Jag gillar verkligen konceptet baby shower, även om jag tycker att det är lite halvsvårt att förklara för någon som inte har hört talas om det tidigare, vad det faktiskt är och hur det skiljer sig från typ ett dop eller namngivning. Men rent krasst är det ju ett bebiskalas, ett firande för vad som komma skall. Ett firande av graviditeten och firande av att man ska bli mamma. Och jag är rätt dålig på att ha kalas för mig själv, typ födelsedagar och liknande. Jag bakar gärna en tårta som jag bjuder på, men sedan är jag nöjd med det. Att få uppvaktning i form av ett bebiskalas, men lekar och fika med sina favoritpersoner – det är verkligen härligt!

Denna gång slog mina närmsta vänner här i Umeå till med ett kalas och sedan gjorde min familj ett TILL när vi var nere och hade lite semester i Roslagen. Hur mysigt som helst. Och lyxigt. Och fint med folk som bakar till MIG och samlas för att fira mig och min bebis. Och att bli överraskad – det är riktigt skojigt!

Så fira den närmsta gravida kvinnan i din umgängeskrets, det är min uppmaning. Man förtjänar och uppskattar verkligen den uppmärksamheten som höggravid. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det börjar onekligen dra ihop sig nu. I dag är det 36+6, vilket innebär att om ungefär en vecka är bebisen enligt vårdens beräkningar färdigbakad och redo att möta världen. Den stora frågan kanske egentligen är om jag är redo att få ut henne? Det har jag, åtminstone känslomässigt, inte varit under större delen av den här graviditeten.

Vad har hänt sedan jag sist adresserade min förlossningsrädsla? En hel del faktiskt. Jag har varit på förlossningen några timmar då jag fick intensiva sammandragningar som inte gav med sig och som var rätt kraftfulla. Då var jag i vecka 32. På tok för tidigt för att jag skulle ha lust att föda något barn. Jag fick då sitta med CTG och konstaterades att jag hade oregelbundna värkar och efter några timmar fick jag en dos bricanyl i benet som skulle hjälpa livmodern att slappna av varpå sammandragningarna (eller värkarna, beroende på vad man vill kalla dem för) klingade av på en gång.

Veckan efter var vi på placentakoll. Bebisen hade då borrat ner sig med huvudet i bäckenet (den låg i tvärläge veckan innan, dvs huvudet på ena sidan av magen och rumpan på andra när vi var på förlossningen några dagar tidigare). Således också, enligt min egen teori, tryckt upp moderkakan så den var inte alls i närheten av att störa någon vaginal förlossning. Det gjorde mig kluven. Det hade på ett sätt varit rätt skönt att få reda på att jag inte hade något val. Att jag, på grund av medicinska skäl, var tvungen att bli snittad. Att det var det enda, säkra sättet att få ut min bebis på. Men så blev det inte. Direkt efteråt, utan att jag hunnit analysera mina kluvna känslor, skulle vi träffa en förlossningsläkare för att prata om den tidigare förlossningen. Medan han satt och läste högt ur barnmorskornas journalanteckningar från de där långa timmarna när Inez föddes strilade tårarna ner för mina kinder. Fy farao vad jag inte ville uppleva det där igen.

Veckan efter träffade jag en aurorabarnmorska. Det kändes vid det här laget både nödvändigt och nästan i senaste laget. Jag fick återigen berätta om förlossningen och när samtalet var slut kände jag mig uppgiven över känslan av att inte hinna hantera allt det jobbiga. Det kändes inte lättare. Det kändes bara precis likadant och snart kommer ju bebisen, vare sig jag vill det eller inte. När jag gick igenom de kusligt tysta korridorerna på förlossningen för att komma ut bestämde jag mig för att "nu skiter jag i det här och snittas istället". 

Någonstans där släppte jag någonting. Om det var kontroll eller om det var någonting annat, det vet jag inte. Men helt plötsligt känns det inte som ett oöverstigligt berg som jag varken kan eller vill ta mig över. Jag vill inte bli snittad. Istället känner jag mig nästan, med betoning på nästan, lite nyfiken över att ha en förlossning framför mig. En förlossning som kanske inte blir den minsta lik den förra, som jag gick igenom för snart två år sedan.

