Kirgizistan, The Mongol Rally, Ryssland, Kazakstan

Snabbt skulle det gå, snabbt har det gått. Men trots det behöver vi ge gärnet ännu lite till. Idag sover vi på hotell vid ryska gränsen mot Mongoliet - imorgon börjar en intensiv färd genom ännu ett land. De tidigare tre dygnen har inneburit dygnet runt körning, vilket har tärt på krafter och humör, inte minst mina.

Jag är inte riktigt van att resa under tidspress, framförallt inte sedan min senaste resa var raka motsatsen. Det slutade med att jag spenderade hela fem veckor i El Salvador som kom att bli mitt favorit land och därefter tre veckor i Nicaragua, varav den sista på ett och samma ställe.

Numera har vi knappt en-timmes stopp och de senaste dagarna har varit jobbiga för mig, men jag inser också att de, tillsammans med övriga dagar, länder och människor under den här resan, har varit väldigt givande.


Jag tycker att det märks tydligt hur jag utvecklas positivt psykiskt i och med att jag hela tiden sätts på prov inför nya situationer och miljöer, och fysiskt främst negativt då konditionen numera är katastrofalt dålig på grund av allt bilsittande och latmaskande.


Men allt som allt så har resan varit väldigt givande på otroligt många sätt. Bilden ovan är ifrån Turkmenistan, absolut inte världen bästa men ett intressant land.

Vidare till de senaste tre länderna som vi endast spenderat lite tid i tänker jag kort nämna några "highlights"!



KIRGIZISTAN

(: David fyllde år samma dag som vi anlönde, något som vi firade med att duscha, dricka öl (till och med en drink), sova på hostel samt äta en god frukost

(: Efter många timmar utav tråkigt landskap hamnade vi plötsligt bland vackra berg och en magisk flod

(: Vi fick bevittna åska och regnoväder på avstånd. Också det magiskt!

(: Bilen gick sönder precis innan gränsen till Kazakstan, vilket såklart var tråkigt MEN det gav oss nya erfarenheter som att, 1) sex personer kan äta en god lunch för $$10$$, 2) det går att köpa nya bildelar och få en bil lagad på knappt sex timmar och slutligen, 3) bra business eller ej, att sälja cirka 100 bilbatterier i en shop, liksom elva utav dina grannar, är en grej

-----------


KAZAKSTAN

(: Gränsvaktererna välkomnade oss på bästa sätt med glädje, likväl som poliserna gjorde när vi tagit oss längre in i landet

(: Naturen var vacker. På ett ställe där vi stannade för att tvätta oss i en fors stod hästar längs med grusvägen och bakom dem omringade bergen. Magiskt!

(: Vi stötte på ett Mongol Rally team från Danmark (de hade dock bråttom och var nog inte så pratsugna så möter blev kort)

(: På en restaurang mitt i ingenstans, som det kändes, blev vi serverade god husmanskost utav en riktig husmor. Priset landade på ca 15 kr per person

(: Längs med en utav många otroligt dåliga vägar fick vi känna på de mäktiga krafterna i en sandstorm. Egentligen väldigt oskönt med sand piskande mot kroppen, men mäktigt som sagt

-----------


RYSSLAND

(: Smidigt att komma in i landet - Det hade vi inte väntat oss!

(: Att prata med ett gäng ryska barn som softar vid busshållplatsen är underhållande. Framförallt när en utav dem börjar krama oss alla och ler stort

(: Intressant med middag på en riktigt rysk restaurang där uppstoppade djur prydde lokalen, servitrisen var i kostym och hare serverades till flera utav oss

(: Gränsen till Mongoliet var stängd, vilket vi fick reda på efter att vi väntat utanför grindarna i två timmar. Såklart det tråkigt, liksom vår tidigare trasiga bil, men här fick vi istället möjligheten att utforska byn något (verkligen gullig men uråldrig), titta på de många som bar militär/camouflage kläder, äta en god frukost hos världens mysigaste kvinna samt laga middag, duscha och sova på hotell

Godnatt - Vi hörs ifrån Mongoliet!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

The Mongol Rally, Kirgizistan

Vi har tagit oss igenom Europa och nu stora delar av Centralasien. Diktaturer har styrt de senaste länder vi besökt, främst märkbart i Turkmenistan, och oerhörd hetta har drabbat oss sedan strax innan Turkiet (nästintill olidlig i Iran). Igår natt under några timmars resande i bergen kunde vi dock svalka av oss lite då temperaturen var nere på ynka 10 grader. Underbart tyckte vi!

