View tracker

Han omfamnade mig och jag kände den där varma kokande känslan som jag längtat efter. Men kramen var slut på några sekunder och jag stod kvar tyst och bara stirrade på honom. Jag märkte att hans ögon var intensiva men fortfarande mjuka. Han kropp såg spänd ut men samtidigt behaglig. Hans läppar var fylliga och såg ut som silke. Vi stod nära varandra på den övergivna lilla fotbollsplanen i sommarkvällen. Fotbollsplanen var omringad av en tät skog på ena sidan och på andra sidan fanns en bilväg lite längre bort. Men den bilvägen används inte längre eftersom en mycket finare och större bilväg ersatt den. Det kan hända att det åker någon bil på den gamla vägen för utsiktens skull men det var inte ofta. Och speciellt inte på en sen söndag kväll.

Mitt i alla hans varma andetag mot mitt ansikte och hans röst tät intill mitt öra så började jag tänka på hur jag hamnat här. Med honom. 

Allt började ju egentligen när min mamma fick en ny kompis vilket är hans mamma. Han kom över på fika med hans mamma och den pinsamma tystnaden går inte att beskriva. Men någon gång i band möttes våra blickar då vi oftast himlade åt våra mammor. Jag kommer ihåg hur ställd jag blev första gången jag såg honom. Han var så... vacker, helt enkelt. Och plötsligt, för bara en vecka sedan på en av fika grejerna så började vi prata, och skratta och argumentera. Det gick inte att hejda oss. Vi fick varandras nummer och sedan har vi pratat varje dag den här veckan. 

Idag kom han hem till mig och vi har varit med varandra hela dagen.

Nu står vi här.

Han nära mig. Jag nära honom. Jag vaknar upp ur mitt tänkande och inser att hans läppar är tryckta mot mina. Dom är varma och lika mjuka som dom såg ut att vara. Hans armar trycker mig tajt mot hans kropp och jag hänger mina armar löst över hans axlar. Jag känner hans tunga mot min och någon sätter på en torktumlare i min mage. Det pirrar  galet i mig och långsamt kommer vi ner på marken. Han ligger med ett ben emellan mina och jag låter honom komma ner över mig. Hans andetag blir kortare och snabbare och hans tunga letar sig fram intensivare. Jag var så ovan att jag bara låg stilla, stel och visste inte hur jag skulle kunna slappna av. Han är ju också oskuld, det vet jag för det har han berättat. Så varför är han så avslappnad? Säker? Då bara stannar han upp och ser på mig.

-Vill du?

En tystnad sveper över fotbollsplanen. Till och med fåglarna slutar kvittra.

-Jag kan vänta på dig om du inte är redo. Viskar han.

-Nej. Säger jag rakt av. Jag vill men... Jag är lite...

-Nervös? Stel? Rädd? Han ler lite och prickar in mina känslor precis.

Jag nickar.

-Kom. Säger han och reser sig upp. Han räcker ut sin hand till mig och jag tar den. Jag följer efter honom in i skogen och uppför ett berg. När vi står högst upp på berget och vinden blåser på rejält, kryper han in under ett träd. Jag står kvar i kylan och undrar om han kommer ut igen och vad fan han gör under trädet. Jag tvekar när jag går ner på knä vid trädet.

-Vart tog du vägen? Viskar jag nervöst. Då sticker han ut sitt huvud under trädet och grabbar tag i mig. Jag kryper tvingat in under trädet och upptäcker mig själv hamna i hans knä. Trädets grenar börjar långt upp på trädet och grenarna sträcker sig ända ner till marken. Vilket gör att det blir ett stort utrymme under trädet och dom gröna grenarna sluter sig runt trädet vilket gör det varmt, tyst och skyddat. 

Jag kliver av hans knä och sätter mig tät intill honom. Gräset och mossan under mig är torr och mjuk, och konstigt nog känns det nästan som om jag sitter på min säng där hemma. Han granskar mig, förmodligen undrande vad jag tycker om den hemliga platsen under trädet.

-Hur visste du att det här fanns? Frågar jag.

-Jag kommer ihåg det här stället från när jag var liten och hittade det. Min kompis bodde här och jag besökte honom ofta, vi sprang alltid runt och lekte här på berget och i skogen. Det kanske inte är så trevligt att sitta under ett träd, förlåt, det här var en dålig idé, vi kan...

-Nej. Det är underbart. Avbryter jag honom och tar hans hand. Han ler glatt men lite osäkert.

-Så... Jag tänkte att, jag tror du gillar att ta saker i din takt. Har jag rätt? 

Jag nickar.

Jag vill inte stressa dig in i något. Så jag kan vänta, verkligen. Säger han och ser på mig i ögonen.

Jag nickar igen.

-Men det behöver du inte. Viskar jag och kysser honom. Min tunga hittar hans fort och jag lägger mig över honom så att han långsamt faller ner till den mjuka marken. Jag drar min hand igenom hans hår och håller sedan fast min hand i hans nacke. Han lägger sina händer runt min midja och trycker mig så nära det bara går. Jag känner hans händer röra sig uppför min rygg och sedan ner på mitt bröst. Han knäpper upp min skjorta och drar av den. Han sätter sig halvt upp och drar av sig sin T-shirt. Jag lägger mina händer på hans bröstkorg och känner hans intensiva andning.

Mitt hjärta är glödhett och bultar i bröstet. Han smeker mig på kinden och drar sina naglar igenom mitt hår. 

Sedan får inte du reda på vad som händer mer.

För det är privat.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker


Jag såg fågeln igen. Fågeln cirkulerade uppe i himlen. Han var så vacker där han flög. Men han var inte ensam längre, en annan fågel tog plats på himlen bredvid honom. Dom flög tillsammans. Följde varandras varje rörelse.


-Åh herregud! Var har du varit?! Tack så hemskt mycket Maj! Det var Anita, Manathys mamma som sprungit ut på ängen till oss.

-Du är välkommen. Sa jag tyst.

-Är du okej? Anita tog ett stadigt tag om Manathy och granskade honom från topp till tå.

-Ja mamma. Han puttade bort hennes händer från hans ansikte. Jag mår bra!

-Vad tänker du med?! Skrämmer vettet ur mig pojk! Sa Anita och tittade sedan ursäktande mot mig. Okej. Sa hon och tittade på oss. Jag vill ha dig hemma till middag! Hon tittade skarpt mot Manathy och pekade mot honom.

