View tracker

Visst är det bra med syskon? Mestadels iallafall. Förutom när de tillfällen kommer när man känner att man hamnar i ens storasysters skugga, när man känner att vad man än åstadkommer så kommer hon alltid vara finare och bättre, samtidigt som allt hon gör är att förminska dig. När hon försöker komma ens första pojkvän närmre och han inte verkar göra något åt det eller kanske inte ens märka av det, då är det illa. Jag hatar att vara svartsjuk och jag borde inte ens behöva vara det på min storasyster när han är min pojkvän. Men jag kan inte hjälpa mig själv, jag har alltid varit "känd" som hennes lillasyster, hon har alltid varit bättre och snyggare, hon har haft en egen identitet medan jag hamnat under hennes. Jag vill ha nått för mig själv och speciellt min pojkvän, jag vill inte behöva tävla med henne om honom, jag ska inte behöva det. Men just nu känns det verkligen som jag måste och det gör mig så frustrerad och arg på allt, samtidigt som jag älskar honom mer än någon annan så jag har inte mage till att vara arg mot honom då han kanske inte ser det så som jag ser det.
Det gör så ont i själen och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Han är den första som fått mig att tro på en framtid, han är den enda jag ser en framtid med så snälla förstör inte detta, det är för bra

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hur ska jag veta om det han säger är sanning? Hur ska jag ta åt mig om sånt han sagt till andra tjejer? Hur ska jag kunna mäta mig med dom andra? Det är så frustrerande att man alltid ska få en känsla av att han kanske älskade henne mer eller han kanske önskar att han hade henne istället. Det är jobbigt att känna att han förtjänar någon vackrare, någon bättre. Jag vet att det är dumt att tänka såhär och jag vet att jag borde ta vara på det mer. Men jag är en övertänkare, jag övertänker saker, jag övertänker allt. Jag är livrädd över att förlora honom då han är det vackraste jag har, men hur ska han kunna älska mig om han redan älskat nån förut?

Likes

Comments

View tracker

Är så less på allting trots att jag inte har ett dugg att deppa över. Jag har det så bra men ändå så ligger humöret så långt ner som det bara går. Däremot är jag glad över att vi går mot mörkare tider, samtidigt som jag är väldigt besviken över att sommaren faktiskt är över, det känns så dystert på något vis. Jag kan liksom inte sätta ord på hur jag känner, jag är så glad över människorna som jag har i mitt liv men jag har svårt för att visa uppskattning just för att humöret verkligen är sämst. Huvudet känns så tungt och det känns som att allt går emot mig trots att det inte gör det. Jag vill bli glad igen, jag vill må bra och hitta den inre motivation som jag hade för ett halvår sen. Jag vet liksom inte vad jag ska göra förutom att vänta, på bättre tider. Allt är så tungt, fan ja orkar inte

Likes

Comments

Jag är så rädd för att vara den som faller hårdast, den som älskar mest. Jag är rädd för att du ska tröttna på mig, jag är rädd för att du ska hitta någon finare, smartare och sexigare. Jag är rädd för att du ska lämna mig och jag är rädd för att jag kommer vara helt förstörd om du gör det. Jag är rädd för att tappa allt, jag är rädd för att förlora dig. Jag är rädd för att mina rädslor ska komma emellan oss och att det ska hindra mig från att släppa in dig helt, från att älska dig fullt ut. Du är det bästa som har hänt mig, du är den första kärleken jag faktiskt fått smaka på. Den första riktiga ömsesidiga kärleken. Jag har så mycket känslor inom mig och de för dig växer varje dag. Innan jag mötte dig så trodde jag inte att riktig kärlek fanns, jag ifrågasatte alla andra par och var säker på att det skulle ta slut när som helst. Innan dig så trodde jag inte på kärlek vid första ögonkastet. Det är omöjligt att inte älska dig

Likes

Comments

Nu kan man äntligen pusta ut och känna medvinden i livet. Det är så skönt när det är så, trots att man blir livrädd för att leva fullt ut då man vet att det troligtvis vänder. Jag är så glad över alla människor jag har i mitt liv, hur långt jag har kommit och hur jag kämpat mig fram till den punkten jag äntligen nått. Jag är så kär i min vackra pojkvän och jag har världens underbaraste vänner i mitt liv, finaste familjen, mitt liv är bra. Jag är stark i mig själv och lyckas åstadkomma det jag vill med livet. Det känns så bra, det känns så bra att vara lycklig.

Likes

Comments

Varför ska det vara så svårt att låta sig själv känna efter ett par svek? Varför övertänker man minsta detalj och vänder det till nått helt annat för att försvara sig själv? För att få en orsak till att backa några steg?

