För några dagar sedan grät jag bara av blotta tanken på att hämta ner flyttkartonger från vinden. Dagen efter samlade jag kraft att ta mig upp på vinden och hämta ner dem, satte mig i soffan, ställde sedan klockan och grät en timme. Dagen efter det lyckades jag bita ihop, bygga ihop en kartongjävel, fylla kartongen, stänga den, ställa den i ett hörn och skriva "böcker" med svart märkpenna. Efter det satte jag mig återigen i soffan, ställde klockan och fulgrät i en timme i takt till min sorgligaste lista på spotify.

Min mamma är en klok kvinna i sina bästa år. Hon är lite som ett uppslagsverk. Jag frågar henne något, hon tittar på mig, tar några sekunders paus och sedan svarar hon de mest logiska grejer.

Jag frågade henne för ett tag sedan hur länge, hur mycket och hur ofta man får sätta sig ner och bryta ihop. Då tittade hon varmt på mig, tog några sekunders paus och sa sedan -"När jag mådde som du gör nu, bestämde jag mig för att få gråta i en timme varje dag, med start 22.00 varje kväll. En timme varje dag."

Jag kör stenhårt på den metoden. Vissa dagar fungerar metoden lite sämre än andra, men för att klara av dagen känns det bra att veta att man har en bestämd tid då det är okej att gråta tills ögonen svider, snoret rinner längs överläppen och läpparna svullnar.

Men som sagt, vissa dagar fungerar det inte riktigt. Som till exempel idag när han frågade mig vad som var fel och jag bröt ihop framför honom. Jag kan inte sätta ord på mina känslor, förutom att jag vet att detta är det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Han står i vardagsrummet, vårt vardagsrum, och packar ner saker i flyttkartonger. Packar ner det som var vi. Notera "var". Innan jag krossade hans hjärta. Innan jag tog det liv vi hade börjat bygga upp tillsammans, knölade ihop det till en liten boll i handen, och kastade det i papperskorgen.

En relation som började med vänskap, men som växte sig till något starkare, har återigen gått tillbaka till vänskap. Jag var personen som valde att avsluta denna relation, men det betyder inte att det inte gör ont. För det gör det. Det gör så in i helvete ont. Ondare än något annat jag känt i hela mitt liv. Det känns som att mitt hjärta ska sluta slå vilken sekund som helst, samtidigt känns det som att hjärtat aldrig har slagit snabbare. Jag är personen som har orsakat så mycket smärta hos den finaste människan som finns på den här jorden. Jag har, under de tre år vi var tillsammans, haft som största prioritering att han ska må bra. Att han ska vara lycklig. Det har inte funnits något som har varit viktigare för mig, Och det finns det inte nu heller. Den enda skillnaden nu är att jag inte kan finnas där och trösta honom, för att det är jag som är orsaken till att han mår som han mår.

Om jag ska försöka sätta ord på mina känslor, så känns det som att en sumobrottare har slagit läger på mitt bröst och han verkar inte ha några planer på att flytta på sig. Ångesten finns där från morgon till kväll, och det finns inte tillräckligt många fingrar på mina händer för att kunna räkna hur gånger per vecka som det känns som att jag ska dö. Det är ingen överdrift. Det kan ske vart som helst, när som helst. På jobbet, i mataffären, i sängen eller i duschen.

Jag känner skuld över att jag är den som somnar mot min dyngsura kudde varje natt och som sitter och gråter ögonen ur mig på toalettens smutsiga golv på jobbet när alla tror att jag kissar. Jag känner så in i helvete mycket skuld över att jag mår så jävla dåligt, när det är jag som har orsakat situationen och krossat en annan människas hjärta. Har jag ens rätten att må dåligt?


Likes

Comments