Hej då Maj! Jag fick ett leende innan hon försvann in i skogen.

-Så... Hur har du haft det? 

-Hemskt. Sa jag och Manathy log mot mig. 

-Vill du med hem? Sa Manathy osäkert.

-Gärna. Manathy tog min hand och vi gick hem till honom. Eller som han sagt. Till oss.


Vattenfallet ser lika majestätiskt ut varje gång jag kommer till den här gläntan. Grottan såg däremot likadan ut. Täckena låg utspridda i hela grottan och jag la mig ner direkt och gosade in mig. Manathy tittade på mig och la sig ner hos mig. Han låg på mitt bröst och jag pillade i hans hår. Vi tittade på vattenfallet utanför grottan.

-Jag hade kunnat ligga så här för alltid. Sa jag och suckade fridfullt.

-Vi kanske inte har för alltid, men vi har ganska många år.


Jag såg ner på mina skor, kritvita. Inte en enda blodfläck syntes. Dom såg nya ut.

Likes

Comments

View tracker

-Manathy!

Jag fick bara samma klagande ljud till svar. Jag gick runt busken och såg hela hans kropp. Han låg på rygg på marken under trädet.

Manathy! Jag satte mig på knä bredvid honom. Han var iskall.

-Ja. Sa han svagt. Trädet låg över hans ben. Jag lyfte upp hans huvud och la det i mitt knä. Tårarna började svämma över direkt.

-Vad ska jag göra?! Sa jag skräckslagen.

-Försök lyfta bort trädet.

Det tog ett tag innan jag reagerade på vad han sa. Jag reste mig upp och tog tag i ett av trädets grenar och tog i allt vad jag hade. Trädet lyftes kanske en decimeter, precis så Manathy kunde försiktigt dra bort hans ömma, såriga ben.

-Maj, du var med min syster i förrgår. Sa han plötsligt med en ganska stadig röst.

-Ja. Skratt-grät jag. Berättade hon det?

-Ni var vid den stora tallen. Sa Manathy.

-Ja.  Jag försökte tänka klart så jag kunde fundera ut vart han ville komma med detta.

-Ta mig dit. 

-Men...

-Gör det. Sa han och titta upp mot mig strängt. 

-Jag borde hämta din mamma. Sa jag osäkert.

-Gör det sen, ta mig till tallen först. Nu lätt han lite irriterad. Jag tog tag i hans arm och hjälpte honom upp på ostadiga fötter. Han överkropp hängde tungt över mina axlar, det gick långsamt framåt på grund av hans skadade ben. Manathy stönade av smärta.

-Jag borde verkligen hämta din mamma nu. Sa jag och stannade.

-Du måste lita på mig att hon hade tagit mig till tallen också. Sa han ansträngt.

-Vad är det med den där jävla tallen? Jag borde ta dig till ett sjukhus!

Manathy bara tittade in i mina ögon iskallt och jag fortsatte gå.

Tills vi kom till tallen. Jag hjälpte honom fram. Han tog ett stadig grep om ett av trädets grenar och slängde armarna runt trädet. Han kramade trädet.

-Manathy... Vad gör du? Viskade jag.

-Schhhh. Väste han. Jag tog ett steg tillbaka. 

Då var det som en snabb liten flamma drog sig över Manathy, upp från marken och upp i trädets stam. Om jag hade blinkat hade jag missat det.

-Såg du det där? Viskade jag lite chockat.

Han släppte taget om trädet och klappade det försiktigt innan han vände sig om. Nu sträckte han ut sina armar mot mig. Jag gick fram och ställde mig emellan hans armar och han kramade mig. En varm kram.

-Snälla kan jag få ta dig till ett sjukhus nu? Viskade jag i hans öra.

-Det behövs inte! Titta! Han pekade med händerna på sina ben.

Hans byxor var inte längre sönder och blodiga.

-Ka... kan du gå? Jag tittade chockat på hans ben. Han låtsas sprang på samma ställe. Hur? Sa jag.

-Tallen. Har du någonsin hört att man ska krama ett träd när man kommer vilse? Inget kan skada dig när du kramar trädet. Sa Manathy och flinade lite åt min blick.

-Men hur hittar man just den här tallen då? Sa jag chockad och frågande. Det här är ju helt otroligt!

-Tallen hittar dig. Flinade Manathy. 

Manathy sträckte ut sin hand mot mig och jag tog den. Han drog mig närmre tallen.

-Förlåt. Sa han plötsligt.

-Va? Vad då? 

-Jag har en känsla av att jag orsakade dom såren. Manathy tittade ner på mina vrister och blodiga Converse. Jag täckte över såren snabbt med byxan. 

-Det är inte som det ser ut. Jag... Jag stannade i meningen för att jag inte visste vad jag skulle säga.

Han tittade mig i ögonen och sedan ner i marken. 

-Det hände inget. Det betydde inget. Jag var arg. Manathy pratade om han och Matilda.

-Okej. Sa jag kallt. Jag var inte arg, sur eller ledsen. Eller jo, det var precis det jag var, ledsen. Gråten satt i halsen när jag tänkte på det.

Han harklade sig och tittade försiktigt på mig. Plötsligt satte Manathy sina händer på mina kinder. Precis som han brukar, smekte han mina kinder. Jag kände att en av mina tårar råkade smita ut och hamnade på hans hand. Så kom han bara lite närmre mitt ansikte så bara spetsen av hans näsa nuddade min. Hans ögon såg djupare ut än någonsin. Våra läppar snuddade varandra och sedan kysstes vi. Han släppte min kind med en av hans händer och flätade in den i min ena hand. Och så lyfte han upp min hand så den hamnade med utsidan mot tallen.

Då kände jag som en liten elektrisk, kittlande känsla. Ett pirr från topp till tå. Manathy släppte min hand. Jag tog tag runt hans hals och han lyfte upp mig. Jag virade mina ben runt honom och kysste honom igen. Han höll ett stadigt grepp runt min midja.

Jag hoppade ner och granskade mina, inte längre ömma, vrister. Dom gjorde inte ont! Och såren fanns inte kvar! 

-Såren har läkt! Skrek jag.

Manathy log så där gulligt mot mig.

Jag kysste honom snabbt av ren glädje och tog hans hand. Och vi sprang tillsammans. Ut på den välkända ängen, och sprang.

Likes

Comments

-Hallå! Någon hemma? Det var mammas röst.

-Jag är i badet! Ropade jag.

-Har alla åkt hem?

