Jag brukade ha ångest för att gå och lägga mig, ångest som ibland växte till panik. Jag brukade ligga vaken hela nätter för att jag var rädd att jag inte skulle kunna somna. Rädd för att inte hinna sova innan det var dags att vakna. Nu äter jag mediciner som gör att jag slocknar nästan direkt, hinner aldrig få den där ångesten över att inte kunna somna. Det var bra i början, riktigt bra faktiskt. Sömnen gav mig ingen ångest på flera månader - jag gick alltså från att ha ångest över att gå och lägga mig varje kväll, till att bli ångestfri i den situationen. Tills nu. Nu ligger jag vaken igen. Inte för att jag är rädd att jag inte kommer somna, tvärt om. Jag är livrädd för att somna. Min medicin gör inte bara att jag somnar på kvällen, den gör även att jag inte vaknar på morgonen. Ja, inte i tid i alla fall. Aldrig i tid. Jag har 7 alarm på morgonen, från klockan 5 till klockan halv 7. Ett nytt alarm ringer en gång i kvarten och alla alarm snoozar jag dessutom så att de ringer igen var 9:e minut. Vågar inte ens räkna ut hur många gånger det faktiskt ringer varje morgon. Ändå vaknar jag inte. Nu ligger jag vaken halva nätter för att jag inte vågar ta min medicin. Jag vågar inte riskera att jag inte ska vakna på morgonen. Vågar inte riskera att bli sen till jobbet, igen. Jag vet vad folk tänker - "lägg telefonen längre bort", "sätt fler alarm", "ta medicinen tidigare". Jag önskar att det hjälpte. Det kan inte vara meningen att jag ska leva såhär resten av livet.

Likes

Comments

Archive