Svensk förlossningsvård har hjälpt mig att få revansch – på svensk förlossningsvård.

För tolv dagar sedan upplevde jag en förlossning jag inte trodde var möjlig varken fysiskt, psykiskt eller resursmässigt hos dagens kvinnovård. Hade någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle orka gå och hämta mitt eget kvällsfika tolv timmar efter förlossningen hade jag skrattat inombords och inte trott på det en sekund. Efter min förra förlossning för två år sedan var jag inte människa förrän två veckor efter att mitt barn fötts, jag hade för ont för att gå och jag knaprade smärtstillande dag ut och dag in i veckor. Det var min bild av tiden efter förlossningen, att varje steg skulle vara så smärtsamt och ta sådan tid att utföra, att ingen sittställning skulle vara bekväm och att jag skulle behöva hjälp med det mesta.

Efter denna förlossning har jag tagit två alvedon för smärta, jagat efter min äldsta dotter redan ett dygn efter förlossningen och orkat med dagliga promenader. Ett mer passande ord än revansch vet jag inte om det finns och jag har personalen på förlossningen att tacka för det. En förlossningsavdelning som i våras blev väldigt omskrivna i lokal media (tidningen där jag själv arbetar inkluderad) eftersom bemanningen var så svår att lösa under semestertider att semesterveckor drogs in för de anställda barnmorskorna. Med min förlossningsrädsla plus bemanningsproblematik resulterade det i isande ångestvågor stundtals. Skulle jag falla mellan stolarna igen, som förlossningens överläkare erkände att jag gjort sist jag födde barn? Skulle förlossningen bli lika utdragen och skulle jag bli lika inkapslad i min egen rädsla igen?

Jag föll inte mellan stolarna. Jag blev sedd, jag blev hörd och jag blev omhändertagen. Jag fick den förlossningen jag önskade. Och det var inte överdrivna önskemål jag hade. Jag ville att någon i personalen skulle befinna sig på rummet så ofta det gick, jag ville ha hjälp att driva förlossningen framåt och jag ville ha hjälp att inte förlora mig själv i smärtan. Allt det uppfylldes. Och det tack vare det förlossningskontrakt som tagit flertal möten med vården att upprätta.

Mina krav borde vara standardförfarandet för varje förlossning. Det lugna bemötandet jag fick av förlossningspersonalen på Nus borde alla få uppleva. Svensk förlossningsvård kan, svensk förlossningsvård har kunskap att hjälpa kvinnor att föda barn på ett kontrollerat sätt. Svensk förlossningsvård behöver mer resurser för att klara det. Alla har rätt till en trygg och säker förlossning.

Efter min första förlossning förstod jag inte hur jag någonsin skulle kunna föda ett till barn. Efter den här förlossningen skulle jag kunna föda flera till. På en gång. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Den 11 augusti, dagen efter beräknat datum, efter en lång latensfas och en natt spenderad på förlossningen fick vi äntligen träffa Nike för första gången. Precis när hon kommit ut lutade sig Magnus över mig och sa att jag fick bestämma vad hon skulle heta. Där och då visste jag att det var en Nike som vi väntat på. Kärleken slog ner som en blixt, precis som när hennes storasyster föddes.

Så här en och en halv vecka efteråt ligger hon bredvid mig i soffan och andas så där knasigt och oregelbundet som spädbarn gör. Hon är en sådan självklar del i våran familj redan och mitt hjärta bultar så hårt för henne. En annan dag ska jag berätta mer om hur det gick till när hon föddes.

Likes

Comments

Juli 2017/Juli 2015

Snart har jag två hela graviditeter i mitt erfarenhetsbagage. På vissa sätt är de i princip identiska och på andra sätt skiljer de sig väldigt mycket från varandra. Överlag har jag fått må toppen, enkla graviditeter som inte har något speciellt att klaga på. Vilda bebisar i magen som rört sig konstant, under dygnets alla timmar. En rätt så nätt och behändig kropp trots bakandes av barn. Det enda jag har behövt bråka med är stor trötthet i början och en hel del i slutet, foglossning och illamående de första veckorna under denna graviditet. Storleksmässigt

De största skillnaderna graviditeterna emellan är dels min förlossningsrädsla, dels min oförmåga på grund av olika anledningar att faktiskt fokusera på att jag faktiskt är gravid. Förra gången var det verkligen det enda jag tänkte på. Nu har jobbet och min nuvarande mammaroll tagit mycket tankeverksamhet. Stundtals har det gjort att jag har fått lite dåligt samvete över att jag inte har kunnat fokusera på bebisen så mycket, men samtidigt vet jag att jag kommer att ge henne hela min själ när hon väl fötts. De här nio månaderna handlar så himla mycket om mental förberedelse inför vad som komma skall, men jag antar att man inte är i samma behov barn nummer två. Åtminstone inte jag. Det var inte så länge sedan jag gick igenom det och bebistiden är väldigt färsk fortfarande.

