Det tar ju ett tag att vänja sig vid att ha en bebis. Den senaste veckan har baby bluesen verkligen slagit till, och kommer väl i omgångar då och då. Är trött på att höra hur mycket man ska njuta av bebistiden, för jag får så dåligt samvete att jag inte riktigt gör det. Det är klart att hon kan vara supermysig och jag tycker givetvis hon är den finaste lilla varelsen i hela världen, men jag måste få tid att vänja mig vid att vara så behövd av någon. Känns som om jag sörjer mitt gamla liv mer än vad jag njuter av mitt nya, men det kanske är okej? Är det någon annan som har haft liknande känslor och isåfall, har det blivit bättre?

Men! Nu har jag mamma, pappa och mormor här och det är SÅ underbart. De har varit här i nästan en vecka och stannar en vecka till. De har städat varenda vrå i huset, lagar mat åt oss och håller Ivy så vi får göra annat och framför allt sova! Sån ovärderlig hjälp verkligen. Men jag saknar verkligen att blogga, det kommer snart bli mer frekvent igen men just nu vänjer jag mig vid denna stora omställningen. Längtar till att fota mer outfits igen!!

Puss på er!


It takes a little while to get used to having a baby, I've realized. Baby blues really hit me this past week. I'm sick of hearing how you should enjoy this newborn phase, because I feel so bad and guilty for not actually enjoying it that much. I mean, I do, she can be super cuddly and of course I think she's the most amazing and beautiful thing on this planet, but I just need some time to get used to have someone who's so dependent on me. I feel like as if I'm grieving my old life more than I'm enjoying my new. But maybe that's okay, and totally normal? Is there anyone else who's had similar feelings, and did it get any better?

Anyways, on a happier note, my mom, dad and grandma is here staying with us and it is absolutely AMAZING. They have been here for almost a week now and will stay for another seven days. They have cleaned every corner of the house, cooked meals and held Ivy so that Austin and I can do other things and get some sleep. It really is invaluable to have them here! But I really miss blogging, it will be more frequent again soon but right now I'm still trying to figure out the mom thing and getting used to it. Can't wait to shoot outfits again!!

xox!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Nu ska jag äntligen få skriva ner denna upplevelsen som det var att föda barn. Som jag redan har nämnt var det inte en enkel, smärtfri (ja för vem är det det egentligen?), eller väldigt härlig upplevelse, men det ska bli skönt att få skriva av sig om allt. Jag har valt att dela in förlossningen i tre delar; hemma + birthing centret, sjukhuset, och kejsarsnittet. Lämna gärna en kommentar efteråt om ni haft liknande upplevelser runt er förlossning! Tycker det är så intressant att höra hur andra haft det, för det är verkligen något otroligt speciellt att föda barn. Och som vanligt kommer den kursiva texten vara en engelsk översättning, så bli inte skrämda av hur otroligt långt det här kommer bli! :)

Now I finally get to sit down and write down my birth story.
As I've already mentioned, it was far from a easy, painless (well, as if any birth would be painless?), or amazing and nice experience - but it's going to be so good to just put it down in words. I've decided to divide it into three parts; home + the birthing center, the hospital, and the c-section. Please feel free to leave a comment in the end of this post if you've had any similar experiences! And as usual I'm writing first in Swedish, and the English translation will be in italic - so it's not actually as long as it looks like, even though this might be my longest post so far!

DEL 1 / PART 1

På eftermiddagen under lördagen den 2 september
hade mina sammandragningar blivit allt mer regelbundna, men inte särskilt täta då de snittade på 10 minuters mellanrum. Runt 23 på kvällen blev de dock ganska täta (ca 5 minuter), och det var då vi visste att det var på riktigt. Vi gick och la oss i hopp om att få lite sömn innan vi åkte in, men vi var såklart alldeles för exalterade. Runt 1 på natten ringde vi in, och barnmorskan på Baby & Co (birth centret) frågade om jag kunde hålla ut en timme till hemma, vilket jag tyckte jag kunde. Det gjorde väldigt ont, men det var inte outhärdligt. Jag ville såklart att timmen skulle gå fort så jag tog en lååååång dusch för att lindra smärtan medan Austin packade, och jag sminkade mig till och med för att distrahera mig själv lite. Funkade väldigt bra och vips så var den timmen försvunnen, och vi var redo att åka (med spypåse redo!)

On the afternoon of Saturday, September 2nd, my braxton hicks contractions became more and more regular, but not very close together as they were about 10 minutes apart. Around 11pm however, they have gotten pretty close (like 5 minutes), and that's when we knew it was for real. We went to bed, hoping to get some rest before it was time to head to the birth center - but obviously we were too excited for that. Around 1am, we called the midwife on call at Baby & Co to let her know, and judging from my answers to her questions she suggested we try work through another hour at home, which I thought was totally okay. It hurt a lot, but it was still manageable. I wanted that hour to go by quickly so I took a loooong shower while Austin was packing our things, and I even put on makeup to distract myself, which worked great! That hour went by very fast, and we were ready to leave (of course with a bag to puke in!)

Bilresan gick mycket bättre än jag förväntat mig, klart att jag kanske tyckte Austin körde liiite väl snabbt i vissa svängar och det var inte jätteskönt mitt i en värk! Haha. När vi kom dit fick jag en undersökning av Alice som är en av de fantastiska barnmorskorna. Jag höll tummarna att jag åtminstone skulle vara runt 4-5 cm, (de vill helst att man är 6cm när man kommer in!), men jag var runt 3,5-4. Aja, inte helt hopplöst iallafall, kunde ju varit värre. Alice sa att hon skulle överlägga lite med en annan barnmorska, men vi skulle iallafall få ett rum (eller, host, birthing suite som de heter!) för att se hur mycket jag kunde öppnas på en timme, och förmodligen skulle vi få stanna.

The car ride went much better than I expected. Well, maybe Austin drove a liiitle bit to fast in the curves and that wasn't super comfortable while I had contractions.. haha. When we got to the birth center, I was examined by Alice who is one of the absolutely amazing midwives. I crossed my fingers I'd be dilated to at least 4-5 cm, but she told me I was at 3.5-4 cm. Oh well, it could have been worse than that! She said we could get a birth suite and she would check again in an hour, and if I had progressed during that time we could definitely stay.

Här började det bli otroligt tufft och göra fru-ktan-svärt ont. Som jag nämnt innan så är att föda på ett birth center att föda "naturligt", dvs ingen annan smärtlindring än lustgas och vatten i princip. Timmarna gick och runt 4-5 frågade jag när jag kan få lustgas, för det var nästan outhärdligt. Jag spydde 4 gånger, och jag spyr verkligen ALDRIG annars. Min skönaste position under natten var att sitta på en pilatesboll, och ha en "peanut ball" på sängen och hänga över. Barnmorskorna kom in efter ett tag och föreslog att jag skulle byta position och försöka sova, och det lyckades jag faktiskt med. Jag la denna peanut ball bakom mig i sängen och kunde sitta upp i sängen och sova. Austin sov också.

Efter att jag sovit fick jag ta en dusch. Det var HELT fantastiskt. Jag satt på en pall i den superfina duschen och höll munstycket över axlarna. Var så fruktansvärt trött dock så jag somnade nästan hela tiden, vilket gjorde Austin som satt bredvid orolig. Men jag övertalade honom att det var lugnt och det var verkligen det enda stället jag ville vara på just då - i skållhett vatten.


This is where it started to get really tough, and hurt SO. FREAKING. MUCH. The hours went by, and around 5am I asked when I'd get to use the nitrous oxide, because I almost couldn't handle all the pain I was in. I puked 4 times, which I NEVER do normally. My favorite position during the night was sitting on a exercise ball and lean on a "peanut ball" that I put on the bed. The midwives came in after a while and suggested I change positions, and also try get some sleep. So I put the peanut ball behind me in bed and sat up, and actually got some sleep! Austin got some rest as well.

After my little nap, I took a shower. It was absolutely amazing. I sat on a stool in the super fancy shower and let the hot water pour over my shoulders. I was extremely tired so I almost dozed off all the time, which made Austin worried. haha. But I assured him I was fine and wouldn't fall, because that was the only place I wanted to be at that time.

Sedan minns jag helt ärligt inte jättemycket. Allt var som en enda stor soppa av smärta. Det nya teamet kom på morgonen, och de var inne hos oss hela tiden efter 9-tiden tror jag. Men helt ärligt så är det enda jag minns hur fruktansvärt ont jag hade. Som sagt, jag hade ingen smärtlindring över huvud taget och jag förstår inte i efterhand hur jag klarade det. Haha. Testade flera olika positioner, men tyckte att inget hjälpte lika bra som det varma vattnet gjorde.

När jag var öppen 9-10 cm fick jag gå ner i badet. Det var helt fantastiskt, hjälpte SÅ mycket. Tog lite värkar där i innan jag fick en ganska lång paus innan det skulle vara dags att krysta, med Austin sittandes på en pall bakom mig och Jen som var min barnmorska och en sköterska bredvid på golvet. Jag blev erbjuden lustgasen, testade men tyckte inte den hjälpte alls utan att den mest var jobbig. Vattnet hjälpte mycket bättre för min del!

After the shower, everything is kind of a blur of pain. I can't remember very much from that morning, other than how much it hurt. The new team of midwives came and they stayed with me all the time. I didn't have any pain killers what so ever, and now afterwards I can't believe how I made it through. We tried a lot of different positions to help with the pain, but nothing helped as much as the hot water did.

Once I was dilated 9-10 cm, I could get in the bathtub. It was SO amazing and helped SO much with the pain. I had some contractions in the tub before I got a break and I was supposed to get the urge to push. Austin was sitting on a stool behind me, and my midwife and nurse were sitting on the floor next to the tub. I was offered the nitrous oxide which I had been really excited for - but it didn't help at all. I more so thought it was annoying honestly - the water helped way better for me!

Efter kanske 1 h eller så slutade värkarna, och jag hade en väldigt lång paus. Vi satt och pratade om lite allt möjligt, eller jag var kanske lite borta, men Austin och de andra. När jag suttit i badet i 2 timmar och mina krystvärkar inte hade kommit igång, bestämde vi att jag skulle gå upp och byta position för att komma någon vart. De förberedde den U-formade pallen där jag skulle börja krysta.

Jag började känna krystvärkar, men de var inte alls som jag föreställt mig. Jag förväntade mig som en våg som skulle sköljas över mig, som en nysning ungefär. Men jag kände det inte SÅ starkt, även om jag helt klart kände det. Det var mer att jag kände att jag skulle bajsa på mig, vilket jag gjorde. Haha. Jag både brydde mig och brydde mig inte, vid det här laget hade man ju blivit så exponerad för allt och alla så jag hade givetvis släppt på det där, även om jag var tvungen att ursäkta mig och kommentera att "mmm vad gott det luktar". hahah. Men med lite pepparmint essential-oil skvätt runt om kring var det som borta ;)


After an hour in the tub, the contractions stopped and I got a long break from everything. We chatted, our midwife, nurse, Austin and I (even though I was pretty dozed off). After 2 hours in the bathtub my "urge to push" hadn't started, so they suggested I got up to try another position to get things going. They prepared the U-shaped stool where I was supposed to start push.

I started feeling that sensation, but it wasn't at all what I had expected. I thought it would be more like a wave, or a sneeze, that would be so overwhelming. I could feel it, but not THAT much. It was more so that I felt like I had to poop, which obviously I did. Haha. I both cared and didn't care - at this point I had been so exposed to everyone and everything I had let go of everything, even though I still had to make the comment "mm that smells so good!" and everyone laughed and said they couldn't care less. They dripped some peppermint essential oil around us and it was gone :)

Efter att jag försökt krysta på pallen ett tag testade vi alla andra tänkbara positioner. Liggandes på sängen, liggandes på sidan, på alla fyra (mitt värsta), hängandes på ribbstol och squatta när värken kom.. Det var verkligen så speciellt. Austin grät och sa åt mig hur fantastisk jag var hela hela tiden, och jag kände bara att jag ville att det skulle vara över. Vi höll på i två timmar. Ivy kom tydligen inte över blygdbenet tror jag de sa, det var som om hon åkte fram och tillbaks. Det kändes hopplöst, och jag kände på mig att detta inte skulle inte gå. Jag visste inte hur jag skulle fokusera trycket neråt.

