Jag är snart 40. Mamma till två pojkar. Mitt vuxenliv blev fan inte alls som jag tänkt mig. Som 29-åring träffade jag mannen i mitt liv (trodde jag). Jag hade varit singel länge och hade en stark längtan efter kärlek och familjeliv. Denne mannen visade sig vara en narcissist ut i fingerspetsarna. Mitt och stora barnets liv pendlade mellan himmelrike och helvete. I 6 år höll han mig i sitt våld. Jag försökte lämna flera gånger men gick alltid tillbaka. Till slut, den 1 juni 2013, lämnade jag för gott. Visste jag vilket helvete jag skulle få dom kommande 4 åren hade jag aldrig lämnat. Fyfan, säger jag.

Jag kommer falla tillbaka fler gånger på min relation till mitt narcissistiska ex i min blogg. Jag har mycket att bearbeta där. Men nu tänker jag inte skriva så mycket mer om det denna gången.

Jag hade bestämt mig. Jag ska inte skaffa någon man. Jag klarar inte riktigt av att vara mig själv jämte dom. Klarar inte av att öppna upp mitt hjärta för någon med snopp. För gör jag det, kommer han troligtvis sticka kuken i det också. Mitt hjärta har blivit av teflon, alla känslor rinner liksom av. Dom fastnar inte. Jag sätter stopp för mig själv. Det finns män omkring mig som visar sitt intresse. Jag vet med mig själv att jag har ett ganska annorlunda utseende. Jag är inte vacker, men får ofta höra att jag är otroligt söt. Att jag liksom har någonting speciellt i mitt sätt att vara. Jag är ofta glad och positiv i mitt möte med människor. Jag vet att jag är omtyckt av både kvinnor och män. Men jag har så himla svårt för att släppa in en man i mitt liv. Jag letar bara fel på dom. Vägrar kanske inse att jag är iskall känslomässigt mot dom. Jag är livrädd för att visa mina känslor och för att bli avvisad. Så istället för att uppvakta, så avvaktar jag. Tar aldrig första steget med att höra av mig eller frågar om vi ska träffas. Lägger det helt och hållet på mannen bord.

Så dyker det upp en man på festen förra helgen. Jag står på utsidan och röker och han kommer gående. Våra ögon möts och jag känner genast ett genuint intresse av honom. Han söker sig till mig när vi minglar runt. Flera gånger hamnar han hos mig. Vi pratar jättemycket den kvällen och senare gick vi ut på stan. När han skulle åka blev det såklart lite hångel, vi båda var ju fulla och kåta på lite närhet. Vi bytte nummer och dagen efter hörde han av sig och tackade för skönt hångel. Genast stämplar jag honom som sexberoende och kåtbock. Men snäll som jag är svarar jag honom på mitt egna lilla torrnucke vis. Något i stil med "Tack själv. Det var trevligt." Jag vill ju inte uppmuntra kåtbocken i honom liksom.
Vi sms:ar fram och tillbaka hela veckan samt att vi pratar en gång i telen. Han är skittrevlig och sakta men säkert börjar jag känna något mer. Det pirrar i magen när jag får ett sms. Jag GILLAR att få sms från honom. HELVETE!
Det börjar bli dags för en dejt och det bestäms att jag ska åka till honom på söndagen och dricka lite whiskey.
Sagt och gjort, söndagen kommer. Jag har i mitt huvud hittat 673 anledningar till att avblåsa allt. Men jag gör det inte. Jag tar mod till mig och åker.
Han möter mig på stationen och här släppte min nervositet. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Vi hade avverkat massa samtalsämnen redan innan vi kom hem till honom.
Sedan kommer det som jag ångrar som fan! Jag berättade om det jag varit ute för. Den psykiska misshandeln. Varför berättade jag det nu? Jag hatar mig själv för det. Varför har jag sådant behov av att berätta det?
Nåja, skitsamma. Han tog det bra och frågade massor och verkade intresserad av mitt liv iallafall.
När whiskeyn var uppdrucken gick vi ut o åt. Där satt vi kvar hela kvällen och hade så jävla trevligt. Vi blev sådär härligt fulla, ni vet varken för mycket eller för lite. Stället stängde och vi gick hem till honom.
Jävlar i min lilla äggkartong vad jag blev påsatt. Och jävlar vad jag älskade att bli påsatt av honom. Har aldrig känt mig så vacker som med honom. Han bekräftade mig hela tiden. Han älskade min rumpa och min mjuka, goa mage. Jag kände mig som en fotomodell tillsammans med honom. Vi låg i flera timmar. Samma sak på morgonen dagen därpå.
Jag åkte hem på förmiddagen med en härlig känsla i magen och en ömmande fiffi mellan benen.

Men vafan nu då?!? Har fått ett sms där han skrev och tackade för senast och att jag får ha det gott.
Jaha, dumpad igen, tänker jag. Tur man har ett teflonhjärta. Där känslor rinner av likt vatten på en gås. Jag skickar såklart tillbaka och tackar jag med. Men nu, inget svar. Från att gå ifrån 5-6 sms om dagen till ett? Och idag inget alls än så länge...
Nåja, skit i det. Svälj förlusten och gå vidare.
Fan.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments