Har mer eller mindre slutat leva.
Existerar bara minut för minut.
Timme för timme.
Dag för dag.

Jag har mer eller mindre slutat bry mig om vad som sker.
Jag orkar inte tänka, eller känna någonting.

Det enda jag känner är en saknad.
Som om något fattas.
En pusselbit som fallit bort.

Hela mitt liv är visserligen uppbyggt av pusselbitar.
Borttappade, trasiga och ihoptryckta trots att de inte hör ihop.

Jag saknar känslan av att vara fri.
Fri att gå var jag vill.
Göra vad jag vill.
Jag saknar livet på gatan.
Då man tog en dag i taget.
Då man kunde vandra i timmar.
Då man satt på hustak och såg hur solen gick upp

Jag saknar friheten så mycket att det gör ont.
Jag känner mig som en fånge innanför dessa väggar.
En fånge som inte ens har friheten att vara ensam 1 minut.
Jag vet varför de inte lämnar mig ensam.
Jag vet att det är jag själv som satt mig i denna situation.
Jag vet att det bara är jag som kan kämpa för att bli fri.
Men jag har tappat orken.


Jag börjar bli rädd att jag aldrig kommer lämna detta ställe.
Jag är rädd att världen utanför kommer gå vidare.
Medans jag ligger apatisk i en säng och ruttnar.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För en kort sekund hade jag det under kontroll.
Eller det är i alla fall vad jag försökt intala mig själv.
Men sanningen är att jag inte har någon aning om vad som händer.
Jag lever, men är mer död än jag någonsin varit.
Jag ser allt som sker, men bryr mig inte längre.
Stirrar med tom blick.
Jag finns inte längre kvar.
Det är bara ett tomt skal kvar.

Jag är en liten svag fågelunge.
Nykläckt in i en värld full av mörker.
En nykläckt fågelunge vars vingar brutalt slitits av.
Jag kan inte flyga.
Jag kan bara sitta kvar i boet.
Eller kasta mig ut och falla mot min död.

Om jag lämnar psyket så kommer jag falla.
Men hur länge ska jag orka vara här?
Hur lång tid tar det innan jag blir ett med de vita väggarna?




Likes

Comments

Kort inlägg nu.
Vill bara informera er om att jag lever.
Men jag är kvar med LPT på vuxenpsyk.
Och jag kommer inte komma härifrån på ett bra tag.

Till mina vänner.
Förlåt för allt.
Förlåt för att jag gett upp kampen.
Förlåt för att jag inte orkar slåss mer.
Jag älskar er.
Jag kommer alltid älska er.

Likes

Comments

Förhör om några timmar.
Jag vet inte hur fan jag ska göra.
Jag är körd oavsett vad jag gör.

Likes

Comments

TW















Blek, tunn, orkeslös.
Droger som rusar genom kroppen.
Det enda som får mig att orka med dagen.

Vågen visar 36 kg.
Spegeln visar 360 kg.
Röster skriker.

Vill springa ut i natten.
Vill falla ner i det mörka vattnet.
Vill skita i allt.



Likes

Comments

Har inte kunnat äta på ett par dagar nu.
Har levt på vatten och cigarett efter cigarett.
Eijho skriker ut sina order som jag oavsett tid på dygnet måste lyda.
Ta trapporna, gå dit, spring, spring tills benen fylls av mjölksyra och käften fylls med blod.

Vågar inte berätta för mina vänner här.
Ständiga lögner och bortförklaringar.
Jag är expert på det nu.
Så fort någon frågar så flyr jag.
Flyr ut och kommer inte tillbaka på ett par dagar.

Imorgon är det psykologtid.
Jag vet redan nu vad hon kommer säga.
Men jag har redan lagt fram tjocka lager kläder jag ska ha.
För att dölja min kropp som jag hatar så.

Innerst inne vet jag att det jag gör mot mig själv är fel.
Men jag kan inte låta bli att lyssna på Eijho.
Kan inte ignorera all ångest jag har över allt jag gjort fel i mitt liv.
Kan inte glömma allt det som har hänt.



Likes

Comments

Eihjos krav är mer än jag kan stå emot just nu.
Ångesten och självhatet som en evig röst i min skalle.
Hugger, river, bränner inom mig.
Dag ut och dag in.
Att bli av med den jag älskar mest av allt på jorden har satt sina spår.
Psykiskt och fysiskt.

Jag har verkligen hamnat snett igen.
Och jag vet ärligt talat inte hur mycket jag orkar kämpa mer nu.
Jag försöker kämpa mig igenom det.
Mediciner, psykologer och stöd från vänner.
Men tankarna försvinner inte

Tankarna om att ta mitt liv finns ständigt där.
Tankarna om hur allt skulle bli bättre för alla om jag bara försvann.
Jag vet innerst inne att det bara är rösterna av min depression som spökar.
Att det inte är sant egentligen.
Men jag kan inte ignorera dem längre.

Ni som inte lever med depression, ångest eller ätstörningar kan omöjligt förstå.
Och jag vill inte att ni någonsin ska behöva veta exakt vad jag pratar om.
Jag önskar att ni slipper gå igenom det helvete jag går igenom

Drogerna, alkoholen och de ständiga rösterna som skriker hur värdelös jag är.
Jag bir bara sämre och sämre för varje dag.
Till den grad att jag inte vågar vara ensam längre.
Till den grad att jag ber mina vänner att vaka över mig dygnet runt.

Det tär på dem, jag ser det.
Men jag vågar inte vara ensam.
För om jag är ensam skulle jag ta mitt liv.


Likes

Comments

Jag har varit frånvarande från bloggen och andra sidor på internet ett tag nu.

Jag mår inte bra och orkar inte ett skit. Ligger bara i sängen och glor in i väggen.