På ett sätt är det tacksamt, att varje dag fylls med Inez och jag hinner inte längta och vänta lika intensivt (vilket gjorde mig knäpp i slutet på förra graviditeten). Jag längtar och väntar, missförstå mig inte. Men det finns en viss nivå av längtan och väntan som är mer hälsosam. Jag var själv större delen av de sista veckorna innan Inez föddes, ensam med tankarna, ensam med att räkna minutrarna... medan Magnus var på jobbet och ja, jobbade. Nu är vi tillsammans, med Inez som största fokus. Och för mig är det väldigt skönt.

Att packa BB-väskan har dröjt, att köpa en bedside crib tog betydligt längre tid än att sätta upp spjälsängen sist, att tvätta bebiskläderna gjorde jag mycket tidigare förra gången och att provbädda vagnen gjorde jag för första gången i dag. I vecka 39. Nåväl. Inget av det där spelar ju någon roll, egentligen. Det viktigaste är att bebisen mår så bra som möjligt och att hon helst inte dröjer allt för länge.

Likes

Comments

Flera gånger om dagen får jag påminna mig själv om att det är min unge. MIN unge. Mitt alldeles egna barn, som jag burit i nio månader i min kropp, som jag lär mig saker av varje dag och som kan slänga sig på mig på morgonen när hon vaknar och säga "älskar dig, mamma". Snart har hon funnits i mitt liv i två år och det finns inget jag är så mallig över som Inez.

Hon är en fantastiskt kärleksfull person. Hon berättar gärna för mig och Magnus, mormor, farmor och farfar att hon älskar oss, vi får ofantligt mycket kramar och pussar och det är hon väldigt generös med även till sina kompisar. Hon är också otroligt verbal och kan berätta om de flesta av sina behov, sina känslor och vad hon vill. Med det sagt är hon inte ens två år och ibland blir det så klart sitta på marken med armarna i kors i ren frustration över att inte kunna berätta vad det är som upprör henne eller på vilket sätt hon blev missförstådd, men konstigt vore det väl annars. Ibland kan jag inte ens själv förklara varför jag är arg.

Inez har ett fantastiskt minne och kan återberätta saker vi gjort tillsammans, som hon upplevt eller fått berättat för sig. Det är oerhört fascinerande. Hon är väldigt noggrann på sina rutiner, berättar gärna för mig att hon ska borsta tänderna innan hon ska sova för det är ju så vi gör varje kväll. Hon är väldigt receptiv för andras känslor och det märks att det påverkar henne om hon hör något barn som är ledsen. Hon älskar andra barn, så jag hoppas att hon kommer att ta emot sitt syskon med öppna armar. Men risken att hon blir avundsjuk på att någon annan är med hennes mamma eller pappa finns så klart där, oavsett hur trevligt det verkar att få ett syskon.

Min kloka, älskvärda, pratsamma lilla unge. Snart blir du storasyster. Vilket äventyr det kommer bli för oss allihopa!

Likes

Comments

Jag gillar verkligen konceptet baby shower, även om jag tycker att det är lite halvsvårt att förklara för någon som inte har hört talas om det tidigare, vad det faktiskt är och hur det skiljer sig från typ ett dop eller namngivning. Men rent krasst är det ju ett bebiskalas, ett firande för vad som komma skall. Ett firande av graviditeten och firande av att man ska bli mamma. Och jag är rätt dålig på att ha kalas för mig själv, typ födelsedagar och liknande. Jag bakar gärna en tårta som jag bjuder på, men sedan är jag nöjd med det. Att få uppvaktning i form av ett bebiskalas, men lekar och fika med sina favoritpersoner – det är verkligen härligt!