I går träffade vi förlossningsläkaren igen. Utifrån journalanteckningar som aurorabarnmorskan gjort har vi numera en vårdplan, eller ett förlossningskontrakt, som vården ska följa. Det känns väldigt skönt och som en trygghet jag behöver för att kunna genomföra det här. Jag upplever inte att jag ställer några orimliga krav på förlossningsvården, snarare står det saker som borde vara en självklarhet för alla som föder barn. Jag vill ha närvaro på rummet, hjälp med att skynda på förlossningen om det tar för lång tid, slippa bli hemskickad när jag väl sökt mig dit och att personalen berättar och kommunicerar med mig vad som händer.

Nu är det bara att vänta och se vad som sker denna gång. 

Likes

Comments

Förmodligen hänger man aldrig någonsin med som förälder, just i aspekten hur ens barn blev så himla stort helt plötsligt. Jag minns som igår när vi träffades för första gången på förlossningen och hon var tokförbannad för att det dragit ut så långt på tiden. Tro mig, älskade unge, det var jag också.

Nu börjar hon närma sig två år och pratar och pratar och pratar. Mitt stora barn som vill välja kläder själv, älskar att hjälpa till, läsa böcker och att kramas. Snart blir hon dessutom storasyster.

Det finns inget roligare än att umgås med henne och ha konversationer med henne. Hon förvånar mig ständigt med sina långa meningar och tankegångar som jag inte för min värld trodde att en 20-månaders kunde utbringa. I dag, efter vilan, så kom hon i håg att jag innan vi båda somnat berättat för henne att jag skulle jobba ikväll och då sa hon "mamma jobba sen, Inez åka farfars sen". Det är en sån komplicerad tankegång med så många steg att jag blir helt matt för hennes skull. Hur orkar hennes lilla hjärna dels processa informationen, dels faktiskt kommunicera den? Fascinerande det är vad hon är.

Jag visste från första början att den här damen skulle ha bråttom, hon var så fysiskt framåt redan som några veckor gammal. Men att talet också skulle komma så tidigt är inget jag hade kunnat föreställa mig. Hon pratar inte rent (obviously) och stundtals förstår nog kanske bara jag och Magnus henne, men ofta tror jag att de allra flesta skulle kunna ha en liten konversation med henne.

Den bästa stunden på länge var en morgon när hon la armarna om min nacke just efter att hon slagit upp sina ögon och så sa hon "älskar dig, mamma". Då smälte mitt hjärta tusen miljoner.

Likes

Comments

Sista tredjedelen är här. I dag klev jag in i vecka 28 så nu har tredje trimestern startat. Det känns helt vansinnigt. Tiden rusar fram när man har världens roligaste jobb och en 1,5-åring att ta hand om all sin lediga tid. Och det är rätt så skönt om jag ska vara ärlig, för jag är ganska jättedålig på att vänta. Särskilt på bebisar.

Så hur mår jag då? Ganska bra måste jag få säga. Helt smärtfri kan jag inte påstå att jag fått vara den här gången, men samtidigt är det i sin liten grad att det inte går att vila bort. Jag får stundtals extremt ont i ryggslutet. Dock känns det oroväckande att ha det nu, bebisen ska ju växa i tre månader till. Sedan är mina nyligen införskaffade stödstrumpor mina nya bästa vänner. Jag sitter så pass still på mitt jobb att mina ben tydligt visar sitt missnöje, men efter stödstrumporna går det mycket bättre. Om jag är hemma och jagar Inez behöver jag dem inte.

Det är en mycket rörlig bebis jag har i magen, precis som sin storasyster. Det går inte långa stunder utan att jag känner rörelser, rätt kraftiga sådana. Nu är jag väldigt smal så det är verkligen bara hud och sen (vad jag befarar) livmoder. Därav kanske allt känns tydligare, men det är riktiga träningspass som den här bebisen bjuder på. Inez var en riktig ninjabebis och var väldigt stark redan när hon föddes, så jag misstänker att hennes syskon kommer att komma ut lika stark. Knasiga barn. Bara den yngre versionen inte börjar gå vid 8,5 månade är jag nöjd.