Tillslut fick jag en såkallad "intervention", vilket betyder att man föreslås att göra något som inte var enligt planen, dvs bli transporterad till sjukhuset där de skulle kunna ge mig mer hjälp. Jag kände direkt att det var självklart, allt jag kunde tänka på var att jag ville ha epidural. Krystvärkarna gjorde så ont och var så uttröttande vid det här laget. 10 minuter senare kom ambulanspersonalen in med en bår till rummet, och vi gav oss iväg.

After I had tried pushing on the stool, we tried all other possible positions. Laying down on my back, laying down on my side, hands an knees (the worst), hanging on the Swedish bars and squat down whenever I had a contraction. It really was so special. Austin was crying and telling me how amazing I was all the time, and I just wanted it to be over. We pushed for two hours. Ivy wouldn't come down, she just went back and forth all the time. I felt like it was hopeless, and felt like this wasn't going to work. I just couldn't figure out how to push "right".

Finally, I got an intervention. I knew right away I wanted to go to the hospital, all I could think of at this point was that epidural. The push contractions hurt so much and was so, so, so tiring at this point. 10 minutes later, the ambulance came and I was transported to the hospital.

DEL 2 / PART 2

Att bli utrullad till ambulansen och sedan körd med sirener
till sjukhuset som ligger 3 minuter bort var nog något av det värsta. Det kändes som att värkarna kom konstant och med allt guppande.. ja, ni kan ju tänka er.. Det värsta var också att Austin var tvungen att ta bilen. Han körde efter ambulansen så jag såg honom genom fönstret hela tiden. Men det var inte kul att bli separerad från honom, han var liksom det enda jag kände till och gjorde att jag kände mig trygg. Där och då kände jag mig så ensam. Skulle Austin hitta oss inne på sjukhuset? Men min ena barnmorska åkte med mig i ambulansen för att ha koll på Ivy's hjärtljud och väl på sjukhuset ringde hon Austin så han visste vart han skulle gå. Det kändes skönt.

Väl framme i vårt rum kände jag mig SÅ lugn. Blev välkomnad av världens mest fantastiska barnmorska Penny som skulle ta hand om mig de kommande timmarna. Jag blev snabbt uppkopplad till massa grejer, fick fylla i formulär, och jag fick min efterlängtade epidural tillsammans med morfin så att smärtan skulle stillas direkt. Jag tror att klockan var runt 16-17 när vi kom hit, och Penny sa att jag och Austin skulle få sova i en timme innan vi skulle börja krysta igen. Alltså, det var som himmelriket. En sjukhussäng har aldrig varit så skön som då. Och jag var bara så exalterad över att vara på ett sjukhus, haha. Minns att jag sa det till alla sköterskor..


The transportation out to the ambulance, and then the ride itself to the hospital 3 minutes away, was the worst. I felt like I constantly had contractions, without a break.. and all the bumps in he ground.. well, you can only imagine! I also hated that Austin had to take the car. He drove after the ambulance so I saw him through the windows, but I really didn't like being separated from him at that point. He was my only safe thing, that I knew. I felt so alone. Would Austin find us once we got to the hospital? One of my midwives came with me in the ambulance though (thank God!) to monitor Ivy's heartbeat, and once we got to the hospital she called Austin to make sure he'd find us.

When we finally got to our room, I felt so calm. I was welcomed by an amazing midwife named Penny who would take care of us for the next few hours. I finally got my epidural together with morphine so that I would stop feeling the contractions right away. I think it was around 4-5pm when we got there, and Penny told us that we could get an hour of sleep before we'd try push. This was seriously heaven. A hospital bed has never ever felt so good. And I was just genereally excited to be at a hospital, haha. I remember I said that to all the nurses who came in.. haha!

Vi släckte ner rummet och sov. Sedan kom de in igen, och det var dags att krysta. Igen. På birth centret tyckte både jag och barnmorskorna att jag "var bäst" på klassisk ligga-på-rygg-krystning, vilket jag inte alls hade "planerat" innan att göra. Vi kämpade och kämpade. De bytte team och jag fick nya underbara sköterskor och barnmorskor. Vi testade att sätta en spegel så jag kunde se, för tydligen kunde de se huvudet. Hon var kanske runt 5 cm från att "krona", och de sa att hon hade massa mörkblont hår. Krystade och krystade. Inget hände.

We shut the lights and slept for an hour. After that, the nurses came back and it was time for me to push. Again. At the birth center, both the midwives and I thought I was "best" at the classic lay on the back pushing, so that's what we went with. Funny thing that was the one position I really wanted to avoid before I went into labor.. haha. We worked really hard. Or, I did. They switched team and I got some new amazing nurses to help me get Ivy out. We tried put a mirror by the end of the bed so I could see the head, because they could all see her. She was maybe 2 inches from crowning, and they said she had a lot of dark blonde hair. I pushed and pushed. Nothing happened.

DEL 3 / PART 3

Efter 1,5 h frågade jag om det fanns något annat vi kunde testa. Eftersom jag hade fått epidural kände jag knappt värkarna över huvud taget, så det var svårt att veta när jag skulle krysta. Vi bestämde oss för att testa "dragkamp", så de gick och hämtade en stång som de skulle sätta på sängen. En ny sköterska kom in och började "dragkampen" innan de andra var tillbaks, och hon la märke till att jag såg otroligt varm ut. Så hon sa att hon skulle ta min temp (det hade de gjort bara någon halvtimme tidigare och då var den helt normal!). Termometern visade 40 grader, och hon fick lite panik. Efter lite rusande fram och tillbaks kom tillslut ett par doktorer in, kände efter hur Ivys position var och förklarade att pga. att jag har så hög feber behöver hon komma ut nu, eftersom det kan vara en infektion i livmodern.

