Sista tredjedelen är här. I dag klev jag in i vecka 28 så nu har tredje trimestern startat. Det känns helt vansinnigt. Tiden rusar fram när man har världens roligaste jobb och en 1,5-åring att ta hand om all sin lediga tid. Och det är rätt så skönt om jag ska vara ärlig, för jag är ganska jättedålig på att vänta. Särskilt på bebisar.

Så hur mår jag då? Ganska bra måste jag få säga. Helt smärtfri kan jag inte påstå att jag fått vara den här gången, men samtidigt är det i sin liten grad att det inte går att vila bort. Jag får stundtals extremt ont i ryggslutet. Dock känns det oroväckande att ha det nu, bebisen ska ju växa i tre månader till. Sedan är mina nyligen införskaffade stödstrumpor mina nya bästa vänner. Jag sitter så pass still på mitt jobb att mina ben tydligt visar sitt missnöje, men efter stödstrumporna går det mycket bättre. Om jag är hemma och jagar Inez behöver jag dem inte.

Det är en mycket rörlig bebis jag har i magen, precis som sin storasyster. Det går inte långa stunder utan att jag känner rörelser, rätt kraftiga sådana. Nu är jag väldigt smal så det är verkligen bara hud och sen (vad jag befarar) livmoder. Därav kanske allt känns tydligare, men det är riktiga träningspass som den här bebisen bjuder på. Inez var en riktig ninjabebis och var väldigt stark redan när hon föddes, så jag misstänker att hennes syskon kommer att komma ut lika stark. Knasiga barn. Bara den yngre versionen inte börjar gå vid 8,5 månade är jag nöjd.

90 dagar kvar säger min gravidapp. Vi får väl se om den har rätt eller inte. Sista delen, nu kör vi!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Relativt snabbt in i den här graviditeten började en rädsla hålla fast vid mig och det var omöjligt att skaka av mig den. Jag brukar kunna rationalisera med mig själv rätt så bra och kunna undvika att fastna i tankar som jag själv tycker är onödiga. Men rädslan för en ny förlossning gick inte, och går inte, att förhandla bort med mig själv.

Under förra graviditeten vill jag inte påstå att jag var lugn inför den, men nervös var jag faktiskt inte. Jag accepterade att jag inte kunde styra över den, att det var onödigt att bestämma sig för ett händelseförlopp som mest troligt inte skulle infinna sig och med mitt kontrollbehov insåg jag att var det bättre att jag släppte på kontrollen istället för att försöka hantera en situation jag faktiskt inte var chef över. Min enda farhåga var att det skulle ta lång tid.

Det tog lång tid. Det tog så inihelsike lång tid. Och om det inte vore nog med att det tog lång tid så var smärtan outhärdlig nästan från start. Jag säger inte det här för att skrämma någon, men det var min upplevelse. När jag blev gravid igen började jag återuppleva förlossningen om och om igen och har väl någonstans på vägen insett att jag kanske inte har bearbetat den ordentligt.

Så vart står jag nu? I vecka 32 ska jag dels få träffa en förlossningsläkare och göra upp en förlossningsplan som vården inte får frångå, om jag nu bestämmer mig för att genomgå en vaginal förlossning. Dels ska jag även göra ett till ultraljud då moderkakan eventuellt ligger för utgången. Oftast har den flyttat sig, men med tanke på hur extremt bra jag känner bebisens sparkar tror jag inte att den har åkt framåt och uppåt i allafall. Jag har svårt att tro det. Annars är det här en riktig ninjabebis. Om den ligger kvar innebär det planerat snitt. Så just nu känns det som pest eller kolera, förlossning med risk på nästan 30 timmars ny smärta eller ett kejsarsnitt som är en jättestor bukoperation.

Inte blir jag klokare ju mer tiden går heller. Jag vet att det oftast innebär en snabbare förlossning med barn nummer två, men med tanke på hur enkla mina graviditeter är så är jag rädd att min förbannelse är att ha helvetiska förlossningar. Jag fick rätt sist och i den här frågan ogillar jag kraftigt att ha rätt.