-Ja. Ropade jag igen.

-Har ni haft kul?

-Ja.

-Men vad har hänt med dina Converse? Ropade mamma. Jag kan lika gärna säga sanningen.

-Jag ramlade ner i en taggbuske. Nästan sanningen.

-Oj då! Är du okej? Det var mycket blod!

-Ja, Johanna la sprit på såren så dom håller på att dra ihop sig.

-Vad bra!

Jag gick upp ur badkaret, torkade mig och tog på mig myskläderna. Jag gjorde två flätor på varje sida av mitt hår också.


-Jag tänkte att vi kunde åka in till staden och äta middag, hela familjen. Mamma mötte mig i köket.

-Visst. Jag som precis tagit på mig myskläder. Jag får bara gå och byta om då. Sa jag.

-Men du kan ha på dig det där, det ser jätte bra ut. Sa mamma och log. Hon tycker allt ser bra ut på mig för att jag är ju hennes dotter.

-Nej mamma, det här kan jag faktiskt inte gå runt i. Sa jag och sprang upp till mitt rum. Jag drog på mig ett par jeans med slitningar och en blommig långärmad tröja.

Mamma satt redan i bilen med pappa när jag kom ner i hallen. När jag kom ut blev jag lite skakig på benen. Herregud, jag kommer aldrig kunna gå utanför huset utan att tänka på Manathy och Matilda, tillsammans. Tänk om han är kär i henne också? Det hade aldrig slagit mig förut, men Manathy är ju lite speciell. Så varför hade han annars gjort det med henne? Han gillar henne.

Pappa tutade otåligt i bilen.

-Jaja, jag kommer! Jag sprang fram till bilen och hoppade in. Som tur var fick jag med mig mina hörlurar. Så kommer inte bilvägen kännas lika lång med lite musik.

Utanför bilfönstret började mörkret dra sig på och blåsten tog lite kraft. Himlen såg ut som att den skulle falla sönder och släppa ner ett vattenfall. Molnen hängde tungt på himlen. Då såg jag min fågel igen. Fortfarande ensam. Han flög bland trädens toppar men försvann snabbt ur syne när pappa gasade på. Bilvägen var tom förutom vår lilla bil som kom körandes. En vattendroppe gled ner för rutan, och en till. Snart regnade det för fullt. Blåsten tog verkligen fart och piskade vattendropparna mot rutan.

-Det kommer bli storm! Hojtade mamma från sättet framför mig.

-Mm. Jag fortsatte titta ut från mitt fönster.

-Vi är framme! Sa pappa och gjorde en skarp sväng in på en parkerings plats.

Restaurangen var verkligen trevlig och maten var underbar. På vägen hem köpte jag massor med choklad och en film. Bilturen kändes snabbare hem än vad det hade gjort till restaurangen.

När vi kom hem tog jag med all choklad upp på mitt rum och satte på filmen på min tv. Ute blixtrade det och blåste för fullt. Det var verkligen storm!


Jag öppnade mina ögon och kände mig väldigt pigg. Jag tittade på telefonen, 01.28, stod det. Jag brukade ju gå upp vid den här tiden och smyga hem till Manathy. Men nu kunde jag inte det längre. Jag tittade på mina såriga vrister. Dom hade inte läkt något mera sedan igår, tänk om dom inte läker? Läker jag då?

Jag kände mig ju inte så sorgsen och hjärte krossad. Kanske för att jag intalat mig själv att såren läkte och jag med? Jag får fortsätta intala mig själv det i alla fall.

Jag låg vaken under natten, tills några få solstrålar trängde sig in genom persiennen.

Dagen är här. Idag ska jag ta en lång promenad, INTE in i skogen.

Mamma och pappa låg och sov när jag gick upp. Jag tog ett glas mjölk och skrev en lapp till mamma och pappa. ”Tar en lång morgon promenad, kanske åker in till stan med bussen också. Ses i eftermiddag.”

Då knackade det svagt på dörren. Min puls ökade hastigt på väg mot den vita ytterdörren.

-Anita? Sa jag förvånat. Manathys mamma.

-Hej, jag visste inte om ni låg och sov men är Manathy här? Hon såg orolig ut.

-Eh, nej, han är inte här. Sa jag misstänksamt.

-Jag kan inte se vart han är. Nu såg hon riktigt orolig ut. Jag hoppades att han var hos dig!

-Han gick igår vid 6 och sa att han skulle hem! Sa jag.

-Men han har inte varit hemma än! Nu blev jag också orolig. Gick han mitt i stormen?! Jag hjälper dig att leta! Jag tog på mig jackan och Conversen.

-Tack!

Vi gick ut.

-Jag tycker att vi ska leta igenom skogen, om jag går den här vägen så går du där. Sa Anita. Är det okej?

-Absolut. Vi gick skilda vägar in i skogen.


Det var ovanligt tyst. Kände fåglarna på sig att något hade hänt? Då såg jag min fågel uppe på himlen. Samma fågel. Den svävade som den brukar uppe i det blå. Plötsligt dök den och stannade några meter ovanför marken, några meter framför mig.

Den satte sig på närmaste gren och tittade på mig. Jag stannade.

Och då tog den lite sats från den lilla grenen och flög igen. Fortfarande bara några meter ovanför marken. Så flög den framåt.

Jag fick en tanke... Är inte Manathy vän med alla djur? Kanske...

Jag gick försiktigt efter fågeln, jag ville inte skrämma den. Men så tog den fart och flög snabbt framåt, så jag började springa. Fågeln gjorde en skarp sväng in i ett buskage och försvann.

Då hörde jag ett svagt klagande, mumlande, raspigt ljud. Jag ställde mig på tå och försökte se bakom buskaget. Ett fallet träd och... en hand! Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag kunde inte andas i två sekunder.


Likes

Comments

På morgonen märkte jag att jag faktiskt fått sova ett bra tag under natten. Johanna låg inte bredvid mig i sängen längre, var hon redan uppe?

Jag gick upp och tog på mig tights och en college tröja. Tv:n var på när jag kom ner. Där satt Jake och Matilda i en filt och tittade på Nickelodeon.

-Godmorgon. Sa jag och låtsades som ingenting. Jag var inte arg på Matilda, inte Jake heller.

-Morn’. Sa Jake och tittade förvånat mot mig. Jag gick in i köket, där stod Josefin och Johanna. Dom drack juice.

-Vi tog oss friheten att ta ett glas juice. Sa Josefin.