Doktorn förklarade att jag kunde antingen välja på sugklocka eller kejsarsnitt. Han gick över för-och nackdelar, samt risker med båda, och han sa att jag kunde få några minuter att fundera. Men jag sa att jag redan visste att jag inte ville ha sugklocka, och att jag ville göra ett snitt. Sagt och gjort, det kom in massa folk och förberedde mig för operationen. Här började jag skaka. Jag kunde inte kontrollera skakandet, det var helt sjukt. Och väldigt obehagligt. Jag var orolig för Ivy, för mitt blodtryck gick ner väldigt drastiskt och hennes hjärtslag blev snabbare. Jag kördes ner till operationssalen, utan Austin än en gång, som var tvungen att vänta. Jag bara skakade.

Kom in i rummet, och det var ingen jag kände igen sedan innan. Det var ingen som tittade på mig. Ingen som pratade med mig. Men det var fullt med människor som förberedde sig på att ta ut min bebis. Skakade och skakade, tänkte hur i hela friden ska de kunna skära i mig när jag skakar såhär? De gjorde tester på min känsel, la kylklampar på mig för att se vart jag hade känsel och inte. Tiden gick, de förberedde, Austin var inte där. De satte upp skynket framför mitt ansikte, och en av läkarna började nypa mig över magen. Jag kände mig helt borta, och som sagt, ingen pratade med mig. När han nöp mig kände jag lite lite smärta. Jag förstod att han gjorde så för att se om jag kände något. Jag försökte få kontakt med någon, och kunde tillslut säga åt en sköterska att jag kunde känna nypen. Tyckte mig höra att hon sa det till läkarna. Sen märkte jag att det var dags, men Austin var inte där. Jag frågade någon vart han var, och fick till svars att "he will be here between now and when the baby is out".. så, jag skulle göra detta utan honom!?!? Fick ännu mer panik. Just i det ögonblicket kom han in, tack och lov. Satte sig vid mitt huvud. Sen.

AJ. AJ AJ AJ AJ AJ AJ AJ. Jag bara skrek rakt ut, men det var som om ingen hörde. "Du kommer känna ett tryck". Men det här var INTE bara ett tryck, det var helt fruktansvärt. Jag kände mig som en gris de skulle skära upp. Jag kunde känna kniven genom mitt skinn. Austin flög upp och skrek att de fick sluta - hörde de inte att det gjorde ont?? Nästa sak jag hör är en läkare som håller händerna om mitt huvud och säger att nu kommer jag sövas. Det sista jag hinner tänka är att så ont som det här gjorde, så kommer det inte hjälpa. Jag trodde jag fortfarande skulle känna. Ivy föddes klockan 23:40 söndagen (både jag och Austin är födda på söndagar!) den 3 september. Samma dag som sin faster!



After another 1.5 hours of pushing, I asked if there were any other positions we could try. Because I had an epidural, I didn't really feel the contractions so I didn't know when to push. We decided to try tug-of-war. The nurses went to get some things and in the meantime another nurse came in to start with me. She noticed I seemed very warm, and she checked my temperature (they had done it just 30 minutes before, and it was normal). It said my temp was 104F, and she seemed really stressed. Doctors came in and checked Ivy's exact position, and told me we need to get her out asap, because it seemed like I had developed an infection in my uterus.

The doctor explained I had to alternatives, vacuum extraction or c-section. He went over the risks with both, and said I could have a few minutes to decide. But I already knew, a vacuum was the last thing I wanted to do. So c-section it was. People came in to prepare me, and I had to fill out a lot of papers. I started shaking. A lot. I was worried about Ivy, since my blood pressure dropped and her heartbeat went up. They took me to the ER, and I was separated from Austin again. And shaking and shaking.

I was rolled into the room, and there was no one I recognized in there. No one who had been with me before. No one looked at me, no one talked to me. But a room full of people who were going to cut me open and get my baby out. They checked where I could feel something with an ice block. Time passed, they kept preparing me. Austin was still not in the room and I started wondering where he was. Did anyone tell him where to go!? They put the divider up in front of my face, and I figured we're not super far from getting started. The doctors started to pinch me all over my stomach, to see if I could feel pain. And I could. Just a little bit, but enough for me to be concerned. I tried to get someones attention, and was able to tell a nurse that I could feel the pinches. She told the doctors. Then I knew it was time, and I asked where my husband was. A doctor replied and said he will be here between now and when the baby is out.. so... I was going to do this alone!?? Panicked. But just in that moment, Austin came in and sat down next to me. Then they started.

I felt like a pig they cut open. I could feel the pain. I screamed because it hurt so much. No one seemed to hear me.. Austin flew up from his chair and got so upset, asked if no one could hear that I was in so much pain?? "You ARE going to feel pressure". Well, this wasn't only pressure. It was straight up pain. I could feel that knife go through my skin. Like a pig. A doctor came over to me, held my head between his hands, and said they will put me under. The last thing I remember is me thinking that I was sure I'd still feel the pain. I was so worried. Ivy was born 11:40 pm on Sunday (both Austin and I are born on Sundays, too!) September 3rd, same day as her auntie!

Jag vaknade upp i rummet igen där jag hade krystat tidigare. Det är mörkt ute, klockan är tre på morgonen. Austin sitter bredvid mig och ser på mig, och säger "Babe, we have the most beautiful daughter in the world". Några minuter senare rullar en barnmorska in Ivy i rummet och Austin kör henne bredvid mig så jag kan se henne. Min lilla tuss. Det gick inte förstå att det var HON som varit där inne! Hon var så fin, så mycket finare än jag kunnat föreställa mig. Så värt allt.

Vi spenderade 2,5 dag på sjukhuset, och jag älskade att vara där. Älskade att bli omhändertagen av all personal, att få hjälp med amningen, ha sköterskor som kom och pratade med oss om vad vi gått igenom, få maten serverad.. haha. Men ja, det som började som en härlig och spännande grej slutade i något slags trauma för både mig och Austin, men också mina stackars vänner och familj som var jätteoroliga hemma. Jag skulle nog aldrig igen göra en naturlig födsel utan epidural, tror det är för många men inte för mig. Och av naturliga skäl skulle jag hellre aldrig föda vaginalt igen efter detta. Det är ändå konstigt, att jag sedan jag blev gravid har haft en känsla av att det inte skulle gå. Att jag skulle få göra kejsarsnitt. Och så blev det så.