Denna gång slog mina närmsta vänner här i Umeå till med ett kalas och sedan gjorde min familj ett TILL när vi var nere och hade lite semester i Roslagen. Hur mysigt som helst. Och lyxigt. Och fint med folk som bakar till MIG och samlas för att fira mig och min bebis. Och att bli överraskad – det är riktigt skojigt!

Så fira den närmsta gravida kvinnan i din umgängeskrets, det är min uppmaning. Man förtjänar och uppskattar verkligen den uppmärksamheten som höggravid. 

Likes

Comments

Det börjar onekligen dra ihop sig nu. I dag är det 36+6, vilket innebär att om ungefär en vecka är bebisen enligt vårdens beräkningar färdigbakad och redo att möta världen. Den stora frågan kanske egentligen är om jag är redo att få ut henne? Det har jag, åtminstone känslomässigt, inte varit under större delen av den här graviditeten.

Vad har hänt sedan jag sist adresserade min förlossningsrädsla? En hel del faktiskt. Jag har varit på förlossningen några timmar då jag fick intensiva sammandragningar som inte gav med sig och som var rätt kraftfulla. Då var jag i vecka 32. På tok för tidigt för att jag skulle ha lust att föda något barn. Jag fick då sitta med CTG och konstaterades att jag hade oregelbundna värkar och efter några timmar fick jag en dos bricanyl i benet som skulle hjälpa livmodern att slappna av varpå sammandragningarna (eller värkarna, beroende på vad man vill kalla dem för) klingade av på en gång.

Veckan efter var vi på placentakoll. Bebisen hade då borrat ner sig med huvudet i bäckenet (den låg i tvärläge veckan innan, dvs huvudet på ena sidan av magen och rumpan på andra när vi var på förlossningen några dagar tidigare). Således också, enligt min egen teori, tryckt upp moderkakan så den var inte alls i närheten av att störa någon vaginal förlossning. Det gjorde mig kluven. Det hade på ett sätt varit rätt skönt att få reda på att jag inte hade något val. Att jag, på grund av medicinska skäl, var tvungen att bli snittad. Att det var det enda, säkra sättet att få ut min bebis på. Men så blev det inte. Direkt efteråt, utan att jag hunnit analysera mina kluvna känslor, skulle vi träffa en förlossningsläkare för att prata om den tidigare förlossningen. Medan han satt och läste högt ur barnmorskornas journalanteckningar från de där långa timmarna när Inez föddes strilade tårarna ner för mina kinder. Fy farao vad jag inte ville uppleva det där igen.

Veckan efter träffade jag en aurorabarnmorska. Det kändes vid det här laget både nödvändigt och nästan i senaste laget. Jag fick återigen berätta om förlossningen och när samtalet var slut kände jag mig uppgiven över känslan av att inte hinna hantera allt det jobbiga. Det kändes inte lättare. Det kändes bara precis likadant och snart kommer ju bebisen, vare sig jag vill det eller inte. När jag gick igenom de kusligt tysta korridorerna på förlossningen för att komma ut bestämde jag mig för att "nu skiter jag i det här och snittas istället". 

Någonstans där släppte jag någonting. Om det var kontroll eller om det var någonting annat, det vet jag inte. Men helt plötsligt känns det inte som ett oöverstigligt berg som jag varken kan eller vill ta mig över. Jag vill inte bli snittad. Istället känner jag mig nästan, med betoning på nästan, lite nyfiken över att ha en förlossning framför mig. En förlossning som kanske inte blir den minsta lik den förra, som jag gick igenom för snart två år sedan.

I går träffade vi förlossningsläkaren igen. Utifrån journalanteckningar som aurorabarnmorskan gjort har vi numera en vårdplan, eller ett förlossningskontrakt, som vården ska följa. Det känns väldigt skönt och som en trygghet jag behöver för att kunna genomföra det här. Jag upplever inte att jag ställer några orimliga krav på förlossningsvården, snarare står det saker som borde vara en självklarhet för alla som föder barn. Jag vill ha närvaro på rummet, hjälp med att skynda på förlossningen om det tar för lång tid, slippa bli hemskickad när jag väl sökt mig dit och att personalen berättar och kommunicerar med mig vad som händer.

Nu är det bara att vänta och se vad som sker denna gång. 

