View tracker

Jag ska försöka ge en inblick i mitt sjalande. För mig är det en väldigt stor del av vardagen, mer förut än när jag var föräldraledig förstås, men också en del i mitt föräldraskap. Med det sagt måste man inte vara en sådan mamma som jag är, en mamma med ett angreppssätt på nära föräldraskap, för att det är förträffligt med sjal. Jag tänkte försöka stolpa upp lite anledningar till varför jag anser att sjalandet är fantastiskt, för både förälder och barn.

Jag har nämligen fått frågan då och då, eftersom det inte är så vanligt att man går och bär runt på en ettåring, varför jag just bär och varför jag sjalar. Det tycker jag förstås är tråkigt, att det inte hör till vanligheterna och således uppmärksammas på grund av det, men det var inte det jag skulle raljera om för tillfället. I bland är det som att trycka på en knapp när man frågar mig saker, jag är en nörd av rang när jag väl får upp farten så att säga. Så även med sjalandet. Då är det skönt att hjärnan får stopp ibland och svarar det enkla svaret: FÖR DET ÄR SÅ MYSIGT (jag hoppar inombords av lycka bara jag tänker på sjalandet, men får ändå inte ur mig några bättre argument).

SÅ. VI börjar med det enklaste.

Närhet.
Jag läser ofta om närhetstörstande bebisar, eller närhetskrävande barn. Jag är en person som mår väldigt bra av närhet (vem gör inte det?!?!?), har alltid fått väldigt mycket närhet och för vissa personer kräver (?) jag säkert mycket av samma vara. Så när jag läser om det här är det så främmande för mig? Törstande och krävande är ju negativa ord för mig. Bebisar som har legat i en mörk och varm mage i nio månader kommer ut till en kall verklighet, det är en självklarhet, och inte så svårt att räkna ut, för mig att barnet kommer att söka trygghet hud mot hud, nära hjärtslagen som har ackompanjerat dygnets alla timmar för det lilla livet. Det var inget påfrestande eller ett problem, för mig, att min bebis ville ligga på mitt bröst och sova. Och vaknade när jag lägger ner henne. För vissa är det ett problem och då är sjalen en perfekt lösning, en lösning där man slipper vara parkerad i soffan, bebisen får höra mammas hjärtslag och känna hennes andetag och mamman kan pula på med vad hon vill.

Fysiska aspekter.
Kängurumetoden är ett etablerat begrepp som används inom neonatalvården, det vill säga den vård som bedrivs för barn som föds för tidigt. Man vill ha barnet på sig, näranära och gärna hud mot hud. Detta för att främja barnets utveckling och för att kunna återskapa barnets miljö från magen så gott det går. Varför? Jo, för att prematura barn har svårt att reglera sin kroppstemperatur. Då hjälper förälderns hud och kroppsvärme till att hjälpa barnet att vara alldeles lagom varm. Dessutom så minskar risken för plötslig spädbarnsdöd genom att bebisen är nära och pulsen håller sig fin och saturationen på bra nivåer. Detta gäller förstås för större bebisar, eller färdigutvecklade bebisar också för den delen. Det är det allra bästa för bebisen helt enkelt. Dessutom är det superbra för bebisens höfter att använda sig av den ergonomiska ställningen som uppstår och det är nackträning för bebisen, vilket är superbra för de bebisarna som inte gillar att ligga på mage. Dessutom ska det ha positiv effekt på bebisens tarmar och studier har visat att bebisar generellt har mindre ont i magen när de ofta bärs i sjal.

Enkelhet i vardagen.
Jag snuddade lite vid detta ovan, men sjalen är verkligen en vardagsräddare av rang. Eftersom jag bara har ett barn har jag inte behövt använda den särskilt mycket mer än i sövningssitutioner, mys eller promenader – förrän nu egentligen. Innan har Inez varit nöjd på golvet med sina leksaker om jag lagat mat, men nu när jag jobbar är det tydligt att hon behöver mina kramar och maten behöver ändå lagas. Så upp med ungen på ryggen! Kramarna får jag gratis. Dessutom tror jag att det kommer att vara nyckeln till att inte gå sönder som mamma om vår familj skulle utökas med flera barn. Sjalen skulle kunna ge mig chans att antingen bära båda barnen eller bära den nya bebisen och ändå kunna fokusera på att leka med Inez.