-Självklart. Sa jag och log.

-Vi tänkte fråga om vi kan göra pannkakor?

-Ja, pannkakor! Det var så länge sedan! Jag öppnade kylskåpet och tog fram ägg, mjölk och smör.

-Om ni gör pannkakorna dukar jag. Sa jag och gick fram till besticklådorna.

-Perfekt. Johanna tog fram en stor bunke.

-Kan vi inte sätta på lite musik då? Frågade Josefin.

-Jo visst. Sa jag och gick fram till datorn. Michael Jackson?

-Yes! Utbrast Johanna.

-Maj? Jake stod i dörröppningen till köket. Jag gick fram till honom.

-Ja? Jag log mot honom, trots att jag inombords ville slå honom.

-Förlåt. Sa han. Jag tittade i hans ögon, han menade det.

-Det är lugnt. Sa jag efter ett tag och nu log jag svagt på insidan också.

-Vänner? Han flinade mot mig, som han brukar.

-Ja. Sa jag och flinade tillbaka.

-Bra, bra. Vad gör ni? Han tittade på Josefin och Johannas bunke.

-Pannkakor. Sa Josefin.

-Wonderbart. Sa Jake glatt.

-Vad gör Matilda? Frågade jag. Jake tittade bakom sig.

-Hon tittar på Svampbob.

-Okej. Hon har varit väldigt tyst. Sa jag. Fast jag visste nog varför. Kan det vara skuldkänslor?

-Ni grälade väll i morse? Jake tittade på Johanna. Oh nej! Har Johanna pratat med Matilda? Jag tittade mot Johanna osäkert.

-Vi grälade inte, jag bara sa åt henne att lämna mig ifred och att jag inte ville prata med henne. Och hon fattade ju inte varför, så hon blev sur.

-Varför sa du det då? Frågade Jake Johanna. Nu tittade Johanna på mig. Det var väldigt mycket bytta blickar i rummet.

-Eh. Hon blev avundsjuk på oss tre igår och kallade oss för kossor. Det var det första som kom upp i huvudet och det var för att hon faktiskt sagt det en gång för längesedan.

-Hon menade det inte. Sa Jake och tittade på mig.

-Vi vet, aja, vem vill ha pannkakor? Johanna höll upp pannkaks fatet.

Alla satte sig i soffan vid Matilda. Jag satte mig längst bort. Johanna tittade oroligt på mig då och då för att se om jag klarade det, att sitta nära Matilda.

Och ja, det fungerade så länge jag koncentrerade mig på något. Svampbob på tv:n var korkad som vanligt, men söt.

Det enda som kändes jobbigt nu var tanken av Manathy, vi var ändå grannar, nästan. Efter frukosten började allas mammor ringa för att det var dags att komma hem.

En timme senare var jag själv hemma.

Jag bestämde mig för att ta ett bad. På vägen upp för trappan fick jag syn på mina Converse i hallen. Vad ska jag säga till mamma om att dom är blodröda?

Jag satte på vattnet i badkaret och tog av mig mina kläder. Jag kom på att jag måste ha myskläder framme när jag kommer ut ur badet. Jag gick till mitt rum, nej, jag dansade till mitt rum. Varför? Jag vet inte. Det är en grej, att när jag tar av mig mina kläder känner jag mig fri och lycklig.

När jag kom tillbaka till badrummet var det badkaret fyllt. Jag satte på musik och la mig ner i det varma vattnet. Jag satte upp håret i en trasslig tofs. Jag blundade och drömde. Utan att behöva somna drömde jag att Manathy var hos mig. Han satt i badkaret med mig. Han höll i mina ben och strök sina fingrar längs dom, fast på ett skönt sätt. Han drog tre fingrar över mina ben så jag rös. Han flyttade sig lite närmare mig i badkaret och tog ett stadigt grep runt min nacke. Vi kysstes och flyttade ännu närmare tills våra kroppar trycktes emot varandra. Vi stod på knä i badkaret och jag hängde mig runt hans hals. Jag lyfte upp mig själv med hjälp av hans två armar runt min rygg och satte mig i hans knä. Jag kände samma känslor jag känt den magiska natten i grottan med honom.

Likes

Comments

En fågel flög på himlen, den svävade där, som en fisk simmar i vatten. Jag la mig ner i det mjuka gräset. En till fågel visade sig på den ljus blå himlen. Fågeln slöt sig till den andra och dom följde varandras varje rörelse. Sen flög den ena fågeln iväg men den första fågeln stannade kvar hos mig. Fågeln torkade mina tårar med vindpusten från hans små vingar. Uppe i himlen skulle jag vilja bo. Kan du ta mig dit?

Fågeln försvann efter ett tag och himlen såg plötsligt väldigt tom ut.

Jag ställde mig upp på mina blodröda Converse och såg ner på mina rivna vrister.

-Kan dom här såren läka, då kan jag.

Jag gick en annan väg hem, alltså den vägen jag brukar ta. Där det inte finns några tagg buskar.

-Hej. Jag hoppade till. Manathys lillasyster, Nellie, hoppade upp på stigen framför mig.

-Hej Nellie, vad du skräms. Jag gned mig runt ögonen med min ärm, för att verkligen få bort tårarna.

-Är du ledsen?

-Nej, det är jag inte. Vad gör du här då? Frågade jag istället.

-Vad tror du? Jag samlar ju kottar så klart!

-Jaha. Nellie hade faktiskt lyckats med att få ett leende på mina läppar med hennes gulliga mallighet.

-Har du fått några kottar än?

-Ja! Titta! Nellie tog upp händerna ur fickorna fulla med kottar.

-Det var väldigt många kottar faktiskt. Sa jag.

-Vill du hjälpa mig? Nellie tittade upp mot mig med ett leende.

Jag tänkte ett tag.

-Varför inte! Sa jag och gick med henne till hennes ”speciella kott-träd”.

-Vad är det som är så speciellt med det här trädet? Frågade jag. Trädet var en stor tall.

-Manathy visade mig, du får fråga honom om han kan visa dig. Sa Nellie och log stort.

-Jag tror inte det. Mumlade jag för mig själv och plockade upp några riktigt stora kottar.

-Varför då? Undrade Nellie.

-Du har väldigt bra hörsel! Nellie väntade fortfarande på ett svar. Vi är inte riktigt ihop längre.

-Har ni gjort slut? Nellie tittade storögt på mig.