Likes

Comments

Det här barnets utveckling den senaste tiden – harreguuuuuuud! Jag misstänker starkt att det har att göra med att hon har börjat på förskolan, men samtidigt handlar det nog minst lika mycket om att jag försöker ställa om tanken på att min bebis snart kommer att bli storasyster.

Det är lite skrämmande att tänka på. Enligt anknytningsteorin är den bästa åldern att få syskon vid fyra år, både för det nya barnet och det äldre barnet. Men jag kände spontant att jag vill ha tätt mellan mina barn, precis så som det är mellan mig och min närmsta syster. Jag får helt enkelt jobba hårt på att bibehålla den starka anknytningen som jag och Inez har, även när det kommer en ny person som ska konkurrera om uppmärksamheten.

Nåväl. Det var Inez, och inte framtiden, jag skulle sammanfatta. Hon började förskolan i slutet på januari och inskolningen, som gick galant, var väl en indikation på hur fortsättningen skulle gå. Varje dag är "bil" det första hon säger, då vill hon åka direkt till förskolan. Hon älskar pedagogerna, det står alltid en välkomstkommitté av kompisar i dörren när hon kommer på morgonen som säger "nu kommer Iiiiinez" och varje lämning hittills har varit en fröjd för mammahjärtat. Inga tårar utan bara "hejååå mamma".

Kommentarerna från pedagogerna är att hon är väldigt kontaktsökande med sina vänner och har kommit in bra i gruppen. Hon vill gärna hålla i handen och vara nära, precis så som vi alltid är hemma. Och för det mesta glad, men med ett temprament! Det som har varit jobbigt för henne är sovstunderna, det tog ett par veckor och ett gosedjur hemifrån innan hon började slappna av och kunde sova mer än 30–40 minuter. Men nu går det bra.

Orden sprutar ut ur henne, hon är en riktig pratkvarn. Mycket bebisspråk, förstås, men hon börjar bygga meningar vilket är riktigt häftigt. Exempelvis "mammas jacka" eller "farfars hus". Hon är väldigt intresserad av färger och vill att man ska berätta vad det är för färg när hon pekar eller håller upp en leksak. Ibland prickar hon även in själv vad det är för färg. Hon kan säkert 40–50 ord (okej, supersvårt att uppskatta, men jag kan komma på 40 ord utan större ansträngning som hon använder dagligen) och lär sig nya heeeeela tiden.

För den intresserade slutade vi amma när hon var drygt 16 månader. Vi ammade på natten och ibland på dagen när hon skulle sova, men jag kände att jag behövde en paus innan nästan amningsmaraton. Nu äter hon ersättning innan hon ska sova, och ibland på natten, för hon behöver väl äta antar jag.

Nu får Inez 18-månaders sammanfattning vara slut, den är redan alldeles för lång.

Likes

Comments

Jag trodde verkligen inte att jag skulle få möjlighet att skriva om det här så fort. När jag bestämde mig för att blogga mer aktivt (aktivt i ordets absolut vidaste bemärkelse har det visat sig) hade jag en önskan om att kunna dokumentera min nästkommande graviditet med tankar och känslor på ett annat sätt än vad jag kände mig bekväm med att göra när jag väntade Inez. Jag trodde däremot att det skulle dröja, med tanke på hur lång tid det tog för mig att bli gravid med Inez. Graviditeten kom snabbt och därmed lite oväntat. Så nu har istället inläggen dröjt. Dels med anledning av att jag velat hålla graviditeten från det offentliga rummet lite längre denna gång, dels för att varken tiden eller energin finns. Storbloggare med fler barn, hur gör dem? När sover dem? När äter dem? För bloggen hinner de ju uppenbarligen med.

Om någon då missat det – vi ska alltså få ett till barn! I augusti närmare bestämt. Vi var på ett första RUL för ungefär en vecka sedan där man kunde konstatera att fostret var lite yngre än vad vi trott, så då blev vi backade sex dagar och ska göra nytt RUL på tisdag. Allting såg bra ut på det första ultraljudet, så jag ser mest fram emot att få titta på bebisen i ytterligare fyrtio minuter. Än så länge vet vi inte könet på den som sparkar i magen och jag har inte bestämt mig om alla ska få veta det heller.