Säten blöta utav svett, smutsiga kroppar (ni som har sett mina fötter under barfota omständigheter kan nog föreställa er), tovigt hår och ständigt torra munnar, trots att vårt vatten intag inte direkt är dåligt, är en del utav vardagen. Bilarna rullar för det mesta på som de ska och tillsammans har vi tagit oss igenom en del bisarra situationer, exempelvis diskussioner om hur vi skulle ha kunnat bygga om bilarna så att två blev en när ena kopplingen gick sönder och vi förberedde oss på det värsta, eller då en militärman med stort vapen bad oss att sluta be om hjälp mitt i natten för att hans män ville sova, vid alla landsgränser där arbetet utförs extremt ineffektivt men också utav alla poliser som stoppat oss av oklara skäl. Onda magar, trötta efter nattkörningar eller då bilarna har agerat hotell, hungriga för att vi missat både frukost och lunch, arga för att någon tycker annorlunda eller helt enkelt för att man måste vakna på morgonen - men det bisarra och jobbiga blir på något fantastiskt sätt ändå alltid lättsamt och roligt. Så himla roligt har vi haft det tillsammans!


Vilken lyx att jag under sommaren får lära känna nya härliga människor och även se länder som jag kanske aldrig annars fått för mig att besöka. Denna resa liknar inte någon annan jag gjort och jag blir mer och mer tacksam för vad jag får vara med om. Trots att vi inte har särskilt mycket tid i länderna vi passerar finns det mycket tid för intryck, självreflektion och tid till att bara vara, hänga och njuta utav livet!!


Likes

Comments

The Mongol Rally, Tadzjikistan

Igår tog vi oss en sväng upp i bergen längs Pamir Highway. Vägarna var omväxlande väldigt bra så som man tänker sig att vägar ska vara, omväxlande otroligt gropiga, grusiga och med vissa partier som fallit bort... På ett ställe rann en fors ner från bergen och där stannade vi för att bada, göra oss rena och för att ta en paus från allt bilsittande. Det var otroligt uppfriskande och befriande!

Efter att ha fortsatt en liten bit valde vi att slå läger på en öppen yta längs med vägen, med öppen sikt för stjärnhimlen. Nedanför oss fanns en slänt som ledde ned mot en flod. Ljudet från de starka strömmarna var som vindarnas sus i den stora granskogen. Ljuvligt. Underbart.

Mätta i magen efter att ha kokat ris och linser med krossade tomater på gasolspis hälsade vi varandra godnatt.

Klockan ställdes på 06.00, vilket skulle ha gett oss runt 7 timmars sömn, men vi sov tills strax efter kl. 07.00 då både klockan och solen varnade om att det var dags att gå upp och fortsätta färden.

Vi åkte i några timmar och kom till sista kontrollen på Tadzjikistan sida, men där fick vi nyheten att gränsen endast var öppen för inhemska och, mot betalning, folk från Kirgizistan. Glädjen försvann ur mig för en stund... Planen var från början att åka hela Pamir Highway men då vi kom fram till att vi aldrig skulle hinna med det om vi ville komma fram i tid valde vi den rutt som nu resulterade i "slös med tid". MEN vi hittade en annan rutt, så det blev till att vända tillbaka mot huvudstaden och fortsätta norrut därifrån.

Observationer under våra hittills ungefärliga 40 timmar i landet,

- Det är otroligt grönt och finns gott om berg

- Behaglig luft oavsett tid och temperatur, men denna kan exempelvis vara:

29 grader kl. 09.00 i stan

19 grader kl. 19.46 bergen

24 grader kl. 20.33 på väg ner mot stan

29 grader kl. 21.15 i stan

- Det finns extremt många bensinmackar men ingen verkar vilja ta dollar eller utländska kort. Bensin 95 finns ibland

- Bilder på deras ledare poserandes omringad av glada barn, vid olika festligheter, nybyggnationer och blommande ängar finns överallt i i landet

- Folk promenerar med/vallar sina kor och får lite här och var runt om i bergen men också nere på gatorna närmre stan. Många kommer även ridande på åsnor.

- Guldtänder verkar vara extremt populärt!