Vet inte när jag kommer tillbaka till verkligheten. Ha tålamod.


Till mina vänner. Jag älskar er.

Likes

Comments

Som rubriken lyder så går tyvärr inte detta i rätt riktining.
Trots månader av psykvård, samtal och tabletter.
Så går detta inte i rät riktning.
Psyket har blivit den enda trygghet som finns.
Men trots att  jag fortfarande har självmordstankar så släpps jag ut.

Ni läste rätt, jag släpps ut från psyk.
På ett möte med läkare och psykologer kom de fram till att jag är tillräckligt frisk för världen utanför.
Jag är inte redo för det överhuvudtaget.
Jag är livrädd.

Men på onsdag skrivs jag ut och lämnar detta ställe.
Trots att jag desperat sagt till psykologen att om jag släpps kommer jag troligen ta livet av mig.
Hur kan man släppa ut mig då?

Kenneth har tvingats ta ledigt för att stötta mig de två första veckorna.
Det går ju ut över honom och hans lön.
Fuck it..










Likes

Comments

Jag har alltid levt med en rad olika diagnoser som försvårat min vardag. Och redan som liten hade jag svårt att passa in bland andra barn. Jag såg inte på världen på samma sätt och jag kunde inte stänge ute alla intryck som de kunde. Jag var ett så kallat bokstavsbarn. ADHD barn, ett barn med DAMP, som vissa sa. Detta ledde till problem i skolan då jag inte kunde koncentrera mig på uppgifter eller sitta still. Detta gjorde att jag ganske tidigt fick problem med skolan och även den sociala biten. När jag gick i 7 klass fick jag även diagnosen dyslexi, det kanske inte märks så mycket då jag skriver, men jag kan inte läsa och förstå så bra, orden blir liksom som en enda smet md bokstäver hit och dit. Men trots att jag både hade ADHD och dyslexi så fick jag ingen extrahjälp. Skolan gick sämre och sämre och betygen rasade, jag tappade fort både självförtroende och motivation. Istället spenderade jag ett flertal lektioner på skolans tak med min bästa vän Alex. Vi satt och snackade skit och rökte. Alex hade aldrig varit särsklílt tíntresserad av skolan, men han hade inga större problem på proven ändå. Han låg på ett genomsnittligt VG i de flesta ämnena. Han valde dock att inte fortsätta med gymnasiet utan hoppade helt enkelt av sitt första år.


Åren har gått, och sen dess har mycket hunnit hända. Jag har nu inte bara två diagnoser i min ryggsäck. Jag har även diagnoser som Depression, Anorexi, PTSD och Borderline. Alla dessa diagnoser försvårar min vardag så oerhört mycket. Jag har svårt att klara mig genom en normal dag som en normal människa, kanske just för att jag inte är som andra.

Jag kommer aldrig bli fri från alla mina diagnoser, även om jag hela tiden kämpar med att bli risk från min Anorexi som jag haft i 11 år från och till. Jag kommer alltid få kämpa med min borderline som gör att jag inte funkar som andra i olika situationer. En normal människa som frågar en vän om de ska ses och sen får ett nej reagerar kanske inte märkbart mycket. Men för mig så är det ett enormt nederlag och tankar om att jag var korkad som ens frågade blandas med tankar om att personen kommer överge mig. Förhållanden är ett exempel på saker som min borderline försvårat mycket med. Jag kan inte vara trogen till exempel, detta är inte för att jag inte älskar den jag är tillsammans med, men jag får ofta tillfällen då jag täker att "han kommer lämna mig så därför måste jag lämna honom först" 


Min PTSD kom för lite mer än ett år sen då jag blev utsatt för en rad olika händelser. Den gör att minsta sak som påminner om det som hände kan kicka igång en enorm ångest och panikattacker. Det kan vara en låt som spelas på radion, en bil som ser likadan ut eller att en äldre man tittar på mig lite för länge. Jag går ständigt runt med tanken på att "om jag går på den här gatan kommer jag att bli utsatt för samma sak igen" eller "Detta åt jag samma dag som det hände, så om jag äter det nu kommer det hända igen". Det kanske låter helt galet, men det är min vardag.


Min depression har jag levt med under större delen av mitt liv, jag minns ärligt tala inte när jag sist mådde helt bra, även om jag i perioder kan känna mig mindre nere än vanligt så är jag aldrig helt fri. De perioderna är snarare mina "vita perioder" i min borderline då allt är helt jävla underbart och jag dansar på regnbågar. Det gör mig inte mindre deprimerad. Jag har självskadat sen jag var ungeför 11, jag har slutat räkna mina ärr. Självskadebeteendet har dock inte enbart varit att jag skurit mig, utan även att jag bränt mig med cigaretter, missbrukat alkohol och droger. Men jag har även självskadat genom ett sexmissbruk som även det satt djupa spår i min själ. Jag har gått på antidepressiva sen jag var ungefär 14år och även självmedicinerat med olika typer av droger som amfetamin, spice och heroin.  


Min Anorexi kom då jag var 12. Sen dess har jag haft vissa friska perioder och vissa perioder då anorexin utvecklats till bulimi. Jag har på grund av detta varit tvungen att dra ut en del tänder som ersatts med faketänder, detta beror på att jag frätt sönder mina vanliga tänder efter att ha spytt så många gånger. Jag har ett antal gånger åkt in på olika ätstörningskliniker men inget har riktigt hjälpt. Jag har även tvångsmatats med sondmat 4 gånger under dessa år. Även nu har jag en sond i näsan som ger min näring som jag inte vill ha, men som jag enligt läkare behöver.


Jag är ett diagnosbarn.
Jag är ett freak
Men jag lever.

 



Likes

Comments