Sjalvärlden är en djungel, ja. Sjalvärlden innehåller massa nördar och insnöade människor, ja. Min största bonus med sjalandet, förutom att mysa med Inez, är att jag fått vänner som jag tror att jag med lite tur och relationsunderhåll kan ha för livet. Nördar som hjälper varandra genom djungeln. Det är så himla fint.

Och om du som läser känner dig det minsta nyfiken på vad sjalandet innebär får du fråga hur många frågor du vill. Jag svarar efter bästa förmåga!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Inez är nu lite drygt 13 månader gammal. Vi har fått en förskoleplats och känner mer och mer på hur det är att vara föräldrar till ett barn och inte en bebis. Det är väldigt häftigt att inse att jag blir mindre och mindre övervakande på ett sånt där sätt jag var för ett par månader sedan. Jag kan lämna henne en stund lekandes för sig själv utan att jag tror att hon ska slå ihjäl sig så fort jag tittar bort.

Det bästa med min 13-månaders är hennes förmåga att dagligen lära sig nya ord. Det är så fascinerande. Hon har svårt att komma till ro ordentligt på kvällarna just nu och jag inser att det kanske går hand i hand. Utvecklingen språkmässigt går verkligen i rasande fart och sömnen kanske blir lidande av att hjärnan har så mycket att bearbeta när hon sover.

Exempelvis säger hon bil, äta, sova, strumpor, kiss, bajs, dricka, leka, läsa. Det är några exempel på hennes ordförråd. Sen kanske det är ord som bara jag och hennes pappa kan förstå, men för oss gör hon sig mer och mer förstådd dagligen. Och utöver att hennes gömma med ord stadigt växer varje dag så är det så tydligt att hon förstår så mycket av vad vi säger. Hon kan hämta en specifik bok om man ber henne och säger jag att vi ska gå ut så går hon till dörren eller sin overall.

För ett år sedan var hon ett knytte som bara låg på min bröstkorg, drog med sina mjuka bebinaglar på mina bröst som en liten kattunge och knorrade när hennes pappa snusade henne i nacken. Nu försöker hon sätta på sig strumporna själv och borsta sina egna tänder.

Likes

Comments

View tracker

Fotografier av Sandra Viklund.

I lite mer än ett år har gått sedan jag blev mamma till den där. I över trehundra dagar har jag gått och varit så uppöveröronen dunderkär i det där lilla barnet. I nästan tretton månader har jag fått titulera mig som mamma.

Jag minns hur överväldigande det var, när hon bara var några veckor gammal, känslan av att hon var min. Att det var mitt alldeles egna barn som höjde och sänkte sin bröstkorg i sådär ojämna andetag som spädbarn har. Så pass ojämna att föräldern som vakar över det sovande barnet aldrig riktigt kan slappna av till hundra procent utan ständigt måste ha ett extra lyssnande öra till det lilla väsandet utblåsande ljudet som kommer från det lilla knytet. I sådana ögonblick tårades ögonen på mig, av både tacksamhet och kärlek.

Jag skulle ljuga om jag påstod att de stunderna inte finns längre. Men vardagen med henne är rätt så etablerad vid det här laget och det är inte lika ofta jag drabbas av hennes närvaro på det där oåterkalleliga viset jag gjorde när hon var så där liten och skör. Men ibland går det inte att värja sig. Som när vi ligger tätt intill varandra, som en liten boll, i mörkret i sängen och hennes bröstkorg höjs och sänks i en rytm som vittnar om att sömnen tagit grepp om hennes sinne. Då när hennes hand smeker mig över bröstkorgen och hon gosar in sig extra, trots att vi ligger näranära. Då trillar det tårar ner för den arma moderns kinder. Det rinner tårar för att det slår mig att hon älskar mig och njuter av den där stunden minst lika mycket som jag. Då stryker jag bort tårarna som ramlar på hennes lilla huvud, drar ett djupt andetag och pussar henne försiktigt. Min, min, min Inez. 