Likes

Comments

Förmodligen hänger man aldrig någonsin med som förälder, just i aspekten hur ens barn blev så himla stort helt plötsligt. Jag minns som igår när vi träffades för första gången på förlossningen och hon var tokförbannad för att det dragit ut så långt på tiden. Tro mig, älskade unge, det var jag också.

Nu börjar hon närma sig två år och pratar och pratar och pratar. Mitt stora barn som vill välja kläder själv, älskar att hjälpa till, läsa böcker och att kramas. Snart blir hon dessutom storasyster.

Det finns inget roligare än att umgås med henne och ha konversationer med henne. Hon förvånar mig ständigt med sina långa meningar och tankegångar som jag inte för min värld trodde att en 20-månaders kunde utbringa. I dag, efter vilan, så kom hon i håg att jag innan vi båda somnat berättat för henne att jag skulle jobba ikväll och då sa hon "mamma jobba sen, Inez åka farfars sen". Det är en sån komplicerad tankegång med så många steg att jag blir helt matt för hennes skull. Hur orkar hennes lilla hjärna dels processa informationen, dels faktiskt kommunicera den? Fascinerande det är vad hon är.

Jag visste från första början att den här damen skulle ha bråttom, hon var så fysiskt framåt redan som några veckor gammal. Men att talet också skulle komma så tidigt är inget jag hade kunnat föreställa mig. Hon pratar inte rent (obviously) och stundtals förstår nog kanske bara jag och Magnus henne, men ofta tror jag att de allra flesta skulle kunna ha en liten konversation med henne.

Den bästa stunden på länge var en morgon när hon la armarna om min nacke just efter att hon slagit upp sina ögon och så sa hon "älskar dig, mamma". Då smälte mitt hjärta tusen miljoner.

Likes

Comments

Sista tredjedelen är här. I dag klev jag in i vecka 28 så nu har tredje trimestern startat. Det känns helt vansinnigt. Tiden rusar fram när man har världens roligaste jobb och en 1,5-åring att ta hand om all sin lediga tid. Och det är rätt så skönt om jag ska vara ärlig, för jag är ganska jättedålig på att vänta. Särskilt på bebisar.

Så hur mår jag då? Ganska bra måste jag få säga. Helt smärtfri kan jag inte påstå att jag fått vara den här gången, men samtidigt är det i sin liten grad att det inte går att vila bort. Jag får stundtals extremt ont i ryggslutet. Dock känns det oroväckande att ha det nu, bebisen ska ju växa i tre månader till. Sedan är mina nyligen införskaffade stödstrumpor mina nya bästa vänner. Jag sitter så pass still på mitt jobb att mina ben tydligt visar sitt missnöje, men efter stödstrumporna går det mycket bättre. Om jag är hemma och jagar Inez behöver jag dem inte.

Det är en mycket rörlig bebis jag har i magen, precis som sin storasyster. Det går inte långa stunder utan att jag känner rörelser, rätt kraftiga sådana. Nu är jag väldigt smal så det är verkligen bara hud och sen (vad jag befarar) livmoder. Därav kanske allt känns tydligare, men det är riktiga träningspass som den här bebisen bjuder på. Inez var en riktig ninjabebis och var väldigt stark redan när hon föddes, så jag misstänker att hennes syskon kommer att komma ut lika stark. Knasiga barn. Bara den yngre versionen inte börjar gå vid 8,5 månade är jag nöjd.

90 dagar kvar säger min gravidapp. Vi får väl se om den har rätt eller inte. Sista delen, nu kör vi!

Likes

Comments

Relativt snabbt in i den här graviditeten började en rädsla hålla fast vid mig och det var omöjligt att skaka av mig den. Jag brukar kunna rationalisera med mig själv rätt så bra och kunna undvika att fastna i tankar som jag själv tycker är onödiga. Men rädslan för en ny förlossning gick inte, och går inte, att förhandla bort med mig själv.

Under förra graviditeten vill jag inte påstå att jag var lugn inför den, men nervös var jag faktiskt inte. Jag accepterade att jag inte kunde styra över den, att det var onödigt att bestämma sig för ett händelseförlopp som mest troligt inte skulle infinna sig och med mitt kontrollbehov insåg jag att var det bättre att jag släppte på kontrollen istället för att försöka hantera en situation jag faktiskt inte var chef över. Min enda farhåga var att det skulle ta lång tid.