- Kvinnorna har oftast färgglada och matchande klänning med byxa

- Det finns många poliskontroller och där gillar de att stanna oss, oftast bara för att fråga om vi pratar ryska ("Ruski ruski?") Vi säger "Priviet" och "Niet" men poliserna fortsätter att snacka, ger oss ibland tummen upp och vinkar oss vidare. Ibland behöver vi visa våra pass men oftast säger vi bara "Davai", typ "lets go", vinkar och drar.

Nu är vi på språng igen, trots många timmars körning och bensinförbrukning, med härliga upplevelser och med vackra vyer för alltid i våra minnen. Vi kramar nu hårt om våra tummar, fyller magarna med mat, bilarna med bensin och påbörjar snart en nattmangling.

Likes

Comments

The Mongol Rally, Uzbekistan

Uzbekistan, första dagen i dagsljus

Hotellet där vi slog läger för natten bjöd på sängar, duschar och frulle. Inte världsklass om man hade kommit från höga standards, men det gjorde vi turligt nog inte.

Vad som dock var fantastiskt på riktigt, verkligen, var alla vinrankor och blommor som växte sig höga och stora i innergården samt runt om i hotellet (mer en hostel/naturkänsla över platsen). Jag fick med mig tre klasar med små lila vindruvor. De smakade gudomligt!

Med den korta tid vi hade att spendera på Samarkands gator gick vi runt i en park och kollade på mosaik konst, samt en stor vacker mosaikbyggnad som var otroligt detaljerad och färgglad.


Vi tankade bensin med oktanhalt 80 (inte optimalt) på gatan efter att jag frågat en kille vart vi kan hitta 95... Sedan tidigare hade vi hört att bensin 95 inte skulle gå att hitta, åtminstone inte lätt eller lagligt, och så verkade fallet vara. Några män plockade fram fyra risiga 5-liters plastdunkar bakom ett försäljningsstånd med meloner och vi betalade 10 dollar för köpet. Dubbelt så dyrt som Iran, men fortfarande mer än hälften så billigt som vårt svenska drivmedel.

Alldeles strax ska vi blanda i det sista av den soppa vi har i dunkarna på taket och därefter håller vi tummarna för att den något långa turen mot Tadzjikistan går bra. Tre negativa saker har hänt sedan vi kom in i landet,

1. Extremt dåliga vägar gav oss en punka utan dess like. Däcket är paj, men fälgen ok. (Vi fick även en punka vid gränsen men som gick att laga och som ser bra ut än så länge).

2. Gränsen som vi tänkt ta är stängd sedan 7 år tillbaka. Google Maps säger att den nya rutten kommer att ta två timmar längre, vår erfarenhet säger fyra.

3. Mitt anteckningsblock/dagbok är spårlöst försvunnet...


Men vi har också lärt oss att förstorad bildelar och sjuka omständigheter ger positiva konsekvenser och bra stories.


Vi håller tummarna.

Likes

Comments

The Mongol Rally, Turkmenistan

Idag är det den 2a augusti och jag befinner mig hos en sömmerska i shopping gallerian Berkarar i Ashgabat, Turkmenistan. Det har inte ens gått ett dygn sedan vi släpptes förbi tull-och gränskontroll men så många känslor och tankar har väckts. Fascination men också ilska över det som denna stad synligt bjuder på, en skräckblandad förtjusning.


Vårt första möte när vi åkt igenom den stora ytan av ingenmansland mellan Iran och Turkmenistan var unga militärer som hälsade oss välkomna. Därefter möttes vi utav ett fyrtiotal kvinnor i vackra, färgglada klänningar med en annorlunda, något fyrkantig hatt på huvudet och med minst lika många mattor som personer, samlade i högar på golvet.


Vi hade hört att undersökningen utav oss och våra bilar, som bland annat innefattar x-ray, skulle kunna ta upp emot två dygn, så när vi kom igenom efter 7 passkontroller, endast 1.5 timma efter vår ankomst jublade vi i kör!


Jag agerade chaufför från gränsen in mot stan och skrattade mig igenom en stor del av körandet. Vägarna var till synes stora, tomma och perfekta men åkturen liknande mer en bergochdalbana. Förutom öken passerad vi några få bebodda områden med nedgångna hus. I övrigt var... » öde.


Väl inne i Ashgabat möttes vi utav mäktiga vita byggnader, otroliga monument och tog oss fram på vägar med åtta, till och med tio filer i bredd, men uppfattningen vi fick när vi kom in i landet var och är fortfarande densamma, Turkmenistan är väldigt öde.