Jag har, så här ett år efter att jag fått titulera mig som mamma för första gången, kanske inte riktigt kommit ur den där bubblan som det innebär att få barn. Inez tar fortfarande upp ungefär nittio procent av mina tankar och lika mycket av mitt väsen. I bland förvånar det mig att jag ens lyckas åstadkomma saker som inte har med henne att göra. Ofta frågar jag mig om jag får vara så här kär i henne? Känslan av att aldrig vara mätt på hennes närvaro, hennes kramar, hennes pussar. allt det nya hon lär sig varje dag. Hon är det absolut mest dyrbara jag har och jag kommer aldrig få nog av Inez. 

Likes

Comments

​Det är ganska overkligt, trots att jag både visste om att dagen skulle komma och att den nu faktiskt passerat. Men hon har hunnit fylla ett år. Och haft sitt andra födelsedagskalas. Och fått öppna presenter i sängen efter att vi sjungit för henne precis efter att hon vaknat. Oj, vad glad hon var. Mest för sången och för snörena på paketet skulle jag tro. Men hon satt där och sprudlade på sin första födelsedag.

Det är under sådana här dagar jag inser hur roligt livet är med barn. Jag vet ju om det vanligtvis också, men just att f¨å se lyckan i sitt barns ögon är värt mer än någonting annat. Alla högtider och små traditioner vi kommer skaffa oss som familj kommer betyda så mycket mer när man ser att Inez längtat efter dem och uppskattar när dem infaller. 

Ja. Så jag har traditionsenligt bakat en hög tårta, hon har fått öppna paket och ha show, som man ju bör ha på sin födelsedag. Glänsa i takt med sitt eget födelsedagskimmer. Få all uppmärksamhet riktad mot bara sig. Få sitta i farmors trygga knä och förstå att "här har jag det riktigt bra". Springa och busa med moster. Leka med sina nya leksaker, vända och vrida och undersöka dem ur alla möjliga vinklar. 

En första födelsedag är nog inte alls fy skam. 

Likes

Comments

​Man skulle kunna påstå att jag är värdelös på att kontinuerligt uppdatera den här bloggen. Om någon skulle vilja påstå det skulle jag inte vara den första som i sin tur skulle hävda att samme person far med osanning, eftersom det snarare är helt och hållet en sanning jag kan skriva under på. MOA, förfasen. Jag vill så gärna uppdatera men jag har ännu inte kommit underfund med hur dessa uppdateringar ska se ut. Vad är intressant att skriva om? Vad är intressant att läsa om? Vem läser? 

När jag hamnar i liknande diskussioner med mig själv slutar det ofta med att jag inte skriver någonting alls. Högst ofördelaktigt. NÅVÄL.

Jag har nyss börjat jobba igen efter att jag har tagit ut lite semester. Större delen av den spenderades hemma hos min mamma på min bästa skärgårdsö. Vi firade Inez i förskott, njöt av sensommaren och umgicks med dem som vi bor så långt ifrån. Det var ett skönt avslut på en sommar jag inte alls kommer att ta med mig som en av de bästa somrarna i världshistorien direkt. Jag har jobbat på ett schema som inte passat mig alls, vi har haft dubbla hyror och således dubbla lägenheter. Sommaren har gått alldeles för fort och det känns som att jag knappt hann njuta något i år heller, trots att jag lovat mig själv att jag skulle ta till vara på den här sommaren. 

Om två dagar fyller Inez ett år. ETT ÅR. Det känns otroligt klyschigt att ifrågasätta vart det året tog vägen, men jag kan för mitt liv inte förstå hur tiden kan gå så här vansinnigt fort. Jag vill inte att min bebis ska bli stor. Någon tårta har jag inte heller förberett eller tänkt ut. Är det någon slags förnekelse? Jag som ÄLSKAR att baka tårtor. En förnekelse av att mitt barn blir ett år gammalt och officiellt inte är en bebis längre. Ja, det är en rimlig psykoanalys på mig själv. Får väl se om det blir någon tårta till födelsedagsbarnet. 