90 dagar kvar säger min gravidapp. Vi får väl se om den har rätt eller inte. Sista delen, nu kör vi!

Likes

Comments

Relativt snabbt in i den här graviditeten började en rädsla hålla fast vid mig och det var omöjligt att skaka av mig den. Jag brukar kunna rationalisera med mig själv rätt så bra och kunna undvika att fastna i tankar som jag själv tycker är onödiga. Men rädslan för en ny förlossning gick inte, och går inte, att förhandla bort med mig själv.

Under förra graviditeten vill jag inte påstå att jag var lugn inför den, men nervös var jag faktiskt inte. Jag accepterade att jag inte kunde styra över den, att det var onödigt att bestämma sig för ett händelseförlopp som mest troligt inte skulle infinna sig och med mitt kontrollbehov insåg jag att var det bättre att jag släppte på kontrollen istället för att försöka hantera en situation jag faktiskt inte var chef över. Min enda farhåga var att det skulle ta lång tid.

Det tog lång tid. Det tog så inihelsike lång tid. Och om det inte vore nog med att det tog lång tid så var smärtan outhärdlig nästan från start. Jag säger inte det här för att skrämma någon, men det var min upplevelse. När jag blev gravid igen började jag återuppleva förlossningen om och om igen och har väl någonstans på vägen insett att jag kanske inte har bearbetat den ordentligt.

Så vart står jag nu? I vecka 32 ska jag dels få träffa en förlossningsläkare och göra upp en förlossningsplan som vården inte får frångå, om jag nu bestämmer mig för att genomgå en vaginal förlossning. Dels ska jag även göra ett till ultraljud då moderkakan eventuellt ligger för utgången. Oftast har den flyttat sig, men med tanke på hur extremt bra jag känner bebisens sparkar tror jag inte att den har åkt framåt och uppåt i allafall. Jag har svårt att tro det. Annars är det här en riktig ninjabebis. Om den ligger kvar innebär det planerat snitt. Så just nu känns det som pest eller kolera, förlossning med risk på nästan 30 timmars ny smärta eller ett kejsarsnitt som är en jättestor bukoperation.

Inte blir jag klokare ju mer tiden går heller. Jag vet att det oftast innebär en snabbare förlossning med barn nummer två, men med tanke på hur enkla mina graviditeter är så är jag rädd att min förbannelse är att ha helvetiska förlossningar. Jag fick rätt sist och i den här frågan ogillar jag kraftigt att ha rätt.

Likes

Comments

Det här barnets utveckling den senaste tiden – harreguuuuuuud! Jag misstänker starkt att det har att göra med att hon har börjat på förskolan, men samtidigt handlar det nog minst lika mycket om att jag försöker ställa om tanken på att min bebis snart kommer att bli storasyster.

Det är lite skrämmande att tänka på. Enligt anknytningsteorin är den bästa åldern att få syskon vid fyra år, både för det nya barnet och det äldre barnet. Men jag kände spontant att jag vill ha tätt mellan mina barn, precis så som det är mellan mig och min närmsta syster. Jag får helt enkelt jobba hårt på att bibehålla den starka anknytningen som jag och Inez har, även när det kommer en ny person som ska konkurrera om uppmärksamheten.

Nåväl. Det var Inez, och inte framtiden, jag skulle sammanfatta. Hon började förskolan i slutet på januari och inskolningen, som gick galant, var väl en indikation på hur fortsättningen skulle gå. Varje dag är "bil" det första hon säger, då vill hon åka direkt till förskolan. Hon älskar pedagogerna, det står alltid en välkomstkommitté av kompisar i dörren när hon kommer på morgonen som säger "nu kommer Iiiiinez" och varje lämning hittills har varit en fröjd för mammahjärtat. Inga tårar utan bara "hejååå mamma".