Heja alla som föder barn säger jag! Vi kvinnor är verkligen så fantastiska!


I woke up in the room with Austin sitting next to me. It's dark outside, 3 in the morning. Austin is sitting next to my bed and he told me we have the most beautiful daughter in the entire world. A few minutes later, a nurse came in with Ivy. Austin rolled her next to my bed. My little angel. I couldn't believe it was SHE who had been inside of me all this time. She was so beautiful, so much more beautiful than I could have ever imagined.

We spent another 2,5 days at the hospital, and I loved being there. I guess I loved being so pampered by the staff, get help with breastfeeding whenever I needed, nurses who came and talked to us about what had happened, have meals served.. haha. But what started as a pretty nice and exciting thing ended up in some sort of trauma for both Austin and I, but also all my friends and family who were so worried throughout all of this. I would probably never do another natural birth without an epidural, I think (or I know!) that works for so many women and that's so amazing! but just not for me. And for obvious reasons I'd never try a vaginal birth again. It's so weird, because ever since I got pregnant I've had this weird feeling that I wouldn't be able to do it, that I would end up with a c-section. And so that's how it went.

Yay for all women who give birth! We truly are so amazing!

Likes

Comments

Är verkligen så ledsen för så dålig uppdatering den senaste veckan, jag underskattade verkligen hur upptagen man skulle vara med en nyfödd! Haha. I söndags tog min bästis Klara ett spontanflyg från Seattle hit till Nashville för att hjälpa oss ett par dagar. Hon är gift med Austins kompis Jon (det var genom dem vi träffades) och de har precis flyttat från Sverige hit till USA, vilket jag såklart tycker är bäst!

I am really sorry for the lack of updates here! I guess I underestimated how busy I'd be with a newborn.. haha. On Sunday, my best friend Klara flew in to help us for a couple of days. She just moved with her husband and baby from Sweden to Seattle, which I think is so awesome! That obviously makes it easier to go visit each other.

Hon har hjälpt till att hålla bebis så jag kan duscha och sminka mig, följa med mig till barnmorskan och amningskliniken, hon har lagat mat, städat och dammsugit, tvättat massa tvätt och bara passat upp på mig. Det har verkligen varit ovärderlig hjälp!

She has helped me holding baby so that I can take a shower, went to the brith center for a follow up on my insicion as well as a visit to the lactation clinic, she has cooked dinner, cleaned the house, vacuumed, done laundry and helped me put my socks on. It has really been invaluable to both Austin and I!

Idag är det jag och Ivy själva för första gången. Efter en låååång natt där vi inte fick en blund mellan ett och sex, har vi ändå haft en rätt bra förmiddag måste jag säga! Jag har insett att det inte är så mycket att göra med bebisars dygnsrytm såhär tidigt, men har ändå försökt hålla henne vaken längre perioder och inte låtit henne sova mer än 1,5h i taget idag. Om någon har fler tips på hur vi kan få kanske någon timmes mer sömn inatt tas det gärna emot! Tror att största problemet är att hon vägrar ligga själv, vill liksom alltid ligga på någons bröst. Men det ska man väl njuta av så länge det varar antar jag!

Ivy and I are having our first day by ourselves today. After a looong night where we didn't get any sleep what so ever between 1-6am, i must say our day has gone pretty well so far. I've understood that there's not really much to do about a newborns sleep cycles, but I've tried to keep her awake more and not let her sleep for more than 1,5h at a time. If someone out there has any tips on how to get more sleep in during the night you're more than welcome to share in the comments! I think the biggest problem is that she won't sleep by herself, she just want to be on our chests all. the. time. But I guess we should cherish these newborn days because they'll probably be gone before we know it!

Likes

Comments

Hej på er!

Tack för alla fina kommentarer i förra inlägget!! Vi kom hem i onsdags runt lunch och har ägnat varje minut åt att hålla liv i en liten människa sedan dess. Det har varit tufft och svårt men vi lär oss! Det som varit mest stressande är att amningen har varit svår att få igång - Ivy tar inte på bröstet, det har gjort sanslöst ont när hon väl gjort det och hon har varit frustrerad över att typ ingenting kommer ut. Detta har i sin tur gjort att jag varit jättestressad, gråtit nästan hela tiden och känt mig så otillräcklig för min lilla bebis.


Hi!

Thank you for all your sweet comments in my previous post. We came back home on Wednesday around lunch, and have since then spent every single minute trying to keep this little human alive. It's been really hard but we're learning! What's been most stressful is the breastfeeding - Ivy won't latch and when she finally does, it's really bad and hurts me a lot. She's also been really frustrated as barely anything comes out. This has made me so stressed out, I've been crying almost all the time and I've felt so worthless as a mother.

Men vi har verkligen kämpat båda två, och med hjälp av en amnings-hotline här i Nashville som varit öppen 24/7 har vi fått massa hjälp över telefon. Vår första natt hemma var fruktansvärd - Ivy kunde inte äta på nästan 12 timmar (!!) och det var helt fruktansvärt. Visste inte vad vi skulle göra. Men när vi ringde dit vid 03:30 kunde de iallafall lugna ner oss, och som tur var hade vi redan hennes första läkartid inbokad morgonen därpå. Hon hade självklart tappat för mycket vikt (från 3800g till 3200) så doktorn gav oss ersättning att ge henne. Sedan dess har hon varit världens nöjdaste lilla bebis och det har givetvis lugnat mig så mycket.

We have been working really hard both of us, and thanks to a breastfeeding hotline that's been open 24/7, we've gotten so much help over the phone. Our first night at home was a nightmare - Ivy wasn't able to eat anything for almost 12 hours (!!) and that was absolutely awful. We just had no idea what to do. We called the hotline at 3:30am and the sweet lady we talked to could calm us down and give us some advice and tips. Thankfully, we had our first check-up with the pediatrician the morning after. She had lost a little bit too much of her weight (from 8lbs 7oz to 7lb 4oz) so the pediatrician gave us formula to supplement the breastfeeding. Since then, we've had a way happier little baby which has made me feel so much better too.