Jag och en gravid vän har haft ständigt återkommande diskussioner i början av hennes graviditet hur svårt det är att greppa att hon ska få ett till barn. Nu är jag på samma ställe. Det är så svårt att förstå att jag måste påminna mig om att jag är gravid och att vi ska bli en till i familjen. Och att Inez ska bli storasyster. Tur att bebisen verkar vara en vilding precis som Inez, så hen påminner ganska bra om sin egen existens.

Likes

Comments

Jag ska försöka ge en inblick i mitt sjalande. För mig är det en väldigt stor del av vardagen, mer förut än när jag var föräldraledig förstås, men också en del i mitt föräldraskap. Med det sagt måste man inte vara en sådan mamma som jag är, en mamma med ett angreppssätt på nära föräldraskap, för att det är förträffligt med sjal. Jag tänkte försöka stolpa upp lite anledningar till varför jag anser att sjalandet är fantastiskt, för både förälder och barn.

Jag har nämligen fått frågan då och då, eftersom det inte är så vanligt att man går och bär runt på en ettåring, varför jag just bär och varför jag sjalar. Det tycker jag förstås är tråkigt, att det inte hör till vanligheterna och således uppmärksammas på grund av det, men det var inte det jag skulle raljera om för tillfället. I bland är det som att trycka på en knapp när man frågar mig saker, jag är en nörd av rang när jag väl får upp farten så att säga. Så även med sjalandet. Då är det skönt att hjärnan får stopp ibland och svarar det enkla svaret: FÖR DET ÄR SÅ MYSIGT (jag hoppar inombords av lycka bara jag tänker på sjalandet, men får ändå inte ur mig några bättre argument).

SÅ. VI börjar med det enklaste.

Närhet.
Jag läser ofta om närhetstörstande bebisar, eller närhetskrävande barn. Jag är en person som mår väldigt bra av närhet (vem gör inte det?!?!?), har alltid fått väldigt mycket närhet och för vissa personer kräver (?) jag säkert mycket av samma vara. Så när jag läser om det här är det så främmande för mig? Törstande och krävande är ju negativa ord för mig. Bebisar som har legat i en mörk och varm mage i nio månader kommer ut till en kall verklighet, det är en självklarhet, och inte så svårt att räkna ut, för mig att barnet kommer att söka trygghet hud mot hud, nära hjärtslagen som har ackompanjerat dygnets alla timmar för det lilla livet. Det var inget påfrestande eller ett problem, för mig, att min bebis ville ligga på mitt bröst och sova. Och vaknade när jag lägger ner henne. För vissa är det ett problem och då är sjalen en perfekt lösning, en lösning där man slipper vara parkerad i soffan, bebisen får höra mammas hjärtslag och känna hennes andetag och mamman kan pula på med vad hon vill.

Fysiska aspekter.
Kängurumetoden är ett etablerat begrepp som används inom neonatalvården, det vill säga den vård som bedrivs för barn som föds för tidigt. Man vill ha barnet på sig, näranära och gärna hud mot hud. Detta för att främja barnets utveckling och för att kunna återskapa barnets miljö från magen så gott det går. Varför? Jo, för att prematura barn har svårt att reglera sin kroppstemperatur. Då hjälper förälderns hud och kroppsvärme till att hjälpa barnet att vara alldeles lagom varm. Dessutom så minskar risken för plötslig spädbarnsdöd genom att bebisen är nära och pulsen håller sig fin och saturationen på bra nivåer. Detta gäller förstås för större bebisar, eller färdigutvecklade bebisar också för den delen. Det är det allra bästa för bebisen helt enkelt. Dessutom är det superbra för bebisens höfter att använda sig av den ergonomiska ställningen som uppstår och det är nackträning för bebisen, vilket är superbra för de bebisarna som inte gillar att ligga på mage. Dessutom ska det ha positiv effekt på bebisens tarmar och studier har visat att bebisar generellt har mindre ont i magen när de ofta bärs i sjal.