Kommentarerna från pedagogerna är att hon är väldigt kontaktsökande med sina vänner och har kommit in bra i gruppen. Hon vill gärna hålla i handen och vara nära, precis så som vi alltid är hemma. Och för det mesta glad, men med ett temprament! Det som har varit jobbigt för henne är sovstunderna, det tog ett par veckor och ett gosedjur hemifrån innan hon började slappna av och kunde sova mer än 30–40 minuter. Men nu går det bra.

Orden sprutar ut ur henne, hon är en riktig pratkvarn. Mycket bebisspråk, förstås, men hon börjar bygga meningar vilket är riktigt häftigt. Exempelvis "mammas jacka" eller "farfars hus". Hon är väldigt intresserad av färger och vill att man ska berätta vad det är för färg när hon pekar eller håller upp en leksak. Ibland prickar hon även in själv vad det är för färg. Hon kan säkert 40–50 ord (okej, supersvårt att uppskatta, men jag kan komma på 40 ord utan större ansträngning som hon använder dagligen) och lär sig nya heeeeela tiden.

För den intresserade slutade vi amma när hon var drygt 16 månader. Vi ammade på natten och ibland på dagen när hon skulle sova, men jag kände att jag behövde en paus innan nästan amningsmaraton. Nu äter hon ersättning innan hon ska sova, och ibland på natten, för hon behöver väl äta antar jag.

Nu får Inez 18-månaders sammanfattning vara slut, den är redan alldeles för lång.

Likes

Comments

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få möjlighet att skriva om det här så fort. När jag bestämde mig för att blogga mer aktivt (aktivt i ordets absolut vidaste bemärkelse har det visat sig) hade jag en önskan om att kunna dokumentera min nästkommande graviditet med tankar och känslor på ett annat sätt än vad jag kände mig bekväm med att göra när jag väntade Inez. Jag trodde däremot att det skulle dröja, med tanke på hur lång tid det tog för mig att bli gravid med Inez. Graviditeten kom snabbt och därmed lite oväntat. Så nu har istället inläggen dröjt. Dels med anledning av att jag velat hålla graviditeten från det offentliga rummet lite längre denna gång, dels för att varken tiden eller energin finns. Storbloggare med fler barn, hur gör dem? När sover dem? När äter dem? För bloggen hinner de ju uppenbarligen med.

Om någon då missat det – vi ska alltså få ett till barn! I augusti närmare bestämt. Vi var på ett första RUL för ungefär en vecka sedan där man kunde konstatera att fostret var lite yngre än vad vi trott, så då blev vi backade sex dagar och ska göra nytt RUL på tisdag. Allting såg bra ut på det första ultraljudet, så jag ser mest fram emot att få titta på bebisen i ytterligare fyrtio minuter. Än så länge vet vi inte könet på den som sparkar i magen och jag har inte bestämt mig om alla ska få veta det heller.

Jag och en gravid vän har haft ständigt återkommande diskussioner i början av hennes graviditet hur svårt det är att greppa att hon ska få ett till barn. Nu är jag på samma ställe. Det är så svårt att förstå att jag måste påminna mig om att jag är gravid och att vi ska bli en till i familjen. Och att Inez ska bli storasyster. Tur att bebisen verkar vara en vilding precis som Inez, så hen påminner ganska bra om sin egen existens.

Likes

Comments

Jag ska försöka ge en inblick i mitt sjalande. För mig är det en väldigt stor del av vardagen, mer förut än när jag var föräldraledig förstås, men också en del i mitt föräldraskap. Med det sagt måste man inte vara en sådan mamma som jag är, en mamma med ett angreppssätt på nära föräldraskap, för att det är förträffligt med sjal. Jag tänkte försöka stolpa upp lite anledningar till varför jag anser att sjalandet är fantastiskt, för både förälder och barn.