-Ja. Sa jag. Då gick Nellie fram till mig och tittade på mitt vänstra bröst.

-Vad gör du Nellie?

-Du har ingen kniv här?

-Va? Skrattade jag.

-Mamma sa att när man gör slut så får man en kniv i bröstet för att det gör så ont.

Jag började skratta.

-Jag tror din mamma menade att det bara känns så, det är inget som händer när man gör slut.

-Det tror inte jag, jag tror bara du är konstig som inte har någon kniv i bröstet.

-Jag önskar jag hade en syster som du. Skrattade jag.

-Kom och ta mig bara! Nellie började springa och jag började jaga henne. Du kommer aldrig få tag i mig! Hon sprang faktiskt snabbt som katten runt tallen. Men så byte jag håll och fick tag på henne.

-Jag tog dig! Nu kommer du inte loss! Jag snurrade runt med henne och hon började skratta.

-Jag måste gå hem nu, innan solen går ner. Sa Nellie och sprang iväg. Det blev väldigt fort mörkt.

När jag stod utanför dörren till mitt hus, kunde jag inte röra mig. Jag vågade inte. Tills dörren öppnades åt mig. Det var Johanna. Hon kramade om mig.

-Vart tog du vägen? Viskade hon. Jag kramade bara tillbaka. Vad har hänt med dina vrister?! Kom.

Jag gick in i huset med henne. Jag kunde inte prata men jag var ändå på bra humör. Tack vare Nellie.

Johanna tog med mig upp till badrummet och tvättade mina sår. Jag tänkte, hon tar hand om mina sår= hon tar hand om mitt hjärta.

-Manathy? Fick jag ur mig.

-Matilda sa att han gick hem.

Jag nickade bara. Matilda sa det...

-Hur är det med dig egentligen? Varför försvann du? Johanna ställde sig upp. Jag harklade mig.

-Manathy låg med Matilda. Orden skavde i munnen och skärde upp nya sår.

Johanna blev tårögd, det såg jag. Om det hade varit någon annan så hade dom velat att jag skulle berätta allt, men jag visste att jag inte skulle behöva det med Johanna. Hon kramade mig igen. Det var det hon gjorde, och det var vad jag behövde.

-Matilda, Jake och Josefin skulle gå upp och lägga sig. Sa hon. Ska vi ta din säng? Jag log mot Johanna och vi gick till mitt rum.

När vi tagit på oss pyjamas och Johanna lugnat ner mig så la vi oss skavfötters för att sova. Johanna somnade snabbt, det hörde jag på hennes små susningar. Mina vrister sved, jag låg bara och tittade ut genom mitt fönster. Jag var inte ledsen, inte irriterad, inte arg. Jag kände mig fridfull. Konstigt nog.

Likes

Comments

När jag kom ner i vardagsrummet igen visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Vad var det som precis hade hänt? Jag kunde inte förstå det själv. Jag hade tappat kontroll totalt. En sådan här sak får inte hända! I vardagsrummet hade någon klarat av att sätta på den romantiska filmen. Ingen märkte att jag kom in i rummet. Jake satt bredvid Josefin i soffan och Manathy satt emellan Josefin och Matilda. Bredvid Matilda satt Johanna. Jag satte mig hos Johanna och lutade mitt huvud mot hennes axel. Hon kramade om mig.

-Du ser mannen där, han är på smekmånad med sin fru men så träffar han en annan tjej på smekmånaden. Först fattade jag inte vad hon pratade om sen fattade jag att hon pratade om filmen.

-Jaha. Sa jag utan att tänka det minsta på det. Jag tittade på Jake. Han var tydligen väldigt fascinerad av filmen. Manathy med.

Är filmen något bra? Undrade jag. Men jag sa det så tyst så bara Johanna skulle höra.

-Enligt mig är det en klassisk, långtråkig film.

-Bra. Vill du göra något annat?

-Som? Hon tittade finurligt mot mig men jag hade ingen kraft för att göra något speciellt.

-Kom. Jag tog hennes hand och vi smög upp på mitt rum.

Jag håller på att få panik. Jag kysste Jake!

-Va!

-Schhh!

-Är du inte klok?! Viskade Johanna.

-Jag vet inte vad som är fel med mig! Vad ska jag göra?

-Sätt dig ner. Vi satte oss i min säng. Gillade du det?

-Johanna!

-Gillade du det?!

-Jag vet inte, nja. Alltså, det var ganska hett.

-Kommer du kunna glömma bort det?

Jag skakade på huvudet till svar.

-Då måste du berätta för Manathy.

-Vad ska jag säga?

-Jag vet inte, jag känner inte snubben.

-Jag känner mig värst. Jag la mig ner i sängen.

-Inte värre än mig.

Jag vände mig mot Johanna.

-Vad menar du?

-Maj... Jag satte mig upp.

-Vad då? säg. Jag log men när hon inte log tillbaka förstod jag. Nej. Sa jag. Nej.

-Maj, förlåt! Snälla, jag gör vad som helst för att gott göra dig! Johanna blev tårögd.

Då började jag skratta. Och jag kunde inte sluta skratta.

-Jag kan inte fatta det! Sa jag mellan skratten. Johanna torkade sina tårar och försökte börja skratta hon med.

Vi lutade oss tillbaka ner i sängen och bara dog av skratt, båda två.

Du har legat med Jake! Skrattade jag. Du har legat med honom! Jag förstod egentligen inte varför jag tyckte det här var så roligt. Jag blev förvånad av min egen reaktion.

-Är du inte arg? Skrattade Johanna.

-Nej! Jag kunde nästan inte andas.

-Varför skrattar du?

Jag råkade knorra till mitt i skrattet och då la sig Johanna ner på golvet med en duns och höll för magen.

Aj aj aj! Skrattade hon och drog upp knäna till hakan.

-Vad håller ni på med?! Matilda rusade in i mitt rum med hela gänget efter sig.

-Va? Jag och Johanna tittade på varandra och torkade skratt tårarna.

-Jag trodde typ ni högg ihjäl varandra här uppe! Sa Jake.

-Jag förstår varför du skulle kunna tro en sådan sak. Jag och Johanna började skratta igen.

-Vad skrattar dom åt? Hörde jag Josefin säga. Jake drog på axlarna.

-Han har legat med... Skrattade jag, men jag hörde att Johanna slutade.

-Vem har legat med vem? Manathy tog ett steg fram och tittade oroligt på mig.