Så sedan igår har jag alltid försökt med bröstet först, sedan gett en flaska för att se till att hon blir mätt. Pumpade två gånger igår och imorse, och idag på femte dagen rann det äntligen till och hon har bara ätit från mig de senaste timmarna!! Är SÅÅÅ otroligt lättad och glad! Vi ska tillbaks till doktorn imorgon igen för en andra follow up, vi var på en idag och hon hade tack och lov gått upp lite grann men har lite för få kissblöjor.. Haha, vad hände med denna bloggen! Aja, när jag är lite mer på benen igen kommer det blir lite mer som innan och liiite mindre blöjprat ;)

So since yesterday, I've given her the breast first, but then also given her the bottle to make sure she's full. I pumped twice yesterday and today, and today finally the milk came in so she's been feeding from me for the past few hours!! I am SOOO incredibly happy and relieved! We're going back to the pediatrician tomorrow for another follow up, we had one today and she had finally gained some weight back but her wet diapers are way too few.. Ugh what happened to this blog! Haha, well when I'm back and feel better it'll be more like usual and less diapers.. ;)

Men det har såklart mest varit underbart att ha en liten plutt hemma. Hon verkar gilla allt svartvitt här hemma, och särskilt fläkten i köket. Haha. Hon ler när hon sover och låter som en liten fågel. Hon är det bästa som hänt oss!

Jag ska börja skriva på en förlossningsberättelse, det kommer kanske ta lite tid då jag för det första knappt har tid över att göra något eftersom hon helst vill ligga på bröstet och sova, och för att jag vill skriva den väl och göra översättning. Men den kommer förhoppningsvis inom den närmsta veckan!

Puss på er!


It has obviously mostly been amazing to have this little peanut home. She seems to like all the black and white we have, especially the fan in the kitchen. She smiles when she sleeps and sounds like a little birdie. She's the best thing that's ever happened to us!

I'll start writing on my birth story very soon, but it might take some time as I barely have any time to do anything anymore, and plus I have to write it in two languages. Hopefully, it'll be up within the next week! xox!

Likes

Comments

Hon är här. Vi är så så så lyckliga och vi mår bra, trots en lång och ganska traumatisk förlossning som slutade i ett kejsarsnitt. Ska givetvis berätta mer om det senare, men just nu har vi fullt upp med att bara gosa och titta på vår lilla Ivy! Vi hörs!

She is here. We are so happy and we're doing well all theee of us, even though we went through a long and traumatic delivery that ended with a c-section. I'm going to write the whole birth story here later, but as for now we're just going to cuddle with our little Ivy. Talk soon!

Likes

Comments

Hej! Ville bara uppdatera er lite - vaknade vid halv fyra imorse (lördagsmorgonen) av en stark sammandragning som strålade bak i ryggen och ner i benen. Sov ganska dåligt efter det och klockan 7 började jag klocka bara för att ha lite koll. Om igårkväll var en 1 på ont-skalan (typ lite starkare mensvärk) så var det 2 imorse och fram tills eftermiddagen. Höll i sig med 9-10 min mellan värkarna i 8-9 h, sen gick vi på en promenad och efter det har de blivit starkare men snittat på samma jämna mellanrum.

Hi! I just wanted to give you guys an update. I woke up at 3:30 this morning from a really strong braxton hicks contraction that went back towards my back and down in my legs. After that I really didn't get very much sleep and at 7am I started timing contractions just to get an idea of their frequency. If last night was a 1 on a scale 1 to 10 on how much it hurt, this morning was a 2. Contractions came every 9-10 min for about 8-9 hours, we went for a walk and after that they became stronger but with the same frequency.

Var nere på 6 minuter mellan värkarna ett par timmar, men sen gick det tillbaks till runt 8-9-10 min.. nu gör det nog ont 4 på 10 skalan och det har gått 15 timmar sedan jag började känna "på riktigt". Känns så tråkigt att det inte går framåt på hur ofta de kommer, men jag antar att det iallafall är bra att de gör mer och mer ont.

I was down at 6 min between contractions for a few hours and I got super excited! But then, it went back and they were 8-10 min apart again. Right now I'd say it's a 4 on the scale and it's been 15 hours since I started feeling real contractions. It's pretty discouraging that the frequency is not really progressing, but I guess that the fact they get more and more intense is a good sign at least.

Jag har svårt att slappna av i kroppen under värkarna och när de kommer gör det liksom så ont att jag inte kan tänka på något annat. Just nu känns det så svårt att föreställa sig hur det ska göra dubbelt så ont och 10 gånger till..!! Barnmorskan sa, när jag ringde in runt 14-tiden, att jag ska ringa tillbaks när det är ca 4 min mellan värkarna (och åka in vid 3 min), men det känns som det ligger såååå långt bort just nu :( Har gått en hel dag såhär, känns dötråkigt. Men nu ska vi inte tappa hoppet, det är ju iallafall igång!

Nu ska jag ta en lång varm dusch, sen värma på en värmedyna som jag hoppas kunna hjälpa. Har börjat använda min essential oil på handlederna och det har faktiskt hjälpt mer än jag trodde! Förhoppningsvis kan jag få lite sömn inatt så jag har energi imorgon, eller ännu hellre så drar det igång ordentligt snart och vi kan åka in inatt. Vet inte vad som är bäst - ingen sömn alls eller sömn som avbryts var 10 minut.. haha. Men vi hörs när vi hörs! Ska försöka hålla er uppdaterade men tar det lite som det kommer nu! <3


I'm really struggling with relaxing in the contractions, I get very intense which is obviously so bad. They hurt so much I have to stop what I'm doing and I can't think about anything else than just the pain, or my "goal pictures" that I have in my head. Trying to focus on that of course! Right now it's hard to imagine how it's going to hurt twice as much and 10 times more... When I called in to the birthing center just to give them a heads up, the midwife told me to just go about my day and call back when contractions are 4 minutes apart. I feel like that is forever away right now! :( But anyway, let's not lose our hopes - at least it's definitely started!