Det tog lång tid. Det tog så inihelsike lång tid. Och om det inte vore nog med att det tog lång tid så var smärtan outhärdlig nästan från start. Jag säger inte det här för att skrämma någon, men det var min upplevelse. När jag blev gravid igen började jag återuppleva förlossningen om och om igen och har väl någonstans på vägen insett att jag kanske inte har bearbetat den ordentligt.

Så vart står jag nu? I vecka 32 ska jag dels få träffa en förlossningsläkare och göra upp en förlossningsplan som vården inte får frångå, om jag nu bestämmer mig för att genomgå en vaginal förlossning. Dels ska jag även göra ett till ultraljud då moderkakan eventuellt ligger för utgången. Oftast har den flyttat sig, men med tanke på hur extremt bra jag känner bebisens sparkar tror jag inte att den har åkt framåt och uppåt i allafall. Jag har svårt att tro det. Annars är det här en riktig ninjabebis. Om den ligger kvar innebär det planerat snitt. Så just nu känns det som pest eller kolera, förlossning med risk på nästan 30 timmars ny smärta eller ett kejsarsnitt som är en jättestor bukoperation.

Inte blir jag klokare ju mer tiden går heller. Jag vet att det oftast innebär en snabbare förlossning med barn nummer två, men med tanke på hur enkla mina graviditeter är så är jag rädd att min förbannelse är att ha helvetiska förlossningar. Jag fick rätt sist och i den här frågan ogillar jag kraftigt att ha rätt.

Likes

Comments

Det här barnets utveckling den senaste tiden – harreguuuuuuud! Jag misstänker starkt att det har att göra med att hon har börjat på förskolan, men samtidigt handlar det nog minst lika mycket om att jag försöker ställa om tanken på att min bebis snart kommer att bli storasyster.

Det är lite skrämmande att tänka på. Enligt anknytningsteorin är den bästa åldern att få syskon vid fyra år, både för det nya barnet och det äldre barnet. Men jag kände spontant att jag vill ha tätt mellan mina barn, precis så som det är mellan mig och min närmsta syster. Jag får helt enkelt jobba hårt på att bibehålla den starka anknytningen som jag och Inez har, även när det kommer en ny person som ska konkurrera om uppmärksamheten.

Nåväl. Det var Inez, och inte framtiden, jag skulle sammanfatta. Hon började förskolan i slutet på januari och inskolningen, som gick galant, var väl en indikation på hur fortsättningen skulle gå. Varje dag är "bil" det första hon säger, då vill hon åka direkt till förskolan. Hon älskar pedagogerna, det står alltid en välkomstkommitté av kompisar i dörren när hon kommer på morgonen som säger "nu kommer Iiiiinez" och varje lämning hittills har varit en fröjd för mammahjärtat. Inga tårar utan bara "hejååå mamma".

Kommentarerna från pedagogerna är att hon är väldigt kontaktsökande med sina vänner och har kommit in bra i gruppen. Hon vill gärna hålla i handen och vara nära, precis så som vi alltid är hemma. Och för det mesta glad, men med ett temprament! Det som har varit jobbigt för henne är sovstunderna, det tog ett par veckor och ett gosedjur hemifrån innan hon började slappna av och kunde sova mer än 30–40 minuter. Men nu går det bra.

Orden sprutar ut ur henne, hon är en riktig pratkvarn. Mycket bebisspråk, förstås, men hon börjar bygga meningar vilket är riktigt häftigt. Exempelvis "mammas jacka" eller "farfars hus". Hon är väldigt intresserad av färger och vill att man ska berätta vad det är för färg när hon pekar eller håller upp en leksak. Ibland prickar hon även in själv vad det är för färg. Hon kan säkert 40–50 ord (okej, supersvårt att uppskatta, men jag kan komma på 40 ord utan större ansträngning som hon använder dagligen) och lär sig nya heeeeela tiden.

För den intresserade slutade vi amma när hon var drygt 16 månader. Vi ammade på natten och ibland på dagen när hon skulle sova, men jag kände att jag behövde en paus innan nästan amningsmaraton. Nu äter hon ersättning innan hon ska sova, och ibland på natten, för hon behöver väl äta antar jag.

Nu får Inez 18-månaders sammanfattning vara slut, den är redan alldeles för lång.

Likes

Comments