Enkelhet i vardagen.
Jag snuddade lite vid detta ovan, men sjalen är verkligen en vardagsräddare av rang. Eftersom jag bara har ett barn har jag inte behövt använda den särskilt mycket mer än i sövningssitutioner, mys eller promenader – förrän nu egentligen. Innan har Inez varit nöjd på golvet med sina leksaker om jag lagat mat, men nu när jag jobbar är det tydligt att hon behöver mina kramar och maten behöver ändå lagas. Så upp med ungen på ryggen! Kramarna får jag gratis. Dessutom tror jag att det kommer att vara nyckeln till att inte gå sönder som mamma om vår familj skulle utökas med flera barn. Sjalen skulle kunna ge mig chans att antingen bära båda barnen eller bära den nya bebisen och ändå kunna fokusera på att leka med Inez.

Sjalvärlden är en djungel, ja. Sjalvärlden innehåller massa nördar och insnöade människor, ja. Min största bonus med sjalandet, förutom att mysa med Inez, är att jag fått vänner som jag tror att jag med lite tur och relationsunderhåll kan ha för livet. Nördar som hjälper varandra genom djungeln. Det är så himla fint.

Och om du som läser känner dig det minsta nyfiken på vad sjalandet innebär får du fråga hur många frågor du vill. Jag svarar efter bästa förmåga!

Likes

Comments

Inez är nu lite drygt 13 månader gammal. Vi har fått en förskoleplats och känner mer och mer på hur det är att vara föräldrar till ett barn och inte en bebis. Det är väldigt häftigt att inse att jag blir mindre och mindre övervakande på ett sånt där sätt jag var för ett par månader sedan. Jag kan lämna henne en stund lekandes för sig själv utan att jag tror att hon ska slå ihjäl sig så fort jag tittar bort.

Det bästa med min 13-månaders är hennes förmåga att dagligen lära sig nya ord. Det är så fascinerande. Hon har svårt att komma till ro ordentligt på kvällarna just nu och jag inser att det kanske går hand i hand. Utvecklingen språkmässigt går verkligen i rasande fart och sömnen kanske blir lidande av att hjärnan har så mycket att bearbeta när hon sover.

Exempelvis säger hon bil, äta, sova, strumpor, kiss, bajs, dricka, leka, läsa. Det är några exempel på hennes ordförråd. Sen kanske det är ord som bara jag och hennes pappa kan förstå, men för oss gör hon sig mer och mer förstådd dagligen. Och utöver att hennes gömma med ord stadigt växer varje dag så är det så tydligt att hon förstår så mycket av vad vi säger. Hon kan hämta en specifik bok om man ber henne och säger jag att vi ska gå ut så går hon till dörren eller sin overall.

För ett år sedan var hon ett knytte som bara låg på min bröstkorg, drog med sina mjuka bebinaglar på mina bröst som en liten kattunge och knorrade när hennes pappa snusade henne i nacken. Nu försöker hon sätta på sig strumporna själv och borsta sina egna tänder.

Likes

Comments

Fotografier av Sandra Viklund.

I lite mer än ett år har gått sedan jag blev mamma till den där. I över trehundra dagar har jag gått och varit så uppöveröronen dunderkär i det där lilla barnet. I nästan tretton månader har jag fått titulera mig som mamma.

Jag minns hur överväldigande det var, när hon bara var några veckor gammal, känslan av att hon var min. Att det var mitt alldeles egna barn som höjde och sänkte sin bröstkorg i sådär ojämna andetag som spädbarn har. Så pass ojämna att föräldern som vakar över det sovande barnet aldrig riktigt kan slappna av till hundra procent utan ständigt måste ha ett extra lyssnande öra till det lilla väsandet utblåsande ljudet som kommer från det lilla knytet. I sådana ögonblick tårades ögonen på mig, av både tacksamhet och kärlek.