Jag har nämligen fått frågan då och då, eftersom det inte är så vanligt att man går och bär runt på en ettåring, varför jag just bär och varför jag sjalar. Det tycker jag förstås är tråkigt, att det inte hör till vanligheterna och således uppmärksammas på grund av det, men det var inte det jag skulle raljera om för tillfället. I bland är det som att trycka på en knapp när man frågar mig saker, jag är en nörd av rang när jag väl får upp farten så att säga. Så även med sjalandet. Då är det skönt att hjärnan får stopp ibland och svarar det enkla svaret: FÖR DET ÄR SÅ MYSIGT (jag hoppar inombords av lycka bara jag tänker på sjalandet, men får ändå inte ur mig några bättre argument).

SÅ. VI börjar med det enklaste.

Närhet.
Jag läser ofta om närhetstörstande bebisar, eller närhetskrävande barn. Jag är en person som mår väldigt bra av närhet (vem gör inte det?!?!?), har alltid fått väldigt mycket närhet och för vissa personer kräver (?) jag säkert mycket av samma vara. Så när jag läser om det här är det så främmande för mig? Törstande och krävande är ju negativa ord för mig. Bebisar som har legat i en mörk och varm mage i nio månader kommer ut till en kall verklighet, det är en självklarhet, och inte så svårt att räkna ut, för mig att barnet kommer att söka trygghet hud mot hud, nära hjärtslagen som har ackompanjerat dygnets alla timmar för det lilla livet. Det var inget påfrestande eller ett problem, för mig, att min bebis ville ligga på mitt bröst och sova. Och vaknade när jag lägger ner henne. För vissa är det ett problem och då är sjalen en perfekt lösning, en lösning där man slipper vara parkerad i soffan, bebisen får höra mammas hjärtslag och känna hennes andetag och mamman kan pula på med vad hon vill.

Fysiska aspekter.
Kängurumetoden är ett etablerat begrepp som används inom neonatalvården, det vill säga den vård som bedrivs för barn som föds för tidigt. Man vill ha barnet på sig, näranära och gärna hud mot hud. Detta för att främja barnets utveckling och för att kunna återskapa barnets miljö från magen så gott det går. Varför? Jo, för att prematura barn har svårt att reglera sin kroppstemperatur. Då hjälper förälderns hud och kroppsvärme till att hjälpa barnet att vara alldeles lagom varm. Dessutom så minskar risken för plötslig spädbarnsdöd genom att bebisen är nära och pulsen håller sig fin och saturationen på bra nivåer. Detta gäller förstås för större bebisar, eller färdigutvecklade bebisar också för den delen. Det är det allra bästa för bebisen helt enkelt. Dessutom är det superbra för bebisens höfter att använda sig av den ergonomiska ställningen som uppstår och det är nackträning för bebisen, vilket är superbra för de bebisarna som inte gillar att ligga på mage. Dessutom ska det ha positiv effekt på bebisens tarmar och studier har visat att bebisar generellt har mindre ont i magen när de ofta bärs i sjal.

Enkelhet i vardagen.
Jag snuddade lite vid detta ovan, men sjalen är verkligen en vardagsräddare av rang. Eftersom jag bara har ett barn har jag inte behövt använda den särskilt mycket mer än i sövningssitutioner, mys eller promenader – förrän nu egentligen. Innan har Inez varit nöjd på golvet med sina leksaker om jag lagat mat, men nu när jag jobbar är det tydligt att hon behöver mina kramar och maten behöver ändå lagas. Så upp med ungen på ryggen! Kramarna får jag gratis. Dessutom tror jag att det kommer att vara nyckeln till att inte gå sönder som mamma om vår familj skulle utökas med flera barn. Sjalen skulle kunna ge mig chans att antingen bära båda barnen eller bära den nya bebisen och ändå kunna fokusera på att leka med Inez.

Sjalvärlden är en djungel, ja. Sjalvärlden innehåller massa nördar och insnöade människor, ja. Min största bonus med sjalandet, förutom att mysa med Inez, är att jag fått vänner som jag tror att jag med lite tur och relationsunderhåll kan ha för livet. Nördar som hjälper varandra genom djungeln. Det är så himla fint.

Och om du som läser känner dig det minsta nyfiken på vad sjalandet innebär får du fråga hur många frågor du vill. Jag svarar efter bästa förmåga!