Likes

Comments

Jag är uppenbarligen inte toppenbra på att uppdatera ofta. Men det är värdefullt att ha de här månadsuppdateringarna, så det får faktiskt bli en sådan nu när vi ändå är så pass nära hennes månadsdag.

– Ännu en tand har dykt upp sedan jag skrev sist. Jag upptäckte den för någon dag sedan! Den här gången har alla inblandade sluppit feber och gnäll å annat som kan komma som ett brev på posten med tandsprickning. Det känns väldigt skönt!

– Inez är verkligen sig själv igen, eller har åtminstone varit det den senaste månaden. Så här när jag ser tillbaka så hade hon nog en gigantisk utvecklingsfas där vid nio-tio månader. Hon var gnällig, missnöjd i största allmänhet och otroligt mammig. Sjukdomarna gjorde det så klart inte enklare. Men sedan åtminstone några veckor har hon varit den vanliga glada och busiga bebin. Det är egentligen sedan i går som hon började gnälla lite igen och bli väldigt ledsen så fort jag sätter ner henne när jag kommit hem från jobbet. Hon vill vara nära, nära hela tiden. 

– På matfronten har vi väl inte gjort någon brutal utveckling. Hon ammar när hon ska sova  (dvs mitt på dagen och på kvällen) och även en del under nätterna, Är jag inte hemma när hon ska sova får hon ersättning i stället. Vi har försökt introducera välling för att veta att hon får i sig järn och liknande, men det har inte gått superbra. Hon får mat minst tre gånger om dagen, men det är alltid väldigt varierat vad hon äter. Försöker peta i henne lite frukt eller liknande emellan. Att få henne att äta är på riktigt det svåraste hittills i mitt föräldraskap.  Får väl brodera ut mer om det i ett eget inlägg kanske. 

– Hon har nästan lärt sig rörelserna till Imse Vimse Spindel. När hon vill att jag ska sjunga igen gör hon "regnrörelsen". Efteråt är det alltid applåder, oklart om dem är till mig för min sång eller till henne för att hon är så bra på rörelserna. Kanske till båda. Hon har också koll på vart magen är tack vare "Klappa lilla magen" och vart huvudet är efter ramsan "Fem små apor". 

– Sist rapporterade jag även om att hon kunde säga "ouf", där har hon lagt till två djurläten till sin repertoar. Hon säger "baaaAA" (med olika betoning på aa:en, mycket viktigt). Det betyder mjau. Nej, jag vet inte vart hon har fått det ifrån men det är hysteriskt roligt. Hon kan även låta som en apa, mycket svårt att illustrera i text dock. 

– Hon vinkar både hej och hejdå, hon drar ner mina tröjor när hon vill amma, hon dansar om man ber henne eller om hon hör musik (världens gulligaste gung), hon älskar att läsa böcker och det är typ den enda stunden hon sitter still. Bästa leken är att röja ut alla leksaker på golvet, om och om igen. Hennes favoritleksak är en gosedjurshund. 

Ja, det är väl lite kort om Inez. Elva månader. Snart är hon ett år, min lilla plutt. 

Likes

Comments

Ett stycke barn. Fantastiskt på alla sätt och vis. Utan att någon lägger någon bedömning eller värdering i hur hon ser ut eller borde se ut. 

När man blir förälder så kommer oron som en tornado in i kroppen som är helt omöjlig att värja sig emot. Den ligger och lurar konstant, men tar tag i en så att man nästan tappar fattningen ibland och märks knappt alls vissa dagar. Det intressanta är att den infinner sig nästan omedelbart man får nys om att det finns ett liv i ens kropp. Då, i det naiva tillstånd man befinner sig i, tror man att oron över det där livet som skapas kommer att bli bättre, så länge man får se på det. När det kommit ut och era blickar mötts för första gången.

Det gör inte det.

Oron för ens barn är ett konstant lidande som föräldrar helt enkelt får leva med. MEN, jag skulle vilja påstå att andra föräldrar, eller personer i ens omgivning, ibland har en förmåga att göra oron värre än vad den hade behövt vara.