Jag skulle ljuga om jag påstod att de stunderna inte finns längre. Men vardagen med henne är rätt så etablerad vid det här laget och det är inte lika ofta jag drabbas av hennes närvaro på det där oåterkalleliga viset jag gjorde när hon var så där liten och skör. Men ibland går det inte att värja sig. Som när vi ligger tätt intill varandra, som en liten boll, i mörkret i sängen och hennes bröstkorg höjs och sänks i en rytm som vittnar om att sömnen tagit grepp om hennes sinne. Då när hennes hand smeker mig över bröstkorgen och hon gosar in sig extra, trots att vi ligger näranära. Då trillar det tårar ner för den arma moderns kinder. Det rinner tårar för att det slår mig att hon älskar mig och njuter av den där stunden minst lika mycket som jag. Då stryker jag bort tårarna som ramlar på hennes lilla huvud, drar ett djupt andetag och pussar henne försiktigt. Min, min, min Inez. 

Jag har, så här ett år efter att jag fått titulera mig som mamma för första gången, kanske inte riktigt kommit ur den där bubblan som det innebär att få barn. Inez tar fortfarande upp ungefär nittio procent av mina tankar och lika mycket av mitt väsen. I bland förvånar det mig att jag ens lyckas åstadkomma saker som inte har med henne att göra. Ofta frågar jag mig om jag får vara så här kär i henne? Känslan av att aldrig vara mätt på hennes närvaro, hennes kramar, hennes pussar. allt det nya hon lär sig varje dag. Hon är det absolut mest dyrbara jag har och jag kommer aldrig få nog av Inez. 

Likes

Comments

​Det är ganska overkligt, trots att jag både visste om att dagen skulle komma och att den nu faktiskt passerat. Men hon har hunnit fylla ett år. Och haft sitt andra födelsedagskalas. Och fått öppna presenter i sängen efter att vi sjungit för henne precis efter att hon vaknat. Oj, vad glad hon var. Mest för sången och för snörena på paketet skulle jag tro. Men hon satt där och sprudlade på sin första födelsedag.

Det är under sådana här dagar jag inser hur roligt livet är med barn. Jag vet ju om det vanligtvis också, men just att f¨å se lyckan i sitt barns ögon är värt mer än någonting annat. Alla högtider och små traditioner vi kommer skaffa oss som familj kommer betyda så mycket mer när man ser att Inez längtat efter dem och uppskattar när dem infaller. 

Ja. Så jag har traditionsenligt bakat en hög tårta, hon har fått öppna paket och ha show, som man ju bör ha på sin födelsedag. Glänsa i takt med sitt eget födelsedagskimmer. Få all uppmärksamhet riktad mot bara sig. Få sitta i farmors trygga knä och förstå att "här har jag det riktigt bra". Springa och busa med moster. Leka med sina nya leksaker, vända och vrida och undersöka dem ur alla möjliga vinklar. 

En första födelsedag är nog inte alls fy skam. 

Likes

Comments

​Man skulle kunna påstå att jag är värdelös på att kontinuerligt uppdatera den här bloggen. Om någon skulle vilja påstå det skulle jag inte vara den första som i sin tur skulle hävda att samme person far med osanning, eftersom det snarare är helt och hållet en sanning jag kan skriva under på. MOA, förfasen. Jag vill så gärna uppdatera men jag har ännu inte kommit underfund med hur dessa uppdateringar ska se ut. Vad är intressant att skriva om? Vad är intressant att läsa om? Vem läser? 

När jag hamnar i liknande diskussioner med mig själv slutar det ofta med att jag inte skriver någonting alls. Högst ofördelaktigt. NÅVÄL.

Jag har nyss börjat jobba igen efter att jag har tagit ut lite semester. Större delen av den spenderades hemma hos min mamma på min bästa skärgårdsö. Vi firade Inez i förskott, njöt av sensommaren och umgicks med dem som vi bor så långt ifrån. Det var ett skönt avslut på en sommar jag inte alls kommer att ta med mig som en av de bästa somrarna i världshistorien direkt. Jag har jobbat på ett schema som inte passat mig alls, vi har haft dubbla hyror och således dubbla lägenheter. Sommaren har gått alldeles för fort och det känns som att jag knappt hann njuta något i år heller, trots att jag lovat mig själv att jag skulle ta till vara på den här sommaren. 

