Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det gör bara så jävla helvetes fan idiotiskt jävla bajs ont! Känslan att aldrig riktigt räcka till även hur mycket man än försöker, fans jävla skit

Likes

Comments

Det är svårt att ta in, svårt att förstå, svårt att ens vilja inse vad som just nu händer. Det gör ont i mig, jag går sönder inombords. På något sätt känns det som att jag inte hinner vara ledsen, jag vet att det är okej att vara ledsen och jag vet att jag brukar i "vanliga" fall ha lätt till att visa olika känslor, även att vara ledsen, att gråta. Nu har jag sjukt svårt för det.

Ett besked 28/12-2016, jag fällde en liten tår, sedan kom de yttligare ett besked inom sjukdomen, jag fällde en tår till och sist en tår för vetskapen av behandling och dess biverkningar. Inget mer, det är tomt. Allt ligger inom mig, egentligen vill jag bara skrika rakt ut att jag är livrädd, gråta tills alla tårar bara tar slut för evigt, men jag kan inte. Det går inte, det är som ett hinder för och ingeting jag kan göra åt. Jag har inte tid att vara ledsen, jag ska vara stark nu, inte bara för en, utan för två. Jag ska orka detta, vi ska orka detta. Snart börjas det och länge varar det.


Godnatt

Likes

Comments

Du är stark och du klarar så mycket mer än vad du själv tror. Du är en superhjälte mamma och jag hejar på dig tusen gånger om. Jag älskar dig❤

Likes

Comments

Samtidigt som någon möts av ett bra besked som människor gläds av så möts en annan människa precis samtidigt och får ett besked som är jobbigt. I samma sekund som någon blir överlycklig så rasar någon annans värld totalt. Det har min gjort, eller inte bara min, utan alla mina bröders och framförallt mammas. Den 28/12-2016 kom till att rasera hela min värld. Den dagen fick mig att tappa fotfästet från jorden, fick mig att glömma bort hur man andas. Detta är bara början på en lång resa, en resa som kommer att kräva mycket från min sida. Jag ska kämpa, kämpa tills allt blir bra igen, det lovar och svär jag över. Allt ska bli som vanligt igen! Jag är livrädd, men jag ska vara stark. Jag ska kämpa för dig min finaste mamma. Vi klara detta tillsammans och det vet jag.


Jag älskar dig mamma ❤

Likes

Comments

1 år sedan allting tog slut. Ett år som ändå har gått förvånansvärt bra men som även har haft sina up and downs. När man träffar sin kärlek vid 13 års ålder och inser att åren bara går och tillslut har man vart tillsammans i 7 år, det är då man börjar tänka på framtiden. Fundera på utbildning, jobb, större lägenhet, när det passar att skaffa barn tillsammans. Allt detta börjat spinna runt i huvudet när man vart ett par så länge och kärleken fortfarande finns vid liv. Att ha en människa man kan prata med om allt mellan himmel och jord, känna sig älskad till 1000 och även ha någon att älska över allt annat på denna planet, den människan du skulle kunna offra allt för, att varje dag få komma hem till den man älskar, ha dessa fina stunder tillsammans men även alla dessa onödiga bråk man har som man sedan kan skratta åt i efterhand, den människan man kan gå och hålla hand i när man är nere på stan, den personen man kan vara sådär extra löjlig med utan att skämmas, den människan du helt enkelt kan vara dig själv med. Den känslan är fantastisk, det är allt man behöver just där och då. Du är förälskad, lever med den människan du avgudar mest av allt, du har din trygghet, man bygger någonting tillsammans, det finns inge finare än det.

Sedan händer någonting, tiden går på som vanligt, man fastnar i vardagen som ser likadan ut som hela tiden, man umgås inte med varandra lika ofta, tar varandra föregivet. Tillslut blir det som att man lever under samma tak men två helt olika liv där den andre liksom inte riktigt finns med på något vis. Kärleken börjar svalna och man växer ifrån varandra. På något sätt så försöker man intala sig själv att känslorna kommer att komma tillbaka, allting kommer att bli som förr och man börjar hoppas på att den där känslan ska komma tillbaka, ni vet när man börjar bli kär och det pirrar i hela magen och man vet knappt vad man ska ta sig till. Den känslan kom aldrig tillbaka, oavsett hur mycket jag än ville, det gick bara inte. Det var bättre att vi gick skilda vägar, tyvärr.. Hade jag kunnat göra någonting så hade jag gjort allt i min makt för att bli sådär kär igen, men det gick inte.

Efter att ha delat så mycket gemensamt under så lång tid i livet, speciellt hela tonåren så var det extremt svårt att lämna varandra, skulle aldrig någonsin vilja uppleva den känslan igen, aldrig!

Idag är vi bra vänner vilket jag är extremt glad över. Jag förlorade en pojkvän efter 7 år men jag vann en bästavän som jag kommer ha med mig ner enda in i graven. Det finns ingen människa i hela denna värld som betyder så mycket för mig som honom, jag älskar honom fortfarande på ett sätt som jag aldrig kommer kunna älska någon annan människa igen. Han är världsbäst!!

Idag är jag livrädd för att bli kär igen, jag vill inte gå igenom den känslan igen avsett om man är den som gör slut med den andre så är det en sjukt svår period att gå igenom, och det vill jag verkligen aldrig mer göra om, det gör för ont.


~Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur~



Likes

Comments

Sitter just nu och lyssnar på maskrosbarns podden. Detta väcker så sjukt mycket känslor hos mig, både bra och dåliga. Just nu pratar dem om julafton och jag kan relatera så otroligt mycket till detta. Tills jag var 11 år firade jag jul med mamma, alla julaftnar var inte bra men det dög, jag fick ändå vara med min mamma vilket jag ändå tyckte om. När jag fyllt 12 år och bodde i fosterfamilj så firade jag med dem, jag hade ändå en "familj" att fira med helt enkelt. När jag var 13 år hittade jag min kärlek och började fira julafton med honom när jag var 17 år. Förra året gjorde vi slut, vi var tillsammans i 7 år, han var min trygghet. När vi gjorde slut hade jag ingen tanke på mina kommande högtider jag skulle möta själv. Då var det ett halvår kvar innan julen 2015 skulle firas. När julen började närma sig så insåg jag att jag var väldigt ensam, jag visste inte vad jag skulle göra, vart jag skulle fira min julafton. Det slog mig först när en person frågade mig "vad önskar du dig i julklapp?" Då gick mitt hjärta söder i bitar. Jag önskade mig inget speciellt, jag ville bara ha en trevlig jul, men med vem visste jag inte. Då bodde jag själv i Eskilstuna, jag hade ingen i min närhet just där och då.

Några dagar innan så får jag ett samtal av min farbror "du kommer väl hit på julafton och firar med oss", jag vart så himla glad men svarade direkt att "så länge jag inte är till besvär". Vilket var en väldigt dum fråga för det var jag ju såklart inte för dem. Dem är ju min släkt. Men ändå.. Känslan av att inte veta vart man ska vara men även känslan att inte vilja vara till besvär. Det är bland den största nackdelen jag har. Jag känner mig ofta till besvär, hatar att fråga efter hjälp och veta att andra måste lägga energi på mig. Tänkte att jag kan heller sitta ensam hemma i min studentlägenhet på julafton.

Julen 2015 vart ändå så otroligt lyckad, är så glad att ja satte mig på tåget mot Stockholm. Vi åt god mat, fick så himla mycket julklappar att jag vart alldeles generad över hur mycket jag var tvungen att sitta och öppna. Kvällen avslutades med en massa sällskapsspel vilket var super mysigt! / MASKROSBARN

Likes

Comments