-Jag har legat med Jake. Det var Johanna som sa det. Jag satte mig upp och försökte titta allvarligt på Jake. Josefin och Matilda flämtade till och alla tittade på Jake.

-Maj hånglade med mig! Utbrast Jake.

-Hallå? Är du dum? Det vet vi ju, förresten var det på kinden. Sådana ger min mamma mig. Så det är inget att vara stolt över. Sa Matilda.

-Jag menar inte på ”sanning eller konkan”. Sa Jake. Nu tittade alla på mig. Jag tittade på Manathy.

-Är det sant? Manathy stirrade in i mina ögon. Jag tittade ner i mitt knä och nickade. Han lämnade rummet och knuffade till Jake på vägen ut. Jake och Matilda gick också ut ur rummet.

Josefin och Johanna satt kvar med mig.

-Vad mycket skit det blev av det här du. Sa Josefin och vi nickade instämmande.

Vi satt där ett tag innan jag bestämde mig för att försöka prata med Manathy. Dom önskade mig lycka till och så gick jag ner.

Jake satt i soffan.

-Är det så här du kommer och vinner tillbaka ditt ex? Jag ställde mig i dörröppningen till vardagsrummet.

-Jag visste att du inte skulle lämna honom för mig så...

-Då tänkte du separera oss istället? Bra tänkt. Jag gick ut ur vardagsrummet.

-Maj... Hörde jag honom säga innan jag öppnade ytterdörren och försvann ut.

Den friska luften hjälpte mig återigen att tänka klart. Manathy.

-Manathy? Jag tittade runt mig. Inget svar. Jag gick in i skogen framför huset. Men jag önskar att jag inte gjort det.

Jag skulle precis ropa på honom igen innan jag såg honom. Med Matilda. Hon låg ner i gräset med honom över sig och stönade svagt. Dom hånglade och han gungade långsamt mot henne trots att han hade byxor på sig. Hans tröja låg bredvid henne. Jag glimtade hennes bh och hennes nakna hud under honom. Jag kunde inte se om hon hade några byxor på sig.

Jag satte händerna för munnen så att man inte skulle höra mina grova snyftningar. Jag tog några steg bakåt och sprang iväg åt ett annat håll.

Några grenar slog mig i ansiktet och tagg buskarna jag sprang över rev mina vrister. Mina Converse fick små, röda blod fläckar. Jag slutade inte springa förrän jag kom till ängen. Så klart att jag skulle komma hit! Jag kommer alltid hit! Vad jag än gör! Jag satte mig ner på knä i gräset och sökte med blicken efter någon slags tröst.

Likes

Comments

Manathy Flyttade sig till mig och satte sig framför mig så att dom inte skulle se så mycket. Han satte sina händer på mina kinder och jag tog ett mjukt tag runt hans nacke. Först så snuddade han bara mina läppar för att kolla vart dom var, sen kände jag hans varma tunga. Jag hörde hur Johanna, Josefin och Matilda började jubla. Och så hörde jag någons steg som försvann ut ur rummet.

Jag blundade hårt och öppnade inte ögonen förrän hans händer lämnade mina kinder. Jag såg in i hans stora ögon innan han gick tillbaka till sin plats.

-Det där var såååå hett! Matilda tittade på Manathy när hon sa det. Jake var inte kvar i rummet. Oj då. Jag tittade på Johanna och hon nickade svagt mot mig, som att hon visste vad jag tänkte.

-Okej, Manathy, din tur. Sa jag.

-Maj, Sanning eller konka? Han log stort mot mig.

-Sanning. Manathy gjorde en överdrivet ledsen min i ansiktet, han var så klart ironisk. Jag gav honom en slängpuss.

-Den konstigaste drömmen du haft?

-En trekant med unge Leonardo Dicaprio och Taylor Lautner. Alla började skratta men blev tysta när Jake kom in i rummet igen.

-Vad? Vad har jag missat? Jake tittade oroligt på oss. Och Johanna tittade på honom menande. Vad då? Jag gick bara och tog lite vatten!

Jag såg att Johanna försökte att hålla sig från skratt. Jake satte sig ner på sin plats.

-Det är din tur! Sa Josefin och pekade på mig.

-Okej. Vem ska jag fråga?

-Mig! Det var Jake.

-Eh, okej. Sanning eller konka?

-Konka.

-Kyss Matilda! Tjöt jag.

-Nä! Utbrast Matilda. Och alla skrattade.

-I know you want me Matilda! Jake satte sig hos Matilda och böjde sig fram. Ett smack-ljud hördes men när Jake vände sig om hade han handen för munnen. Jag såg att Matilda pustade ut.

-Fuskare!

-Jag förstår inte vad du pratar om. Jake ryckte på axlarna och flinade. Min tur. Maj. Sa han. 

Ånej.

-Ja? Sa jag och höjde på ena ögonbrynet.

-Kyss mig. Alla blev tysta. Jag kunde bara gissa hur Manathy såg ut i ansiktet. Jag tog ett steg fram på knäna och Jake mötte mig i mitten. Han lutade sig svagt fram emot mig.

Men i sista sekund vred jag på huvudet så att han kysste mig på kinden. Jag gick tillbaka till min plats bredvid Manathy och han tog diskret min hand i sin. Jag tittade på Manathy, han log.

-Okej, Maj, din tur igen. Sa Matilda och bröt tystnaden.

-Johanna, sanning eller konka?

-Sanning.

-Om du hade fått ligga med någon i det här rummet, vem? Josefin och Matilda skrattade.

-Den där stolen ser väldigt frestande ut.

Alla skrattade och sen blev det inte så mycket mer av den leken. Ett tag somnade jag nästan i Manathys knä när alla höll på att berätta historier. Inte för att det var tråkigt men jag var helt slut!

-Jag måste pissa, kommer strax. Sa jag och gick upp för trappan till badrummet. Jag kissade och la på lite ny mascara. När jag kom ut han jag inte reagera förrän Jake tryckte mig mot väggen och höll ett stadigt grepp om mina händer.

-Har du haft sex med honom? Viskade han i mitt öra. Jag nickade långsamt. Jag var inte rädd för honom, men jag var rädd för mig själv. För mina känslor sa högt i mitt huvud: ”Han är sjukt snygg just nu, han är het”. Känslorna lät mig inte tänka klart.

Jag har alltid trott att jag skulle få vara din första. Sa Jake. Och nu när jag ser dig med honom, är du bara mer oemotståndlig för mig. Se vad du får mig att göra. Jag önskar att du inte var så sjukt sexig.