Now I'm going to take a long warm shower, then I'll have Austin warm up a heat pad that I hope will help ease the pain and cramping. I've used the essential oil I have and it's been working great honestly! Much better than I expected. It really helps me relax. Hopefully I'll be able to sleep so I have some energy for tomorrow, or even better it'll actually start for real soon so we can go in tonight. But I'm not sure what's better - no sleep at all or sleep that's interrupted every 10 minutes.. haha. Anyway, I'll see when I'm able to update you next time!! Hopefully with a baby picture :) <3



Likes

Comments

Idag var det alltså dags för ett ultraljud och besök hos barnmorskan. Så konstigt att de två tidigare ultraljuden har varit såna jag sett fram emot i månader och varit såååå pirrig inför, detta var jag inte ens sugen på att göra för jag hade ju såklart hoppats på in i det sista att få se henne i verkligheten än på en skärm denna fredagen.. Såhär taggad var jag ungefär när jag hämtade upp Austin på jobbet innan vi skulle dit.

So today we went in for our ultrasound to check on the baby. It was so weird, because before the 12 and 20 week ultrasounds I was soooo excited, but this one I'd rather not have - we wanted the baby to be out by now and not see her on a screen!

Efter att ultraljudsteknikern fått alla bilder och videor hon behövde frågade hon om vi ville se henne i 3D.. och eftersom det är USA vi är i blev jag lite tveksam eftersom jag inte hade blivit förvånad om vi hade behövt betala 1000kr extra för det.. haha.. ville inte fråga heller men hon förstod nog på min tveksamma blick att det var det jag undrade över och försäkrade mig om att det inte kostar extra. Så vi körde på, även om både jag och Austin båda tycker sådana 3D-ultraljud kan se lite otäcka ut.. haha. Så jag visste att det inte skulle vara något jättegulligt som skulle komma upp på skärmen! Men... här är hon, vår lilla pluttis!

After the u/s technician got everything she needed she asked if we wanted to see her in 3D. And since we're in the United States aka you pay for your health care we were a little hesitant as we didn't feel like spending another $100 on that since we knew we would see her within the next week anyway. PLUS we both think 3D ultrasound pictures are kind of creepy.. honestly babies NEVER look cute in those photos. But she assured us they wouldn't charge extra for that, she was just in a great position to get a good picture. So we did, even though we both knew that this was going to look weird and maybe freak us out.. haha. But anyways, here she is, our little nugget!

Så galen känsla. Det är ju det "tydligaste" vi sett vårt barn. Det kändes så stort, fast ändå konstigt. Hon kändes på nåt sätt så långt bort, och det var ju meningen att hon skulle vara på utsidan vid det här laget. Men iallafall, sedan åkte vi över gatan för att träffa barnmorskan och hon sa att allt så verkligen helt perfekt ut. Fostervattnet var så bra det kunde vara, och allt annat också såsom hjärtat, njurarna, hjärnan och positionen bland annat. Det kändes SÅ skönt att veta! OCH jag hade för första gången gått NER nästan ett kilo sedan förra veckan, det tyckte jag kändes skönt.. hahah.

Such a weird feeling. I mean, this is the most "clear" picture we have of our baby so far. It felt so amazing and crazy and unreal, but also strange. I felt like she was so far away from us, she was meant to be on the outside at this point. Anyway, after we were finished there we went across the street to the birth center to see the midwife. She said everything looked as perfect as could be. The amniotic fluid was great, as well as her heart, kidneys, brain and position. Austin and I both felt super relieved of course! AND the scale was finally showing me a lower number than the previous appointment, two pounds less than last friday. Haha.

Sedan kollade hon hur mycket jag öppnat mig, och jag var på 1,5 cm. Austin frågade hundra frågor om det går att säga när hon kommer komma, men såklart svarade barnmorskan bara att likväl som det kan sätta igång så fort vi går ut ur byggnaden kan det bli att jag blir igångsatt om en vecka.. haha. Hon skulle boka in igångsättningen för torsdag eller fredag nästa vecka, och sedan hoppas vi på att vi kommer få avboka den såklart! Hon gjorde inte hinnsvepning idag utan tyckte vi väntar ut helgen, så på tisdag ska jag dit igen för att göra stresstest och hinnsvepning. Hoppas hon kikat ut innan dess dock!!

She checked my cervix and said I was dilated to 1.5. Austin asked if there is any way to determine when she will come from that, but of course it's impossible to say. She said we will go ahead and schedule an indiction at the hospital for the end of next week just in case, but of course we all hope we get to cancel that. She didn't strip the membrane today, but said we will on Tuesday's appointment if I have to come in for that. They will also do a stress test then to see that the baby is still doing okay. Fingers crossed she will be out before then though!!

Sedan var vi SÅ hungriga, så vi åkte till Burger Up här i East. Kom dit vid 3-tiden så det var happy hour! De här JÄTTElökringarna för bara $3. Så. GOTT. Haha. Och varsina hamburgare på det så vi har mått så illa hela kvällen. Tog en nästan 2 timmar lång nap när vi kom hem, jag sträckte nacken i någon konstig rörelse jag gjorde för att sätta mig upp i sängen så nu känns det som om jag har en lättare nackspärr. Underbart.

Hoppas ni får en härlig helg, vi hörs igen imorgon! PUSS!


We were starving when we walked out from the birth center, so we went to Burger Up here in East. It was happy hour so we got these giant onion rings for only $3! So. GOOD. And burgers on top of that so we've been feeling pretty sick tonight, haha. We took an almost 2 hour long nap as soon as we got back home, and I did something to my neck as I tried to sit up in bed so now I'm hurting there too. So ready to not be pregnant anymore :)

I hope you all have a fantastic weekend, I'll talk to you again tomorrow! xo!

Likes

Comments

När Austin kom hem från jobbet runt 17:30 kom även Harveystormen till Nashville med dunder och brak. HELT. SJUKT. vad det regnade! Givetvis inte alls som i Houston, även om det inte går att tänka sig hur det skulle kunna regna och blåsa mer än som det gjorde när den drog in. Kanske förvisso har att göra med att den stannade kvar mycket längre där. Blev en hel del översvämningar nere i Downtown, som tur är bor vi rätt högt upp så det var ingen fara på vår gata.

Harvey hit us right when Austin got home from work today. The rain was INTENSE.