Jag har exempel. Sedan stunden jag var så pass gravid att magen syntes ordentligt fick jag kommentaren "ÅH VAD LITEN MAGE DU HAR". Hade det hänt en gång hade det förmodligen inte bekommit mig något nämnvärt, men så fort jag träffade en person jag inte sett på ett tag var det en liknande formulering om mitt utseende som gravid jag fick motta. Äsch, tänker du som läser det här. Det är väl fint att få höra att man är liten. Absolut, jag har alltid sett ut enligt normen och ska väl inte klaga på det egentligen, MEN när ens kropp är ett verktyg och en bakugn för ett annat liv, så blir det ytterst problematiskt att flera gånger i veckan få poängterat för sig HUR LITEN MAN ÄR. Vad detta ger upphov till? Jo, en konstant oroskänsla av att barnet i magen inte växer som det ska, att jag äter för lite eller gör något annat fel som i sin tur gör livet för jävligt för bebin, Inför varje besök på mödravårdscentralen var jag rädd för att när barnmorskan mätte magen skulle hon konstatera att den var för liten och att bebin inte var något frisk. Det hände aldrig. Men oron hade planterats där av alla otaliga kommentarer av andra personer som jag mött. Som tagit sig friheter att kommentera min kropp.

Jag önskar att det hade kunnat sluta där. Men det gör det inte. Oj, vad jag har fått höra att "ÅH VAD LITEN INEZ ÄR". Ibland är det märkligt att man inte tappar fattningen oftare, för HALLÅ har ni sett hennes mamma eller? Första gången då skrattar man bara lite lätt och bekräftar den fascinerande observationen som den andra människan har gjort. "Ja, tänka sig. Vad liten hon är". Den sjuttioelfte kommentaren om ditt barns storlek tas inte emot på samma sätt. När barnet sedan börjar matvägra, hellre kasta maten på golvet och skriker när man sätter ner henne i matstolen, då skapas en klump i magen av oro som bara växer för varje dag maten fortfarande hamnar på golvet och inte i munnen.

Det går att vända på det här. Det är heller inte ovanligt att folk vräker ur sig till gravida kvinnor "OJ, HAR DU TVÅ BEBISAR I MAGEN?" eller "NÄMEN DU MÅSTE JU FÖDA SNART". Eller kommenterar hur stora bebisarna är med "du måste ju ha grädde i mjölken".

Sluta. Omedelbart. Du behöver aldrig någonsin påpeka hur en annan människa ser ut. Liten, tjock, lång, kort, rund eller kvadratiskt. Det.spelar.ingen.roll. Det odlar förmodligen bara fel känslor hos personen som är mottagare av alla dessa kommentarer om utseende än vad det på något vis gör gott?

Nästa gång du får feeling gällande att kommentera hur någon ser ut, gör inte det.

Likes

Comments

Den där lilla näsrynken som syns på två av de ovanstående bilderna är ett ofta använt ansiktsuttryck hos den här lilla damen. Så.himla.gulligt.

Nu är Inez lite äldre än tio månader, men en liten rapport kan väl vara på sin plats ändå.

– I dag såg jag två till tänder! Woop. Det förklarar den tidigare mystiska febern hon hade förra helgen och hennes absolut fruktansvärda humör hon dragits med den här veckan. Eftersom hennes fruktansvärda humör innebär att hon blir vansinnigt mammig genererar det i ännu mera skrik och gnäll. När jag dessutom i princip inte varit hemma på ALLS utan jobbat och jobbat och jobbat har det inte varit särskilt lätt för hennes pappa.

– Mammigheten har vi dragits med ett tag. Och om inte jag är där är det bara pappa som gäller. Hennes farmor och farfar som vanligtvis är favoriterna har knappt fått hålla i henne. Inte hennes farbror heller. Hon har bara kastat sig tillbaka till mig eller Magnus. Ingen annan har varit till belåtenhet. Men det verkar ha vänt! Vansinnigt skönt för alla inblandade, misstänker jag. 