Att komma hit är en cool men konstig upplevelse. Mycket är häftigt men upplevs snarare som en kuliss, något fake snarare än nöje och behovet finns inte överhuvudtaget.


Inne i gallerian finns mängder utav butiker, endast med dyra märkeskläder, enorma och snyggt inredda restauranger, majoriteten av dem tomma. Västerländsk musik spelas på hög volym och alla detaljer i byggnaden är klädda i guld.


Många utav de kvinnor som vi har stött på har långt och fint hår, stora smycken, fixade ögonbryn, förlängda fransar och förstorade läppar. De, liksom resten av staden, utstrålar utav lyx!


Nattetid lyser staden upp av tusentals lampor och monumenten, vilka är många och detaljrika, nästan futuristiska, går att se på kilometerlånga avstånd, skiftar i färg från guld till röd till grön till rosa osv. Otroliga parker har byggts runt om i staden, men inte fler än fem personer såg vi spendera tid i dem.


Jag tänker mig att mycket av det här hade funkat och älskats utav folk i ett annat land, med ett annat styre. Men här väcks bara en massa frågor.


Det verkar knappt finnas Internet. Facebook, whatsapp, instagram och många sidor därtill är blockerade. Vi lyckades hitta en sida som menade att Turkmenistan, efter Eritrea och Nordkorea, är det land där pressfriheten är som mest reglerad. En man vi tidigare stötte på i Iran påstod också att minst en tredjedel utav invånarna spionerar för Statens räkning. Inte en enda hund eller katt har synts till på gatorna i stan, MEN åker man en liten bit utanför, vilket vi gjorde, så får man sig en annan uppfattning. Det luktade mindre gott... Hundar och katter sprang löst på gatorna och byggnaderna såg något raserade ut.


Vi sov i våra bilar och svettades både när vi somnade och vaknade. Hemskt! Trots att vi sov på en något sketchy parkering så möttes vi utav glada och intresserade turkmener. En fin man bjöd oss även på bröd och en aprikossylt!


Nu ska vi köra mot "det brinnande rövhålet"... Vi hörs!


Likes

Comments

The Mongol Rally

Selam!!

Det är nu lördagseftermiddag den 22 juli och vi har rest i snart nio dygn. Vi står vid den turkiska migrationen och visar våra pass och papper en tredje gång. Vi är faktiskt flera teamdeltagare från Mongol Rallyt här. Inte konstigt kan tyckas, men det visar sig att alla reser med olika länder och tider inplanerat, samt har fler eller färre problem med bilarna... Förutom att vi inte är särskilt bra på att navigera, trots GP:s, tycks det ha gått bra för oss!

I stort har vi inte haft problem överhuvudtaget. Många timmar sittandes på våra små rumpor och en del värk, trötthet och långa körningar. Men de vackra landskap som vi åkt igenom, alla härliga stunder och allt skratt tillsammans med gänget har vägt upp för de små problem som uppstått.

Framöver kommer nätet att vara begränsat, länderna främmande och ja... framtiden, som alltid, oförutsägbar!!


Bilder och lite berättelser om alla platser vi åkt igenom komma skall. Hej så länge!


Likes

Comments

The Mongol Rally, Resfeber

Precis inför en resa är det alltid med blandade känslor jag säger hejdå till vardagen - jobb och vänner, men främst familj - och hej till äventyret som väntar. Jag känner mig tafatt, förvirrad, oroad. Var det här sista gången vi kramades hejdå? Sista middagen, familjefotot, bråket? Krampaktigt försöker jag att hålla fast vi var enskild stund och person, bara för att känna att jag är redo när det väl gäller. Så här har jag hållit på sedan jag åkte till USA för att studera som utbytesstudent år 2012. Allt eftersom har jag insett att, a) ingen av de personer eller stunder jag varit rädd att förlora har lämnat mig, b) det håller inte att skrämmas över vad som komma skall, framtiden är mer eller mindre oförutsägbar och just det jag räds för mest är inget som jag personligen kan påverka.

Så nu tar jag ett djupt andetag, njuter av att äta svenska jordgubbar, dricka kinesiskt te, lyssna på Frank Ocean's Novacane på uteplatsen samt samlar mig och skriver här för första gången sedan jag avslutade den senaste långresan, då jag lämnade Nicaragua.