Likes

Comments

Inez är nu lite drygt 13 månader gammal. Vi har fått en förskoleplats och känner mer och mer på hur det är att vara föräldrar till ett barn och inte en bebis. Det är väldigt häftigt att inse att jag blir mindre och mindre övervakande på ett sånt där sätt jag var för ett par månader sedan. Jag kan lämna henne en stund lekandes för sig själv utan att jag tror att hon ska slå ihjäl sig så fort jag tittar bort.

Det bästa med min 13-månaders är hennes förmåga att dagligen lära sig nya ord. Det är så fascinerande. Hon har svårt att komma till ro ordentligt på kvällarna just nu och jag inser att det kanske går hand i hand. Utvecklingen språkmässigt går verkligen i rasande fart och sömnen kanske blir lidande av att hjärnan har så mycket att bearbeta när hon sover.

Exempelvis säger hon bil, äta, sova, strumpor, kiss, bajs, dricka, leka, läsa. Det är några exempel på hennes ordförråd. Sen kanske det är ord som bara jag och hennes pappa kan förstå, men för oss gör hon sig mer och mer förstådd dagligen. Och utöver att hennes gömma med ord stadigt växer varje dag så är det så tydligt att hon förstår så mycket av vad vi säger. Hon kan hämta en specifik bok om man ber henne och säger jag att vi ska gå ut så går hon till dörren eller sin overall.

För ett år sedan var hon ett knytte som bara låg på min bröstkorg, drog med sina mjuka bebinaglar på mina bröst som en liten kattunge och knorrade när hennes pappa snusade henne i nacken. Nu försöker hon sätta på sig strumporna själv och borsta sina egna tänder.

Likes

Comments

Fotografier av Sandra Viklund.

I lite mer än ett år har gått sedan jag blev mamma till den där. I över trehundra dagar har jag gått och varit så uppöveröronen dunderkär i det där lilla barnet. I nästan tretton månader har jag fått titulera mig som mamma.

Jag minns hur överväldigande det var, när hon bara var några veckor gammal, känslan av att hon var min. Att det var mitt alldeles egna barn som höjde och sänkte sin bröstkorg i sådär ojämna andetag som spädbarn har. Så pass ojämna att föräldern som vakar över det sovande barnet aldrig riktigt kan slappna av till hundra procent utan ständigt måste ha ett extra lyssnande öra till det lilla väsandet utblåsande ljudet som kommer från det lilla knytet. I sådana ögonblick tårades ögonen på mig, av både tacksamhet och kärlek.

Jag skulle ljuga om jag påstod att de stunderna inte finns längre. Men vardagen med henne är rätt så etablerad vid det här laget och det är inte lika ofta jag drabbas av hennes närvaro på det där oåterkalleliga viset jag gjorde när hon var så där liten och skör. Men ibland går det inte att värja sig. Som när vi ligger tätt intill varandra, som en liten boll, i mörkret i sängen och hennes bröstkorg höjs och sänks i en rytm som vittnar om att sömnen tagit grepp om hennes sinne. Då när hennes hand smeker mig över bröstkorgen och hon gosar in sig extra, trots att vi ligger näranära. Då trillar det tårar ner för den arma moderns kinder. Det rinner tårar för att det slår mig att hon älskar mig och njuter av den där stunden minst lika mycket som jag. Då stryker jag bort tårarna som ramlar på hennes lilla huvud, drar ett djupt andetag och pussar henne försiktigt. Min, min, min Inez. 

Jag har, så här ett år efter att jag fått titulera mig som mamma för första gången, kanske inte riktigt kommit ur den där bubblan som det innebär att få barn. Inez tar fortfarande upp ungefär nittio procent av mina tankar och lika mycket av mitt väsen. I bland förvånar det mig att jag ens lyckas åstadkomma saker som inte har med henne att göra. Ofta frågar jag mig om jag får vara så här kär i henne? Känslan av att aldrig vara mätt på hennes närvaro, hennes kramar, hennes pussar. allt det nya hon lär sig varje dag. Hon är det absolut mest dyrbara jag har och jag kommer aldrig få nog av Inez. 

Likes

Comments