-Varför... Varför gjorde du slut med mig från första början då? Stammade jag andfått.

-För jag var en idiot som trodde att jag kunde hitta någon bättre än dig. Men ingen kan ersätta dig.

Och så gjorde jag det hemska misstaget. Jag kysste honom, han kysste tillbaka. Han tog mig över brösten och ner på magen. Han tog upp mina händer mot väggen och flätade in mina fingrar i hans. Hans tunga letade intensivt efter min tunga och hans kropp lutade sig över mig.

Så slutade han, släppte mina händer, tittade på mig en sista gång innan han försvann ner för trappan.

Likes

Comments

Ingen märkte ens att jag gick. Matilda gömde sig under täcket, Manathy gjorde Matilda sällskap, Josefin åt popcorn, Johanna kanske tittade på mig när jag gick ut genom dörren och Jake tittade på filmen.

Hur som helst, var det underbart att få komma ut. Den friska luften gav mig ny energi och jag kände mig typ ny duschad. Ytterdörren öppnades och stängdes bakom mig. Jag hoppades att det var Manathy.

-Vad gör du här ute? Det var Johanna. Ytterdörren öppnades igen och ut kom Josefin.

-Hej, har ni hemligt möte? Jag kan gå in igen. Josefin var påväg att gå in igen.

-Nej, jag bara tar lite frisk luft. Sa jag för att svara på bådas frågor. Josefin ställde sig bredvid oss.

-Okej! Nu, får du berätta! Johanna tittade spralligt på mig, Josefin med.

-Ja, som sagt, han kom och hälsade på mig för att hans mamma ville det. Och då tog han med mig ut i skogen för att visa mig runt, han kan skogen utan och innan.

-Är han liksom en bond-kille?

-Nä, mera skogs-kille. Han älskar skogen. Skojade jag, för jag visste ju att han var en ”skogs-kille”/ ”skogsande”.

-Hur är hans familj då? Frågade Josefin.

-Normal. Jag skrattade inombords. Han har en lillasyster och en hund.

-Intressant, hur är det mellan er? Johanna ställde sig framför mig.

-Vad menar du? Jag svalde hårt. Skulle jag bli tvingad till att berätta att vi haft sex nu?

-Jamen, hur långt har ni kommit i ert förhållande? Sa Johanna. Japp, jag skulle definitivt tvingas berätta om det... Shit! Förut ville jag det men nu är det pinsamt.

-Har ni hånglat? Josefin tittade storögt på mig.

-Ja. Skrattade jag. Kommer dom fråga? Om jag är oskuld? Vad ska jag svara?

-Har ni legat med varandra? Josefin tittade på mig med en skämtsam min. Jag blev tyst.

-Har ni det?! Utbrast Johanna och gapade. Jag bara fnissade lite till svar och tänkte att dom får ta det som dom vill.

-Herregud! Ni har gjort det! Båda två gapade. Jag kände hur det hettade till på mina kinder.

-Hur kändes det?! Josefin tog tag i mina båda händer. Jag måste säga att jag inte riktigt kände mig bekväm. Dom satte mig i en väldigt obehaglig sitts. Jag ville vara diskret och inte sätta några bilder i deras huvuden men det lyckades dom med jätte bra själva så...

-Det var underbart!!! Ni ska bara veta hur jag har längtat efter att få berätta för någon, vem som helst!

-Jag kan inte tro det! Att du haft sex innan mig! Wow... Johanna tittade chockad på mig. Jag visste vad hon menade, hon har alltid varit den av oss som varit mest kill-intresserad.

-Men vart? När? Hur? Josefin släppte min hand och viskade nästan när hon sa det. Hon såg inte besviken ut, mer typ, spänd.

-I en grotta. Sa jag. Josefin och Johanna tittade på varandra.

-I en grotta?

-Jag kan förstå att det inte låter så mysigt men grottan är helt fantastisk! Den är stor, torr, mysig, ovanligt ljus för att vara en grotta och varm.

-Men när gjorde ni det?

-Förra veckan. Sa jag.

-Shit alltså. Ångrar du dig? Sa Johanna. Varför sa hon så?

-Va? Nej, varför skulle jag? Jag älskar honom. Och jag längtar tills nästa gång! Jag kanske tog i lite. Oops.

-Okej okej, vi borde nog gå in igen. Han saknar dig nog! Johanna slängde armen om mig och vi gick in.

-Ni har ju missat hela filmen! Sa Manathy när vi kom in. Det är bra att han börjat slappna av nu med mina kompisar eftersom han var ju väldigt nervös innan. Jag kunde se att Johanna och Josefin tittade extra noga på Manathy.

-Vart var ni? Jake rättade till sin skjorta och tittade på mig.

-Jo, vi... Började jag.

-Vi tog en cigg. Skämtade Josefin. Matilda skrattade till.

-Roligt. Svarade Jake ironiskt men brydde sig inte mer om det. Jag satte mig ner bredvid Manathy.

-Vart var ni egentligen? Ni var borta ganska länge. Viskade Manathy.

-Äsch, bara lite tjej-snack. Viskade jag tillbaka och tog hans hand. Manathy tittade i mina ögon.

-Är du okej?

-Jaja, ser jag inte okej ut? Frågade jag.

-Stressad. Viskade Manathy tillbaka.

-Kanske lite.

Vi hann se slutet av filmen innan alla samlades vid brasan. Att grilla marshmallows och köra ”sanning eller konka” var en tradition för oss tjejer men nu får vi köra den med två killar också.

Jag släckte i rummet så att bara brasan gav lite mysigt ljus. Vi satte oss ner i en halvcirkel vid brasan. Johanna läste upp löftena vi gjorde när vi var små.

-Jag lovar att spela schyst. Och jag lovar att göra eller säga vad som än sägs.

-Jag lovar. Svarade allihopa.

-Matilda börjar! Sa Josefin.

-Visst. Sa Matilda och började fundera. Manathy, sanning eller konka?

-Konka. Sa Manathy och tittade snabbt på mig.

-Hångla med Maj!

Likes

Comments

Jag tänkte på den magiska natten med Manathy och vad tjejerna skulle tro och tycka. Skulle dom får en annan uppfattning om mig om jag sa det? Skulle dom äcklas eller vara stolta? Jag hade ingen aning.