Sedan den 4 april för drygt tre månader sedan har jag hunnit med en resa till Frankfurt, Tyskland med min fina vän Bianca som jag träffade under förra årets vistelse i Kuba, en vecka på Gotland och en i Vemdalen, samt fått en hel del nya jobberfarenheter, en del mindre roliga, främst beroende på oseriösa och ansvarslösa arbetsgivare, men också roliga, främst på det nyöppnade hotellet AtSix där jag välkomnats varmt och glatt mottagit min plats i gänget och på arbetsplatsen!

Men NU är det som sagt dags för lite äventyr igen. Den här gången bär det av från Sverige med bil, hela vägen till Mongoliet och med ca 15 länder att passera under resans gång. Vi är åtta ungdomar / unga vuxna som åker och jag fick förfrågan att delta förra hösten, helt omedveten om vad resan skulle innebära och än är den ett mysterium. Redan om två dagar lämnar vi trygga Sverige och beger oss mot London, England, där vi ska registrera vår närvaro och vårt deltagande i detta äventyr kallat The Mongol Rally (http://www.theadventurists.com/mongol-rally/) och på söndag bär det av på riktigt, som vi säger. Många anser nog att vi är galna, och hur förberedda vi än tycker att vi är, och trots att mina lagkamrater har slitit galet mycket med alltifrån planering av rutt, ombyggnation av bilar m.m. så finns det ingen chans i världen för oss att förstå vad vi har framför oss.


Fast... Sådant vet man i och för sig aldrig. Jag antar att det är poängen med ett äventyr. Spänning in i det sista! Lite nervös och rädd måste jag erkänna att jag är, men mest är jag bara otroligt taggad!

Det går att följa oss på facebook och instagram under namnet @GenghizKhaoz, och jag hoppas kunna uppdatera även här! Bilden visar en förmodligen sista familjebild för i år, min lillebror ska nämligen även han åka iväg ett år som utbytesstudent till USA.

HEJ så länge!

Likes

Comments

Sverige

Det var tretton dagar sedan jag skrev ett inlägg här. Vad ingen visste då var att jag stod utanför min gate på flygplatsen i Managua, Nicaragua, i väntan på flyget mot Miami. Drygt ett dygn senare landade jag i Sverige och skyndade mig in mot stan för att sätta mig på ett café där jag tillsammans med mammas kompis Matilda bestämt att jag skulle överraska mamma med min hemkomst. Hon blev överraskad! Överraskade blev även mina syskon, farmor och farfar, några utav mina bästa vänner och ytterligare släktingar - kul var det allt!!

Det är konstigt att tänka mig att jag för två veckor sedan strosade runt på San Juans gator, handlade presenter om kokosnötolja och rom, doppade mina fötter i the Pacific och satte mig på en chickenbus för sista gången under en, förmodligen, lång tid framöver.

Sedan hemkomsten har jag gett mig än mer tid till att njuta av vänners fina sällskap, en Sean Paul konsert och följt med familjen samt våra bästa familjevänner till Vemdalen under påskhelgen. Ungefär sju timmar tog det oss från att vi lämnat Jakobsberg tills att vi var framme i vårt nya hem för några dagar - vandrarhemmet i Vemdalen. Åtta timmar tar en flygresa till Miami (exklusive tiden för bilfärd och väntan på flygplatsen), på mindre än sju timmar hinner man ta sig från Jakobsberg till Skavsta och från Skavsta till Warszawa - jag har tänkt mycket på det där med resor utomlands, hur många länder jag besökt och hur gärna jag tar mina chanser att åka utomlands över långhelger om det så är det enda jag har. Men så finns vackra Sverige precis här. Jag har ofta under min senaste resa tänkt på hur lite utav jag Sverige jag faktiskt har sett och inser att det finns hur mycket som helst som jag vill se (och det kommer det såklart alltid att göra) så därför känns det bra att inleda min Sverige-återkomst med ytterligare en liten resa!

Vår vistelse har bestått utav skratt, god mat // härliga samtal // vin, skidåkning, längdskidåkning (premiär för mig vilket resulterade i 18 km ansträngning i stillsam och vacker natur, våfflor, trött men energiladdad kropp samt tacksamhet för våra tillgångar och möjligheter) --- vårt tjejgäng bestående av sex avslutade även vår gårdag på spa.

Härligt att vara hemma, det är vad det är!

Likes

Comments

Nicaragua

Det är nu tisdag morgon för er hemma i Sverige och jag har befunnit mig på resande fot i 79 dagar, varav 49 dagar "ensam".

