Förhör om några timmar.
Jag vet inte hur fan jag ska göra.
Jag är körd oavsett vad jag gör.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

TW















Blek, tunn, orkeslös.
Droger som rusar genom kroppen.
Det enda som får mig att orka med dagen.

Vågen visar 36 kg.
Spegeln visar 360 kg.
Röster skriker.

Vill springa ut i natten.
Vill falla ner i det mörka vattnet.
Vill skita i allt.



Likes

Comments

Har inte kunnat äta på ett par dagar nu.
Har levt på vatten och cigarett efter cigarett.
Eijho skriker ut sina order som jag oavsett tid på dygnet måste lyda.
Ta trapporna, gå dit, spring, spring tills benen fylls av mjölksyra och käften fylls med blod.

Vågar inte berätta för mina vänner här.
Ständiga lögner och bortförklaringar.
Jag är expert på det nu.
Så fort någon frågar så flyr jag.
Flyr ut och kommer inte tillbaka på ett par dagar.

Imorgon är det psykologtid.
Jag vet redan nu vad hon kommer säga.
Men jag har redan lagt fram tjocka lager kläder jag ska ha.
För att dölja min kropp som jag hatar så.

Innerst inne vet jag att det jag gör mot mig själv är fel.
Men jag kan inte låta bli att lyssna på Eijho.
Kan inte ignorera all ångest jag har över allt jag gjort fel i mitt liv.
Kan inte glömma allt det som har hänt.



Likes

Comments

Eihjos krav är mer än jag kan stå emot just nu.
Ångesten och självhatet som en evig röst i min skalle.
Hugger, river, bränner inom mig.
Dag ut och dag in.
Att bli av med den jag älskar mest av allt på jorden har satt sina spår.
Psykiskt och fysiskt.

Jag har verkligen hamnat snett igen.
Och jag vet ärligt talat inte hur mycket jag orkar kämpa mer nu.
Jag försöker kämpa mig igenom det.
Mediciner, psykologer och stöd från vänner.
Men tankarna försvinner inte

Tankarna om att ta mitt liv finns ständigt där.
Tankarna om hur allt skulle bli bättre för alla om jag bara försvann.
Jag vet innerst inne att det bara är rösterna av min depression som spökar.
Att det inte är sant egentligen.
Men jag kan inte ignorera dem längre.

Ni som inte lever med depression, ångest eller ätstörningar kan omöjligt förstå.
Och jag vill inte att ni någonsin ska behöva veta exakt vad jag pratar om.
Jag önskar att ni slipper gå igenom det helvete jag går igenom

Drogerna, alkoholen och de ständiga rösterna som skriker hur värdelös jag är.
Jag bir bara sämre och sämre för varje dag.
Till den grad att jag inte vågar vara ensam längre.
Till den grad att jag ber mina vänner att vaka över mig dygnet runt.

Det tär på dem, jag ser det.
Men jag vågar inte vara ensam.
För om jag är ensam skulle jag ta mitt liv.


Likes

Comments

Jag har varit frånvarande från bloggen och andra sidor på internet ett tag nu.

Jag mår inte bra och orkar inte ett skit. Ligger bara i sängen och glor in i väggen.

Vet inte när jag kommer tillbaka till verkligheten. Ha tålamod.


Till mina vänner. Jag älskar er.

Likes

Comments

Som rubriken lyder så går tyvärr inte detta i rätt riktining.
Trots månader av psykvård, samtal och tabletter.
Så går detta inte i rät riktning.
Psyket har blivit den enda trygghet som finns.
Men trots att  jag fortfarande har självmordstankar så släpps jag ut.

Ni läste rätt, jag släpps ut från psyk.
På ett möte med läkare och psykologer kom de fram till att jag är tillräckligt frisk för världen utanför.
Jag är inte redo för det överhuvudtaget.
Jag är livrädd.

Men på onsdag skrivs jag ut och lämnar detta ställe.
Trots att jag desperat sagt till psykologen att om jag släpps kommer jag troligen ta livet av mig.
Hur kan man släppa ut mig då?

Kenneth har tvingats ta ledigt för att stötta mig de två första veckorna.
Det går ju ut över honom och hans lön.
Fuck it..