Sen fick jag en såndär emergency alert på telefonen som sa att vi hade en "tornado warning" där vi bor. Det finns tre olika grader av varningar, watch är den lägsta och betyder i princip att väderförhållandena är "bra" för att skapa en tornado. Warning är nummer två på skalan och betyder att molnen har formats och det finns en hög risk att den slår ner i marken, och man ska ta skydd. Sist är emergency som betyder att en tornado är påväg och man MÅSTE ta skydd. I Oklahoma, som är tornadomeckat, var jag bara med om tornado watch under tiden vi bodde där. Så det kändes sjukt att vi nu hade tornado warning!

Sirenerna gick på och det var så läskigt. Haha. Jag var verkligen inte alls beredd på att det skulle vara tornadoväder! Austin, som är uppväxt med tornadoväder, sa att om vi behöver ta skydd tar vi av bäddmadrassen från sängen, lägger oss i badkaret och drar madrassen över oss. Det är det säkraste man kan göra om man inte har källare eller ett rum i huset som inte omges av några ytterväggar.


The iPhone emergency alert went off and said we had a tornado warning in our area. I never experienced an actual warning while I lived in Oklahoma for 1,5 years, only tornado watches. So I was pretty surprised (and freaked out) we had a warning here. The sirents went off and that was soooo scary. Haha. I really wasn't at all prepared for tornado weather today!

Efter någon halvtimme hade "the funnel" passerat vårt lilla grannskap dock och var påväg norrut, och regnet kom tillbaks. Tornadon skapas alltså i ett litet litet hål i stormen, så under tiden det gick över oss var det inget regn utan bara vind. Jag tänkte att det var över men Austin tyckte ändå vi skulle ta på oss gympaskor (inte mina Birkenstocks tydligen - "så att du inte får glassplitter i fötterna om något händer") så vi skulle vara beredda. Jag tycker det är skönt att bo med någon som ändå är så van vid detta vädret och som aldrig får panik, han är väldigt lugn och sansad. Skönt! Men som jag trodde hade det redan passerat vid det här laget.

Det var dock bara början av stormen, så nu har regnet slagit till på riktigt. Det är ganska mysigt dock när det smattrar på rutorna. Men ja, jag sa till Austin att om inte tornadosirenerna tillsammans med min nervositet får igång denna förlossningen så vet jag inte vad som ska göra det! Haha.

Imorgon ska vi på ultraljud på sjukhuset vid 13:45 och sen träffa barnmorskan på birthing centret efter det. Jag ska be henne kolla om jag öppnat mig och också be om en hinnsvepning. Hoppas hoppas hoppas det kan sätta igång det. Jag uppdaterar er om allt det där när jag kommer hem därifrån, imorgon kväll för er del! Godnatt finsiar!


After about 30 minutes we weren't in the risk area anymore as the funnel clouds were heading north of us. I thought it was over but Austin still thought it would be wise to put or tennis shoes on in case something would happen, just to be prepared! It's good that he's grown up in Oklahoma so he knows so much about tornado weather. He never freaks out and stays super calm. Haha. But just as I thought, it had already passed.

That was just the front of the storm though, so now it's been raining heavily for some hours and will continue to do so until the morning. It's gonna be soooo cozy to crawl down in bed and listen to the rain! But if those sirens won't get labor started I don't know what will!

Tomorrow we have an ultrasound scheduled at 1:45pm followed by an appointment at the birthing center at 2:30. I'll have the midwife check my cervix for the first time and do a membrane sweep. More about that when I get back home tomorrow! Good night!

Likes

Comments

Jag beställde hem ett par sånahär "strumpboots" från Zara i helgen, och de var SÅ fina! Bara det att de var omöjliga att få på. Jag är en 39,5a oftast, så jag tog storlek 40 som alltid brukar vara ett säkert kort. Högerfoten fick jag tvinga i, och vänsterfoten fick jag inte ens ner. Haha. Visst sen är jag gravid i vecka 41 men helt ärligt är mina fötter inte särskilt svullna alls.. Så nu vet jag inte om jag ska chansa på att en 41a skulle passa eller om jag helt enkelt får leta upp en ny modell. Så tråkigt, gillar verkligen de här! Får leta runt lite, men ett par nya skor blir det iallafall :) Vad tycker ni?

I ordered these "sock boots" from Zara last weekend, and they are SO pretty! Just that it was impossible to squeeze my feet into them. Haha. I ordered a size 9, and I'm usually 8,5, so I thought I'd be safe. But nope. And sure, I'm almost 41 weeks pregnant but to be honest my feet are really not that swollen at all. So I'm not sure if I should order a size 10 (!!) or just try find another style :( I really liked these! What do you think!?

Likes

Comments

Jag som var heeeelt övertygad om att det skulle bli en sommarbebis! Nu har hon 26 timmar på sig att bli det, annars blir hon väl en äkta Cannon som föds i September. Hela Austins familj förutom han själv, men inklusive mormor och morfar är födda inom ett tre-veckorsspann i September. Så jag blir inte överraskad om hon håller ut tills årets första höstmånad.

Hade lite lite förvärkar nu i eftermiddag och ikväll igen, men det är bara ett par stycken då och då. Austin börjar verkligen bli så otroligt otålig. Nu ikväll kände han att han typ måste ge sig ut och springa efter något för allt känns så konstigt, han hade liksom helt ställt in sig på att hon skulle kommit på BF i lördags. Jag blir så glad av att se hur mycket han längtar efter att träffa vår bebis!

Nu ska jag gå och lägga mig, hoppas ni får en härlig torsdag!



I was so sure we were going to have a summer baby! She now has 26 hours to be one, otherwise I guess she'll be a true Cannon and pop out in September. Austin's entire family except himself, but with grandparents included, are born within 3 weeks of each other.. So I wouldn't be surprised at all that she joins that club!

I had some minor contractions again this evening, but there are just a couple of them every now and then. Austin is really starting to get anxious about this whole thing and want her to come out already. He said he wanted to go out for a run (that never happens) just because he doesn't know what to do with himself - he was convinced she'd be here on due date. Haha. I think it's really sweet to see him longing so to see our daughter. :)

Now I'm going to get in bed, good night!

Likes

Comments

Instagram@theamandacannon