Det är första gången på himla länge som jag känner något för en annan människa, en annan människa med det finaste hjärtat. Han behandlar mig som en prinsessa och har inte gett mig någon som helst anledning till att vilja backa, ändå står jag här som en rädd liten mus inför vad som komma skall. Jag vill så gärna att det ska funka, men jag är såpass rädd om mitt hjärta så jag kommer säkert fucka upp det ändå.

Jag har världens fasad, det står jag för. Det skulle vem som helst som blivit sviken gång på gång. Jag tillåter inte mig själv att känna, men det är så svårt tillsammans med honom. Jag spelar iskall för att jag tror det hjälper mig när det i slutändan bara förstör för mig. Jag får inte va feg den här gången, jag måste satsa

Likes

Comments

Nej, jag vill inte prata. Jag vill att du backar, låter mig få ta den tid och plats jag behöver för att bli hel igen. Jag vill att du ska hata mig för det jag har gjort mot dig och jag vill att du ska inse att du förtjänar så himla mycket bättre. Jag vill inte att du ska förlåta mig, jag vill inte. Jag vill att du går vidare utan att kolla tillbaka eller vända dig om. Varför kan du inte bara hata mig så som jag skulle hata dig om det var tvärtom?

Jag behöver vara själv, det är därför jag gör som jag gör. Jag är starkast när jag är ensam och det är då jag växer i mig själv.

Likes

Comments

​Jag träffade en kille lite till och från för några veckor sedan. Låt oss kalla honom I, vi var inte kära, långt därifrån. Vi var bara attraherade av varandra, sexuellt. Jag ska inte sticka under stolen med att jag faktiskt haft känslor för honom för det har jag, en gång i tiden trodde jag på ett förhållande med honom men strax därefter lärde jag mig hans typ, en fuckboy. Jag insåg vad han var för människa och jag var okej med det. Jag var ju attraherad av honom och jag älskade att ha sex med honom. Så trots hans beteende och svek så bortsåg jag från det, jag betedde mig på samma sätt. Vi träffades för att ha sex och inget mer, jag trivdes så, jag älskade det. Jag är mer självständig av mig och är inte så mycket för förhållanden så varför inte, så länge båda är med på det ska det väl inte vara någon fara? Sen slog det mig, alla normer samhället skapat. En tjej kan ju inte bara ligga med en kille utan att känslor är inblandade. Jag hatar normer, klart som fan vi kan ha sex utan att jag är kär i killen? Man blir kallad slampa, hora eller dylikt, bara för att man älskar sex? Jag är så trött på att människor inte kan hålla sig utanför det hela, låta oss som är inblandade hantera det. Vi kommer alltid ha en slags connection jag och I, ett slags band som drar oss tillbaka till varandra vare sig vi vill eller inte. Det kommer jag aldrig kunna förneka, tyvärr. Jag hatar dig men jag älskar att ha sex med dig. 

Likes

Comments

Jag är 17 år och först i år har jag lärt mig att älska mig själv, jag har lärt mig att älska min kropp. Jag har väldigt hög träningsstandard och jag har väldigt höga krav på mig själv inom träningen, men förr kände jag ett tvång till att träna, till att få den där kroppen jag kan vara stolt över. Att slippa bilringarna när jag sitter ner och att vara så slim som möjligt om magen och ha en stor rumpa så att killarna ska bli mer intresserade av mig. Men vet ni? efter alla dessa år av träning på gymmet har jag lärt mig att träna för att jag mår bra av det istället för att träna för någon annans tillfredsställelse, jag tränar för min skull. För mig själv och bara mig. Jag älskar att träna, jag älskar att se resultat. Men trots att jag blivit nöjd så får jag fortfarande bilringar om magen när jag sitter ner, jag har ingen stor rumpa men det behöver jag inte heller. Visserligen har jag inte lika mycket fett på magen som jag hade och jag har lärt mig att kontrollera mitt sockerbehov men jag mår bra i mig själv. Jag är stolt över mig själv, att jag höll ut och lärde mig att träna för mig själv. Jag är stolt att jag idag nått den punkt jag aldrig trodde jag skulle kunna nå, jag är så självsäker i mig själv på massor av nivåer. Jag är tillräckligt stark för att ignorera folk som tittar ner på mig, jag är stark nog för att släppa de som sårar mig och jag är stark nog att se att det är deras förlust om de nu väljer att såra mig. Jag är så jäkla bra och de som inte ser det går miste om mig, hemskt att säga men det är er förlust.

Likes

Comments