Likes

Comments

Jag har alltid levt med en rad olika diagnoser som försvårat min vardag. Och redan som liten hade jag svårt att passa in bland andra barn. Jag såg inte på världen på samma sätt och jag kunde inte stänge ute alla intryck som de kunde. Jag var ett så kallat bokstavsbarn. ADHD barn, ett barn med DAMP, som vissa sa. Detta ledde till problem i skolan då jag inte kunde koncentrera mig på uppgifter eller sitta still. Detta gjorde att jag ganske tidigt fick problem med skolan och även den sociala biten. När jag gick i 7 klass fick jag även diagnosen dyslexi, det kanske inte märks så mycket då jag skriver, men jag kan inte läsa och förstå så bra, orden blir liksom som en enda smet md bokstäver hit och dit. Men trots att jag både hade ADHD och dyslexi så fick jag ingen extrahjälp. Skolan gick sämre och sämre och betygen rasade, jag tappade fort både självförtroende och motivation. Istället spenderade jag ett flertal lektioner på skolans tak med min bästa vän Alex. Vi satt och snackade skit och rökte. Alex hade aldrig varit särsklílt tíntresserad av skolan, men han hade inga större problem på proven ändå. Han låg på ett genomsnittligt VG i de flesta ämnena. Han valde dock att inte fortsätta med gymnasiet utan hoppade helt enkelt av sitt första år.


Åren har gått, och sen dess har mycket hunnit hända. Jag har nu inte bara två diagnoser i min ryggsäck. Jag har även diagnoser som Depression, Anorexi, PTSD och Borderline. Alla dessa diagnoser försvårar min vardag så oerhört mycket. Jag har svårt att klara mig genom en normal dag som en normal människa, kanske just för att jag inte är som andra.

Jag kommer aldrig bli fri från alla mina diagnoser, även om jag hela tiden kämpar med att bli risk från min Anorexi som jag haft i 11 år från och till. Jag kommer alltid få kämpa med min borderline som gör att jag inte funkar som andra i olika situationer. En normal människa som frågar en vän om de ska ses och sen får ett nej reagerar kanske inte märkbart mycket. Men för mig så är det ett enormt nederlag och tankar om att jag var korkad som ens frågade blandas med tankar om att personen kommer överge mig. Förhållanden är ett exempel på saker som min borderline försvårat mycket med. Jag kan inte vara trogen till exempel, detta är inte för att jag inte älskar den jag är tillsammans med, men jag får ofta tillfällen då jag täker att "han kommer lämna mig så därför måste jag lämna honom först" 


Min PTSD kom för lite mer än ett år sen då jag blev utsatt för en rad olika händelser. Den gör att minsta sak som påminner om det som hände kan kicka igång en enorm ångest och panikattacker. Det kan vara en låt som spelas på radion, en bil som ser likadan ut eller att en äldre man tittar på mig lite för länge. Jag går ständigt runt med tanken på att "om jag går på den här gatan kommer jag att bli utsatt för samma sak igen" eller "Detta åt jag samma dag som det hände, så om jag äter det nu kommer det hända igen". Det kanske låter helt galet, men det är min vardag.


Min depression har jag levt med under större delen av mitt liv, jag minns ärligt tala inte när jag sist mådde helt bra, även om jag i perioder kan känna mig mindre nere än vanligt så är jag aldrig helt fri. De perioderna är snarare mina "vita perioder" i min borderline då allt är helt jävla underbart och jag dansar på regnbågar. Det gör mig inte mindre deprimerad. Jag har självskadat sen jag var ungeför 11, jag har slutat räkna mina ärr. Självskadebeteendet har dock inte enbart varit att jag skurit mig, utan även att jag bränt mig med cigaretter, missbrukat alkohol och droger. Men jag har även självskadat genom ett sexmissbruk som även det satt djupa spår i min själ. Jag har gått på antidepressiva sen jag var ungefär 14år och även självmedicinerat med olika typer av droger som amfetamin, spice och heroin.  


Min Anorexi kom då jag var 12. Sen dess har jag haft vissa friska perioder och vissa perioder då anorexin utvecklats till bulimi. Jag har på grund av detta varit tvungen att dra ut en del tänder som ersatts med faketänder, detta beror på att jag frätt sönder mina vanliga tänder efter att ha spytt så många gånger. Jag har ett antal gånger åkt in på olika ätstörningskliniker men inget har riktigt hjälpt. Jag har även tvångsmatats med sondmat 4 gånger under dessa år. Även nu har jag en sond i näsan som ger min näring som jag inte vill ha, men som jag enligt läkare behöver.


Jag är ett diagnosbarn.
Jag är ett freak
Men jag lever.

 



Likes

Comments

Jag tänkte bara uppdatera bloggen lite snabbt nu.
Ge er lite kort info om hur läget ser ut just nu.

För ca 2 veckor sen övertalade en vän till mig att jag skulle aöka hjälp igen.
I timmar skrev hon till mig, stöttade mig, skrev att hon trodde på mig.
Efter ett tag gick jag med på att ta mig till sjukhusets psykiatriska akut.

Hyperventilerande, skrikande och gråtande gick jag in genom porten där jag möttes av underbara människor som gav mig lugnande och pratade med mig.
Jag har sen dess varit inlagd på en psykiatrisk avdelning.
Jag är inlagd med något som kallas för LPT
Lagen och Psykiatrisk Tvångsvård.
Vilket betyder att det inte är jag som väljer när jag kommer ut.
Det är läkaren och psykologerna.
På ett sätt känns det skönt.
Men på ett sätt inte.

Jag har vak 24/7.
Ständiga hökögon som stirrar.
Jag får inte gå på toaletten själv.
Får inte duscha själv.
Jag får inget mer än att tyst existera innanför de vita väggarna.
Jag vet att det är för att skydda mig själv.
Men det känns ändå så sjukt förnedrande

Sen jag blev inlagd har jag trots övervak skadat mig själv ett flertal gånger.
Detta her lett till att jag vid ett par gånger tvingats bli bältad för att jag inte ska skada mig själv.
Eller någon av vårdarna..

Jag skriver för tillfället detta med totalt vak från en vårdare.
Vi kan kalla honom Jimmy.
Han är den enda jag litar på här.
Den enda jag kan prata med.

Känner mig så isolerad.
Önskar jag kunde vara ute hos er igen mina vänner.
Men just nu är jag inte stark nog.

Glöm mig inte.
Glöm inte att jag älskar er.

Likes

Comments

Munnen smakar blod.
​Inte som efter ett riktigt slagsmål,
men som efter en käftsmäll.
​Jag spottar rött. Men nu slåss jag inte.
​Jag borstar tänderna.
​Mina slemhinnor är ömma, tunna, irriterade.

Jag har mått bra i ett par dagar nu.
​Eller ja. Bra är väl att ta i. 
​Jag har kanske inte kännt mig stark. Men inte heller svag.
Jag har varit något mellan där.


Men jag har haft problem med maten.
Den tar strypgrepp i halsen,
får mig att känna ett tryck över bröstet, får mina ögon att tåras.
Sen kommer ångesten.
Ångesten som får mig att sätta fingrarna i halsen.
Kräkas upp det jag nyss ätit.
För att sen gå och fortsätta med maten. För att sedan gå och kräkas.

Jag har gått ner 10 kilo på 3 månader.

Mina kläder sitter som säckar. 

Jag ser tunnare ut. 

Äldre.


Min tidsuppfattning ligger svårt misshandlad.
Dagar och nätter flyter ihop till en enda sörja av smärta, mardrömmar och milslånga promenader.
Skrik, tabletter och monster under min säng.​


Jag förstår att jag är svår att prata med just nu .
Distanserad.
Att jag har isolerat mig. Att jag håller många en bit ifrån mig.
Men jag vill att ni ska veta en sak.
Jag vill att ni ska veta att jag inte tycker om er mindre nu.
Att jag fortfarande älskar er. Även om det inte verkar som det.


Likes

Comments

Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.

För två år sen tog jag studenten.
Hög på amfetamin sprang jag ut i solen.
Skrikande av glädje att jag överlevt gymnasietiden.
Jag möttes av vänner som önskade mig all lycka i världen.
Och med solens strålar i mitt ansikte kunde jag för en kort stund glömma allt.

Men inget har förändrats sen dess.
Åtminstone inte till det bättre.
Snarare tvärtom.
Det har blivit värre.

På min studentdag var jag visserligen ett vrak.
Men jag hade ändå en svag känsla av att det skulle bli bättre.
Jag har nu slutat tro på den lögnen.


Jag är ett vrak.
Jag orkar inte blicka framåt.
Mitt förflutna hugger i hjärtat.
Minnen från djävulen.
Minnen från alla slag.
Hur gör man för att stänga ute allt det där?
Är det ens möjligt?






 

Likes

Comments