Om två dagar fyller Inez ett år. ETT ÅR. Det känns otroligt klyschigt att ifrågasätta vart det året tog vägen, men jag kan för mitt liv inte förstå hur tiden kan gå så här vansinnigt fort. Jag vill inte att min bebis ska bli stor. Någon tårta har jag inte heller förberett eller tänkt ut. Är det någon slags förnekelse? Jag som ÄLSKAR att baka tårtor. En förnekelse av att mitt barn blir ett år gammalt och officiellt inte är en bebis längre. Ja, det är en rimlig psykoanalys på mig själv. Får väl se om det blir någon tårta till födelsedagsbarnet. 

Likes

Comments

Jag är uppenbarligen inte toppenbra på att uppdatera ofta. Men det är värdefullt att ha de här månadsuppdateringarna, så det får faktiskt bli en sådan nu när vi ändå är så pass nära hennes månadsdag.

– Ännu en tand har dykt upp sedan jag skrev sist. Jag upptäckte den för någon dag sedan! Den här gången har alla inblandade sluppit feber och gnäll å annat som kan komma som ett brev på posten med tandsprickning. Det känns väldigt skönt!

– Inez är verkligen sig själv igen, eller har åtminstone varit det den senaste månaden. Så här när jag ser tillbaka så hade hon nog en gigantisk utvecklingsfas där vid nio-tio månader. Hon var gnällig, missnöjd i största allmänhet och otroligt mammig. Sjukdomarna gjorde det så klart inte enklare. Men sedan åtminstone några veckor har hon varit den vanliga glada och busiga bebin. Det är egentligen sedan i går som hon började gnälla lite igen och bli väldigt ledsen så fort jag sätter ner henne när jag kommit hem från jobbet. Hon vill vara nära, nära hela tiden. 

– På matfronten har vi väl inte gjort någon brutal utveckling. Hon ammar när hon ska sova  (dvs mitt på dagen och på kvällen) och även en del under nätterna, Är jag inte hemma när hon ska sova får hon ersättning i stället. Vi har försökt introducera välling för att veta att hon får i sig järn och liknande, men det har inte gått superbra. Hon får mat minst tre gånger om dagen, men det är alltid väldigt varierat vad hon äter. Försöker peta i henne lite frukt eller liknande emellan. Att få henne att äta är på riktigt det svåraste hittills i mitt föräldraskap.  Får väl brodera ut mer om det i ett eget inlägg kanske. 

– Hon har nästan lärt sig rörelserna till Imse Vimse Spindel. När hon vill att jag ska sjunga igen gör hon "regnrörelsen". Efteråt är det alltid applåder, oklart om dem är till mig för min sång eller till henne för att hon är så bra på rörelserna. Kanske till båda. Hon har också koll på vart magen är tack vare "Klappa lilla magen" och vart huvudet är efter ramsan "Fem små apor". 

– Sist rapporterade jag även om att hon kunde säga "ouf", där har hon lagt till två djurläten till sin repertoar. Hon säger "baaaAA" (med olika betoning på aa:en, mycket viktigt). Det betyder mjau. Nej, jag vet inte vart hon har fått det ifrån men det är hysteriskt roligt. Hon kan även låta som en apa, mycket svårt att illustrera i text dock. 

– Hon vinkar både hej och hejdå, hon drar ner mina tröjor när hon vill amma, hon dansar om man ber henne eller om hon hör musik (världens gulligaste gung), hon älskar att läsa böcker och det är typ den enda stunden hon sitter still. Bästa leken är att röja ut alla leksaker på golvet, om och om igen. Hennes favoritleksak är en gosedjurshund. 

Ja, det är väl lite kort om Inez. Elva månader. Snart är hon ett år, min lilla plutt. 

Likes

Comments