Ensam är något utav en definitionsfråga och jag är aldrig riktigt säker på hur jag ska svara når någon frågar mig hur jag reser. Jag reser visserligen på egen hand, mer eller mindre oberoende av andra - fri att välja den väg jag vill gå, men ensam är jag ju trots allt inte.

Jag försökte att snabbt leta upp hur många som passerar landsgränsen till Nicaragua dagligen för att få ett hum om hur många jag faktiskt har vid min sida, vilket jag inte lyckades med och inser att det kanske egentligen inte säger så mycket ändå... Vi är helt enkelt många under kategorin resenärer, många som köar för att få en ut- och kort därefter en in-stämpel i nya länder. Allt för ofta är det varmt, flugor tycks flockas på min kropp och dessvärre kryper sig även ett lätt irritation över mig, men jag inser samtidigt att det måste vara värre för de som arbetar där i kostym och klackar dagarna i enda. Den här processen tar för det mesta mer tid än vad den bör göra (anser jag) och sällan tycker jag att de faktiskt ser ut att leta efter något speciellt, mest bara bläddrar, men så är det väl förstås inte...

Mer intressant än dessa något fåniga iakttagelser är att studera folket omkring mig. En del kommer högklackat och med hatt ut ur fina bilar, "lyx"-turister kommer exempelvis med Rica-buss (dvs buss med rymliga säten, luftkonditionering och som kostar skjortan!!), några har tagit sig på motorcykel och andra kommer gående efter att ha åkt de billiga, lokala chickenbuses (kycklingbuss -- låt mig kolla upp vart namnet kommer ifrån). Oavsett transportmedel kommer vi alla med en historia, och för mig är denna alltid lika spännande att fantisera lever!

Det händer att jag får en stund tillsammans med en person och att denne börjar berätta om sitt liv och sina erfarenheter. Mannen med hunden var en sådan.

Han utstrålar glädje och energi, men också ett utseende av någon som har varit med om mycket. En fru och två barn har han, varav den ena är lika gammal som min syster vilket säger mig att han är någonstans i 50-års åldern. Mannen som jag talar om heter José och livnär sig bland annat på försäljning av hundvalpar (bilder i föregående inlägg). Tidigare i livet har har spenderat flera år i Ryssland, Slovenien, Uzbekistan och många länder därtill. En riktigt konversations-kap!

Resten av bilderna är även de tagna i San Juan Del Sur, Nicaragua, till dem saknas dock en berättelse - så jag får genom att spara dessa bilder tänka ut en passande...

Mannen med glasögon är en utav många försäljare som går runt stranden och gatorna. När han stod där avslappnat och säkerligen något uttråkad tyckte jag att han såg rätt ball ut, så jag frågade om att få ta en bild, gjorde det, visade det - delade med mig av lite glädje, tackade för mig och sa hejdå.

Kvinnorna som sitter på rad och äter finner jag intressanta, men också symboliska för mycket av det jag sett och min syn på den livsstil jag tycker mig ha uppfattat under min tid i Centralamerika. De väntar, och väntar... Plötsligt kommer en potentiell kund, men det är som att deras väntan liksom stannar kvar.

Och männen då, eller ska jag säga gubbarna. Ja, de tycks också ägna en hel del tid åt att göra nästan detsamma, enda skillnaden att de sällan ses sälja frukt/grönsaker/kläder/souvenirer. Men ser det inte härligt ut, ändå?

Den här texten och bilderna får ses lite som ett smakprov. Under min resa har jag fotat en hel del med film, och jag hoppas på att framkalla fantastiska bilder med historier jag kan gå in på mer djupgående - historier som människor har anförtrott mig med.

Likes

Comments

Nicaragua

Idag är det fredag. Jag inledde dagen något frustrerad över att mannen i hushållet var oerhört ohjälpsam, liksom han varit de andra dagarna, och frustrationen kom åter på grund av problem med banken. Däremellan kramade jag Roxana hejdå, vilket var lite ledsamt men desto mer kände jag tacksamhet över det vi gemensamt skapat denna resa. Dessutom fick jag mig några nya kramkompisar. Fyra hundvalpar + en skön herre som bjöd på skratt och historier om hur han flyttat runt i Europa och delar av Asien.

Strax ska jag leta upp yoga, alternativt tänka mig fram till glädje (inte så svårt trots allt) och fortsätta denna dag, solbränd och säkert med lite dans.

Hej så länge!

  • Nicaragua
  • 214 readers

Likes

Comments