– Sen hon hade sina första sjukdomar återgick vi till något slags "jag-tänker-bara-amma-stadie" och har stannat där efter det. Varje dag innebär en kamp att försöka få i Inez riktiga måltider, hon äter hellre bröstmjölk eller ersättning. Det blir bättre, men ack så påfrestande det är för mammahjärtat att inte få i sin bebis mat. Puréer, gröt eller burkmat är bara att glömma. Finns inte en chans att Inez äter det eller skulle tillåta någon att mata henne MED SKED. Nä, hon gillar att ha en buffé med smörgåsbitar, frukt, grönsaker och kanske korvbitar eller leverpastej när hon äter frukost. Och äta själv. Det är hennes melodi.

– I övrigt babblar hon som jag vet inte vad. Det låter som att hon pratar i långa meningar, men på bebisspråk förstås, det vill säga helt oförståeligt för någon annan än henne. Det är roligt att lyssna på henne. Och höra henne lära sig fler och fler ord. Hon sa "titta pappa" och pekade på Magnus häromdagen, men jag tror det bara råkade bli så. I övrigt har hon full koll på hundar och säger "oooouff" varje gång hon ser en hund. Tecknad, i gosedjursform eller på riktigt.

¯– På tal om det så blir hon helt till sig om hon träffar djur. Ska med anledning av detta ta henne till någon 4H-gård eller liknande nu när jag är ledig så hon får klappa lite på dem.

Ja. Det är typ Inez, tio månader gammal. 

Likes

Comments

​Den här veckan är det #worldbreastfeedingweek. Det är en vecka där amning ska uppmärksammas. Så därför vill jag också göra det. 

Min upplevelse av amning är inte bara mysig. Jag behöver påminna mig själv om det ibland, eftersom amningen sedan väldigt många månader har fungerat helt felfritt. Men det gjorde den inte i början. Dessutom, naiv som jag var, sa jag någon gång när Inez var någon timme gammal "DET HÄR VAR JU LÄTT, VARFÖR KLAGAR FOLK?". Det fick jag ju äta upp någon dag senare när såren på båda bröstvårtorna började säga "hej, här är vi" eller när det ena bröstet blev knöligt, vansinnigt spänt och introducerade mig till min första mjölkstockning. Jag drogs med såren ett tag, eftersom jag nog var lite för slarvig med att hålla koll på hur Inez sög och det blev således inget korrekt eller bra grepp. 

Men med en amningsnapp ett par dagar fick såren läka och efter det, bortsett från någon enstaka mjölkstockning som kommit och hälsat på i några timmar, har amningen mest varit fantastisk för mig. Och för Inez tror jag, för hon verkar inte ha några som helst planer på att sluta. Nu är hon mer än tio månader och fortfarande en riktig snuttis! Inget mig emot. Det myset är så otroligt ovärderligt när jag är borta så många timmar från henne. 

Så jag vill peppa dig som vill amma att #dukanammahär!

Likes

Comments

Mini-Inezen någon månad gammal.

Jag är som bekant journalist. Största delen av mitt arbete går dock inte ut på att vara reporter och skriva artiklar utan handlar om andra delar som är minst lika viktiga, i alla fall om du frågar mig. Nåväl. När det inte är sommar så har jag reporteruppdrag tre dagar i månaden. Det är kul att hålla i gång det och få göra ordentliga artiklar, åtminstone då och då.

Min första reportervecka efter att jag började jobba heltid träffade jag en kvinna som är drabbad av ofrivillig barnlöshet och skrev om hennes resa genom provrörsbefruktning för att till slut få dottern Freya. Det var en sådan fin artikel att skriva, dels för att Annelie var en helt underbar person, dels för att jag och Magnus själva kämpade ett tag för att bli gravida och få vår Inez. Därför var det ett ämne jag gärna berättade om.

Det fina i historien är att barn läker så många sår. Nog för att det var ett tuff tid för Annelie och hennes man, men kärleken till Freya var så tydlig och helande på något vis att det trots allt gick att prata och minnas utan att jag upplevde att det var överdrivet smärtsamt.

Jag vill med detta skicka en hälsning till alla som kämpar eller som har kämpat med att få till en liten bebis i magen. Det är ingen rolig kamp. Det är en tuff kamp. Jag känner med er. Hoppas att Annelies berättelse kanske åtminstone får er att känna att ni inte är ensamma.

Här är artikeln jag skrev om Annelie och Freya.



Likes

Comments