maps för att hitta var vi hade tagit oss ut till dynerna då det bara var en liten stig genom snåren.
Väl tillbaka i husbilen somnade vi alla tidigt.

Nu är vi framme vid idag! Vi inledde morgonen med frukost under palmträden. Barnen badade i en liten pool medans vi fixade fram frukost. Hade det inte varit för att vi la pumpa och solrosfrön i Walles gröt så hade den kunnat betraktas som perfekt.

Mätta och goa körde vi runt sanddynerna och spenderade resten av dagen på stranden Birubi Beach. Den mest långgrunda stranden vi besökt hittills och även den bästa! Barnen kunde bada utan höga vågor och det fanns massor med klippor och snäckor att upptäcka runt omkring. De körde även kamelturer ut i sanddynerna precis intill parkeringen så vi kunde kika lite på dem med.

Efter att ha snabblunchat på en parkering körde vi i eftermiddags en lite längre sträcka. Nu ligger vi på en camping mitt i skogen. Det kryllar tyvärr av mygg men det får det vara värt. För en stund sen såg vi vår första Wallaby, de var betydligt mindre än vad jag trott!

Tittar jag ut nu så ser jag stjärnhimlen. Dags att smyga ut och titta och kanske även svalka sig lite, det är grymt varmt även om man inte vill klaga på värmen.

Downunder and out!
Papa Joe

Likes

Comments

Efter vår tripp in till Sydney har vi hittat nån form av vardagslunk där det blir kortare utflykter med strandhäng och det har varit väldigt skönt!
De sista spåren av våra förkylningar har börjat försvinna och med det har alla varit mycket mer harmoniska.

Vi gjorde en avstickare ifrån vardagslunken häromdagen då vi bestämde oss för att besöka Karloo Pools. Det är en pool mitt inne i Royal National Park som vi bor strax utanför. Vi hade fått tips om detta ifrån Carl och det verkade som en liten lagom promenad, iaf på kartan.
I Heathcote bakom brandstationen börjar en liten försynt stig och en skyllt visar att det är ca 2,5 km vandring som beskrivs som rätt svår. Vi antog den utmaning, hur svårt kan det liksom vara?!

Stigen ringlar sig mellan bergen och är ömsom skog och ömsom ”bergsbestigning”. Barnen lunkade på fantastiskt bra och hade det inte varit för moder natur så hade detta blivit en väldigt god upplevelse. Helt plötsligt rullade åskan in och det dröjde inte länge förrän himlen öppnade sig...
Vi hade ungefär 500 m kvar till poolen och med varsitt barn i handen halvrusade vi ner för berget och kom fram, regnet stod då verkligen som spön i backen. Jag och Walle kom fram först och hittade en liten trång klippskreva att krypa in i och som skyddade mot regnat. Em och Mandis kom strax efter oss och efter att ha plumsat i den enda midjedjupa vattenpölen i närheten så var även de i skydd under klippan.

Efter ca 10 minuter under den där klippan bestämde jag mig för att utforska lite. Jag bytte om till badbrallor och begav mig ut ur vår lilla skreva och bland det första jag fann ca 10 m bort var en betydligt större klippskreva där det t o m fanns en välanvänd madrass. Hela familjen Hedenhös flyttade således dit.

Regnet avtog snart helt och barnen utforskade området. Vårt badsug hade tyvärr försvunnit så något dopp i poolen blev det aldrig.
Det var iaf en magiskt vacker plats men kanske inte riktigt värt all möda.
På vägen tillbaks lyckades vi i vanlig ordning gå fel inte en utan två gånger...
Efter den strapatsen var vi ett gäng trötta turister som satte oss i bilen. Grädden på moset blev när jag efter ca 100 m bilkörning känner något kila uppför benet och sen ännu en sån där trevlig blodigel som sökte efter någonstans att suga blod. Den belönades med att kastas ur bilen och vi kunde sedan utan fler missöden köra hem.

Resten av veckan har vi spenderat på stranden :)

/Papa Joe

Likes

Comments