-Hej Jake. Sa jag när vi allihopa kom ner till dom igen. Jag skulle i alla fall försöka göra det bästa av kvällen. Jag tog Manathys hand för att visa honom att jag var någon annans nu. Så att han inte skulle tro något. Manathy log mot mig och gav mig lugn.

Vem är hungrig? Hojtade jag. Josefin var den första som sprang ut till köket. Jag la in fyra stora ugnspizzor i ugnen.

-Var är dina föräldrar då? Frågade Matilda. Jake höll sig mest i bakgrunden, fast flera gånger skämtade han så att alla tjejer skrattade. Förutom jag. Det var tortyr. Hans röst, hans hår, hans valp ögon. Det värsta var att jag hela tiden kunde känna hans blick i nacken. Manathy fanns bredvid mig och stöttade mig. Det kändes som att han kunde läsa mina tankar.

-Maj? Hallå? Matilda drog mig tillbaka till verkligheten.

-Va?

-Är inte dina föräldrar hemma?

-Nä, dom skulle sova över hos några gamla kompisar så vi skulle kunna få se på skräckfilm i fred. Jag ryckte på axlarna. Jake tittade på mig, det såg jag när jag snabbt gled med blicken förbi honom.

-Schyst. Sa Johanna. Så...

-Så? Undrade jag.

-Hur träffades ni två? Hon tittade ner på Manathys bundna hand i min.

-Eh, jo, vi... Började jag. Vad skulle vi säga?

-Min mamma ville att jag skulle hälsa på den nya granntjejen, och det gjorde jag. Manathy räddade mig.

-Vad hände sen då? Josefin tittade storögt på Manathy. Men Johanna såg min menande blick mot Jake och hon bytte samtalsämne.

Middagen gick helt okej. Jag kunde inte undgå Jakes blickar. Men jag satt på andra sidan bordet av honom och koncentrerade mig på Johanna, Matilda och Josefin. Jag har ändå saknat dom galet mycket!

-Jag ska bara gå ut och hämta ved så vi kan tända en brasa och grilla marshmallows! Utbrast jag vid middagsbordet.

-Behöver du hjälp? Manathy ställde sig upp.

-Nej, tack ändå. Håll stämningen. Viskade jag till honom och pussade honom på pannan och kunde bara tänka mig Jakes min i ansiktet! I kväll ska han minsann få se på bullar!

Jag gick ut i långa stövlar men utan jacka. Vedboden låg bara några meter från huset ändå. Jag tog tag i en stor vedkorg och låste upp boden.

-Maj. Jag hoppade till. Jake stod bakom mig. Hans hår blåste i vinden och hans ögon såg bedjande ut. Jag fastnade med blicken ett tag men fortsatte med det jag skulle göra.

Maj. Han sa mitt namn igen.

-Vad gör du här? Mumlade jag inifrån vedboden.

-Maj, kan vi bara börja om? Jag tittade inte på honom.

-Visst. Sa jag så ointresserat jag bara kunde.

-Jag känner din ilska ända här ifrån. Jake kom in i vedboden.

-Jag är inte arg. Sa jag irriterat. Korgen var full med ved men jag låtsades lägga på lite till.

-Kan jag fråga en sak? Älskar du honom? Frågan fastnade i luften. Jag fortsatte att låtsas lassa på ved i korgen.

Jag svarade inte. Inte för att jag inte visste, utanför att Jake inte hade rätt till att veta det.

-Okej, jag ville bara veta. Sa Jake trots att han inte fått nått svar.

Du, jag vet att jag inte varit så schyst mot dig den senaste tiden, men jag står här nu. Och jag vill bara säga förlåt. Jag hoppas det räcker. Jag kunde se i ögonvrån att han tänkte smeka mig över min bara arm men han drog tillbaka sin hand.

-Jake, jag vill inte att det här ska bli konstigt, så snälla, gör det inte konstigt. Sa jag och gick förbi honom. Jag måste medge att jag kände mig taskig och utan att jag märkte det, rann en långsam, tyst tår nerför min röda kind.

Inne i huset hörde jag Josefin skratta och Manathys lungnade röst. Okej, ta ett djupt andetag. Inte ens Jake får förstöra den här kvällen.

-Johanna, kan du hjälpa mig med brasan? Jag tog Johannas hand och drog henne till vardagsrummet.

-Johanna, jag måste få Jake att fatta!

-Vad då? Viskade hon.

-Han måste se att jag älskar Manathy. Viskade jag tillbaka medan vi la in ved i spisen.

-Hur då?

-Jag måste vara jätte på Manathy och så får jag göra Jake jätte avundsjuk!

-Jag älskar den blicken du får! Utbrast Johanna.

-Vilken blick?

-Den där hämndlystna, vilda blicken! Love it! Vi båda två började skratta.

-Jag har saknat dig! Skrek jag och slängde mig över henne så vi ramlade ner i soffan. Vi skrattade hejdlöst men reste oss upp när vi såg att alla stod inne i vardagsrummet och tittade på oss. Även Jake. Johanna och jag tittade på varandra innan jag gick fram och tog Manathys hand. Jag slängde en blick på Jake. Den här gången tittade han inte på mig, han tittade på Manathy.

-Så, vilken film ska vi se först? Jag sträckte mig efter filmerna som låg på ett bord. Mamma och jag hade varit och hyrt fem filmer till oss. En klassiker, en skräckfilm, en romantisk, en till action/ romantisk film och en barnfilm.

-Jag vill se skräckfilmen. Sa Manathy och började läsa på baksidan av filmen.

-Jag med! Sa Matilda och snappade åt sig skräckfilmen.

-Vad säger ni? Jag tittade mot Johanna och Josefin. Dom nickade instämmande och satte sig ner i soffan. Eftersom soffan är väldigt stor så får alla plats. Jag satte i filmen i dvd:n och tog fram två stora filtar. Manathy och Matilda tog en filt och Josefin och Johanna tog en filt. Jake satte sig i mitten med båda filtarna över sig och jag knöckade mig ner bredvid Manathy. Jag kunde se att Matilda blev lite irriterad, förmodligen för att filmen redan börjat.

Jag tyckte inte filmen var läskig alls. Jag satt och tänkte på Jake och Manathy och...

Natten! Tänk om Jake kommer lägga sig bredvid mig ikväll? Det är en sådan sak som han hade kunnat göra. Då hade jag haft både Manathy och Jake bredvid mig. Då hade det inte alls blivit romantiskt med Manathy. Jag måste ta lite frisk luft.

Likes

Comments